I love you, but you're strange
Hej igen!
Jaså, ni vill ha ett exempel på hur ramstarkt mitt och Fridahs förhållande är?
Tja, vad sägs om att följande saker återfinns i vår lägenhet utan att jag vidtar några kraftfullare åtgärder?
Jaså, ni vill ha ett exempel på hur ramstarkt mitt och Fridahs förhållande är?
Tja, vad sägs om att följande saker återfinns i vår lägenhet utan att jag vidtar några kraftfullare åtgärder?
PUSS!
/Romeo Montague
Fotnoter about hard facts
Exempel på starkt förhållande - Så här glada ser vi ut när vi har sprungit i monsunregn tillsammans.
"Nu är det jul igen 3" - Notera gärna dess tagline "Jul, jul, strålande kul!".
"The Game" - Enligt Fridah själv använde hon tydligen tipsen i boken för att ragga upp mig.
/Romeo Montague
Fotnoter about hard facts
Exempel på starkt förhållande - Så här glada ser vi ut när vi har sprungit i monsunregn tillsammans.
"Nu är det jul igen 3" - Notera gärna dess tagline "Jul, jul, strålande kul!".
"The Game" - Enligt Fridah själv använde hon tydligen tipsen i boken för att ragga upp mig.
You can say that again, Mac
Hej igen!
Jag tassar omkring här på lätta steg. Bara stortårna nuddar marken. Jag spejar intensivt omkring mig. Rycker till vid minsta antydan till ljud. Varje dörr kan dölja en fallgrop. Varje knak i golvet kan rasera allt.
Nej, det här med att plötsligt ha börjat blogga igen är sannerligen inte det mest naturliga jag har gjort. Fram till förra veckan var det nästan tre år sedan jag skrev här med något som åtminstone kunde förväxlas med regelbundenhet.
Så nu rör jag mig i sakta mak genom det imaginära, halvt förfallna, gamla hus som är den här bloggen. "Jaha, vad är det här inne? 'Fotnoter about hard facts'? Vad är det? Och här då? Vadå, har jag använt alla de där rubrikerna redan? Och varför har ingen renoverat bort alla dessa jävla hommager?" Och jag gör det med en varsamhet lika noggrann som den hos Sophie Zelmanis kompmusiker, i rädslan för att likt en Pippin Took i Moria ställa till med ett öronbedövande oljud och väcka en balrog som gör det bästa för att äta upp ens huvud.
Det är heller inte som att det är någon prunkande framtidsbransch jag har gett mig in i igen. Det här är mer som ett daterat rockband som ger sig ut på återföreningsturné med basisten och en roadie kvar som de enda medlemmarna från originalsättningen. I går beskrev jag för Jesper, en av bloggens mer hårdnackade supportrar, att det känns som att i vuxen ålder, år 2012, återuppta sitt hockeybildssamlande där man avslutade det 1996.
Så, för att fatta det kort, det är lite märkligt.
Därför är det skönt att ha med en trogen vapandragare på äventyret; min dator.
Vår relation började som en reboundgrej. En betydligt dyrare dator hade svikit mig, så jag kastade mig över det första, definitivt inte bästa, men billigaste jag kunde hitta för att gå vidare.
Men det som såg ut som något tillfälligt kom att bli något långvarigt. Trots att datorn redan efter ett och ett halvt år under en tid inte gick att ladda eller starta och verkade redo för soptippen, fick den, fullkomligt mirakulöst, ett nytt liv och har sedan dess tuffat på.
Den tar flera minuter att starta och ibland kraschar alla mina internetgadgets, men vi kommer överens. Bara jag kan hantera den. Bara jag vet hur länge man måste vänta innan den har laddat helt klart efter omstart. Bara jag vet vilka program som då OMEDELBART måste stängas för att slippa ett olidligt hackande. Vi har ett ömsesidigt, strävsamt kärleksförhållande.
Skulle jag bli erbjuden att byta min dator mot en splitterny MacBook Air vet jag vad jag skulle svara.
Jag skulle säga ja. Jag är väl inte dum heller?
PUSS!
/Computerized Humanoid Electronically Enhanced Secret Enforcer
Fotnoter about hard facts
Hommage - Franska för "plagiat".
Sophie Zelmani - Är förmodligen inte intresserad av att efterträda Sid Vicious.
Pippin, Moria, balrog - Hommage à John Ronald Reagan Tolkien.
Jesper - Åsiktsmaskinen som vågar ta ut svängarna.
Jag tassar omkring här på lätta steg. Bara stortårna nuddar marken. Jag spejar intensivt omkring mig. Rycker till vid minsta antydan till ljud. Varje dörr kan dölja en fallgrop. Varje knak i golvet kan rasera allt.
Nej, det här med att plötsligt ha börjat blogga igen är sannerligen inte det mest naturliga jag har gjort. Fram till förra veckan var det nästan tre år sedan jag skrev här med något som åtminstone kunde förväxlas med regelbundenhet.
Så nu rör jag mig i sakta mak genom det imaginära, halvt förfallna, gamla hus som är den här bloggen. "Jaha, vad är det här inne? 'Fotnoter about hard facts'? Vad är det? Och här då? Vadå, har jag använt alla de där rubrikerna redan? Och varför har ingen renoverat bort alla dessa jävla hommager?" Och jag gör det med en varsamhet lika noggrann som den hos Sophie Zelmanis kompmusiker, i rädslan för att likt en Pippin Took i Moria ställa till med ett öronbedövande oljud och väcka en balrog som gör det bästa för att äta upp ens huvud.
Det är heller inte som att det är någon prunkande framtidsbransch jag har gett mig in i igen. Det här är mer som ett daterat rockband som ger sig ut på återföreningsturné med basisten och en roadie kvar som de enda medlemmarna från originalsättningen. I går beskrev jag för Jesper, en av bloggens mer hårdnackade supportrar, att det känns som att i vuxen ålder, år 2012, återuppta sitt hockeybildssamlande där man avslutade det 1996.
Så, för att fatta det kort, det är lite märkligt.
Därför är det skönt att ha med en trogen vapandragare på äventyret; min dator.
Vår relation började som en reboundgrej. En betydligt dyrare dator hade svikit mig, så jag kastade mig över det första, definitivt inte bästa, men billigaste jag kunde hitta för att gå vidare.
Men det som såg ut som något tillfälligt kom att bli något långvarigt. Trots att datorn redan efter ett och ett halvt år under en tid inte gick att ladda eller starta och verkade redo för soptippen, fick den, fullkomligt mirakulöst, ett nytt liv och har sedan dess tuffat på.
Den tar flera minuter att starta och ibland kraschar alla mina internetgadgets, men vi kommer överens. Bara jag kan hantera den. Bara jag vet hur länge man måste vänta innan den har laddat helt klart efter omstart. Bara jag vet vilka program som då OMEDELBART måste stängas för att slippa ett olidligt hackande. Vi har ett ömsesidigt, strävsamt kärleksförhållande.
Skulle jag bli erbjuden att byta min dator mot en splitterny MacBook Air vet jag vad jag skulle svara.
Jag skulle säga ja. Jag är väl inte dum heller?
PUSS!
/Computerized Humanoid Electronically Enhanced Secret Enforcer
Fotnoter about hard facts
Hommage - Franska för "plagiat".
Sophie Zelmani - Är förmodligen inte intresserad av att efterträda Sid Vicious.
Pippin, Moria, balrog - Hommage à John Ronald Reagan Tolkien.
Jesper - Åsiktsmaskinen som vågar ta ut svängarna.
"Men, Milou, du har ju bitit av lejonet svansen"
Hej igen!
Alla som har hört talats om Twitter känner redan till DN:s artikel om att den konstnärlige ledaren för Kulturhuset i Stockholm hade bestämt sig för att kasta ut samtliga Tintin-album från biblioteket. Beslutet har förvisso redan dragits tillbaka. Men trots att det kan låta konstigt, då jag, tillsammans med serietidningen 'Buster', ser Tintin som den främsta källan till min uppfostran, hade jag varit all for bannlysningen.
För det enda som Tintin möjligen saknar är en liten dos bad boy-rykte. Det skulle hans varumärke må bra av.
Och skulle det inte finnas något skojigt i att behöva röra sig mot samhällets mer sädiga ytterkanter för att få sitt Tintin-fix? Att en bibliotekarie på Kulturhuset för en åt sidan och mumlar: "Nej, här finns inget. Men alldeles här utanför, på Plattan, finns det bra grejer. Fråga efter Rastapopoulus..."
Möjligheterna är oändliga. Låt oss lista tio spännande meningar som skulle kunna yttras i en värld där den unge, rättfärdige journalisten ses som samhällets paria:
1) "En påse hasch, en sjuttis Explorer och 'Krabban med guldklorna', tack."
2) "I Amsterdam finns det Tintin-caféer. Helt lagligt!"
3) "Kevin, om du säger 'Bomber och granater!' en gång till blir det raka vägen till rektorn..."
4) "Varför luktar det rökelse här? Varför ligger det massa halvätna muffins på soffbordet?? Och VARFÖR I HELVETE ligger det ett tummat exemplar av 'Den mystiska stjärnan' där???"
5) "Nej, jag är inte förvånad att han gjorde sig skyldig till det här. Jag anade vartåt det barkade redan när han tatuerade in professor Kalkyl på överarmen."
6) "Jaha ja, ni lyssnar på reggae, ja? Undrar vad ni kan tänkas läsa för serie..."
7) "Han blev aldrig densamma efter att han fick för sig att vänskapen i verkligheten aldrig kan bli lika vacker som den i 'Tintin i Tibet'. Jävla hippietjafs."
8) "Jag ser hellre att mina barn SNORTAR kokset än läser 'Koks i lasten'."
9) "Äh, jag har bara läst ETT album, det är klart att jag kan köra bil!"
Alla som har hört talats om Twitter känner redan till DN:s artikel om att den konstnärlige ledaren för Kulturhuset i Stockholm hade bestämt sig för att kasta ut samtliga Tintin-album från biblioteket. Beslutet har förvisso redan dragits tillbaka. Men trots att det kan låta konstigt, då jag, tillsammans med serietidningen 'Buster', ser Tintin som den främsta källan till min uppfostran, hade jag varit all for bannlysningen.
För det enda som Tintin möjligen saknar är en liten dos bad boy-rykte. Det skulle hans varumärke må bra av.
Och skulle det inte finnas något skojigt i att behöva röra sig mot samhällets mer sädiga ytterkanter för att få sitt Tintin-fix? Att en bibliotekarie på Kulturhuset för en åt sidan och mumlar: "Nej, här finns inget. Men alldeles här utanför, på Plattan, finns det bra grejer. Fråga efter Rastapopoulus..."
Möjligheterna är oändliga. Låt oss lista tio spännande meningar som skulle kunna yttras i en värld där den unge, rättfärdige journalisten ses som samhällets paria:
1) "En påse hasch, en sjuttis Explorer och 'Krabban med guldklorna', tack."
2) "I Amsterdam finns det Tintin-caféer. Helt lagligt!"
3) "Kevin, om du säger 'Bomber och granater!' en gång till blir det raka vägen till rektorn..."
4) "Varför luktar det rökelse här? Varför ligger det massa halvätna muffins på soffbordet?? Och VARFÖR I HELVETE ligger det ett tummat exemplar av 'Den mystiska stjärnan' där???"
5) "Nej, jag är inte förvånad att han gjorde sig skyldig till det här. Jag anade vartåt det barkade redan när han tatuerade in professor Kalkyl på överarmen."
6) "Jaha ja, ni lyssnar på reggae, ja? Undrar vad ni kan tänkas läsa för serie..."
7) "Han blev aldrig densamma efter att han fick för sig att vänskapen i verkligheten aldrig kan bli lika vacker som den i 'Tintin i Tibet'. Jävla hippietjafs."
8) "Jag ser hellre att mina barn SNORTAR kokset än läser 'Koks i lasten'."
9) "Äh, jag har bara läst ETT album, det är klart att jag kan köra bil!"
10) "Jag hittade 'Det svarta guldet', 'Månen tur och retur, del 1' och 'Tintin hos gerillan' i en container i skogen! Men det är konstiga fläckar på några av sidorna."
PUSS!
/Filemon Syklon
Fotnoter about hard facts
Twitter - Emanuel Karlstens tankar om samhället, 140 tecken i taget.
Tintin - En liten "giftblåsa", om man ska tro general Tapioca.
Bad boy - Hommage à Sauron.
Per, Louis och Richard C.K.
Hej igen!
Det finns skadegörelse som är så bra att den bara borde kallas... eh... ja... "görelse".
Minnesgoda läsare kommer rimligtvis ihåg att jag var ute och gick i förrgår. Min promenad lystes upp på ett oväntat vis.
På ett plank som separerar motorvägen från Åkeshovs villor fanns följande ditstämplat (eller vad ni kids nu kallar det):
Allt i en stad som oförhappandes påminner en om Louis C.K. förtjänar prinsessan, halva kungariket och ett bättre parti soulsinglar.
Jag hoppas att det här början till något stort, Den Stora C.K.-revolutionen som tar över staden, landet, kontinenten, världen, allt sprunget från ett plank i Brommas omvidd.
Vem som ligger bakom? Tja, någon uttalad C.K.-ist ligger ju närmast till hands. Jag har två huvudmisstänka. Fredrik Wikingsson, som bor i närheten. Och Jan Gradvall som skymtades (av mig) i samband med upptäckten (läs: en dryg timme senare vid Vasaparken). (Han hade dessutom en orange tröja, alltså samma färg som Louis C.K.:s skägg. Jo, jag är något på spåren här...)
Oavsett vem, jag vill vara med! Jag kan gå med i revolutionens frontlinje om det behövs. Jag ställer upp på allt.
Det borde ni också göra. Har ni inte redan tittat på "Louie" är det dags nu. Innan det är för sent. Ja, och för att det är jävligt bra.
PUSS!
/Oskar Szekely
Fotnoter about hard facts
Louis C.K. - Ist ein witzbold:
Det finns skadegörelse som är så bra att den bara borde kallas... eh... ja... "görelse".
Minnesgoda läsare kommer rimligtvis ihåg att jag var ute och gick i förrgår. Min promenad lystes upp på ett oväntat vis.
På ett plank som separerar motorvägen från Åkeshovs villor fanns följande ditstämplat (eller vad ni kids nu kallar det):
Allt i en stad som oförhappandes påminner en om Louis C.K. förtjänar prinsessan, halva kungariket och ett bättre parti soulsinglar.
Jag hoppas att det här början till något stort, Den Stora C.K.-revolutionen som tar över staden, landet, kontinenten, världen, allt sprunget från ett plank i Brommas omvidd.
Vem som ligger bakom? Tja, någon uttalad C.K.-ist ligger ju närmast till hands. Jag har två huvudmisstänka. Fredrik Wikingsson, som bor i närheten. Och Jan Gradvall som skymtades (av mig) i samband med upptäckten (läs: en dryg timme senare vid Vasaparken). (Han hade dessutom en orange tröja, alltså samma färg som Louis C.K.:s skägg. Jo, jag är något på spåren här...)
Oavsett vem, jag vill vara med! Jag kan gå med i revolutionens frontlinje om det behövs. Jag ställer upp på allt.
Det borde ni också göra. Har ni inte redan tittat på "Louie" är det dags nu. Innan det är för sent. Ja, och för att det är jävligt bra.
PUSS!
/Oskar Szekely
Fotnoter about hard facts
Louis C.K. - Ist ein witzbold:
Prinsessan - Hommage à Fridah Rullgardinah Jönsson.
Fredrik Wikingsson - Har utvecklats en del:
Jan Gradvall - Har lärt oss alla vikten av att beskära vår cd-samling med jämna mellanrum.
There's not much to do around here
Hej igen!
Jag ville ha lite sysselsättning i dag och tänkte att lite motion kanske inte heller skulle skada.
Jag ville ha lite sysselsättning i dag och tänkte att lite motion kanske inte heller skulle skada.
Så jag gick en sväng. Minst sagt.
Först från Hässelby Gård till Drottninggatan där Hadirf stod och jobbade. Jag sade hej till henne och gick sedan därifrån till Åkeshov.
Det handlar om i runda slängar två och en halv mil och tog fyra och en halv timme. Nu sitter jag i soffan med ömma vrister.
Har jag sagt att jag letar jobb?
PUSS!
/Andre Schürrle
Fotnoter about hard facts
Gå - Hommage à Hedens Hank Williams.
Hadirf - Blir "Ola Salo" om man läser det baklänges.
Först från Hässelby Gård till Drottninggatan där Hadirf stod och jobbade. Jag sade hej till henne och gick sedan därifrån till Åkeshov.
Det handlar om i runda slängar två och en halv mil och tog fyra och en halv timme. Nu sitter jag i soffan med ömma vrister.
Har jag sagt att jag letar jobb?
PUSS!
/Andre Schürrle
Fotnoter about hard facts
Gå - Hommage à Hedens Hank Williams.
Hadirf - Blir "Ola Salo" om man läser det baklänges.
He's a keeper, just don't keep him here
Hej igen!
Att skådespelare kan få en att känna sig illa till mods vet alla som någon gång har sett Randy Spelling i Sunset Beach, valfri film med Matthew McConaughey eller Paulo Robertos insats i Stockholmsnatt.
Men det finns också skådisar där illamåendet de framkallar inte beror på bristande talang, utan tvärtom. De som kanske är lite för skickliga för sitt eget bästa.
Det är dags att prata om Stephen Graham. (Här har ni en bild på honom.)
Trots att han är en pricksäker, explosiv och förbannat trovärdig aktör med odiskutabel utstrålning, som dessutom brukar vara med i väldigt bra filmer, blir jag på dåligt humör varje gång han visar sig i bild för första gången.
För så fort man ser de där bulldogögonen vet man vad som är å färde. Dags Att Sabba Stämningen. Som att, efter att ha möblerat och städat sitt vardagsrum till perfektion, besluta sig för att släppa in en grävling i det.
Låt oss ta det tydligaste Graham-exemplet; hans roll i This is England.
Den 12-årige, faderslöse huvudkaraktären har gått från mobbingen på skolgården till att ha hittat hem i en oväntad, äldre vänskapskrets. Han har kompisar som gör honom glad, han har en tjej med tuperat hår som vill hångla med honom. Det flyter, som Björn Skifs en gång uttryckte det. Vänskapen i en grupp har sällan skildrats vackrare.
Att skådespelare kan få en att känna sig illa till mods vet alla som någon gång har sett Randy Spelling i Sunset Beach, valfri film med Matthew McConaughey eller Paulo Robertos insats i Stockholmsnatt.
Men det finns också skådisar där illamåendet de framkallar inte beror på bristande talang, utan tvärtom. De som kanske är lite för skickliga för sitt eget bästa.
Det är dags att prata om Stephen Graham. (Här har ni en bild på honom.)
Trots att han är en pricksäker, explosiv och förbannat trovärdig aktör med odiskutabel utstrålning, som dessutom brukar vara med i väldigt bra filmer, blir jag på dåligt humör varje gång han visar sig i bild för första gången.
För så fort man ser de där bulldogögonen vet man vad som är å färde. Dags Att Sabba Stämningen. Som att, efter att ha möblerat och städat sitt vardagsrum till perfektion, besluta sig för att släppa in en grävling i det.
Låt oss ta det tydligaste Graham-exemplet; hans roll i This is England.
Den 12-årige, faderslöse huvudkaraktären har gått från mobbingen på skolgården till att ha hittat hem i en oväntad, äldre vänskapskrets. Han har kompisar som gör honom glad, han har en tjej med tuperat hår som vill hångla med honom. Det flyter, som Björn Skifs en gång uttryckte det. Vänskapen i en grupp har sällan skildrats vackrare.
Enter Stephen Graham. Hans karaktär kommer ut ur fängelset och snart byts en stämning klart jämförbar med den på brandstationen i Nile City, med hjälp av hans brutala karisma, instabila lynne och främlingsfientliga agenda, till en stämning lika disharmonisk som i det franska fotbollslandslagets omklädningsrum. Hej då stämning. Hej bråk, ångest och en rejäl dos blod.
Joe Pesci har lite samma roll som ett kliande, mentalt myggbett i ett par Scorsese-filmer. Första halvan av Goodfellas kan vara den mest förföriska skildringen av livet i maffian som har fångats på tape. De gör som de vill, de har snygga kläder, äter god mat och har en internhumor lika väl slipad som Filip och Fredrik.
Allt är perfekt. Eller ja, allt HADE varit perfekt om det inte vore för Pescis figur Tommy. Han ger uttrycket a loose cannon ett italiensk-amerikanskt ansikte. Att ens se folk umgås med Tommy är så ansträngande att man med jämna mellanrum måste avbryta filmtittandet för duschpauser. Hans obefintliga självdisciplin och flegmatiska humör/humor gör att han aldrig väjer för att förolämpa någon, känna sig förolämpad av någon annan, skjuta en ung bartender i foten eller slå ihjäl en insvuren. Jag skulle uppskatta det till att Tommy sänker livskvaliteten hos sin omgivning med 70 procent. I situationer där de annars skulle kunna slappna av måste de, rent mentalt, likt Lucky Luke sova med ett öga öppet, i väntan på Tommys nästa utbrott, med en hand på revolvern, som en övningskörningshandledare med vänsterhanden ständigt på handbromsen.
Egentligen vet jag att konflikt och friktion alltid behövs för att föra en film framåt. Men ibland kan jag inte hjälpa att önska Graham/Pesci-snubbarna ska få sig en rejäl lavett och ett distinkt "Sitt ner i båten!" vrålat i ansiktet, så att alla kan återgå till att marinera sig i harmoni. Men det skulle antagligen inte hjälpa, de skulle väl bara borra hål i båtens skrov.
Joe Pesci har lite samma roll som ett kliande, mentalt myggbett i ett par Scorsese-filmer. Första halvan av Goodfellas kan vara den mest förföriska skildringen av livet i maffian som har fångats på tape. De gör som de vill, de har snygga kläder, äter god mat och har en internhumor lika väl slipad som Filip och Fredrik.
Allt är perfekt. Eller ja, allt HADE varit perfekt om det inte vore för Pescis figur Tommy. Han ger uttrycket a loose cannon ett italiensk-amerikanskt ansikte. Att ens se folk umgås med Tommy är så ansträngande att man med jämna mellanrum måste avbryta filmtittandet för duschpauser. Hans obefintliga självdisciplin och flegmatiska humör/humor gör att han aldrig väjer för att förolämpa någon, känna sig förolämpad av någon annan, skjuta en ung bartender i foten eller slå ihjäl en insvuren. Jag skulle uppskatta det till att Tommy sänker livskvaliteten hos sin omgivning med 70 procent. I situationer där de annars skulle kunna slappna av måste de, rent mentalt, likt Lucky Luke sova med ett öga öppet, i väntan på Tommys nästa utbrott, med en hand på revolvern, som en övningskörningshandledare med vänsterhanden ständigt på handbromsen.
Egentligen vet jag att konflikt och friktion alltid behövs för att föra en film framåt. Men ibland kan jag inte hjälpa att önska Graham/Pesci-snubbarna ska få sig en rejäl lavett och ett distinkt "Sitt ner i båten!" vrålat i ansiktet, så att alla kan återgå till att marinera sig i harmoni. Men det skulle antagligen inte hjälpa, de skulle väl bara borra hål i båtens skrov.
PUSS!
/Julian Drexler
Fotnoter about hard facts
Skådespelare som gör en illa till mods - Och vissa, som Jack Nicholson, skulle kunna sitta i publiken till Så ska det låta och bara med ett snabbt, ondskefullt leende under ett kamerasvep ge en långtgående mardrömmar.
Matthew McConaughey - Hommage à Matt Damon:
Björn Skifs - Vansbros Dean Martin.
Nile City - Sänder för tillfället på AM-bandet.
Brandstationen - Ingen skriver subtil homoerotik som Martin Luuk:
Loose cannon - Hommage à Göran Lambertz.
Lucky Luke - Hommage à Avarell Dalton.
Nu orkar jag bara spela en låt till
Hej igen!
I går var jag och Plösen på Dramaten och såg Jens Lekman. Glimrande bra, bien sûr.
Men det här ska egentligen inte handla om Kortedalas egen Stuart Murdoch och dennes ekvilibrism. I stället ska det handla om extranummer.
Ni vet hur det är på konsert. Såvida inte artisten har tappat skallen och vrålat invektiv mot publiken, fått kortslutning i förstärkarna eller är en presidentkanditat som kallar 47 procent av sitt lands invånare för snyltare kommer den tillbaka in på scenen minst två gånger för extranummer.
Detta är ju inget nytt. Tvärtom. Det skulle vara betydligt mer överraskande om hen däruppe ropade "Tusen tack!", traskade av och INTE kom tillbaka.
Och ändå funkar det. Man blir verkligen påverkad. Något i en känner att "det här är ju fantastiskt, vi applåderade så hänförande att hen bryter mot all sorts kutym och bjuder på EXTRA MUSIK GRATIS!" och speciellt efter den andra återkomsten känns varenda ton som det bästa man har hört och med samma känsliga noggrannhet som man undviker att uppröra en redan skrämd kattunge som man försöker locka till sig jublar man så mycket man bara kan för att artisten inte ska tappa lusten. Typ.
Var det detta som "The Game" handlade om? Och är det här applicerbart på andra saker i livet?
Kan jag som skribent avrunda, och till synes avsluta, en text och sedan återkomma med ytterligare några referenser till skotsk popmusik? Skulle läsarmassorna (well...) bli till sig då? Ropa på ännu mer?
Diskutera i grupper om tre. Lämna in kladden efter rasten.
PUSS!
I går var jag och Plösen på Dramaten och såg Jens Lekman. Glimrande bra, bien sûr.
Men det här ska egentligen inte handla om Kortedalas egen Stuart Murdoch och dennes ekvilibrism. I stället ska det handla om extranummer.
Ni vet hur det är på konsert. Såvida inte artisten har tappat skallen och vrålat invektiv mot publiken, fått kortslutning i förstärkarna eller är en presidentkanditat som kallar 47 procent av sitt lands invånare för snyltare kommer den tillbaka in på scenen minst två gånger för extranummer.
Detta är ju inget nytt. Tvärtom. Det skulle vara betydligt mer överraskande om hen däruppe ropade "Tusen tack!", traskade av och INTE kom tillbaka.
Och ändå funkar det. Man blir verkligen påverkad. Något i en känner att "det här är ju fantastiskt, vi applåderade så hänförande att hen bryter mot all sorts kutym och bjuder på EXTRA MUSIK GRATIS!" och speciellt efter den andra återkomsten känns varenda ton som det bästa man har hört och med samma känsliga noggrannhet som man undviker att uppröra en redan skrämd kattunge som man försöker locka till sig jublar man så mycket man bara kan för att artisten inte ska tappa lusten. Typ.
Var det detta som "The Game" handlade om? Och är det här applicerbart på andra saker i livet?
Kan jag som skribent avrunda, och till synes avsluta, en text och sedan återkomma med ytterligare några referenser till skotsk popmusik? Skulle läsarmassorna (well...) bli till sig då? Ropa på ännu mer?
Diskutera i grupper om tre. Lämna in kladden efter rasten.
PUSS!
/Pawel Brozek
Fotnoter about hard facts
Plösen - Även känd som Björnes banekvinna:
Dramaten - Hommage à Gökhan Gasi.
Jens Lekman - Hommage à Kirsten Dunst:
Stuart Murdoch - Rules the school.
Extranummer - Jonas K., storebror, sidekick och mittbackselegant, har rapporterat om när Bob Dylan inte orkade bemöda sig med att ens gå backstage utan bara tog ett varv inne på scenen innan han fortsatte spela efter att ha tackat för sig.
Presidentkanditat som kallar 47 procent av sitt lands invånare för snyltare - Hommage à mormonernas svar på Barack Obama.
Skotsk popmusik - Hommage à McMutton.
Grupper om tre - Hommage à Triad.
Kladd - Ett av de element jag saknar allra minst från skoltiden.
The long and winding road
Hej igen!
Ett år och tre månader har gått sedan sist. Läge för recap kanske.
19 oktober 2011 fick jag Johan Svedberg att skratta. Högt. I övrigt har det varit rätt lugnt.
PUSS!
/Ron-Robert Zieler
Ett år och tre månader har gått sedan sist. Läge för recap kanske.
19 oktober 2011 fick jag Johan Svedberg att skratta. Högt. I övrigt har det varit rätt lugnt.
PUSS!
/Ron-Robert Zieler
