Anton Strålman och jag
Hej igen!
Att vara praktikant på en tidning är ungefär som att vara en rookie i NHL. Det är en ständig strävan efter att hanka sig fast. Och när som helst åker man dit.
Man kan ha kämpat sig till en plats som en väletablerad tredjecenter (läs: man äter lunch med nyhetschefen), då och då få speltid i power play (skriva reportage), göra mål (ha sin nyhet över hela löpsedeln) och kanske till och med få chansen att ta hand om en straff (skriva krönika) som man sätter med en foppartad dragning (nyhetschefen berömmer den). Ändå kan man inte slappna av för en sekund.
Plötsligt är man ända nere i fjärdekedjan med ett fåtal minuter av 0-0-spel per match (sitta med överstrykningspenna och läsa statistik över beviljad hemtjänst) och så dödstöten, vidare ner i farmarligan (man tvingas byta kontor medan ens dator byts ut).
Men då får man inte hänga läpp. Det är bara att stoppa ner fötterna i skridskorna och köra, crosschecka Kasper Kenig i huvudet med ett glatt humör (skriva om Söderhamns hiphop-posse) och visa revanschlusta så är man snart tillbaka i högstadivisionen och får till och med speltid när man har tagit ut målvakten (man får prata med dödshotade personer som fått beslut om avvisning).
Robert Nilsson har gjort den resan. Niklas Andersson också. Och nu jag. Se och lär, Calle Söderberg.
PUSS!
/Josh Tee
Att vara praktikant på en tidning är ungefär som att vara en rookie i NHL. Det är en ständig strävan efter att hanka sig fast. Och när som helst åker man dit.
Man kan ha kämpat sig till en plats som en väletablerad tredjecenter (läs: man äter lunch med nyhetschefen), då och då få speltid i power play (skriva reportage), göra mål (ha sin nyhet över hela löpsedeln) och kanske till och med få chansen att ta hand om en straff (skriva krönika) som man sätter med en foppartad dragning (nyhetschefen berömmer den). Ändå kan man inte slappna av för en sekund.
Plötsligt är man ända nere i fjärdekedjan med ett fåtal minuter av 0-0-spel per match (sitta med överstrykningspenna och läsa statistik över beviljad hemtjänst) och så dödstöten, vidare ner i farmarligan (man tvingas byta kontor medan ens dator byts ut).
Men då får man inte hänga läpp. Det är bara att stoppa ner fötterna i skridskorna och köra, crosschecka Kasper Kenig i huvudet med ett glatt humör (skriva om Söderhamns hiphop-posse) och visa revanschlusta så är man snart tillbaka i högstadivisionen och får till och med speltid när man har tagit ut målvakten (man får prata med dödshotade personer som fått beslut om avvisning).
Robert Nilsson har gjort den resan. Niklas Andersson också. Och nu jag. Se och lär, Calle Söderberg.
PUSS!
/Josh Tee
Kommentarer
Postat av: Mats W
Varför tar du inte upp foppa och hans sargade kropp?
Postat av: Jonas
Ja, jag vill också veta mer om Foppas skadehelvete.
Postat av: Devin Koell
Skönt med lite hockeybloggande!
Postat av: Cee-Jay
Finfin beskrivning av the real life.
Postat av: elly
jag skiter, som du vet, fullständigt i hockey. jag vill veta mer om söderhamns hiphop-posse!
Trackback
