Food was flying everywhere, I left without my hat
Hej igen!
Magnus Svensson, ishockeyspelaren, hejade på mig igår.
Jag låter det hela stå i ett eget stycke för att säga det hela på ett så avslappnat och naturligt sätt som möjligt, och för att ge intrycket av att det inte är något märkligt i detta. För man vill ju angående allt spännande som händer i ens liv kunna luta sig tillbaka och likt Cosmo Kramer säga: ”I know it sounds pretty glamorous, but it’s business as usual at Kramerica.”
Men detta är naturligtvis en falsk illusion.
Jag känner inte Magnus Svensson. Magnus Svensson känner, såvitt jag vet, inte mig. Våra huvudsakliga kontakter går tillbaks till när jag i tioårsåldern ibland gick och tittade på Leksands träningar i hopp om att kunna tigga kasserade klubbor och autografer från A-lagsspelarna. (Detta tilldrog sig nämligen i den ålder då autografer var något som man fäste något som helst värde vid. Klubbor skulle jag däremot gladeligen fortfarande tigga efter. Det är topp-fem bland mina stoltaste idrottsögonblick när jag under en Boll & Ledarskapslektion fick chansen att spela med Pajens före detta klubba.)
Likväl blev det som det blev. När jag igår kväll efter en löprunda, i en aningens för liten t-shirt, slitna träningsskor och svettig frisyr, cyklade från Källbergets elljusspår och förbi Svenssons hus stod han ute på gatan och samtalade med en granne. Han såg på mig. Jag såg på honom. Han sade ”hejsan!”. Jag sade ”tjenare!”. Kanske gjorde min träningsoutfit att han trodde att han ”någon gång haft mig på någon sorts hockeyskola”, men förmodligen (eller rättare sagt förhoppningsvis) blandade han ihop mig med Pajen (det händer ibland).
Eller så faller det hela tillbaks på faktumet att Leksand är ”ett litet ställe” där ”alla” förväntas känna ”alla”, och det därförledes är legio att hälsa även på de personer man inte riktigt kan placera. Men skit i det nu.
Jag har en vän. Vi kan kalla honom ”Björn” (han heter nämligen så). När han blir lika full som tug, enligt carstenjancker, brukar bli i Brighton ser han det som någon form av kutym att trakassera hockeyspelare. Han har hittills lagt under sig Göran Hermansson, Niklas Bröms, Lars Jonsson, Jörgen Sundqvist, Michael Ryder, ”Oscar Steen”, Patrik Wallenberg, Niklas Perssons kaniner, Johan Eneqvist, Daniel Widing och Jonas Elofsson. To be, törs jag lova, continued. ”Björn” får väl inte chansa att träffa sina favoritspelare i nykterhet eftersom han, förutom förmodade problem med alkoholen, bor så långt bort som i Lima. Där bor han å andra sidan granne med Harry Persson. Det är stort det med.
På den i början av inlägget nämnda cykelturen hejade jag också på Magnus Waldemarsson, innebandyspelaren, och Zlatan Ibrahimovic, ljumskskadade ex-sambon. Men det är en helt annan historia.
PUSS!
/Jay Goppingen
Magnus Svensson, ishockeyspelaren, hejade på mig igår.
Jag låter det hela stå i ett eget stycke för att säga det hela på ett så avslappnat och naturligt sätt som möjligt, och för att ge intrycket av att det inte är något märkligt i detta. För man vill ju angående allt spännande som händer i ens liv kunna luta sig tillbaka och likt Cosmo Kramer säga: ”I know it sounds pretty glamorous, but it’s business as usual at Kramerica.”
Men detta är naturligtvis en falsk illusion.
Jag känner inte Magnus Svensson. Magnus Svensson känner, såvitt jag vet, inte mig. Våra huvudsakliga kontakter går tillbaks till när jag i tioårsåldern ibland gick och tittade på Leksands träningar i hopp om att kunna tigga kasserade klubbor och autografer från A-lagsspelarna. (Detta tilldrog sig nämligen i den ålder då autografer var något som man fäste något som helst värde vid. Klubbor skulle jag däremot gladeligen fortfarande tigga efter. Det är topp-fem bland mina stoltaste idrottsögonblick när jag under en Boll & Ledarskapslektion fick chansen att spela med Pajens före detta klubba.)
Likväl blev det som det blev. När jag igår kväll efter en löprunda, i en aningens för liten t-shirt, slitna träningsskor och svettig frisyr, cyklade från Källbergets elljusspår och förbi Svenssons hus stod han ute på gatan och samtalade med en granne. Han såg på mig. Jag såg på honom. Han sade ”hejsan!”. Jag sade ”tjenare!”. Kanske gjorde min träningsoutfit att han trodde att han ”någon gång haft mig på någon sorts hockeyskola”, men förmodligen (eller rättare sagt förhoppningsvis) blandade han ihop mig med Pajen (det händer ibland).
Eller så faller det hela tillbaks på faktumet att Leksand är ”ett litet ställe” där ”alla” förväntas känna ”alla”, och det därförledes är legio att hälsa även på de personer man inte riktigt kan placera. Men skit i det nu.
Jag har en vän. Vi kan kalla honom ”Björn” (han heter nämligen så). När han blir lika full som tug, enligt carstenjancker, brukar bli i Brighton ser han det som någon form av kutym att trakassera hockeyspelare. Han har hittills lagt under sig Göran Hermansson, Niklas Bröms, Lars Jonsson, Jörgen Sundqvist, Michael Ryder, ”Oscar Steen”, Patrik Wallenberg, Niklas Perssons kaniner, Johan Eneqvist, Daniel Widing och Jonas Elofsson. To be, törs jag lova, continued. ”Björn” får väl inte chansa att träffa sina favoritspelare i nykterhet eftersom han, förutom förmodade problem med alkoholen, bor så långt bort som i Lima. Där bor han å andra sidan granne med Harry Persson. Det är stort det med.
På den i början av inlägget nämnda cykelturen hejade jag också på Magnus Waldemarsson, innebandyspelaren, och Zlatan Ibrahimovic, ljumskskadade ex-sambon. Men det är en helt annan historia.
PUSS!
/Jay Goppingen
Fotnoter about hard facts
Magnus Svensson - En av mycket få (närmare bestämt fem) svenska hockeyspelare som gjort mål i en OS-final. Ståtar också med den imponerande punkten på meritlistan att som nyutnämnd lagkapten lyckats bryta armen under en bankett efter en försäsongsturnering efter att själv ha startat ett slagsmål med en spelare från Modo. Svensson fråntogs efter detta lagkaptensskapet, och ersättas av den bästa förebilden av de alla; Anders "Masken" Carlsson - Leksands svar på George Steinbrenner.
Magnus Svensson, ishockeyspelaren - Hommage à Alban Mwapa och Martin Dahlin, fotbollsspelaren.
Business as usual at Kramerica - Innefattar sysslor som "doing laundry, mending chicken wire, hi-tea with a Mr Newman".
Pajen - - Niklas Persson? - Ja, det är väl han som har nummer tjugotre i Leksand? - Jahaa... Pajen!
Göran Hermansson - Mer ödmjuk än Tommy Söderberg.
Niklas Bröms - Av okänd person stundtals kallad "Kingen".
Lars Jonsson - Lilian Thuram-brytningarnas mästare.
Jörgen Sundqvist - Undrar hur det går med Björnkjaers fiskande.
Michael Ryder - Almost as grow as Widde.
"Oscar Steen" - Nej, det var inte han, men det var likt.
Patrik Wallenberg - Förtjänar ingen fotnot.
Johan Eneqvist - Skjuter oss till slutspel.
Daniel Widing - Skjuter Nashville till Stanley Cup-final.
Jonas Elofsson - Skjuter oss till Sibylla.
Harry Persson - Eller Harry "Nej" Persson, som Niklas Eriksson brukar säga.
Det är stort det med - Hommage à Daniel Andersson.
Jay Goppingen - Hommage à Jürgen Klinsmann.
Kommentarer
Postat av: jenny
tycker att du är lite fånig för tillfället. vi ses imorgon. några timmar är bättre än ingenting. livet är orättvist som fan, i know.
Trackback
