Buster
I en dryg vecka har jag samlat mina krafter för att mäkta med att skriva detta inlägg. Serietidningen Buster har lagts ned. Jösses. Jag antar att man borde kliva ur glashuset eftersom det blir så mycket skärvor när stenkastningen börjar annars, jag har själv inte köpt ett nummer av tidningen sedan gissningsvis högstadiet, men jag kan ändå inte låta bli att, likt Harald Treutiger, bli "skitsur" över att människor slutat göra kulturgärningen att köpa Buster. Hur har man börjat uppfostra sina barn istället?
Min blogg heter, som bekant, tug. Den är döpt efter Tug Wilson, mannen med engelska ligans stenhårdaste glidtacklingar. Reklamskyltarnas skräck. Tug Wilson finns inte på riktigt. Han var en gång i tiden vänsterback i Busterserien "We are United". När han, likt Örjan Lindmark, blev lite för gammal och lite för långsam blev han assisterande tränare åt managern Joe Pearson, jag antar att den trogne assistenten Andy Bettam inte kunde göra allt själv. I faktarutan som ligger till höger och, av okänd anledning, längst ned på denna sida finns en bild på Tug Wilson.
Jag skulle kunna skriva i några timmar om hur viktig del Buster var av min uppväxt, men för att spara lite utrymme låter jag istället Erik Niva ta ordet. Han sammanfattar det rätt bra, även om han är nästan tio år äldre än jag och följdaktligen inte följt alla de serier jag läste under 90-talet.
För att ändå dämpa denna nostalgitripp en aning så får ni gärna också läsa följande, väldigt roliga, krönika av Malin Roos.
"Jag är också uppvuxen med Buster.
Hemma hos oss låg det alltid högar av Buster på toagolvet, storebror var såld.
Men själv lät jag tidningarna ligga.
Jag läste hellre "ei saa peittää" på elementet än jag läste Buster.
I dag frågar jag mig varför. Jag älskade nämligen både fotboll och serier, så lite konstigt är det.
Men det KAN ha berott på att det inte fanns en enda tjej i Buster, Buster var pojkporr på hög nivå.
- Jo, Kid Cox rival Howard hade cheerleaders, påtalar en kollega."
Haha. "Touché", som jag brukar gilla att säga när jag har rökt människoben. Eller "joråsatt", som Leif Jenneqvist och Heinz Ehlers brukar gilla att säga.
Gott nytt år!
PUSS!
/Fritz Walter
Min blogg heter, som bekant, tug. Den är döpt efter Tug Wilson, mannen med engelska ligans stenhårdaste glidtacklingar. Reklamskyltarnas skräck. Tug Wilson finns inte på riktigt. Han var en gång i tiden vänsterback i Busterserien "We are United". När han, likt Örjan Lindmark, blev lite för gammal och lite för långsam blev han assisterande tränare åt managern Joe Pearson, jag antar att den trogne assistenten Andy Bettam inte kunde göra allt själv. I faktarutan som ligger till höger och, av okänd anledning, längst ned på denna sida finns en bild på Tug Wilson.
Jag skulle kunna skriva i några timmar om hur viktig del Buster var av min uppväxt, men för att spara lite utrymme låter jag istället Erik Niva ta ordet. Han sammanfattar det rätt bra, även om han är nästan tio år äldre än jag och följdaktligen inte följt alla de serier jag läste under 90-talet.
För att ändå dämpa denna nostalgitripp en aning så får ni gärna också läsa följande, väldigt roliga, krönika av Malin Roos.
"Jag är också uppvuxen med Buster.
Hemma hos oss låg det alltid högar av Buster på toagolvet, storebror var såld.
Men själv lät jag tidningarna ligga.
Jag läste hellre "ei saa peittää" på elementet än jag läste Buster.
I dag frågar jag mig varför. Jag älskade nämligen både fotboll och serier, så lite konstigt är det.
Men det KAN ha berott på att det inte fanns en enda tjej i Buster, Buster var pojkporr på hög nivå.
- Jo, Kid Cox rival Howard hade cheerleaders, påtalar en kollega."
Haha. "Touché", som jag brukar gilla att säga när jag har rökt människoben. Eller "joråsatt", som Leif Jenneqvist och Heinz Ehlers brukar gilla att säga.
Gott nytt år!
PUSS!
/Fritz Walter
Kommentarer
Trackback
