Del 11: Växjö-Leksand

Växjö-Leksand 3-1 (0-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål:
0-1 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Adam Rundkvist).


***


Sviten är bruten. Efter sex raka fullpoängare tog det stopp. Och det kändes som att det inte kunde ske på ett rimligare sätt. Bortaplan mot serietvåan som gör en gedigen, bra och intelligent smutsig insats. Man kan såklart klaga över att Leksand skapar få ordentliga målchanser. Men så har det i ärlighetens namn sett ut i de där sex segrarna också.

***

Några noteringar i en match där få spelare i Leksand utmärkte sig:

1) Trots förlusten lever några sviter vidare. Tomas Kollar (i sedvanlig ordning en av lagets bättre spelare) gjorde mål och är nu uppe i sju raka matcher med poäng. Och skotten förlorades för åttonde gången på lika många matcher.
2) Och Pelle Prestberg gjorde ytterligare en assist.
3) Jean-Luc Grand-Pierre gjorde på det stora hela en helt okej match men var under första halvan av matchen den stora hjärnan bakom Växjös anfallsspel. I första perioden var han nära att göra självmål och i andra levererade han en indianare rakt in i slottet. Han och Joacim Eriksson får nog tala ut med varandra.
4) Andreas Martinsen tuggade på bra under första perioden.
5) OM nu Leksand vill ha en ursäkt berodde förlusten naturligtvis på att brandlarmet gick när man hade ledningen. 0-1 innan. 3-1 när matchen var slut. Enkel matematik.

***

Jag förstod nog inte hur rätt jag hade när jag visade viss glädje senast över att Eriksson missar JVM. Timo Leinonen förmodas vara borta fyra till sex veckor med sin skada. Ska vi enas om att Pär Mårts visste om detta?


***


På tal om JVM lovade jag senast att lägga ut texten lite om Oliver Ekman-Larsson. Och jag är en man av mitt ord. Åtminstone när det gäller hockeybloggande.

Jag är faktiskt en potentiell sucker för de flesta spelartyperna. Bland backarna gillar jag såväl slagskottshuliganer à Jan Huokko och inte-kliva-över-egen-blå-män à Jan Srdinko. Bland forwards kan jag ha en soft spot för allt från kloka centerrävar à Mikael Karlberg, kamikazecheckande yttrar à Niko Mikkola och gnuggare à Johan Eneqvist till på offensiv blå ständigt fiskande slöfockar à Robert Burakovsky. Ja, jag kan till och med hysa vissa medkännande sympatier för direkt genomusla halvfigurer à Yan Golubovsky och Mikko Rautee. De är slapstick-karaktärer som erbjuder en viss comic relief.

Det är inte nödvändigtvis så att jag har gillat samtliga som har innehaft dessa roller genom åren, men det finns någon sorts inneboende charm och attraktion i vardera roll.

De enda typerna som jag nog aldrig faller för är Mike Bales-rollen (då min kvalitetstolerans bland målvakter är betydligt striktare), Mike Siklenka-rollen (det dåliga kan jag känna sympati för, men inte det lobotomerat genomkorkade) och Patrik Wallenberg-rollen (tillför varken skicklighet eller charm).

Men, och det är hit jag egentligen vill komma efter en fyra stycken lång inledning, det finns nog en enskild typ som jag är svagare för än alla andra: De universiellgeniala backarna.

De ska göra lagom mycket poäng, idealet ligger någonstans på en halv poäng per match, utan att kännas som några typiskt offensiva backar. De ska samtidigt kunna hålla rent hus i egen zon och helst kunna göra det utan att tacklas, och i stället klara av det på ren klokhet. I min smak ska de heller inte vara påtagligt bredaxlade, men gärna vara ganska långa.

Som några exempel genom åren kan nämnas Jan Nemecek, Tomi Pettinen, Christer Olsson, Kimmo Lotvonen, Antti-Jussi Niemi, Lars Jonsson och i någon mån Francis Bouillon och Örjan Lindmark.

Men i mitt eget lilla LIF-universum finns det två representanter som är viktigare än alla andra. Dessa herrar heter Greg Brown och Tomas Jonsson. Om det finns något i livet som kan ge mig samma simmiga blick och halvslutna ögonlock som Homer Simpson får när han tänker på rosaglacerade donuts så är det att tänka på dessa tvås backspel.

De gav intrycket av att varje gång de fick pucken skulle de inte släppa den förrän den var exakt där de ville att den skulle vara. Detta kombinerades med att de använde sin rutin åt att dirigera sina unga Niklas Nordquist-artade backpartners och på egen hand se till att dessa befann sig precis där de skulle, helst genom att handgripligen peka med klubban (i Jonssons fall ständigt en vit Titan).

Nu har äntligen en yngling dykt upp som besitter dessa egenskaper och förmodligen är en större talang än båda dessa legender. Det är en fröjd och ynnest att få se. Och killen som visar upp det är, tror jag, elva år gammal och pratar dessutom en knarrig Tommy Svensson-småländska.

Jag älskar Oliver Ekman-Larsson för det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0