tug

Hej igen!

Musik och "tidlöshet" är en intressant kombination. Det kan spontant låta som något som är väl värt att eftersträva, men det är faktiskt inte alls så säkert. Musik kan vara tidlös på två olika vis. Det ena är när det inte går att höra när musiken är inspelad. "Det här kan lika gärna vara från 70-talet som 2000-talet!", ni vet. Detta är den överskattade formen av tidlöshet. Man kan lätt förledas att tro att det är en fördel att musiken inte låter "daterad", men problemet är att det i nio fall av tio i stället renderar i att det antingen bara blir ointressant, som med, säg, Cliff Richard, alternativt direkt provocerande ointressant, som hissmusikanterna Enya. Eller som en estättad god vän en gång sa: "Att försöka göra någonting tidlöst är som att göra Pink Floyds 'Dark Side of the Moon' i stället för 'My Generation' med The Who."

Men så finns det också det andra sättet för musik att vara tidlös på. Och det är betydligt mer attraktivt. Det handlar om musik som får lyssnaren att känna samma känslor som lyssnare kände för tio, tjugo eller femtio år sedan.

En av musikens många uppgifter är att vara ungdomsrebellandets soundtrack. Musiken ska chocka de äldre, få föräldrarna att, som det heter på nysvenska, "rasa" eller åtminstone lämna dem med en känsla att de inte förstår vad som pågår. Huvuddelen av de genrer som genom historien använts till detta kan omöjligt chocka någon nu. Ingen upprörs av att se Elvis rullande höfter, Beatles långa luggar, Mick Jaggers lista över sexpartners eller M.C. Hammers fluffiga brallor. Att höra heavy metal får en mest att tänka på Jonas Inde-karaktären Tommy Bohlin (eller Örnens granne!). Och att jazz någonsin ska ha upprört någon känns mest som ett utfall av skämtlynne om man någon gång hört Diana Krall viska fram sin version av "I've Got You Under My Skin" eller om man, för den delen, hört någon av Miles Davis briljanta plattor.

En genre som däremot lyckats tämligen väl med denna form av tidlöshet är den tidiga punken. Jag ska kanske inte säga att den chockar speciellt mycket längre, men att exempelvis höra tidiga Clash kan fortfarande kännas som en uppfriskande smäll på käften.

Det band som varit allra mest framgångsrika i detta är emellertid punkens förhistoriska inspiratörer Velvet Underground. Skulle jag bli ombedd att räkna upp den musik som varit viktigast för mig skulle de hamna bland de fem första som jag räknar upp, tillsammans med Dylan, Håkan Hellström, Springsteen och nämnda Clash, en lista som jag skulle rabbla upp av en reflex som är snabbare än det ens tar att säga "Dexys Midnight Runners", som förmodligen skulle komma på platsen efter. V.U. dök upp under andra halvan 60-talet, och mitt bland Flower Power och The Summer of Love var de avgrundsdjupt mörka nihilister som sjöng om sadomasochism, heroin och horor. Allt detta uppblandat med en stensäker känsla för gitarriff och lysande rockmelodier.

I alla fall, tillbaka till det tidlösa. För gissningsvis fem år sedan grävde jag fram en V.U.-samling bland mina föräldrars vinyler. När min far kom hem befann jag mig mitt i den drygt två minuter långa kaotiska elgitarrskakafoni som avslutar "I Heard Her Call My Name". När detta pågått i ytterligare en minut stack min far in huvudet i vardagsrummet och frågade förvånat "vad FAN är det du lyssnar på?". Att provocera fram den reaktionen, 35 år efter att låten spelats in, hos en person som är fem år yngre än huvuddelen av medlemmarna i bandet, det MÅSTE faktiskt anses som definitionen av tidlöshet.


PUSS!

/Paul von Hindenburg

---

Fotnoter about hard facts


Elvis  -  Jag menar givetvis Costello och ingen annan, som ni säkert förstår.

Örnen  -  När ska hon återfinna sin sidekick Björnen?

Velvet Underground  -  America at its best, om man ska tro Jens Lekmans förfader Jonathan Richman.

Flower Power  -  "Hippes do drugs, and hippies SUCK!"; Eric Cartman motiverar varför man inte borde knarka.

Heroin och horor  -  "I spread my love like the legs of a crack whore", som det heter i Norr Lindberg.