tug

Hej igen!

Att skådespelare kan få en att känna sig illa till mods vet alla som någon gång har sett Randy Spelling i Sunset Beach, valfri film med Matthew McConaughey eller Paulo Robertos insats i Stockholmsnatt.

Men det finns också skådisar där illamåendet de framkallar inte beror på bristande talang, utan tvärtom. De som kanske är lite för skickliga för sitt eget bästa.

Det är dags att prata om Stephen Graham. (Här har ni en bild på honom.)

Trots att han är en pricksäker, explosiv och förbannat trovärdig aktör med odiskutabel utstrålning, som dessutom brukar vara med i väldigt bra filmer, blir jag på dåligt humör varje gång han visar sig i bild för första gången.

För så fort man ser de där bulldogögonen vet man vad som är å färde. Dags Att Sabba Stämningen. Som att, efter att ha möblerat och städat sitt vardagsrum till perfektion, besluta sig för att släppa in en grävling i det.

Låt oss ta det tydligaste Graham-exemplet; hans roll i This is England.

Den 12-årige, faderslöse huvudkaraktären har gått från mobbingen på skolgården till att ha hittat hem i en oväntad, äldre vänskapskrets. Han har kompisar som gör honom glad, han har en tjej med tuperat hår som vill hångla med honom. Det flyter, som Björn Skifs en gång uttryckte det. Vänskapen i en grupp har sällan skildrats vackrare.

 

Enter Stephen Graham. Hans karaktär kommer ut ur fängelset och snart byts en stämning klart jämförbar med den på brandstationen i Nile City, med hjälp av hans brutala karisma, instabila lynne och främlingsfientliga agenda, till en stämning lika disharmonisk som i det franska fotbollslandslagets omklädningsrum. Hej då stämning. Hej bråk, ångest och en rejäl dos blod.

Joe Pesci har lite samma roll som ett kliande, mentalt myggbett i ett par Scorsese-filmer. Första halvan av Goodfellas kan vara den mest förföriska skildringen av livet i maffian som har fångats på tape. De gör som de vill, de har snygga kläder, äter god mat och har en internhumor lika väl slipad som Filip och Fredrik.

Allt är perfekt. Eller ja, allt HADE varit perfekt om det inte vore för Pescis figur Tommy. Han ger uttrycket a loose cannon ett italiensk-amerikanskt ansikte. Att ens se folk umgås med Tommy är så ansträngande att man med jämna mellanrum måste avbryta filmtittandet för duschpauser. Hans obefintliga självdisciplin och flegmatiska humör/humor gör att han aldrig väjer för att förolämpa någon, känna sig förolämpad av någon annan, skjuta en ung bartender i foten eller slå ihjäl en insvuren. Jag skulle uppskatta det till att Tommy sänker livskvaliteten hos sin omgivning med 70 procent. I situationer där de annars skulle kunna slappna av måste de, rent mentalt, likt Lucky Luke sova med ett öga öppet, i väntan på Tommys nästa utbrott, med en hand på revolvern, som en övningskörningshandledare med vänsterhanden ständigt på handbromsen.

Egentligen vet jag att konflikt och friktion alltid behövs för att föra en film framåt. Men ibland kan jag inte hjälpa att önska Graham/Pesci-snubbarna ska få sig en rejäl lavett och ett distinkt "Sitt ner i båten!" vrålat i ansiktet, så att alla kan återgå till att marinera sig i harmoni. Men det skulle antagligen inte hjälpa, de skulle väl bara borra hål i båtens skrov.

PUSS!

/Julian Drexler

---

Fotnoter about hard facts


Skådespelare som gör en illa till mods  -  Och vissa, som Jack Nicholson, skulle kunna sitta i publiken till Så ska det låta och bara med ett snabbt, ondskefullt leende under ett kamerasvep ge en långtgående mardrömmar.

Matthew McConaughey  -  Hommage à Matt Damon:

Björn Skifs  -  Vansbros Dean Martin.

Nile City  -  Sänder för tillfället på AM-bandet.

Brandstationen  -  Ingen skriver subtil homoerotik som Martin Luuk:



Loose cannon  -  Hommage à Göran Lambertz.

Lucky Luke  -  Hommage à Avarell Dalton.