Hund skitglad när husse kom hem
Hej igen!
Jag vet inte vad det är. Om det är att ha flyttat från en mellanstor kuststad bestående av huvudsakligen studenter och turistanpassat marknadsutbud till en tätort på 15000 utan egen Candy Castle Adventure Playground. Eller om det är faktumet att ha jobb med tystnadsplikt som gör det. Either way så finns det inte så värst mycket att blogga om längre.
Fotbolls-VM, säger ni. Javisst, säger jag. Javisst, säger dock också killarna på http://wm.blogg.se och de gör det så utmärkt att det bara blir onödigt att skriva något själv. Häromsistens citerade de till och med Kramer, vilket innebär att jag skulle ha ännu mindre att tillföra (citatet kommer dessutom från The Label Maker vilket är ett av de absolut roligaste doldisavsnitten av Seinfeld. Jag måste nog forska lite närmare och be these guys’ friend).
För den som likväl undrar skulle jag normalt sett inte behöva göra mer än att citera vad Mats Olsson skrev strax innan VM, och vad jag själv sagt i sex år nu; ”till alla som frågar säger jag att Italien kommer att vinna, men jag har inget speciellt belägg för det mer än att jag gillar tröjorna.” Eftersom det där dock inte funkat de senaste tre mästerskapen har jag den här gången, för att ta bort lite tyngd från mitt andralags (som ni kanske kan gissa så har jag vissa sympatier för Sverige också) axlar, sagt att Argentina tar hem det här. Det fortsätter jag säga. Men det handlar som ni alla förstår bara om taktik.
PUSS!
/Günter Netzer
Fotnoter about hard facts
Candy Castle Adventure Playground - Närmare ett Neverland kommer vi inte på den här sidan av Atlanten. Det skulle möjligtvis vara Götene.
Kramer - Is also an innocent primate.
The Label Maker - "He repeated the name of the gift??"
Mats Olsson - Under rubriken "Mats Olsson lämnar ingen oberörd" i den utmärkta boken Spermaharen. säger Mats bland annat "jag luktar skinka", "jag gillar att slå små barn på huvudet med en pinne" och "jag sitter naken på badrumsgolvet och biter av mig tånaglarna".
Italien - Att vinna med något annat än 1- eller möjligtvis 2-0 är bara slöseri.
Günter Netzer - Ex-ballplayer, expertkommentator och "landslagsdissedent" (tack, Uli Hesse-Lichtenberger) som fick Rudi Völler att, på ren tyska, "kuka ur".
Food was flying everywhere, I left without my hat
Hej igen!
Magnus Svensson, ishockeyspelaren, hejade på mig igår.
Jag låter det hela stå i ett eget stycke för att säga det hela på ett så avslappnat och naturligt sätt som möjligt, och för att ge intrycket av att det inte är något märkligt i detta. För man vill ju angående allt spännande som händer i ens liv kunna luta sig tillbaka och likt Cosmo Kramer säga: ”I know it sounds pretty glamorous, but it’s business as usual at Kramerica.”
Men detta är naturligtvis en falsk illusion.
Jag känner inte Magnus Svensson. Magnus Svensson känner, såvitt jag vet, inte mig. Våra huvudsakliga kontakter går tillbaks till när jag i tioårsåldern ibland gick och tittade på Leksands träningar i hopp om att kunna tigga kasserade klubbor och autografer från A-lagsspelarna. (Detta tilldrog sig nämligen i den ålder då autografer var något som man fäste något som helst värde vid. Klubbor skulle jag däremot gladeligen fortfarande tigga efter. Det är topp-fem bland mina stoltaste idrottsögonblick när jag under en Boll & Ledarskapslektion fick chansen att spela med Pajens före detta klubba.)
Likväl blev det som det blev. När jag igår kväll efter en löprunda, i en aningens för liten t-shirt, slitna träningsskor och svettig frisyr, cyklade från Källbergets elljusspår och förbi Svenssons hus stod han ute på gatan och samtalade med en granne. Han såg på mig. Jag såg på honom. Han sade ”hejsan!”. Jag sade ”tjenare!”. Kanske gjorde min träningsoutfit att han trodde att han ”någon gång haft mig på någon sorts hockeyskola”, men förmodligen (eller rättare sagt förhoppningsvis) blandade han ihop mig med Pajen (det händer ibland).
Eller så faller det hela tillbaks på faktumet att Leksand är ”ett litet ställe” där ”alla” förväntas känna ”alla”, och det därförledes är legio att hälsa även på de personer man inte riktigt kan placera. Men skit i det nu.
Jag har en vän. Vi kan kalla honom ”Björn” (han heter nämligen så). När han blir lika full som tug, enligt carstenjancker, brukar bli i Brighton ser han det som någon form av kutym att trakassera hockeyspelare. Han har hittills lagt under sig Göran Hermansson, Niklas Bröms, Lars Jonsson, Jörgen Sundqvist, Michael Ryder, ”Oscar Steen”, Patrik Wallenberg, Niklas Perssons kaniner, Johan Eneqvist, Daniel Widing och Jonas Elofsson. To be, törs jag lova, continued. ”Björn” får väl inte chansa att träffa sina favoritspelare i nykterhet eftersom han, förutom förmodade problem med alkoholen, bor så långt bort som i Lima. Där bor han å andra sidan granne med Harry Persson. Det är stort det med.
På den i början av inlägget nämnda cykelturen hejade jag också på Magnus Waldemarsson, innebandyspelaren, och Zlatan Ibrahimovic, ljumskskadade ex-sambon. Men det är en helt annan historia.
PUSS!
/Jay Goppingen
Magnus Svensson, ishockeyspelaren, hejade på mig igår.
Jag låter det hela stå i ett eget stycke för att säga det hela på ett så avslappnat och naturligt sätt som möjligt, och för att ge intrycket av att det inte är något märkligt i detta. För man vill ju angående allt spännande som händer i ens liv kunna luta sig tillbaka och likt Cosmo Kramer säga: ”I know it sounds pretty glamorous, but it’s business as usual at Kramerica.”
Men detta är naturligtvis en falsk illusion.
Jag känner inte Magnus Svensson. Magnus Svensson känner, såvitt jag vet, inte mig. Våra huvudsakliga kontakter går tillbaks till när jag i tioårsåldern ibland gick och tittade på Leksands träningar i hopp om att kunna tigga kasserade klubbor och autografer från A-lagsspelarna. (Detta tilldrog sig nämligen i den ålder då autografer var något som man fäste något som helst värde vid. Klubbor skulle jag däremot gladeligen fortfarande tigga efter. Det är topp-fem bland mina stoltaste idrottsögonblick när jag under en Boll & Ledarskapslektion fick chansen att spela med Pajens före detta klubba.)
Likväl blev det som det blev. När jag igår kväll efter en löprunda, i en aningens för liten t-shirt, slitna träningsskor och svettig frisyr, cyklade från Källbergets elljusspår och förbi Svenssons hus stod han ute på gatan och samtalade med en granne. Han såg på mig. Jag såg på honom. Han sade ”hejsan!”. Jag sade ”tjenare!”. Kanske gjorde min träningsoutfit att han trodde att han ”någon gång haft mig på någon sorts hockeyskola”, men förmodligen (eller rättare sagt förhoppningsvis) blandade han ihop mig med Pajen (det händer ibland).
Eller så faller det hela tillbaks på faktumet att Leksand är ”ett litet ställe” där ”alla” förväntas känna ”alla”, och det därförledes är legio att hälsa även på de personer man inte riktigt kan placera. Men skit i det nu.
Jag har en vän. Vi kan kalla honom ”Björn” (han heter nämligen så). När han blir lika full som tug, enligt carstenjancker, brukar bli i Brighton ser han det som någon form av kutym att trakassera hockeyspelare. Han har hittills lagt under sig Göran Hermansson, Niklas Bröms, Lars Jonsson, Jörgen Sundqvist, Michael Ryder, ”Oscar Steen”, Patrik Wallenberg, Niklas Perssons kaniner, Johan Eneqvist, Daniel Widing och Jonas Elofsson. To be, törs jag lova, continued. ”Björn” får väl inte chansa att träffa sina favoritspelare i nykterhet eftersom han, förutom förmodade problem med alkoholen, bor så långt bort som i Lima. Där bor han å andra sidan granne med Harry Persson. Det är stort det med.
På den i början av inlägget nämnda cykelturen hejade jag också på Magnus Waldemarsson, innebandyspelaren, och Zlatan Ibrahimovic, ljumskskadade ex-sambon. Men det är en helt annan historia.
PUSS!
/Jay Goppingen
Fotnoter about hard facts
Magnus Svensson - En av mycket få (närmare bestämt fem) svenska hockeyspelare som gjort mål i en OS-final. Ståtar också med den imponerande punkten på meritlistan att som nyutnämnd lagkapten lyckats bryta armen under en bankett efter en försäsongsturnering efter att själv ha startat ett slagsmål med en spelare från Modo. Svensson fråntogs efter detta lagkaptensskapet, och ersättas av den bästa förebilden av de alla; Anders "Masken" Carlsson - Leksands svar på George Steinbrenner.
Magnus Svensson, ishockeyspelaren - Hommage à Alban Mwapa och Martin Dahlin, fotbollsspelaren.
Business as usual at Kramerica - Innefattar sysslor som "doing laundry, mending chicken wire, hi-tea with a Mr Newman".
Pajen - - Niklas Persson? - Ja, det är väl han som har nummer tjugotre i Leksand? - Jahaa... Pajen!
Göran Hermansson - Mer ödmjuk än Tommy Söderberg.
Niklas Bröms - Av okänd person stundtals kallad "Kingen".
Lars Jonsson - Lilian Thuram-brytningarnas mästare.
Jörgen Sundqvist - Undrar hur det går med Björnkjaers fiskande.
Michael Ryder - Almost as grow as Widde.
"Oscar Steen" - Nej, det var inte han, men det var likt.
Patrik Wallenberg - Förtjänar ingen fotnot.
Johan Eneqvist - Skjuter oss till slutspel.
Daniel Widing - Skjuter Nashville till Stanley Cup-final.
Jonas Elofsson - Skjuter oss till Sibylla.
Harry Persson - Eller Harry "Nej" Persson, som Niklas Eriksson brukar säga.
Det är stort det med - Hommage à Daniel Andersson.
Jay Goppingen - Hommage à Jürgen Klinsmann.
Zlatan är Zlatan, Oskar! Zlatan är Zlatan!
Hej igen!
Hultsfredsfestivalen pågår för fullt. Återigen är jag inte där. Men jag har i alla fall fått uppleva en lightversion av det hela.
23.00 igår kväll hade Sverige slagit Paraguay med 1-0 i fotbolls-VM och jag slängt ut mina vänner. 05.45 imorse skulle jag gå upp för att bege mig till jobbet. Under denna tidslucka behövde jag både hinna med att 1. komma ned i varv 2. sova igen mig efter en arbetsdag+mördande fotbollsmatch. Det gick sådär. Det krävdes internet, Seinfeld och Letterman innan jag till slut lyckades somna strax innan klockan ett. Blott en halvtimme senare väcks jag av att min telefon, som ligger i andra änden av rummet, ringer. Inte en, inte två, inte tre, inte fyra, utan fem gånger. Till slut stapplar jag upp och stänger av telefonen.
När jag så vaknade bokstavligt talat i ottan imorse slog jag på min telefon. Jag hade fått inte mindre än fyra mobilsvarsmeddelanden. Denna serie meddelanden ringar in ett av de mest oväntade rendez-vousen sedan Peter Hasselblad (196 cm) bildade backpar med Christian Due-Boije (170 cm). Mötet mellan två världar. Mötet mellan två av mina vänner. Mötet mellan Christoffer Walken och Linda. Ett möte som aldrig skulle ha skett utan den dödliga kombinationen av ett falafelluktande Hultsfred och billig polsk vodka.
Meddelande ett:
(Någon, troligtvis Christoffer Walken, hostar).
Meddelande två:
Linda: Hahaha, vad roligt! Eeh..
Meddelande tre:
Linda igen: Hej hej! Linda heter jag! (Här glömmer Linda eventuellt bort att vi känner varandra) Hej Oskar! Vad gör du? Vi tycker att du ska svara i telefonen. Jag sitter här med leksandsbor och nån som heter Christoffer och han känner dig. Och jag fick ditt nummer av honom. (Jag antar att Linda glömt vad hon sparade mig under för namn förra gången hon fick mitt svenska nummer) Och nu tycker jag du ska svara faktiskt och inte vara tråkig och sova eller vad du nu gör. (Konstpaus...) För jag är på Hultsfred! (Hade Linda haft en trumpet hade hon förmodligen blåst en fanfar) Varför är inte du här? (En lång paus som avslöjar att detta inte är en retorisk fråga, utan att Linda verkligen förväntar sig ett svar. Eventuellt har hon här glömt att hon samtalar med ett mobilsvar) Oskar? (Ny lång paus. Oskar svarar fortfarande inte) Aa, ha det bra!
Meddelande fyra:
Linda: Vänta, faan vad kul!
Ett gäng grabbar stämmer upp till allsång. Låtvalet är något oväntat:
Hultsfredsfestivalen pågår för fullt. Återigen är jag inte där. Men jag har i alla fall fått uppleva en lightversion av det hela.
23.00 igår kväll hade Sverige slagit Paraguay med 1-0 i fotbolls-VM och jag slängt ut mina vänner. 05.45 imorse skulle jag gå upp för att bege mig till jobbet. Under denna tidslucka behövde jag både hinna med att 1. komma ned i varv 2. sova igen mig efter en arbetsdag+mördande fotbollsmatch. Det gick sådär. Det krävdes internet, Seinfeld och Letterman innan jag till slut lyckades somna strax innan klockan ett. Blott en halvtimme senare väcks jag av att min telefon, som ligger i andra änden av rummet, ringer. Inte en, inte två, inte tre, inte fyra, utan fem gånger. Till slut stapplar jag upp och stänger av telefonen.
När jag så vaknade bokstavligt talat i ottan imorse slog jag på min telefon. Jag hade fått inte mindre än fyra mobilsvarsmeddelanden. Denna serie meddelanden ringar in ett av de mest oväntade rendez-vousen sedan Peter Hasselblad (196 cm) bildade backpar med Christian Due-Boije (170 cm). Mötet mellan två världar. Mötet mellan två av mina vänner. Mötet mellan Christoffer Walken och Linda. Ett möte som aldrig skulle ha skett utan den dödliga kombinationen av ett falafelluktande Hultsfred och billig polsk vodka.
Meddelande ett:
(Någon, troligtvis Christoffer Walken, hostar).
Meddelande två:
Linda: Hahaha, vad roligt! Eeh..
Meddelande tre:
Linda igen: Hej hej! Linda heter jag! (Här glömmer Linda eventuellt bort att vi känner varandra) Hej Oskar! Vad gör du? Vi tycker att du ska svara i telefonen. Jag sitter här med leksandsbor och nån som heter Christoffer och han känner dig. Och jag fick ditt nummer av honom. (Jag antar att Linda glömt vad hon sparade mig under för namn förra gången hon fick mitt svenska nummer) Och nu tycker jag du ska svara faktiskt och inte vara tråkig och sova eller vad du nu gör. (Konstpaus...) För jag är på Hultsfred! (Hade Linda haft en trumpet hade hon förmodligen blåst en fanfar) Varför är inte du här? (En lång paus som avslöjar att detta inte är en retorisk fråga, utan att Linda verkligen förväntar sig ett svar. Eventuellt har hon här glömt att hon samtalar med ett mobilsvar) Oskar? (Ny lång paus. Oskar svarar fortfarande inte) Aa, ha det bra!
Meddelande fyra:
Linda: Vänta, faan vad kul!
Ett gäng grabbar stämmer upp till allsång. Låtvalet är något oväntat:
Nakna män
Jag tänker på nakna män
Nakna kroppar
Nakna män
Jag borde väl tänka på annat
Men
Jag tänker på nakna män
Linda: Okej, det där var leksandsfolk... (Efter detta byter Linda, väldigt plötsligt, och på många sätt ologiskt, ämne) Zlatan är Zlatan, Oskar! Zlatan är Zlatan!
Ah, the wonderful world of drunken phone calls...
PUSS!
/Karlheinz Förster
Linda: Okej, det där var leksandsfolk... (Efter detta byter Linda, väldigt plötsligt, och på många sätt ologiskt, ämne) Zlatan är Zlatan, Oskar! Zlatan är Zlatan!
Ah, the wonderful world of drunken phone calls...
PUSS!
/Karlheinz Förster
Fotnoter about hard facts
Seinfeld - Coach just sucks.
Letterman - Har ett långt, hästliknande ansikte.
Peter Hasselblad - Hockeyback som är för lång för sitt eget bästa.
Christian Due-Boije - Hockeyback med ett orimligt (och förmodligen fejkat) efternamn, som något oväntat har ett OS-guld på meritlistan.
Christoffer Walken - Den gemensamma nämnaren mellan Tug Wilson och Daniel Jardemyr.
Linda - Har hängt oförklarligt mycket i Brighton på sistone. Kommer ursprungligen från Säffle, och kan därför enklast kallas för Säffe-Linda. Linda kan ibland ha svårt att hitta tillbaka till eldar på stränder. Men vad gör väl det?
Zlatan är Zlatan, Oskar! Zlatan är Zlatan! - Linda har på inget vis fel. Zlatan ÄR Zlatan.
Zlatan - Han är ung.. Han glänser.. Han dominerar!
Ta det lugnt, vi vinner detta
*Puuh* Nääe... Hur ska jag förklara? Man är professionell, va. Ljungberg är Ljungberg.
Vuxna män (och en liten flicka) gör saker tillsammans
(used with the kind permission of Zlatanna Waldemarovic Ibrahimsson)
Ja, se så trevligt det kan bli när en flicka från Götene, en dude från Leksand och en monsieur från vardagsondskans stad träffas på en ö en bit västerut.
I torsdags tog Brighton slut. Brighton finns nu inte längre. Inte i min närhet i alla fall. Onsdagen var avskedens dag. Vissa avsked, och kanske ett visst avsked, var svårare än andra att svälja. Men lite Kronenbourg 1664, en brusten lårmuskel, lite pussande och dylikt, samt ett utlovat samlag nästa gång jag besöker Säffle senare kändes det bättre och jag kunde promenera hem genom den brightonska natten.
Igår fick jag så glädjen att se Sverige klara 0-0 mot fotbollsstormakten Trinidad&Tobago och, i synnerhet, besöka mitt älskade Lucky för första gången sedan Brezjnevs dagar. Efter att ha betalat näst intill tresiffriga belopp för att släppas in på Leksands Playboy Mansion möttes jag av följande musik:
1. Queen - We Will Rock You.
2. Opus - Life Is Life.
Välkommen till Leksand, Oskar. Tack så mycket! Jag insåg plötsligt hur bortskämd jag blivit, då jag nyligen suckat inombords över att i bankomatkön ha hamnat i samspråk med en 45+ guy med dåliga brallor och undermålig frisyr angående min Clash-T-shirt. Det är bara att inse att alla såna sorts approacher borde omfamnas med emfas, hur lite man än har gemensamt med sin companion. Eller kanske inte ändå. Men Opus gör så konstiga saker med våra huvuden, och borde straffas fysiskt av regeringen.
PUSS!
/Pierre-Edouard Bellemare
Fotnoter about hard facts
Götene - If I can make it there, I can make it anywhere.
Leksand - Sveriges tillväxktkommun 1998.
Vardagsondskans stad - Där gror myten om Tjångavallen.
Brighton - Ed Harcourt kommer därifrån, fick Christoffer Walken veta igår.
Säffle - Den del av Värmland som är minst rallycross och mest rock'n'roll.
Breznjev - Visste ett och annat om hur man undvek kontrarevolutionära krafter.
Queen - Ett samtal från Brighton:
En person: Men Queen är väl rätt hippa?
Tug (med andres lokkoanskt småleende): Hm, ja, det råder väl delade meningar om det..
En person: Jaså, gör det det?
Tug (med Bengt Grive-hård uttoning): Ja.
45+ guy med dåliga brallor och undermålig frisyr som pratade om Clash - Han frågade mig bland annat om jag sett Clash live. Här brast något för Oskar.
- Do you know how big North Dakota is, stupid? Clash splittrades -86. Jag föddes -85. Då kan ju du dra dina egna slutsatser..., sa jag inte. Men det ville jag. Istället sa jag "nej". Jag är för snäll.
Stamp collection? HaHA!
Hej igen!
Ni kan lugna er. Allting är tillbaka på sin plats. Efter gårdagens fantasy camp, där Jenny skrev här och jag skrev hos Jenny, skriver vi alla på våran egen blogg igen. Mmm... the status quo..., som Homer Simpson en gång valde att uttrycka det.
Imorgon har jag tenta och på torsdag åker jag hem. Fanny försöker få mig att läsa att läsa C-kursen. Jag försöker få Fanny att packa ner Hangleton i en väska och flytta till Leksand. Ingen av övertalningskampanjerna tycks gå något vidare, men vi får väl se. Skam den som ger sig.
Såhär kul kan man ha det när man egentligen borde skriva om en uppsats åt en ondskefull irländska. Vad tycker ni? Jag måste erkänna att jag är ganska nöjd.
PUSS!
/Sepp Herberger
Fotnoter about hard facts
Fantasy camp - Gud, så gärna jag vill få uppleva en riktig fantasy camp. Det närmaste jag kommit något sådant var under någon form av teater på Leksands Hembygdsgårdar. Där såg jag Björn och Andersingers för första gången. Alltid något.
Status Quo - CatBats allra, allra största favoritband. Tror jag.
Homer Simpson - Ser ut, ungefär, såhär.
Fanny - Oreos, Odeon och Red Forman - The Holy Trinity.
Hangleton - On the edge of nowhere.
Såhär - Killen på bilden heter Nelson, är eventuellt belgare, och gillar att skratta åt andras olycka. Själv gillar jag att skratta när Nelson skrattar åt andras olycka. Björn också. Se mer på 100 Höjadare Brighton-listan.
Ondskefull irländska - Nej, det är inte ens Roy Keane. Hon ser snarare ut som Julianne Moore, men är inte alls lika ljuvlig. Curse her!
Ni kan lugna er. Allting är tillbaka på sin plats. Efter gårdagens fantasy camp, där Jenny skrev här och jag skrev hos Jenny, skriver vi alla på våran egen blogg igen. Mmm... the status quo..., som Homer Simpson en gång valde att uttrycka det.
Imorgon har jag tenta och på torsdag åker jag hem. Fanny försöker få mig att läsa att läsa C-kursen. Jag försöker få Fanny att packa ner Hangleton i en väska och flytta till Leksand. Ingen av övertalningskampanjerna tycks gå något vidare, men vi får väl se. Skam den som ger sig.
Såhär kul kan man ha det när man egentligen borde skriva om en uppsats åt en ondskefull irländska. Vad tycker ni? Jag måste erkänna att jag är ganska nöjd.
PUSS!
/Sepp Herberger
Fotnoter about hard facts
Fantasy camp - Gud, så gärna jag vill få uppleva en riktig fantasy camp. Det närmaste jag kommit något sådant var under någon form av teater på Leksands Hembygdsgårdar. Där såg jag Björn och Andersingers för första gången. Alltid något.
Status Quo - CatBats allra, allra största favoritband. Tror jag.
Homer Simpson - Ser ut, ungefär, såhär.
Fanny - Oreos, Odeon och Red Forman - The Holy Trinity.
Hangleton - On the edge of nowhere.
Såhär - Killen på bilden heter Nelson, är eventuellt belgare, och gillar att skratta åt andras olycka. Själv gillar jag att skratta när Nelson skrattar åt andras olycka. Björn också. Se mer på 100 Höjadare Brighton-listan.
Ondskefull irländska - Nej, det är inte ens Roy Keane. Hon ser snarare ut som Julianne Moore, men är inte alls lika ljuvlig. Curse her!
there's something wrong with me, i'm a cuckoo
jag gästbloggar. my first, ganska trevligt att göra det på denna bloggen som jag gillar ganska mycket, den har fått mig att fnissa till mer än fem gånger.
kan tipsa om en fin radiokanal, www.radio-indie-pop.com mycket bra skräp där. sedan kan jag inte komma över anna zetterdahls kommentar om anders sundell på lunarstorm "mullig men sensuell", det är väldigt, väldigt roligt. lunarkommentarer kan vara mycket roliga, jag uppskattar kommentarer om mig som "Jööööna!", jag menar vem kallar mig för jöne längre? haha, jöniga jöne, jag måste varit ett ganska jobbigt barn.
sedan känns det märkligt att jag inte ska jobba på edshult i sommar efter fyra års slit där, oskar ska det däremot, han får ta över min roll som "fantastisk omhändertagande och duktig". jag hoppas att han slipper se alltför mycket blod, det gjorde alltid mig svimfärdig när man var tvungen att trycka handen mot feta sår i bakhuvuden som pumpade ut blod. men jag tror att det kan bli en väldigt trevlig sommar, en tripp till london börjar övervägas, susanna har en kompis som ska vara husvakt. även ett bra tillfälle att träffa slåimagen-killen och överväga om han är bra resmaterial. och ja, det är otroligt dåligt av mig att börja överväga en england-tripp nu när varken björn eller oskar kommer att vara där. dålig stil jenny, dålig stil.
några rader om norrmän, de är druckna, de är glada, de har ganska långt hår många av dem. sedan finns det en del som verkar ha så stora hjärtan att man inte fattar hur saker som lever och lungor ens får plats. norge är ett bra land, jag tycker att fler människor från leksand borde komma hit. vi har johan zetterström, som ju faktiskt är vansinnigt rödhårig, vi har jocke nurminen som alltsom oftast är otroligt berusad, vi har björn kajs som egentligen är lite utav av en tönt, minns en gång jag kikade igenom musiken hans och ord som patetiskt började röra sig bland de förvirrade tankarna. det håller inte på långa vägar, egentligen umgås man ju bara med folk från växjö och andra fåniga ställen bara för att man är tvungen. jag börjar bli trött på att bli hånad för dalmålet om kryper sig fram ibland. folk härmas och fnissar till och säger: "ja, men det är ju så gulligt". gulligt, my ass.
jag är i en belle and sebastian-period. så vi avslutar.
There’s something in my eye a little midge so beguiling
Sacrificed his life to bring us both eye to eye
I heard the Eskimos remove obstructions with tongues, dear
You missed my eye, I wonder why, I didn’t complain
You missed my eye, I wonder why, please do it again
vackrare blir det inte! inte! inte idag i alla fall, så jag tycker att alla ska göra sig själv en tjänst och lyssna på another sunny day.
/fredriks syster
kan tipsa om en fin radiokanal, www.radio-indie-pop.com mycket bra skräp där. sedan kan jag inte komma över anna zetterdahls kommentar om anders sundell på lunarstorm "mullig men sensuell", det är väldigt, väldigt roligt. lunarkommentarer kan vara mycket roliga, jag uppskattar kommentarer om mig som "Jööööna!", jag menar vem kallar mig för jöne längre? haha, jöniga jöne, jag måste varit ett ganska jobbigt barn.
sedan känns det märkligt att jag inte ska jobba på edshult i sommar efter fyra års slit där, oskar ska det däremot, han får ta över min roll som "fantastisk omhändertagande och duktig". jag hoppas att han slipper se alltför mycket blod, det gjorde alltid mig svimfärdig när man var tvungen att trycka handen mot feta sår i bakhuvuden som pumpade ut blod. men jag tror att det kan bli en väldigt trevlig sommar, en tripp till london börjar övervägas, susanna har en kompis som ska vara husvakt. även ett bra tillfälle att träffa slåimagen-killen och överväga om han är bra resmaterial. och ja, det är otroligt dåligt av mig att börja överväga en england-tripp nu när varken björn eller oskar kommer att vara där. dålig stil jenny, dålig stil.
några rader om norrmän, de är druckna, de är glada, de har ganska långt hår många av dem. sedan finns det en del som verkar ha så stora hjärtan att man inte fattar hur saker som lever och lungor ens får plats. norge är ett bra land, jag tycker att fler människor från leksand borde komma hit. vi har johan zetterström, som ju faktiskt är vansinnigt rödhårig, vi har jocke nurminen som alltsom oftast är otroligt berusad, vi har björn kajs som egentligen är lite utav av en tönt, minns en gång jag kikade igenom musiken hans och ord som patetiskt började röra sig bland de förvirrade tankarna. det håller inte på långa vägar, egentligen umgås man ju bara med folk från växjö och andra fåniga ställen bara för att man är tvungen. jag börjar bli trött på att bli hånad för dalmålet om kryper sig fram ibland. folk härmas och fnissar till och säger: "ja, men det är ju så gulligt". gulligt, my ass.
jag är i en belle and sebastian-period. så vi avslutar.
There’s something in my eye a little midge so beguiling
Sacrificed his life to bring us both eye to eye
I heard the Eskimos remove obstructions with tongues, dear
You missed my eye, I wonder why, I didn’t complain
You missed my eye, I wonder why, please do it again
vackrare blir det inte! inte! inte idag i alla fall, så jag tycker att alla ska göra sig själv en tjänst och lyssna på another sunny day.
/fredriks syster
fotnoter about hard facts
anna zetterdahl - en gammal klasskamrat som man kanske aldrig riktigt fick grepp om. var hon ond?
anders sundell - märklig men trevlig.
jöne - mina farbröder kallade mig det, sedan kom det även ut på skolan i låg- och mellanstadiet. kallades även för hönset (jag kacklade fan inte) och bertil en period.
"fantastiskt omhändertagande och duktig" - jo, jag var populär på edshult, tror aldrig oskar kommer upp på min nivå.
susanna - en god arbetskamrat.
patetiskt - det är patetiskt när man hittar en enda (en enda!) bra låt bland tusentals, det var strokes - soma
dalmål - det känns fånigt att vara stolt över det när det bara låter löjligt.
eskimos - fick höra i förrgår att människor som är födda på vintern ofta är tjockare än människor som är födda på sommaren. inte för att eskimos alla är födda på vintern, men när det är kallt. började fundera, och ja, det stämmer nog.
fredriks syster - även känd som danilsjöne.
Jag har varit i alla städer
Hej igen!
Det är ju inte så långt kvar nu. Sex dagar, närmare bestämt. Sedan flyttar jag hem igen. Återigen är det dags för mig att göra ett break med en del av mitt liv. Det är lika konstigt varje gång. Jag måste sluta flytta runt snart.
Leksand - Uppsala - Brighton - Leksand - Sundsvall - Brighton - Leksand. På två år. Att bo borta från Leksand fyller mig alltid av en kronisk, liten, men likväl, hemlängtan. Längtan tillbaka det som varit. Längtan efter vänner. Längtan efter familj. Längtan efter välfyllt kylskåp. Längtan efter barndom. Trots att jag vet att jag aldrig skulle stå ut längre än några månader där. Jag har lärt mig leva med den saknaden. Det är en del av att vara vuxen, antar jag. Det är en känsla som förmodligen kommer sitta i tills man når den bild av framtiden som man målat upp framför sig. Den med ”en familj med små barn att ta hand om”, som Fredrik Ljungberg brukar prata om, ni vet. Det lär dröja ett tag. Men det har jag som sagt så smått lärt mig acceptera.
Att flytta ifrån andra ställen är desto knepigare. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig i Leksand går det fort att återvända till när man kommer hem. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig utanför Leksand är det däremot inte alls säkert att man stöter på igen. Varje gång man flyttar blir det alltid kvar ett gäng nära vänner som man vant sig vid att umgås med varje dag som man får nöja sig med en glesare kontakt med, liksom en hel drös med personer man verkligen gillar att umgås med som man förmodligen aldrig kommer träffa igen. Kvar blir också alltid ett gäng favoritbutiker, promenadvägar och rena vardagsvanor. Och, precis som man ifrån sin fotbollskarriär aldrig minns träningsvärken, de ständigt smärtande hälsenorna, de kroniska glidtacklingsmärkena över låren, Bingo-Birgit, bingolottssnack med Kjell och Billy eller Johan Funestens felaktiga varningar, utan istället målen, räddningarna och de episka straffläggninarna efter träningarna, så är ens minnesbilder från tidigare hemstäder romantiskt målade i flärdfulla, festliga färger. Man minns inte pengabrist, dåliga duschar eller den stundtala tristessen. Man minns inte vad som faktiskt fått en att flytta vidare. Man minns bara alla de stunder då man mådde som allra bäst. Och, jösses, vad man kan sakna det ibland.
Och nu har jag varit på så många ställen, och samlat på mig så många minnen och vänner, att jag knappt kan få igen dörren till rummet där jag förvarar dem. Jag antar att man ska se det som så kallad livserfarenhet, som vidgade vyer. Men ofta ser jag det bara som en alltför stor dos med saknad.
Och nu är det alltså snart dags att lämna Brighton igen. Sista veckan såhär blir man ungefär som Fez i That 70’s Show när han tror att han kommer utvisas (det hela löser sig med att han gifter sig med Erics syster Laurie, vilket ger Red en hjärtinfarkt). Vad man än gör tänker man på ett ungefär ”aha, det här kanske är sista gången jag två paket spagetti för sammanlagt 32 cent på Tesco...”. Man blir lite meningslös, kort sagt. Om jag likt Fez kommer använda ”my last American money” på att köpa ”candy and porno” återstår dock att se.
Saknaden har redan tagit mig tillbaka en gång. Och God only knows hur mycket jag kommer sakna Brighton. Och hur mycket jag kommer sakna en hel bunt med personer jag lämnar bakom mig den här gången.
Men å andra sidan. Pengarna slut. Matförrådet börjar sina. Big Brother visas, minst, dygnet runt. Det blåser ofta. Och den 9 juni börjar fotbolls-VM. Det ska nog bli rätt skönt att komma hem ändå.
PUSS!
/Jens Nowotny
Det är ju inte så långt kvar nu. Sex dagar, närmare bestämt. Sedan flyttar jag hem igen. Återigen är det dags för mig att göra ett break med en del av mitt liv. Det är lika konstigt varje gång. Jag måste sluta flytta runt snart.
Leksand - Uppsala - Brighton - Leksand - Sundsvall - Brighton - Leksand. På två år. Att bo borta från Leksand fyller mig alltid av en kronisk, liten, men likväl, hemlängtan. Längtan tillbaka det som varit. Längtan efter vänner. Längtan efter familj. Längtan efter välfyllt kylskåp. Längtan efter barndom. Trots att jag vet att jag aldrig skulle stå ut längre än några månader där. Jag har lärt mig leva med den saknaden. Det är en del av att vara vuxen, antar jag. Det är en känsla som förmodligen kommer sitta i tills man når den bild av framtiden som man målat upp framför sig. Den med ”en familj med små barn att ta hand om”, som Fredrik Ljungberg brukar prata om, ni vet. Det lär dröja ett tag. Men det har jag som sagt så smått lärt mig acceptera.
Att flytta ifrån andra ställen är desto knepigare. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig i Leksand går det fort att återvända till när man kommer hem. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig utanför Leksand är det däremot inte alls säkert att man stöter på igen. Varje gång man flyttar blir det alltid kvar ett gäng nära vänner som man vant sig vid att umgås med varje dag som man får nöja sig med en glesare kontakt med, liksom en hel drös med personer man verkligen gillar att umgås med som man förmodligen aldrig kommer träffa igen. Kvar blir också alltid ett gäng favoritbutiker, promenadvägar och rena vardagsvanor. Och, precis som man ifrån sin fotbollskarriär aldrig minns träningsvärken, de ständigt smärtande hälsenorna, de kroniska glidtacklingsmärkena över låren, Bingo-Birgit, bingolottssnack med Kjell och Billy eller Johan Funestens felaktiga varningar, utan istället målen, räddningarna och de episka straffläggninarna efter träningarna, så är ens minnesbilder från tidigare hemstäder romantiskt målade i flärdfulla, festliga färger. Man minns inte pengabrist, dåliga duschar eller den stundtala tristessen. Man minns inte vad som faktiskt fått en att flytta vidare. Man minns bara alla de stunder då man mådde som allra bäst. Och, jösses, vad man kan sakna det ibland.
Och nu har jag varit på så många ställen, och samlat på mig så många minnen och vänner, att jag knappt kan få igen dörren till rummet där jag förvarar dem. Jag antar att man ska se det som så kallad livserfarenhet, som vidgade vyer. Men ofta ser jag det bara som en alltför stor dos med saknad.
Och nu är det alltså snart dags att lämna Brighton igen. Sista veckan såhär blir man ungefär som Fez i That 70’s Show när han tror att han kommer utvisas (det hela löser sig med att han gifter sig med Erics syster Laurie, vilket ger Red en hjärtinfarkt). Vad man än gör tänker man på ett ungefär ”aha, det här kanske är sista gången jag två paket spagetti för sammanlagt 32 cent på Tesco...”. Man blir lite meningslös, kort sagt. Om jag likt Fez kommer använda ”my last American money” på att köpa ”candy and porno” återstår dock att se.
Saknaden har redan tagit mig tillbaka en gång. Och God only knows hur mycket jag kommer sakna Brighton. Och hur mycket jag kommer sakna en hel bunt med personer jag lämnar bakom mig den här gången.
Men å andra sidan. Pengarna slut. Matförrådet börjar sina. Big Brother visas, minst, dygnet runt. Det blåser ofta. Och den 9 juni börjar fotbolls-VM. Det ska nog bli rätt skönt att komma hem ändå.
PUSS!
/Jens Nowotny
Fotnoter about hard facts
Leksand - Team Eisbreichers hemort.
Uppsala - Sveriges största fantasy camp.
Brighton - När kommer egentligen Jenny hit?
Sundsvall - Bara i Sundsvall träffar man Andreas Hermansson på IKEA och Ali Gerba utanför Ica.
Fredrik Ljungberg - En annan svensk landslagsspelare gillar brudar och Playstation, och ska döpa en eventuell son till Zlatan Jr. Det ska även min framtida son heta.
Bingo-Birgit - Vi går på fullt kort.
Bingolotto - Den Stora Satan Från Väst(kusten) för samtliga idrottande tonåringar.
Kjell och Billy - Leksands svar på Springfields Lenny and Carl.
Johan Funesten - Siljansvallens Collina.
Tesco - Englands största fantasy camp.
Fotbolls-VM - Alla vet vi att Ronaldo kommer ta fler drömelvanpoäng än Ronaldinho.
