And stay away from my J.D. wigs!
Hej igen!
Det var en kväll i vintras. Det var lördag och vi, en bunt litteraturvetare samt en jurdikstuderande, hade träffats för att öla upp en hundring eller två (och eventuellt kasta oss i de famnar som fanns och kanske avsluta med lite stillsamt hålligång). Det pratades amerikansk tv och som så ofta när en bunt litteraturvetare samt en juridikstuderande pratar amerikansk tv kom vi snart in på först Jon Stewart och sedan Seinfeld. Väl där, i Seinfeld-land, pratade vi om avsnittet där Jerry råkar ut för en hemsk hårklippning men är för rädd att såra frisören och därför inte vågar klippa sig hos någon annan. Därifrån var inte steget långt till att samtalsämnet blev våra egna bidrag till boken "Astonishing Barber Attacks". När det blev min tur berättade jag att min frisörska tycks ha som största fritidsintresse att mot min vilja klippa av mina polisonger. Jag märkte här hur det blev märkbart tyst runt bordet och jag fick paralyserade blickar. Jag antog att det var för att alla kände igen sig i det hela och fylldes av vrede mot min frisörskas fräckhet, så jag fortsatte prata. Snart avbröts jag av min kamrat David: "Oskar... Din frisörska? Går du och får alla dina kläder sydda hos samma skräddare också eller? Och köper allt ditt kött hos dn lokale slaktaren?"
Men så var fallet. Hur mycket 1950-tal det än må låta hade jag under hela mitt liv, sedan jag slutade anförtro mamma med friserandet av mitt hår, gått till en och samma frisörska. Dels för att hon är vän till familjen, men dels också för att hårklippning alltid är en traumatisk nära döden-upplevelse vilket gör att det känns en aning tryggare att gå till en person som man i alla fall vet på vilka sätt hon brukar försöka förstöra ens yttre.
I går fanns dock ingen återvändo. Hårläget hade sedan ett bra tag tillbaka nått code red och innan nästa tågtripp hem till Dalom ska en resa till Paris hinnas med. Därför var det bara att greppa barberartjuren vid hornen och take a walk on the wild side. Det var dags att klippa sig i Uppsala. Jag var minst sagt nervös. "Flatline för länge sen", som min halvitalienske/halvgöte-borgske vän Daniel uttryckte det när jag trekvart innan söndagens guldmatch i Allsvenskan via SMS förhörde mig om han hade puls. Men klippningen blev faktiskt helt okej och dessutom billigare än hemma. Jag borde kanske ha prövat det här tidigare.
PUSS!
/Klaus Meine
Fotnoter about hard facts
En hundring eller två, de famnar som fanns och lite stillsamt hålligång - Hommage à 1967.
Litteraturvetare pratar om Jon Stewart och Seinfeld - Det är ungefär det enda vi vanliga comedyjunkies kan prata med den delen av litteraturvetarskrået som normalt brukar kokettera med att de inte har någon tv om. Jon Stewart anses okej eftersom Bush-bashing är en svensk nationalsport och Seinfeld eftersom det går att dra paralleller till Nietzsche och Albert Camus utifrån det. Detta bygger på samma princip som det som gör att Bob Dylan går hem hos kulturellt förstoppade popmusikskeptiker eftersom, för att använda Nick Hornby mycket träffande och roliga beskrivning, "hans ställning som en stor poet gör att folk kan gilla honom utan att drabbas av den sortens intellektuella osäkerhet som brukar slå till när man erkänner att man beundrar en popstjärna".
Astonishing Barber Attacks - Tredje delen av trilogin som inleds av "Astonishing Tales of the Sea" och "Astonishing Bear Attacks". Hela serien går att finna i Cosmo Kramers bokhylla.
David - Berättade tidigare under samma kväll om hur han drömde att Österrike-Ungern och Preussen skulle återuppstå och att han skulle bli kejsare över dessa riken.
Min halvitalienske/halvgöteborgske vän Daniel - You might remember him from such blogginlägg as det här och det här.
Guldmatch - Ja, det blev ju äntligen SM-guld för Boom Boom Wernbloom och kompani. I går åts det guldpytt i Flogsta.
Det var en kväll i vintras. Det var lördag och vi, en bunt litteraturvetare samt en jurdikstuderande, hade träffats för att öla upp en hundring eller två (och eventuellt kasta oss i de famnar som fanns och kanske avsluta med lite stillsamt hålligång). Det pratades amerikansk tv och som så ofta när en bunt litteraturvetare samt en juridikstuderande pratar amerikansk tv kom vi snart in på först Jon Stewart och sedan Seinfeld. Väl där, i Seinfeld-land, pratade vi om avsnittet där Jerry råkar ut för en hemsk hårklippning men är för rädd att såra frisören och därför inte vågar klippa sig hos någon annan. Därifrån var inte steget långt till att samtalsämnet blev våra egna bidrag till boken "Astonishing Barber Attacks". När det blev min tur berättade jag att min frisörska tycks ha som största fritidsintresse att mot min vilja klippa av mina polisonger. Jag märkte här hur det blev märkbart tyst runt bordet och jag fick paralyserade blickar. Jag antog att det var för att alla kände igen sig i det hela och fylldes av vrede mot min frisörskas fräckhet, så jag fortsatte prata. Snart avbröts jag av min kamrat David: "Oskar... Din frisörska? Går du och får alla dina kläder sydda hos samma skräddare också eller? Och köper allt ditt kött hos dn lokale slaktaren?"
Men så var fallet. Hur mycket 1950-tal det än må låta hade jag under hela mitt liv, sedan jag slutade anförtro mamma med friserandet av mitt hår, gått till en och samma frisörska. Dels för att hon är vän till familjen, men dels också för att hårklippning alltid är en traumatisk nära döden-upplevelse vilket gör att det känns en aning tryggare att gå till en person som man i alla fall vet på vilka sätt hon brukar försöka förstöra ens yttre.
I går fanns dock ingen återvändo. Hårläget hade sedan ett bra tag tillbaka nått code red och innan nästa tågtripp hem till Dalom ska en resa till Paris hinnas med. Därför var det bara att greppa barberartjuren vid hornen och take a walk on the wild side. Det var dags att klippa sig i Uppsala. Jag var minst sagt nervös. "Flatline för länge sen", som min halvitalienske/halvgöte-borgske vän Daniel uttryckte det när jag trekvart innan söndagens guldmatch i Allsvenskan via SMS förhörde mig om han hade puls. Men klippningen blev faktiskt helt okej och dessutom billigare än hemma. Jag borde kanske ha prövat det här tidigare.
PUSS!
/Klaus Meine
Fotnoter about hard facts
En hundring eller två, de famnar som fanns och lite stillsamt hålligång - Hommage à 1967.
Litteraturvetare pratar om Jon Stewart och Seinfeld - Det är ungefär det enda vi vanliga comedyjunkies kan prata med den delen av litteraturvetarskrået som normalt brukar kokettera med att de inte har någon tv om. Jon Stewart anses okej eftersom Bush-bashing är en svensk nationalsport och Seinfeld eftersom det går att dra paralleller till Nietzsche och Albert Camus utifrån det. Detta bygger på samma princip som det som gör att Bob Dylan går hem hos kulturellt förstoppade popmusikskeptiker eftersom, för att använda Nick Hornby mycket träffande och roliga beskrivning, "hans ställning som en stor poet gör att folk kan gilla honom utan att drabbas av den sortens intellektuella osäkerhet som brukar slå till när man erkänner att man beundrar en popstjärna".
Astonishing Barber Attacks - Tredje delen av trilogin som inleds av "Astonishing Tales of the Sea" och "Astonishing Bear Attacks". Hela serien går att finna i Cosmo Kramers bokhylla.
David - Berättade tidigare under samma kväll om hur han drömde att Österrike-Ungern och Preussen skulle återuppstå och att han skulle bli kejsare över dessa riken.
Min halvitalienske/halvgöteborgske vän Daniel - You might remember him from such blogginlägg as det här och det här.
Guldmatch - Ja, det blev ju äntligen SM-guld för Boom Boom Wernbloom och kompani. I går åts det guldpytt i Flogsta.
Kommentarer
Postat av: elly
man ska inte vara så rädd för att pröva nya saker. det säger min frisörska. :) för övrigt har jag faktiskt sett det nämnda seinfeldavsnittet. kanske till och med två gånger. elly - deux points.
Trackback
