tug

Leksand-Växjö 8-3 (2-1, 2-1, 4-1)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Peter Nordström), 2-1 Daniel Hermansson (Johan Hägglund, David Åslin), 3-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Tomas Kollar), 4-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 5-3 Eric Johansson (Peter Nordström, Kenny Källström), 6-3 Tomas Kollar (Daniel Hermansson, Patrik Carlsson), 7-3 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 8-3 Daniel Hermansson (straff).


***


Ojsan. Snacka om skolboksexempel i hur man ska avsluta inför ett uppehåll. En kontrollerad och överlägsen 8-3-seger mot serietvåan. Och man gjorde det med endast fem ordinarie backar i uppställningen.

***

Matchen bjöd på ett flertal glädjeämnen:

1) Förstakedjan var återigen komplett i och med Patrik Carlssons comeback. Och de levererade. Minst sagt. Sammanlagt blev det nio poäng. Bland annat gjorde Tomas Kollar 1+3 och har gjort 16 poäng på de senaste tio matcherna. Dessutom bjöd han på ett sanslöst bra defensivt arbete i det fem minuter långa och för matchen viktiga box play-spelet efter Kimmo Lotvonens matchstraff.
2) ...och i samma box play gjorde även Jean-Luc Grand-Pierre ett otroligt arbete. Han visade också äntligen återigen upp en mäktig offensiv uppåkning som gav det på sitt sätt avgörande 3-1-målet.
3) De fem ordinarie backarna kompletterades av nyblivne 17-åringen Patrik Norén som sin ålder till trots spelade backspel som en hel karl. Med säkerhet, pondus och en lagom dos smart elakhet. Även Stefan Lassen kom bra in i matchen och gjorde en imponerande stark insats. Det är otroligt avgörande att backbesättningen fungerar bra när den är så kvantitativt begränsad. Störst problem hade faktiskt den mest rutinerade Lotvonen, som kom fel i vändningen vid 0-1.
4) Daniel Hermansson har gjort poäng i sina samtliga tre matcher och efter att ha missat ett par bra chanser senast mot Västerås lossnade målskyttet ordentligt.
5) Joacim Eriksson bjöd på en otroligt svettig och imponerande dubbelräddning i ett box play i slutet av första perioden. Han stod också för några kvalificerade puckmotningar när Växjö var på väg att vända på matchen vid 4-3.
6) ...och i samma veva tog Leif Strömberg en time out. Strax efter gjorde Leksand 5-3 och kunde sedan släppa loss totalt. Onekligen framgångsrik matchcoaching.

***

Jag var lite orolig ett tag, men vi kan alla vara lugna. Leksand förlorade återigen skotten. Men faktiskt bara med ett skott.


***


Leksand går nu till juluppehållet som serieledare. Och visst känns det väl också som att man gör det med positiva tongångar omkring sig?

Det har ju varit lite si och så med det under säsongen.

Frontplats i vaccinkön. Vägran att skjuta upp match. En märklig behandling av Johan Eneqvist. Kontraktstrubbel med Robert Petrovicky. En sen och dyr sparkning av Per-Anton Lundström. Leif Strömberg i ordkrig med domare och andra tränare. Avstängning på Jean-Luc Grand-Pierre. Toppen av utvisningsligan. Åldrade nyckelspelare. Åldrade nyckelspelare som inte producerar. Åldrade nyckelspelare som blir skadade och slutar. Förnedrade av Almtuna. Förnedrade, på hemmaplan, av Mora.

Alltså, svarta rubriker om både det sportsliga och det administrativa.

I flera av de här fallen går det definitivt att argumentera för att Leksand har behandlats orättvist. I vissa fall behöver det som har inträffat inte ens vara något som egentligen är dåligt. Men även om det går att diskutera huruvida reaktionerna har varit befogade och även om det går att ifrågasätta hur Leksand har valt att hantera situationerna (och det gör det verkligen), är det en annan diskussion. För i längden är det i vilket fall som helst inte positivt att föreningen ständigt omringas av denna typ av prat. Förr eller senare skrämmer det iväg allt från spelare till supportrar och sponsorer. Och det gör heller knappast arbetsdagarna lättare för varken föreningens spelare eller dess ledare.

Men under den senaste månaden har det steg för steg blivit ett annat ljud i skällan. Det vore ju lockande att påstå att det berodde på lanserandet av denna blogg, eftersom det var någonstans i den vevan som det hände, men en självdistanserad del av mig inser det orimliga i att det skulle finnas ett samband.

I stället tror jag att den stora vändpunkten kom för nästan på dagen en månad sedan. Och att den såg ut så här:





När Henrik Andersén brakade igenom plexiglaset mot Björklöven fick media äntligen något odelat positivt att rapportera om från Leksand. En ung spelare som gör ett drömmål, varpå han bjuder på sig själv och sedan tar uppmärksamheten med en klackspark. Och dessutom passar på att göra YouTube-succé. Den sportjournalisten är inte född som inte vill rapportera om den händelsen.

Anderséns mål har blivit signifikativt på flera sätt.

Dels var det målet och den matchen ett viktigt avstamp. Segern där var den första av sex raka. Och man har fortfarande inte tappat poäng på hemmaplan sedan dess. Och för Joacim Eriksson var det den första nollan av fyra på kort tid.

Och dels blev Andersén tillsammans med just Eriksson symbolen för ett nytt, ungt Leksand. Ett Leksand som inte bara matchar en 112-årig Thomas Rhodin utan också en i det närmaste absurd mängd juniorer. Juniorer som i fallen Eriksson och Oliver Ekman-Larsson tillhör lagets allra största stjärnor och juniorer som i bland annat fallen Andersén och vidhängande knattekedja gör ett gediget jobb i match efter match.

Och i skuggan av ungdomsrevolutionen har det rullat på även för övriga laget och spelare som Prestberg, Kollar och Patrik Carlsson har öst in poäng för glatta livet. Och laget har etablerat sig i tabelltopp.

Man ska inte underskatta värdet i att ha en positiv buzz runt laget och föreningen. Speciellt inte i Leksand som av tradition har ett av svensk hockeys starkaste varumärken. Här står en historia, ett rykte och den kanske främsta förhandlingsfördelen på spel.

Och även om suget efter att ha ordet "Leksand" i rubrikerna gör att man är extra hårt ansatta, ger det också en chans att utnyttja läget till sitt eget bästa. För det är inte bara negativa Leksands-rubriker som lockar till klick och läsningar. Det gäller även de positiva.