Nu orkar jag bara spela en låt till
Hej igen!
I går var jag och Plösen på Dramaten och såg Jens Lekman. Glimrande bra, bien sûr.
Men det här ska egentligen inte handla om Kortedalas egen Stuart Murdoch och dennes ekvilibrism. I stället ska det handla om extranummer.
Ni vet hur det är på konsert. Såvida inte artisten har tappat skallen och vrålat invektiv mot publiken, fått kortslutning i förstärkarna eller är en presidentkanditat som kallar 47 procent av sitt lands invånare för snyltare kommer den tillbaka in på scenen minst två gånger för extranummer.
Detta är ju inget nytt. Tvärtom. Det skulle vara betydligt mer överraskande om hen däruppe ropade "Tusen tack!", traskade av och INTE kom tillbaka.
Och ändå funkar det. Man blir verkligen påverkad. Något i en känner att "det här är ju fantastiskt, vi applåderade så hänförande att hen bryter mot all sorts kutym och bjuder på EXTRA MUSIK GRATIS!" och speciellt efter den andra återkomsten känns varenda ton som det bästa man har hört och med samma känsliga noggrannhet som man undviker att uppröra en redan skrämd kattunge som man försöker locka till sig jublar man så mycket man bara kan för att artisten inte ska tappa lusten. Typ.
Var det detta som "The Game" handlade om? Och är det här applicerbart på andra saker i livet?
Kan jag som skribent avrunda, och till synes avsluta, en text och sedan återkomma med ytterligare några referenser till skotsk popmusik? Skulle läsarmassorna (well...) bli till sig då? Ropa på ännu mer?
Diskutera i grupper om tre. Lämna in kladden efter rasten.
PUSS!
I går var jag och Plösen på Dramaten och såg Jens Lekman. Glimrande bra, bien sûr.
Men det här ska egentligen inte handla om Kortedalas egen Stuart Murdoch och dennes ekvilibrism. I stället ska det handla om extranummer.
Ni vet hur det är på konsert. Såvida inte artisten har tappat skallen och vrålat invektiv mot publiken, fått kortslutning i förstärkarna eller är en presidentkanditat som kallar 47 procent av sitt lands invånare för snyltare kommer den tillbaka in på scenen minst två gånger för extranummer.
Detta är ju inget nytt. Tvärtom. Det skulle vara betydligt mer överraskande om hen däruppe ropade "Tusen tack!", traskade av och INTE kom tillbaka.
Och ändå funkar det. Man blir verkligen påverkad. Något i en känner att "det här är ju fantastiskt, vi applåderade så hänförande att hen bryter mot all sorts kutym och bjuder på EXTRA MUSIK GRATIS!" och speciellt efter den andra återkomsten känns varenda ton som det bästa man har hört och med samma känsliga noggrannhet som man undviker att uppröra en redan skrämd kattunge som man försöker locka till sig jublar man så mycket man bara kan för att artisten inte ska tappa lusten. Typ.
Var det detta som "The Game" handlade om? Och är det här applicerbart på andra saker i livet?
Kan jag som skribent avrunda, och till synes avsluta, en text och sedan återkomma med ytterligare några referenser till skotsk popmusik? Skulle läsarmassorna (well...) bli till sig då? Ropa på ännu mer?
Diskutera i grupper om tre. Lämna in kladden efter rasten.
PUSS!
/Pawel Brozek
Fotnoter about hard facts
Plösen - Även känd som Björnes banekvinna:
Dramaten - Hommage à Gökhan Gasi.
Jens Lekman - Hommage à Kirsten Dunst:
Stuart Murdoch - Rules the school.
Extranummer - Jonas K., storebror, sidekick och mittbackselegant, har rapporterat om när Bob Dylan inte orkade bemöda sig med att ens gå backstage utan bara tog ett varv inne på scenen innan han fortsatte spela efter att ha tackat för sig.
Presidentkanditat som kallar 47 procent av sitt lands invånare för snyltare - Hommage à mormonernas svar på Barack Obama.
Skotsk popmusik - Hommage à McMutton.
Grupper om tre - Hommage à Triad.
Kladd - Ett av de element jag saknar allra minst från skoltiden.
Kommentarer
Postat av: L
En gång till, en gång till, en gång till, en gång till!
Postat av: Jonas
Ah, det är visst nån som är tillbaka. Festen kan börja igen. Jag bjuder in hela gänget, Pär och Birgitta Lundin, Jocke och Sara Julin, Bengt och Carina Tulin!
Trackback
