Tell him we lost his poems, so we're writing on the wall
Hej igen!
I Nick Hornbys nyutkomna roman "Slam" (släpps på svenska i slutet av mars) är bokens berättare en arton år ung man. Hornby brukar inte ha problem med att bemästra den tekniken, att berätta ur ett annat perspektiv än sitt eget medelåldersmanliga. Här slår han dock till en början mer eller mindre knut på sig själv för att visa att det är en tonåring som skrivit det vi läser. Det är naiva meningsbyggnader och "ungdomlig" talspråksslang så att det räcker tills korna kommer hem. Det ger i slutänden nästan samma effekt som när inskränkta vuxna försöker imitera tonåringar och gör detta genom att formera orden "typ", "liksom" och "ba" i olika snitsiga treordskombinationer och sedan ler förnöjt, likt den där föraktansvärde imitatatören i Babbens lördagsprogram gör efter skämt som går ut på att kungen verkar korkad, över sin skarpa "ungdomssatir", medan vi andra undrar 1) i vilken hemsk olycka deras humor dog 2) om de någonsin hört en tonåring i något annat sammanhang än i ett avsnitt av "Skilda Världar".
Det tråkiga med att just Hornby trampar i närheten av dessa territorier är att han i boken klart och tydligt visar 1) att han, som vanligt, har buntvis med skarp humor 2) att han faktiskt har han en utmärkt bild av vad det innebär att vara tonåring i dagens England. För det här är ju en väldigt läsvärd bok. Den är varm och väldigt rolig, men alltid träffsäker och realistisk, med älskvärda men också komplexa karaktärer. Och de språkliga betänkligheterna dör i ärlighetens namn tämligen fort. Om det är för att man vänjer sig, att man sugs in i historien eller att Hornby skärpt sig får någon annan besvara.
Efter att ha skrivit om ett för stort fotbollsintresse, ett för stort musikintresse, mobbing, skilsmässa och självmordsförsök i tidigare böcker beskriver Hornby i "Slam" ytterligare ett ämne som i princip hela västvärlden kan relatera till. Vilket ämne kan ni gott få läsa själva i boken istället för här.
Och nej, jag brukar normalt sett inte ägna den här bloggen åt litteraturkritik, det har jag bedrivit tillräckligt många år av litteraturstudier åt, men att skriva om Nick Hornby handlar inte så mycket om det för mig. Det är snarare jämförbart med känslan av att äta en korrekt tillagad lasagne. Det går av sig själv, kort sagt. Dessutom skrev jag ju faktiskt om Hornbys förra roman "A Long Way Down" här och, som redan de gamla grekerna sa, alla texter om böcker som heter "A Long Way Down" förtjänar en uppföljare.
PUSS!
/Robert Schumann
I Nick Hornbys nyutkomna roman "Slam" (släpps på svenska i slutet av mars) är bokens berättare en arton år ung man. Hornby brukar inte ha problem med att bemästra den tekniken, att berätta ur ett annat perspektiv än sitt eget medelåldersmanliga. Här slår han dock till en början mer eller mindre knut på sig själv för att visa att det är en tonåring som skrivit det vi läser. Det är naiva meningsbyggnader och "ungdomlig" talspråksslang så att det räcker tills korna kommer hem. Det ger i slutänden nästan samma effekt som när inskränkta vuxna försöker imitera tonåringar och gör detta genom att formera orden "typ", "liksom" och "ba" i olika snitsiga treordskombinationer och sedan ler förnöjt, likt den där föraktansvärde imitatatören i Babbens lördagsprogram gör efter skämt som går ut på att kungen verkar korkad, över sin skarpa "ungdomssatir", medan vi andra undrar 1) i vilken hemsk olycka deras humor dog 2) om de någonsin hört en tonåring i något annat sammanhang än i ett avsnitt av "Skilda Världar".
Det tråkiga med att just Hornby trampar i närheten av dessa territorier är att han i boken klart och tydligt visar 1) att han, som vanligt, har buntvis med skarp humor 2) att han faktiskt har han en utmärkt bild av vad det innebär att vara tonåring i dagens England. För det här är ju en väldigt läsvärd bok. Den är varm och väldigt rolig, men alltid träffsäker och realistisk, med älskvärda men också komplexa karaktärer. Och de språkliga betänkligheterna dör i ärlighetens namn tämligen fort. Om det är för att man vänjer sig, att man sugs in i historien eller att Hornby skärpt sig får någon annan besvara.
Efter att ha skrivit om ett för stort fotbollsintresse, ett för stort musikintresse, mobbing, skilsmässa och självmordsförsök i tidigare böcker beskriver Hornby i "Slam" ytterligare ett ämne som i princip hela västvärlden kan relatera till. Vilket ämne kan ni gott få läsa själva i boken istället för här.
Och nej, jag brukar normalt sett inte ägna den här bloggen åt litteraturkritik, det har jag bedrivit tillräckligt många år av litteraturstudier åt, men att skriva om Nick Hornby handlar inte så mycket om det för mig. Det är snarare jämförbart med känslan av att äta en korrekt tillagad lasagne. Det går av sig själv, kort sagt. Dessutom skrev jag ju faktiskt om Hornbys förra roman "A Long Way Down" här och, som redan de gamla grekerna sa, alla texter om böcker som heter "A Long Way Down" förtjänar en uppföljare.
PUSS!
/Robert Schumann
Kommentarer
Postat av: please...
... call me joe. han är med i ally mcbeal! vad roligt! fast han ler inte lika mycket nu. hans fru är nymfoman och har varit otrogen 106 gånger på tre år.
Postat av: elly
det är nu... hun-dra-a... år sedan du bloggade. [robotröst] du har... tvÅÅ!... kommentarer. [robotröst]
Trackback
