Den här gangstern känner jag igen!
Hej igen!
Dagens ämne nummer ett är Kim Källström.
I en intervju på Sportbladets web-TV efter landskampen mot Finland säger Kalle Anka-Kim bland annat:
- Det var väldigt roligt att spela. Det var någon vecka sedan man spelade nu, så det fanns mycket energi i kroppen.
I en fotbollsvärld där storspelarna spelar, lågt räknat, tretusen matcher per säsong, varav hälften med åtminstone sprucken bröstkorg, och följdaktligen är konstant utbrända, är det otroligt härligt med spelare som tycker det är så jäkla kul med fotboll att "någon vecka" är ett alldeles för långt matchuppehåll. Källström har i en tidigare intervju angående hans fritidssysselsättning berättat att "för att det inte ska bli för mycket fotboll" brukar han tvinga sig själv att spela golf någon gång i veckan. Detta är ett fotbollsintresse som får Benny Guldfot att framstå som en blekare version av Lotta Mossberg. Med spelare som Kim (som jag en gång såg spela match på Siljansvallen, av alla ställen) kan Sverige omöjligt misslyckas i VM. Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se, som en lång kille en gång formulerade det.
Dagens ämne nummer två är... Kim Källström!
Om man går in på Olympique Lyons hemsida fylls ens skärm omedelbart av en större version av denna bild:
Bilden roar och glädjer mig på många sätt.
1. Det ÄR, rent generellt, alltid roligt när ett av världens bästa fotbollslag lägger ut en himmelens massa pengar för svenska landslagsspelare.
2. Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar frontar sin hemsida med en svensk landslagsspelare, på samma sätt som det ÄR roligt när tyska fotbollsspelare frontar sina hemsidor med bilder på Seb "Zeb Macahan" Larsson.
3. Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar frontar sin hemsida med någon som inte bara är svensk landslagsspelare, utan dessutom också kommer från Partille (men han har också spelat i Häcken, Djurgården, och nu senast i Frankrike, i Rennes).
4. Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar inte bara frontar sin hemsida med någon som inte bara är svensk landslagsspelare (utan också kommer från Partille), utan dessutom frontar sidan med bland annat en bild på enbart spelarens ögon och frisyr.
5. Det ÄR roligt att blogga om fotboll, eftersom ungefär sextiofem procent av min läsarkrets ger mig stryk för det.
6. Det ÄR roligt att Kim Källström inom snar framtid kommer vara världens bäste fotbollsspelare. Med spelare som Kim kan Sverige omöjligen misslyckas i EM 2008. Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se, som en lång kille (med fallenhet för portvin) en gång ska ha uttryck det.
PUSS!
/Jonny Otten
Fotnoter about hard facts
Kim Källström - Ok, tänk om han sitter här och säger att man borde ge honom chansen och så får han den och spelar någon jävla Kalle Anka-fotboll, då får han ju tillbaka allt i näsan.
Sportbladet - Där jobbar Simon Bank. Han känner Rebecca Bank. Det gör jag också.
Finland - Ett land, öster om Sverige.
Benny Guldfot - I veckans avsnitt: Det är bara två dagar kvar till den stora cupfinalen - och Bennys skor är borta! Hur ska det gå?
Siljansvallen - Dalarnas San Siro.
Kim Källström, del två - Kan, till skillnad från Andreas Isaksson som är mer tillbakadragen, tala med en vägg. Det skulle inte vara några problem. De skulle förstå varandra rätt bra. Jag har läst det i Sportmagasinet.
Seb Larsson - Arsenals svar på Kennet Andersson.
Partille - Nästan lika kul som Götene.
(Men han har också spelat i Häcken, Djurgården, och nu senast i Frankrike, i Rennes) - Hommage à P3 och Glenn Hysén som fastställer vem som leder.
Vem som leder - De e la du som leder, va?
Jonny Otten - Var inte han med i Sex Pistols? Var de tyskar? Och landslagsspelare i fotboll?
Dagens ämne nummer ett är Kim Källström.
I en intervju på Sportbladets web-TV efter landskampen mot Finland säger Kalle Anka-Kim bland annat:
- Det var väldigt roligt att spela. Det var någon vecka sedan man spelade nu, så det fanns mycket energi i kroppen.
I en fotbollsvärld där storspelarna spelar, lågt räknat, tretusen matcher per säsong, varav hälften med åtminstone sprucken bröstkorg, och följdaktligen är konstant utbrända, är det otroligt härligt med spelare som tycker det är så jäkla kul med fotboll att "någon vecka" är ett alldeles för långt matchuppehåll. Källström har i en tidigare intervju angående hans fritidssysselsättning berättat att "för att det inte ska bli för mycket fotboll" brukar han tvinga sig själv att spela golf någon gång i veckan. Detta är ett fotbollsintresse som får Benny Guldfot att framstå som en blekare version av Lotta Mossberg. Med spelare som Kim (som jag en gång såg spela match på Siljansvallen, av alla ställen) kan Sverige omöjligt misslyckas i VM. Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se, som en lång kille en gång formulerade det.
Dagens ämne nummer två är... Kim Källström!
Om man går in på Olympique Lyons hemsida fylls ens skärm omedelbart av en större version av denna bild:
Bilden roar och glädjer mig på många sätt.
1. Det ÄR, rent generellt, alltid roligt när ett av världens bästa fotbollslag lägger ut en himmelens massa pengar för svenska landslagsspelare.
2. Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar frontar sin hemsida med en svensk landslagsspelare, på samma sätt som det ÄR roligt när tyska fotbollsspelare frontar sina hemsidor med bilder på Seb "Zeb Macahan" Larsson.
3. Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar frontar sin hemsida med någon som inte bara är svensk landslagsspelare, utan dessutom också kommer från Partille (men han har också spelat i Häcken, Djurgården, och nu senast i Frankrike, i Rennes).
4. Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar inte bara frontar sin hemsida med någon som inte bara är svensk landslagsspelare (utan också kommer från Partille), utan dessutom frontar sidan med bland annat en bild på enbart spelarens ögon och frisyr.
5. Det ÄR roligt att blogga om fotboll, eftersom ungefär sextiofem procent av min läsarkrets ger mig stryk för det.
6. Det ÄR roligt att Kim Källström inom snar framtid kommer vara världens bäste fotbollsspelare. Med spelare som Kim kan Sverige omöjligen misslyckas i EM 2008. Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se, som en lång kille (med fallenhet för portvin) en gång ska ha uttryck det.
PUSS!
/Jonny Otten
Fotnoter about hard facts
Kim Källström - Ok, tänk om han sitter här och säger att man borde ge honom chansen och så får han den och spelar någon jävla Kalle Anka-fotboll, då får han ju tillbaka allt i näsan.
Sportbladet - Där jobbar Simon Bank. Han känner Rebecca Bank. Det gör jag också.
Finland - Ett land, öster om Sverige.
Benny Guldfot - I veckans avsnitt: Det är bara två dagar kvar till den stora cupfinalen - och Bennys skor är borta! Hur ska det gå?
Siljansvallen - Dalarnas San Siro.
Kim Källström, del två - Kan, till skillnad från Andreas Isaksson som är mer tillbakadragen, tala med en vägg. Det skulle inte vara några problem. De skulle förstå varandra rätt bra. Jag har läst det i Sportmagasinet.
Seb Larsson - Arsenals svar på Kennet Andersson.
Partille - Nästan lika kul som Götene.
(Men han har också spelat i Häcken, Djurgården, och nu senast i Frankrike, i Rennes) - Hommage à P3 och Glenn Hysén som fastställer vem som leder.
Vem som leder - De e la du som leder, va?
Jonny Otten - Var inte han med i Sex Pistols? Var de tyskar? Och landslagsspelare i fotboll?
I've got nothing against Maggie
Hej igen!
Det ska sägas att min för ett tag sedan nämnda sitcomfetisch gjort att ungefär hälften av mitt aktiva ordförråd är fyllt med engelska termer. Trots detta, och trots att jag nu snart bott ett år utomlands har jag dock normalt sett inga problem med att veta när jag ska prata svenska, och hur det i sådana fall ska göras. Ibland blir det hur som helst lite fel.
När jag nyligen lämnade datasalen för att ”gå hem till Marcus” så gick jag runt en, så kallad, knut och vara nära att krocka med en tjej. Tjejen känner jag förvisso inte (även om jag kanske borde gjort det, eftersom jag inte helt kan bortse från möjligheten att jag varit full i samma hus som henne en eller flera gånger), men hon sitter mittemot mig i den aktuella datasalen. Jag hade hört henne prata svenska med sin kamrat. Hon hade hört mig prata svenska med Lovisa och Johanna. Likväl gick samtalet efter nästan-krocken till såhär:
”TJEJEN”: He... (Hon är här på väg att hälsa glatt. Detta uppmärksammar inte Tug.)
TUG: Ooh.. Sorry..
”TJEJEN”: Oj, förlåt! (Här ler ”Tjejen” och lämnar platsen.)
TUG (till sig själv): Jaha...
Det hela var lite pinsamt. Vad som var pinsammast får den alerte/alerta tug-läsaren själv bestämma. Var det att jag, efter fyra månaders tid, inte kände igen en person jag rimligtvis borde känna igen, eller var det faktumet att jag verkade vilja framstå som mer engelsk än jag egentligen är? Skicka era svar till maano på Lunarstorm.
PUSS!
/Toni Turek
Fotnoter about hard facts
Ibland blir det hur som helst lite fel - Andra tillfällen när det blir "lite fel": När Robert Laul skriver en kontaktannons åt Zlatan. När GES comebackar. När Jack Ruby blandar sig in i bilden. När Joey Tribbiani använder sig av synonymlexikon.
Att "gå hem till Marcus" - Frank Rost förstår, högst eventuellt, vad som menas.
"Tjejen" - Hommage à Daniel Forsaeus.
Tug - När hela laget har en svacka verkar det som att det bara är Tug som har en svacka, som Zlatan uttryckte det igår.
Jaha... - Hommage à Bert Ljung.
Toni Turek - VM-guldmålvakt 1954, och förhoppningsvis släkt till den tjeckiske hockeymålvaktsfantomen och VM-spöket Roman Turek.
Det ska sägas att min för ett tag sedan nämnda sitcomfetisch gjort att ungefär hälften av mitt aktiva ordförråd är fyllt med engelska termer. Trots detta, och trots att jag nu snart bott ett år utomlands har jag dock normalt sett inga problem med att veta när jag ska prata svenska, och hur det i sådana fall ska göras. Ibland blir det hur som helst lite fel.
När jag nyligen lämnade datasalen för att ”gå hem till Marcus” så gick jag runt en, så kallad, knut och vara nära att krocka med en tjej. Tjejen känner jag förvisso inte (även om jag kanske borde gjort det, eftersom jag inte helt kan bortse från möjligheten att jag varit full i samma hus som henne en eller flera gånger), men hon sitter mittemot mig i den aktuella datasalen. Jag hade hört henne prata svenska med sin kamrat. Hon hade hört mig prata svenska med Lovisa och Johanna. Likväl gick samtalet efter nästan-krocken till såhär:
”TJEJEN”: He... (Hon är här på väg att hälsa glatt. Detta uppmärksammar inte Tug.)
TUG: Ooh.. Sorry..
”TJEJEN”: Oj, förlåt! (Här ler ”Tjejen” och lämnar platsen.)
TUG (till sig själv): Jaha...
Det hela var lite pinsamt. Vad som var pinsammast får den alerte/alerta tug-läsaren själv bestämma. Var det att jag, efter fyra månaders tid, inte kände igen en person jag rimligtvis borde känna igen, eller var det faktumet att jag verkade vilja framstå som mer engelsk än jag egentligen är? Skicka era svar till maano på Lunarstorm.
PUSS!
/Toni Turek
Fotnoter about hard facts
Ibland blir det hur som helst lite fel - Andra tillfällen när det blir "lite fel": När Robert Laul skriver en kontaktannons åt Zlatan. När GES comebackar. När Jack Ruby blandar sig in i bilden. När Joey Tribbiani använder sig av synonymlexikon.
Att "gå hem till Marcus" - Frank Rost förstår, högst eventuellt, vad som menas.
"Tjejen" - Hommage à Daniel Forsaeus.
Tug - När hela laget har en svacka verkar det som att det bara är Tug som har en svacka, som Zlatan uttryckte det igår.
Jaha... - Hommage à Bert Ljung.
Toni Turek - VM-guldmålvakt 1954, och förhoppningsvis släkt till den tjeckiske hockeymålvaktsfantomen och VM-spöket Roman Turek.
I would build up my upper body, and hit Richard from behind with a stick
Hej igen!
När jag spatserade hemåt häromsistens, med Jam spelandes i godan ro på iPoden, började en man, som kom gående med en eventuell flickvän (kan lika gärna ha varit hans syster, hans mixed badminton-partner eller en date han köpt från eBay, jag har ingen aning, jag ville bara komma vidare i texten på ett smidigt sätt, och utan en lång parentes) gestikulera så smått mot mig. Jag tog av mig ena hörluren (tänk vad man behöver stå ut med!), och sade ”sorry, mate?”. Mannen, vi kan kalla honom Sir Alan Sugar (britter heter så ibland), sade med en ursäktande ton ”eh, I don’t mean to be rude, but can I, eh, by any chance, borrow 63 pence?”. Jag, ni får väldigt gärna kalla mig Tug, log lite och sade ”sorry, mate, I don’t having anything on me” (vilket faktiskt var helt sant), gick därifrån och kunde i lugn och ro fortsätta lyssna på när Paul Weller sjunger om ”chicken in a basket”, eller hur det nu är.
Anledningen att jag skriver detta är inte att en främmande människa kom fram till mig och frågade om pengar (en summa motsvarande den stora förmögenheten på ungefär åtta kronor dessutom), det händer ganska ofta när man bor på ställen som är större än Leksand. Nej, det som jag fann lite kul var att han frågade om han kunde låna 63 pence. Vad hade han tänkt? Skulle han ge mig sitt telefonnummer? Skulle jag skicka en faktura? Hade han tänkt att jag skulle ge honom mitt kontonummer, så att han på ett smidigt kunde sätta in pengarna direkt på mitt konto. Eller skulle jag helt få pengarna ”nästa gång vi ses”? Skulle ”Pelle sundberg!” få höra detta skulle han förmodligen scream me stupid för att jag inte gjorde min journalistiska plikt och ställde dessa frågor, men jerry seinfeldsk som jag är så tog jag på mig mitt ”in public alone”-face och gick därifrån. Jag insåg att jag hade blogginlägg på gång.
PUSS!
/David Odonkor
Fotnoter about hard facts
Jam - Can you believe this?
Sir Alan Sugar - You're a light weight... You're fired!
Eh, I don’t mean to be rude, but can I, eh - Avd. Eh... som det brukar heta på någon sorts lista.
Tug - Jag försöker desperat hitta Tug Wilson i VM-Drömelvan.
Paul Weller - En mycket motvillig modfather.
Chicken In A Basket - How about a serious question?
"Pelle sundberg!" - Skäggigt journalistiskt geni som fostrat förmågor som Fredrik Wikingsson, Erik Niva, Anders Wahl och Oskar Klingborn, och dessutom bjuder på travtips i Falu Kuriren.
Jerry Seinfeld - Is so busy doing nothing, that the idea of doing anything - which, as you know, always leads to something - cuts into the nothing and then forces him to have to drop everything.
När jag spatserade hemåt häromsistens, med Jam spelandes i godan ro på iPoden, började en man, som kom gående med en eventuell flickvän (kan lika gärna ha varit hans syster, hans mixed badminton-partner eller en date han köpt från eBay, jag har ingen aning, jag ville bara komma vidare i texten på ett smidigt sätt, och utan en lång parentes) gestikulera så smått mot mig. Jag tog av mig ena hörluren (tänk vad man behöver stå ut med!), och sade ”sorry, mate?”. Mannen, vi kan kalla honom Sir Alan Sugar (britter heter så ibland), sade med en ursäktande ton ”eh, I don’t mean to be rude, but can I, eh, by any chance, borrow 63 pence?”. Jag, ni får väldigt gärna kalla mig Tug, log lite och sade ”sorry, mate, I don’t having anything on me” (vilket faktiskt var helt sant), gick därifrån och kunde i lugn och ro fortsätta lyssna på när Paul Weller sjunger om ”chicken in a basket”, eller hur det nu är.
Anledningen att jag skriver detta är inte att en främmande människa kom fram till mig och frågade om pengar (en summa motsvarande den stora förmögenheten på ungefär åtta kronor dessutom), det händer ganska ofta när man bor på ställen som är större än Leksand. Nej, det som jag fann lite kul var att han frågade om han kunde låna 63 pence. Vad hade han tänkt? Skulle han ge mig sitt telefonnummer? Skulle jag skicka en faktura? Hade han tänkt att jag skulle ge honom mitt kontonummer, så att han på ett smidigt kunde sätta in pengarna direkt på mitt konto. Eller skulle jag helt få pengarna ”nästa gång vi ses”? Skulle ”Pelle sundberg!” få höra detta skulle han förmodligen scream me stupid för att jag inte gjorde min journalistiska plikt och ställde dessa frågor, men jerry seinfeldsk som jag är så tog jag på mig mitt ”in public alone”-face och gick därifrån. Jag insåg att jag hade blogginlägg på gång.
PUSS!
/David Odonkor
Fotnoter about hard facts
Jam - Can you believe this?
Sir Alan Sugar - You're a light weight... You're fired!
Eh, I don’t mean to be rude, but can I, eh - Avd. Eh... som det brukar heta på någon sorts lista.
Tug - Jag försöker desperat hitta Tug Wilson i VM-Drömelvan.
Paul Weller - En mycket motvillig modfather.
Chicken In A Basket - How about a serious question?
"Pelle sundberg!" - Skäggigt journalistiskt geni som fostrat förmågor som Fredrik Wikingsson, Erik Niva, Anders Wahl och Oskar Klingborn, och dessutom bjuder på travtips i Falu Kuriren.
Jerry Seinfeld - Is so busy doing nothing, that the idea of doing anything - which, as you know, always leads to something - cuts into the nothing and then forces him to have to drop everything.
He'd clunk our heads together like Moe
- Well, it worked well when I met George Peppard last week.
- George Peppard has been dead for years.
- Well, whoever he was, he knew a lot about The A-Team.
Fotnoter about hard facts
Henrik Larsson - Men det viktiga är såklart att Magdalena och barnen (till exempel Jordan) mår bra.
- George Peppard has been dead for years.
- Well, whoever he was, he knew a lot about The A-Team.
Stundtals, som igår, är bloggandet ett hundjobb. Stundtals, som idag, skriver bloggen sig själv. Channel Four visade igår kväll ett fantastiskt program som sände mitt humör till sådana höjder som annars nästan bara uppnås när Henrik Larsson spelar i en bra liga och får fyra bra passningar från “Johan” (nästa gång är det kanske han som gör målen), eller när Zlatan Ibrahimovic proklamerar att han inte känner Göran Persson.
Programmet hette “Bring Back The A-Team” och leddes av den egentligen ganska irriterande Justin Lee Collins. Idén var att Collins åkte till USA för återförena de överlevande delarna från the cast of The A-Team, som var världens största TV-serie på 80-talet. Collins lyckades alldeles utmärkt och lyckades samla ihop inga mindre än Dirk Benedict, som spelade “The Face”, Dwight Schultz, som spelade “Captain Murdock”, George Peppards son, Carl Franklin (“Captain Crane”), manusförfattaren Stephen J. Cannell, Marla Heasly, i A-Team-kretsar känd som Tawnia, och, såklart, Mr T.
Fyra saker var särdeles roliga:
· Samtliga inblandade utmålade den framlidne George Peppard som ett egoistiskt, fåfängt, manschavunistiskt svin.
· Taktiken som användes att få tag i besättningsmedlemmerna var (fullständigt i onödan ska sägas, då samtliga gladeligen ställde upp) undantagslös bakhåll. Exempelvis blev Dwight Schultz tracked down under en så kallad voice over auidition. Hela TV-teamet sprang först och främst in i byggnaden utan att fråga säkerhetsvakterna om det var några problem att komma in. Teamet ljög sedan för receptionisten att de kände Schultz och att de kunde gå in utan att hon buzzade honom först. Slutligen stövlade de in i studion medan Schultz voicade en tecknad film. Schultz huvudsakliga reaktion var “sure... no problem...”. Det ger lite samma humoristiska effekt som när Max Wright poserar framför Stockholms Stadshus med ett förvånat leende, eller när Carstenjancker ringer upp Rasmus för en intervju. Det är så... ovanligt!
· Manusförfattaren Stephen J. Cannell skrockade åt faktumet att enbart en enda person dog i serien, trots att ett genomsnittligt avsnitt innehöll åtminstone en rejäl helikopterkrasch.
· Efter flera dagars jakt lyckas man få tid till en intervju med Mr T, den ende från serien med något som fortfarande kunde liknas vid en karriär. Mr T, naturligtvis med mohikanfrisyr, kommer in i rummet bullrandes mer högljutt än Kapten Haddock, drar snabba skämt med samtliga i närheten, och vrålar sina “I pity the fool!”. Justin Lee Collins initiala reaktion är ungefär den samma som den jag brukar få när jag får prata med Pajen på Lucky, eller när samma Pajen kommer inbullrandes på pizzerian dagen innan den svenska fotbolls-VM-premiären, eller när jag får SMS från Fredrik Wikingsson. Man tänker, kort sagt , “det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se”.
Det är ju något sådant där jag förhoppningsvis kommer göra om sisådär tio år. Förena The Entire Seinfeld Cast, VM 94-laget, Manchester Uniteds trippellag från 1999, eller kanske hela gänget som spelade in de fantastiska Tintin-banden. Jag längtar redan.
PUSS!
/Olof Palme (som har vänsterhanden i gips, eftersom han halkat i duschen efter en tennismatch mot Harry Schein)
Programmet hette “Bring Back The A-Team” och leddes av den egentligen ganska irriterande Justin Lee Collins. Idén var att Collins åkte till USA för återförena de överlevande delarna från the cast of The A-Team, som var världens största TV-serie på 80-talet. Collins lyckades alldeles utmärkt och lyckades samla ihop inga mindre än Dirk Benedict, som spelade “The Face”, Dwight Schultz, som spelade “Captain Murdock”, George Peppards son, Carl Franklin (“Captain Crane”), manusförfattaren Stephen J. Cannell, Marla Heasly, i A-Team-kretsar känd som Tawnia, och, såklart, Mr T.
Fyra saker var särdeles roliga:
· Samtliga inblandade utmålade den framlidne George Peppard som ett egoistiskt, fåfängt, manschavunistiskt svin.
· Taktiken som användes att få tag i besättningsmedlemmerna var (fullständigt i onödan ska sägas, då samtliga gladeligen ställde upp) undantagslös bakhåll. Exempelvis blev Dwight Schultz tracked down under en så kallad voice over auidition. Hela TV-teamet sprang först och främst in i byggnaden utan att fråga säkerhetsvakterna om det var några problem att komma in. Teamet ljög sedan för receptionisten att de kände Schultz och att de kunde gå in utan att hon buzzade honom först. Slutligen stövlade de in i studion medan Schultz voicade en tecknad film. Schultz huvudsakliga reaktion var “sure... no problem...”. Det ger lite samma humoristiska effekt som när Max Wright poserar framför Stockholms Stadshus med ett förvånat leende, eller när Carstenjancker ringer upp Rasmus för en intervju. Det är så... ovanligt!
· Manusförfattaren Stephen J. Cannell skrockade åt faktumet att enbart en enda person dog i serien, trots att ett genomsnittligt avsnitt innehöll åtminstone en rejäl helikopterkrasch.
· Efter flera dagars jakt lyckas man få tid till en intervju med Mr T, den ende från serien med något som fortfarande kunde liknas vid en karriär. Mr T, naturligtvis med mohikanfrisyr, kommer in i rummet bullrandes mer högljutt än Kapten Haddock, drar snabba skämt med samtliga i närheten, och vrålar sina “I pity the fool!”. Justin Lee Collins initiala reaktion är ungefär den samma som den jag brukar få när jag får prata med Pajen på Lucky, eller när samma Pajen kommer inbullrandes på pizzerian dagen innan den svenska fotbolls-VM-premiären, eller när jag får SMS från Fredrik Wikingsson. Man tänker, kort sagt , “det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se”.
Det är ju något sådant där jag förhoppningsvis kommer göra om sisådär tio år. Förena The Entire Seinfeld Cast, VM 94-laget, Manchester Uniteds trippellag från 1999, eller kanske hela gänget som spelade in de fantastiska Tintin-banden. Jag längtar redan.
PUSS!
/Olof Palme (som har vänsterhanden i gips, eftersom han halkat i duschen efter en tennismatch mot Harry Schein)
Fotnoter about hard facts
Henrik Larsson - Men det viktiga är såklart att Magdalena och barnen (till exempel Jordan) mår bra.
"Johan" - Heter Mjällby i efternamn.
Zlatan Ibrahimovic - Zlatan är Zlatan, som man säger i Götene och Moulscoomb.
Göran Persson - En snubbe med sjukt mycket makt.
Mr T - USA:s, lågt räknat, populäraste människa. "I pity the fool who doesn't like... he", som Homer Simpson en gång diktade.
Max Wright - Spelade, som vi alla vet, pappan i "Alf".
Carsten Jancker - Missade tillsammans med Florian Bruns VM-truppen.
Rasmus - He's never wrong!
Det är så... ovanligt! - Hommage à Olle Ljungström.
Kapten Haddock - En man med sådana meriter borde egentligen vara amiral.
Pajen - Det finns nätter då Pajen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Han kallar sig då Niklas "Megafonen" Persson. Tomas Jonsson beskrevs igår som världens genom tiderna bäste hockeyback. Pajen är, åtminstone då Peter Forsberg nu är nyopererad, världens idag bäste hockeycenter.
Fredrik Wikingsson - Mediekille.
Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se - Hommage à Ralf "Alkohol" Edström.
Zlatan Ibrahimovic - Zlatan är Zlatan, som man säger i Götene och Moulscoomb.
Göran Persson - En snubbe med sjukt mycket makt.
Mr T - USA:s, lågt räknat, populäraste människa. "I pity the fool who doesn't like... he", som Homer Simpson en gång diktade.
Max Wright - Spelade, som vi alla vet, pappan i "Alf".
Carsten Jancker - Missade tillsammans med Florian Bruns VM-truppen.
Rasmus - He's never wrong!
Det är så... ovanligt! - Hommage à Olle Ljungström.
Kapten Haddock - En man med sådana meriter borde egentligen vara amiral.
Pajen - Det finns nätter då Pajen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Han kallar sig då Niklas "Megafonen" Persson. Tomas Jonsson beskrevs igår som världens genom tiderna bäste hockeyback. Pajen är, åtminstone då Peter Forsberg nu är nyopererad, världens idag bäste hockeycenter.
Fredrik Wikingsson - Mediekille.
Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se - Hommage à Ralf "Alkohol" Edström.
Okej, tänker Dag Finn, och inser att han är en ordvits på spåret
Hej igen!
Dagen har fördrivits i något av bloggskrivkrampens tecken. Som författare och journalist är det just sådana tillfällen som det gäller att stå stark och kunna prestera. Ungefär som en ishockeyspelare som har tunga ben på uppvärmningen, men likväl måste gå in, plocka sin gubbe, åtminstone spela 0-0-hockey, och eventuellt guida sin yngre backkollega genom att peka med en vit Titan. Jag är ju trots allt, för att citera Abedi Pelé, det största geniet som ghanansk fotboll har sett. Då gäller det att producera även när förutsättningarna är undermåliga.
Idag var dock uppförsbacken osedvanligt brant. Zadie Smith hade jag tänkt skriva om. Nästa tanke var Barcelona-Arsenal. Även busschaufförsduden på 25:an som ser ut som Steve Zissou var på tapeten. Allt detta verkade dock struligt, så jag orkade inte. Inte ens Seinfeld tände cylindrarna.
Men så kom räddningen. Och som så ofta var det Offside som stod för helbrädgeriet.
Ofta här i livet kan man så smått undra vad det ska bli av en. Vad man önskar ska hända. Vad man egentligen ska hoppas på. Jag behöver inte fundera längre. I en stor artikel, i det snart utkommande Offside-numret, om ett gäng av Sveriges kommande VM-spelare intervjuas bland annat förre anfallstalangen Bosko Orovic och dennes ungdomskamrat, landslagsbacken Teddy Lucic. Orovic väljer då att beskriva svensk fotbolls svar på Nestor Sensini på följande sätt: ”Du var en fucking jävla grym kille”. Så vill jag att människor ska säga om mig. Så ska det stå på min gravsten.
PUSS!
/Mister Gesundheit
Fotnoter about hard facts
Peka med en vit Titan - Hommage à Tomas Jonsson - världens genom tiderna bäste hockeyback.
Abedi Pelé - Yeah, and I'm Jerry Cougar Mellencamp.
Zadie Smith - Citatet jag desperat ville få in kommer från White Teeth och lyder som följer: "I’m as liberal as the next person, but why do they always have to be laughing and making a song-and-dance about everything? I cannot believe homosexuality is that much fun. Heterosexuality certainly is not." "It's a can of soda!!" som Jerry Seinfeld en gång uttryckte det.
Barcelona-Arsenal - Den Goda Sidan (Barca) vann med 2-1. Henrik Larsson slog två målpass. Fredrik Ljungberg var Arsenals bäste spelare. Allt annat än VM-final är en besvikelse.
Busschaufförsduden på 25:an som ser ut som Steve Zissou - Han har inte bara identisk frisyr, skäggväxt och kroppsbyggnad, han ser dessutom precis lika uttråkad ut, vilket always cracks me up.
Steve Zissou - Kallas ibland Papa Steve. Eller Stevsie.
Det verkade struligt, så jag orkade inte - Hommage à Filip, Fredrik och ett par orangea solglasögon.
Seinfeld - No, it's about NOTHING!
Offside - Tar fotbollsnörderiet så högt ingen annan vågat flyga förut.
Bosko Orovic - Hisingens egen Daniel Christiansson.
Teddy Lucic - Svenska fotbollslagets svar på Stan - the Caddy.
Nestor Sensini - Argentinsk superhjälte med världshistoriens, oberoende av kategori, snyggaste, och dessutom mest passande, namn. Är det något som skulle ta med sig en vit Titan in på en fotbollsplan, så är det this guy.
Mister Gesundheit - Storspöar Monstret med 1-0 med förblinda ögon.
Dagen har fördrivits i något av bloggskrivkrampens tecken. Som författare och journalist är det just sådana tillfällen som det gäller att stå stark och kunna prestera. Ungefär som en ishockeyspelare som har tunga ben på uppvärmningen, men likväl måste gå in, plocka sin gubbe, åtminstone spela 0-0-hockey, och eventuellt guida sin yngre backkollega genom att peka med en vit Titan. Jag är ju trots allt, för att citera Abedi Pelé, det största geniet som ghanansk fotboll har sett. Då gäller det att producera även när förutsättningarna är undermåliga.
Idag var dock uppförsbacken osedvanligt brant. Zadie Smith hade jag tänkt skriva om. Nästa tanke var Barcelona-Arsenal. Även busschaufförsduden på 25:an som ser ut som Steve Zissou var på tapeten. Allt detta verkade dock struligt, så jag orkade inte. Inte ens Seinfeld tände cylindrarna.
Men så kom räddningen. Och som så ofta var det Offside som stod för helbrädgeriet.
Ofta här i livet kan man så smått undra vad det ska bli av en. Vad man önskar ska hända. Vad man egentligen ska hoppas på. Jag behöver inte fundera längre. I en stor artikel, i det snart utkommande Offside-numret, om ett gäng av Sveriges kommande VM-spelare intervjuas bland annat förre anfallstalangen Bosko Orovic och dennes ungdomskamrat, landslagsbacken Teddy Lucic. Orovic väljer då att beskriva svensk fotbolls svar på Nestor Sensini på följande sätt: ”Du var en fucking jävla grym kille”. Så vill jag att människor ska säga om mig. Så ska det stå på min gravsten.
PUSS!
/Mister Gesundheit
Fotnoter about hard facts
Peka med en vit Titan - Hommage à Tomas Jonsson - världens genom tiderna bäste hockeyback.
Abedi Pelé - Yeah, and I'm Jerry Cougar Mellencamp.
Zadie Smith - Citatet jag desperat ville få in kommer från White Teeth och lyder som följer: "I’m as liberal as the next person, but why do they always have to be laughing and making a song-and-dance about everything? I cannot believe homosexuality is that much fun. Heterosexuality certainly is not." "It's a can of soda!!" som Jerry Seinfeld en gång uttryckte det.
Barcelona-Arsenal - Den Goda Sidan (Barca) vann med 2-1. Henrik Larsson slog två målpass. Fredrik Ljungberg var Arsenals bäste spelare. Allt annat än VM-final är en besvikelse.
Busschaufförsduden på 25:an som ser ut som Steve Zissou - Han har inte bara identisk frisyr, skäggväxt och kroppsbyggnad, han ser dessutom precis lika uttråkad ut, vilket always cracks me up.
Steve Zissou - Kallas ibland Papa Steve. Eller Stevsie.
Det verkade struligt, så jag orkade inte - Hommage à Filip, Fredrik och ett par orangea solglasögon.
Seinfeld - No, it's about NOTHING!
Offside - Tar fotbollsnörderiet så högt ingen annan vågat flyga förut.
Bosko Orovic - Hisingens egen Daniel Christiansson.
Teddy Lucic - Svenska fotbollslagets svar på Stan - the Caddy.
Nestor Sensini - Argentinsk superhjälte med världshistoriens, oberoende av kategori, snyggaste, och dessutom mest passande, namn. Är det något som skulle ta med sig en vit Titan in på en fotbollsplan, så är det this guy.
Mister Gesundheit - Storspöar Monstret med 1-0 med förblinda ögon.
Man kan ju inte bara hålla på och nicka hela tiden
Hej igen!
- Ge mig något som är 22 och en halv minut långt, som refererar till Nixon, och så sitter jag där.
Så beskrev jag idag min morbida sitcomfetisch för en okänd kamrat på MSN. Stämmer det där? Ja. Det gör väl tyvärr det. Det är något diaboliskt med amerikanska TV-serier överhuvudet. De är så otroligt ögonvilarvänliga på något vis. Man behöver egentligen inte tycka att det är en bra serie. Man behöver inte hänga med i handlingen. Man stänger ändå inte av TV:n. Det har förmodligen något att göra med att de målar upp en bild (den av en nation bestående av pigga, vältränade, och konstant nyduschade människor med ett väljoljat ironiskt ordförråd; my idea of heaven) som ligger ungefär åtta mil från verkligheten, men likväl är sällsynt kompatibel att tugga i sig när man själv ligger nedsjunken i soffan med chipssmulor över hela T-shirten.
PUSS!
/Bernd Hölzenbein
Fotnoter about hard facts
Nixon - Hette Milhouse i mellannamn. Brukade propagera sig själv som "Nixon - the Man".
Morbida sitcomfetisch - Nästan lika morbid som Prins Bertils boulefetisch.
En okänd kamrat på MSN - Jaja, det var Funny Fanny. Jag börjar få slut på alias för henne nu.
My idea of heaven - Hommage à Homer Simpson och Michelle Pfeiffer.
Chipssmulor över hela T-shirten - Hommage à Jerry Seinfeld och George Costanza.
Bernd Hölzenbein - Eintracht Frankfurts mästare.
- Ge mig något som är 22 och en halv minut långt, som refererar till Nixon, och så sitter jag där.
Så beskrev jag idag min morbida sitcomfetisch för en okänd kamrat på MSN. Stämmer det där? Ja. Det gör väl tyvärr det. Det är något diaboliskt med amerikanska TV-serier överhuvudet. De är så otroligt ögonvilarvänliga på något vis. Man behöver egentligen inte tycka att det är en bra serie. Man behöver inte hänga med i handlingen. Man stänger ändå inte av TV:n. Det har förmodligen något att göra med att de målar upp en bild (den av en nation bestående av pigga, vältränade, och konstant nyduschade människor med ett väljoljat ironiskt ordförråd; my idea of heaven) som ligger ungefär åtta mil från verkligheten, men likväl är sällsynt kompatibel att tugga i sig när man själv ligger nedsjunken i soffan med chipssmulor över hela T-shirten.
PUSS!
/Bernd Hölzenbein
Fotnoter about hard facts
Nixon - Hette Milhouse i mellannamn. Brukade propagera sig själv som "Nixon - the Man".
Morbida sitcomfetisch - Nästan lika morbid som Prins Bertils boulefetisch.
En okänd kamrat på MSN - Jaja, det var Funny Fanny. Jag börjar få slut på alias för henne nu.
My idea of heaven - Hommage à Homer Simpson och Michelle Pfeiffer.
Chipssmulor över hela T-shirten - Hommage à Jerry Seinfeld och George Costanza.
Bernd Hölzenbein - Eintracht Frankfurts mästare.
Do you know how big North Dakota is, stupid?
Hej igen!
Det måste ju vara så. Det kan inte vara på något annat sätt. God is watching. "Hur tänker du nu?", säger ni. Jo, det ska jag förtälja.
Det är varmt också idag. Molnen har eventuellt tagit semester och kanske rest till Köping. När jag satte mig på bussen idag tog jag fram podden. Jag tryckte på "Blanda spår". Första låten: Bob Marley & The Wailers - Sun is Shining. Andra låten: The Kinks - Sunny Afternoon. Det är inte utan att man reagerar.
Jag menar, att jag lyssnat på "Here Comes the Sun" bisarrt mycket den senaste veckan är en sak. Det är för att jag fått den på hjärnan. Och för att tonartshöjningen efter två minuter är så fantastisk. Jag lyssnar för att jag själv vill. Inte för att Gud har tråkigt där uppe och tjuvlyssnar på min iPod (Get your own!).
Men det är såklart betydligt värre när det sker åt andra hållet. För några veckor sedan åkte jag hem till Sverige. Jag reste under natten. När jag klev på bussen mot flygplatsen var klockan 21:45 och jag visste att jag skulle spendera kvällen, natten, gryningen, morgonen åt att åka buss, vänta på ny buss, åka buss, vänta, lågt räknat, sju svåra år på flygplatsen, flyga, samt åka bil och inte komma fram till Leksand förrän vid lunchtid. Även denna gång valde jag "Blanda spår". Första låten: Lars Winnerbäck - Lång Väg Hem. Andra låten: Lars Winnerbäck (Igen! Vad har jag gjort för att förtjäna detta?) - Lång Dag. For fuck's sake, shut the fuck up!, sade jag, stängde av podden, och läste en bok istället.
PUSS!
/Frank Mill
Fotnoter about hard facts
Gud - En snubbe med sjukt mycket makt.
Köping - Där bor Lars Hammar som ser ut, ungefär, såhär.
Bob Marley - Hejar på Socca Warriors i VM.
The Kinks - Dave Davies och Ray Davies var frontfigurerna. Huruvida Simon Davies, Kevin Davies, davies på Lunarstorm eller Edgar Davids också spelat med Beatles lite taggigare kusiner är oklart.
Here Comes The Sun - Hade jag inte redan haft mina Simpsons-signaler så hade jag förmodligen blivit avundsjuk i fredags när jag, mitt i min pågående Beatles-mania, hörde Fun Fun Fany's ringsignal.
Lars Winnerbäck - Äh. Jag vet. Jag lyssnar så gott som aldrig på östgöten längre. Men av okänd anledning har jag likväl en del låtar som ligger och skräpar på pöden. Jag får göra något åt det. Eller så kan jag helt enkelt sluta använda "Blanda spår" istället.
Eller så kan jag helt enkelt sluta använda "Blanda spår" istället - Hommage à Skunk och Seinfeld. Seinfeld är världens bästa TV-serie. Det vet vi ju, det ser vi, det hör vi. Men det måste helt enkelt konstateras ibland.
Det vet vi ju, det ser vi, det hör vi - Hommage à Mats Olsson.
For fuck's sake, shut the fuck up - Hommage à Maradona.
Det måste ju vara så. Det kan inte vara på något annat sätt. God is watching. "Hur tänker du nu?", säger ni. Jo, det ska jag förtälja.
Det är varmt också idag. Molnen har eventuellt tagit semester och kanske rest till Köping. När jag satte mig på bussen idag tog jag fram podden. Jag tryckte på "Blanda spår". Första låten: Bob Marley & The Wailers - Sun is Shining. Andra låten: The Kinks - Sunny Afternoon. Det är inte utan att man reagerar.
Jag menar, att jag lyssnat på "Here Comes the Sun" bisarrt mycket den senaste veckan är en sak. Det är för att jag fått den på hjärnan. Och för att tonartshöjningen efter två minuter är så fantastisk. Jag lyssnar för att jag själv vill. Inte för att Gud har tråkigt där uppe och tjuvlyssnar på min iPod (Get your own!).
Men det är såklart betydligt värre när det sker åt andra hållet. För några veckor sedan åkte jag hem till Sverige. Jag reste under natten. När jag klev på bussen mot flygplatsen var klockan 21:45 och jag visste att jag skulle spendera kvällen, natten, gryningen, morgonen åt att åka buss, vänta på ny buss, åka buss, vänta, lågt räknat, sju svåra år på flygplatsen, flyga, samt åka bil och inte komma fram till Leksand förrän vid lunchtid. Även denna gång valde jag "Blanda spår". Första låten: Lars Winnerbäck - Lång Väg Hem. Andra låten: Lars Winnerbäck (Igen! Vad har jag gjort för att förtjäna detta?) - Lång Dag. For fuck's sake, shut the fuck up!, sade jag, stängde av podden, och läste en bok istället.
PUSS!
/Frank Mill
Fotnoter about hard facts
Gud - En snubbe med sjukt mycket makt.
Köping - Där bor Lars Hammar som ser ut, ungefär, såhär.
Bob Marley - Hejar på Socca Warriors i VM.
The Kinks - Dave Davies och Ray Davies var frontfigurerna. Huruvida Simon Davies, Kevin Davies, davies på Lunarstorm eller Edgar Davids också spelat med Beatles lite taggigare kusiner är oklart.
Here Comes The Sun - Hade jag inte redan haft mina Simpsons-signaler så hade jag förmodligen blivit avundsjuk i fredags när jag, mitt i min pågående Beatles-mania, hörde Fun Fun Fany's ringsignal.
Lars Winnerbäck - Äh. Jag vet. Jag lyssnar så gott som aldrig på östgöten längre. Men av okänd anledning har jag likväl en del låtar som ligger och skräpar på pöden. Jag får göra något åt det. Eller så kan jag helt enkelt sluta använda "Blanda spår" istället.
Eller så kan jag helt enkelt sluta använda "Blanda spår" istället - Hommage à Skunk och Seinfeld. Seinfeld är världens bästa TV-serie. Det vet vi ju, det ser vi, det hör vi. Men det måste helt enkelt konstateras ibland.
Det vet vi ju, det ser vi, det hör vi - Hommage à Mats Olsson.
For fuck's sake, shut the fuck up - Hommage à Maradona.
it's the O.C, bitch!
Hej igen!
Sommaren är här nu. Sun, sun, sun, here it comes, kort sagt. Brighton är så varmt att man nästan glömmer bort hur man stavar sitt namn, eller när man är född (are you with me, Fany?). Jag är på ett strålande humör. Dels för att T-shirtväder always (always!) beats icke-T-shirtväder, men ännu mer tack vare den goda fröjden att inte inom, let us say, tolv timmar ha en diabolisk uppsats/diabolisk tenta/diabolisk kurslitteratur/diabolisk omtenta sittandes på sin axel. Och jag klarade Voc/Mct. Och ikväll kommer Björnadona.
PUSS!
/Thomas Berthold
Fotnoter about hard facts
Sommaren - "Sommar och stränder vill alla ha. Brun utan ränder, så ska det va. Gin Tonic på stranden, oh la la la la. En flicka i handen, det vill alla ha." som Nigerias och Sveriges gemensamme nationalskald Papa Alban "Doktorn" Mwapa en gång diktade.
Brighton - När jag kom in till centrum vid halv fem-tiden igår sken solen, gräset var grönt, mitt bankomatkort funkade och blommorna från blomsteraffären på North Street doftade. Det är en vacker stad jag bor i.
Fany - The artist formerly known as Fanny. Hon föddes söndagen den... eh, ja, en söndag i slutet av augusti 1986. Ibland uppmanar hon mig till otukt. Ibland slår hon mig. Jag hoppas att det är ett tecken på någon form av uppskattning.
Voc/Mct - Nothing for the light-hearted. Eller vad säger du, LillaCissi?
Björnadona - "For fuck's sake, shut the fuck up! Let's just play!" skrek Björnadonas kusin Maradona från sin läktarplats åt domaren när Gary Lineker träffade Den Lille i ett program som visades på BBC i förrgår. Det är roligt när människor svär.
Thomas Berthold - Spelade tillsammans med bland andra Lothar Matthäus, Steffen Freund, Jörg Heinrich (!), Bobo Illgner och tyvärr inte Boris Becker, som lämnat återbud, en jubileumsmatch till minne av VM 1966 mot ett engelskt lag bestående av bland andra Chris Woods, Matt Le Tissier, Chris Waddle, John Barnes, Richard Ashcroft (!!), Paul Parker och Jamie Redknapp (!!!). Spektaklet sändes igår på Channel Five.
Sommaren är här nu. Sun, sun, sun, here it comes, kort sagt. Brighton är så varmt att man nästan glömmer bort hur man stavar sitt namn, eller när man är född (are you with me, Fany?). Jag är på ett strålande humör. Dels för att T-shirtväder always (always!) beats icke-T-shirtväder, men ännu mer tack vare den goda fröjden att inte inom, let us say, tolv timmar ha en diabolisk uppsats/diabolisk tenta/diabolisk kurslitteratur/diabolisk omtenta sittandes på sin axel. Och jag klarade Voc/Mct. Och ikväll kommer Björnadona.
PUSS!
/Thomas Berthold
Fotnoter about hard facts
Sommaren - "Sommar och stränder vill alla ha. Brun utan ränder, så ska det va. Gin Tonic på stranden, oh la la la la. En flicka i handen, det vill alla ha." som Nigerias och Sveriges gemensamme nationalskald Papa Alban "Doktorn" Mwapa en gång diktade.
Brighton - När jag kom in till centrum vid halv fem-tiden igår sken solen, gräset var grönt, mitt bankomatkort funkade och blommorna från blomsteraffären på North Street doftade. Det är en vacker stad jag bor i.
Fany - The artist formerly known as Fanny. Hon föddes söndagen den... eh, ja, en söndag i slutet av augusti 1986. Ibland uppmanar hon mig till otukt. Ibland slår hon mig. Jag hoppas att det är ett tecken på någon form av uppskattning.
Voc/Mct - Nothing for the light-hearted. Eller vad säger du, LillaCissi?
Björnadona - "For fuck's sake, shut the fuck up! Let's just play!" skrek Björnadonas kusin Maradona från sin läktarplats åt domaren när Gary Lineker träffade Den Lille i ett program som visades på BBC i förrgår. Det är roligt när människor svär.
Thomas Berthold - Spelade tillsammans med bland andra Lothar Matthäus, Steffen Freund, Jörg Heinrich (!), Bobo Illgner och tyvärr inte Boris Becker, som lämnat återbud, en jubileumsmatch till minne av VM 1966 mot ett engelskt lag bestående av bland andra Chris Woods, Matt Le Tissier, Chris Waddle, John Barnes, Richard Ashcroft (!!), Paul Parker och Jamie Redknapp (!!!). Spektaklet sändes igår på Channel Five.
The revolution will not go better with Coke
Hej igen!
Ibland, som imorse, vaknar man upp i ett främmande hus. Kanske har man, som imorse, ett sandpapper i halsen, en spinnande katt stående på bröstkorgen och i huvudet vetskapen om att, oberoende av hur mycket första maj det än må vara, så måste dagen ägnas åt att skriva en uppsats. Ibland, som imorse, går man då sakteliga ut och märkar att det stormar. Samt regnar. Kanske kan man då fyllas av känslan att livet i grunden är ondskefullt.
Men varför det?
För trots allt så värvar Leksand ibland Pasi Saarela. Ibland går Sheffield United upp i Premier League. Ibland är det sommarväder ute. Ibland bjuds man på sinnessjuka mängder Sambuca. Ibland så är ens bäste vän på väg på besök. Ibland så lyssnar man på ”Tintin hos gerillan”. Ibland bryter engelska landslagsspelare metatarsalbenet i foten sex veckor innan VM. Ibland är det lysande intervjuer med Henrik Larsson eller Erik Edman i Sportmagasinet. Ibland är det ännu mer lysande intervjuer med Micke Nilsson i Offside. Ibland lyssnar man Gil Scott-Herons för evigt majestätiska ”The Revolution Will Not Be Televised”. Ibland så visar Channel Five double bills av ”Everybody Hates Chris”. Eller av ”Green Wing”. Ibland så minns man hur nära man bor London.
Och plötsligt är det inte så jobbigt att svälja uppsatspillren längre.
PUSS!
Ibland, som imorse, vaknar man upp i ett främmande hus. Kanske har man, som imorse, ett sandpapper i halsen, en spinnande katt stående på bröstkorgen och i huvudet vetskapen om att, oberoende av hur mycket första maj det än må vara, så måste dagen ägnas åt att skriva en uppsats. Ibland, som imorse, går man då sakteliga ut och märkar att det stormar. Samt regnar. Kanske kan man då fyllas av känslan att livet i grunden är ondskefullt.
Men varför det?
För trots allt så värvar Leksand ibland Pasi Saarela. Ibland går Sheffield United upp i Premier League. Ibland är det sommarväder ute. Ibland bjuds man på sinnessjuka mängder Sambuca. Ibland så är ens bäste vän på väg på besök. Ibland så lyssnar man på ”Tintin hos gerillan”. Ibland bryter engelska landslagsspelare metatarsalbenet i foten sex veckor innan VM. Ibland är det lysande intervjuer med Henrik Larsson eller Erik Edman i Sportmagasinet. Ibland är det ännu mer lysande intervjuer med Micke Nilsson i Offside. Ibland lyssnar man Gil Scott-Herons för evigt majestätiska ”The Revolution Will Not Be Televised”. Ibland så visar Channel Five double bills av ”Everybody Hates Chris”. Eller av ”Green Wing”. Ibland så minns man hur nära man bor London.
Och plötsligt är det inte så jobbigt att svälja uppsatspillren längre.
PUSS!
/Guido Buchwald
Fotnoter about hard facts
Pasi Saarela - Skjuter oss till slutspel.
Sheffield United - Fart, flärd, finess och 1-0-seger.
Sambuca - Gårdagskvällen Peach Snaps.
Ens bäste vän - He's the same.
Tintin hos gerillan - 50 minuter av episk fullkomlighet.
Metatarsalbenet - Ett ben i foten som samtliga engelska spelare någon gång brutit. Till exempel: David Beckham innan VM 2002, Gary Neville innan VM 2002, Wayne Rooney under EM 2004, Michael Owen innan VM 2006, och så Wayne Rooney igen i förrgår.
Henrik Larsson - Den lille killen som sparkade så hårt.
Erik Edman - Sveriges Muhammad Ali.
Micke Nilsson - Sverige bästa människa.
Gil Scott-Heron - "There will be no slow motion or still life of Roy Wilkens strolling through Watts in a Red, Black and Green liberation jumpsuit that he had been saving for just the proper occasion."
Everybody Hates Chris - "I ain't hearing no maths!"
Green Wing - "-Nice fen! -Thanks! I got it from eBay."
London - Där bor för övrigt Andres Lokko.
Nej, nej, nej... Mou-lins-art!
Stort, så stort. Familjen Klingborn har tagit sig till samhällets topp. Figurerar på översta bilden gör Kapten Haddock, Tintin, samt Milou. Killen till vänster på den nedre bilden brukar påstå sig vara min bror. Killen till höger på samma bild brukar hänga med Jergus Baca. De två damerna i mitten är bara statister, och har följdaktligen inget samband med artikeln.
