tug

Borås-Leksand 3-5 (1-1, 2-1, 0-2)

Leksands mål: 1-1 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Patrik Carlsson), 3-2 Oliver Ekman-Larsson (Tomas Kollar, Kimmo Lotvonen), 3-3 Oliver Ekman-Larsson (Eric Johansson) 3-4 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg, Oliver Ekman-Larsson), 3-5 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson).


***


Med en gång, för att undvika missförstånd: Mycket i den här matchen såg dåligt ut. Men det fanns också en hel del positivt som bröt av:

1) Ska man spela Leif Strömberg-hockey så ska man göra det ordentligt. Tvåmålsunderläge efter halva matchen, enbart 15 skott på hela matchen. Och ändå 3-5-seger. Jag behöver inte berätta att det är ett styrkebesked i sig.
2) När Leksands försvarsspel var som mest stillastående i andra perioden drog Jean-Luc Grand-Pierre igång ett kroppstacklingstifo som dödade kraften hos Borås.
3) Lagkaptenerna klev fram när det krävdes. Pelle Prestberg gjorde det snyggt när han i ett psykologiskt viktigt läge ordnade 1-1. Sedan slog han ett drömpass till det matchavgörande målet och följde upp det med att spika slutresultatet. Oliver Ekman-Larsson såg halvdan ut och gjorde ett par slarviga misstag under första halvan av matchen. Sedan klev Thomas Rhodin av och lämnade en lucka efter sig. Då trädde Ekman-Larsson fram när det som mest behövdes. Två mål, en assist och en tillskärpt defensiv.
4) Tomas Kollar var fortfarande... ja, Tomas Kollar.
5) Patrik Carlsson gjorde förutom det matchavgörande målet även två målpass. Trogna läsare vet att jag jublar ystert varje gång Carlsson gör poäng. With that said, jag undrar hur många andraass han har fått den här säsongen, och då påfallande ofta "lätta" sådana. Lite som det brukade sägas om Wayne Gretzky. Ergo: Patrik Carlsson – Leksands Gretzky.


***


Martin Janolhs lyckades med en skojig kupp i första perioden. Han delade ut en crosschecking efter en avblåsning och startade ett slagsmål. Fyra spelare blev utvisade. Ingen av dem var Martin Janolhs.

Att slippa undan straff för ojustheter är alltid underhållande när det händer rätt lag. En av David Bornhammars mer minnesvärda insatser för föreningen var när han förra säsongen mot AIK delade ut en monsterslashing bakom ryggen på domaren och sedan flinande gled därifrån medan den utsatte motståndaren startade ett jätteslagsmål mot en annan leksing.

Min vän Elias Granath har berättat om när Tomas Forslund på sin tid ägnade en träning åt att lära ut fultrick till sin unge Borlänge-frände. Han passade även på att exemplifiera sina lärdomar för eleven. Elias egna ord om händelsen: "Jag stod vid sargen och plötsligt smällde till över hela kroppen. Man typ dog."

Örebro-Leksand 5-8 (3-3, 1-3, 1-2)

Leksands mål: 1-1 Tomas Kollar (Pelle Prestberg), 2-2 Eric Johansson (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 3-3 Marcus Weinstock (Markus Persson), 3-4 Pelle Prestberg (Thomas Rhodin, Tomas Kollar), 3-5 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson), 3-6 Eric Johansson (David Åslin, Peter Nordström), 5-7 Peter Nordström (Eric Johansson), 5-8 Andreas Martinsen (Marcus Weinstock).


***


Jaha, där sprack Joacim Erikssons nolla och det med besked. Det blir faktiskt ofta så i idrott, att när sviter spricker gör de så med en smäll. Så man ska nog vara tacksam att det skedde mot ett lag där man kan släppa fem och ändå vinna.

Att det blev målsnålt senast mot Almtuna var statistiskt logiskt. Efter den matchen var dessa de två lag som släppt in minst antal mål i hela serien. Trots just den statistiken var även målflödet mot Örebro också ganska rimligt. De har i stället släppt in flest mål. Och gjort näst flest (efter Växjö).

***

Några enskilda framgångar:

1) Peter Nordström gjorde nog sin bästa match för säsongen.
2) Eric Johansson gjorde 2+1. Välkommet efter en viss torka.
3) Patrik Carlssons framspelning till 5-3 höll rent av Mikael Karlberg-klass.
4) Tomas Kollar var magnifik.
5) Markus Persson också.

***

Jag tänker inte ägna den här bloggen åt att klaga på domare. Men insatsen i dag var verkligen inget vidare. Och eftersom Leksand vann hoppas jag att det inte är att vara dålig förlorare att konstatera att den uteblivna utvisningen innan Örebros 3-2 var direkt pinsam.

***

Örebro spelade tufft och många gånger smutsigt. I en match där mycket var halvdant av Leksand, var det positivt att de i stället för att trampa i sin traditionella fälla att tappa humöret och därmed matchen, i stället bara gav igen, på ett lagom smutsigt sätt. Leif Strömberg-effekt?

***

Leksand har inte gjort så här många mål i en enda match tidigare under säsongen.

***

Det här var Leksands fjärde raka trepoängare. Och samtidigt femte raka förlusten i skottstatistiken.


***


I förra inlägget utlovade jag en femma med spelare som enbart med nöd och näppe (max tio matcher) har spelat i Leksand. Well, here goes:

Målvakt: Manne Fredriksson. Han spelade sin första match för Leksand 1996. Sin senaste, och rimligtvis sista, 2008. 12 år. Och sammanlagt sex matcher.

Back: Patrik Hucko. Det finns en del värvningar som är just så usla och passar så dåligt som man trodde på förhand. Carl-Johan Goth på Dalarnas Tidningar fick någon form av kortslutning under försäsongen sommaren 2005 och liknade tjecken vid Kjell Samuelsson. Well, det märktes inte. Det blev sju elitseriematcher innan han dumpades av i den tjeckiska ligan. Säsongen därpå passade han på att förstöra knäet och säsongen för Karlberg med en ful, feg och sen tackling. Nej, jag saknar honom inte.
Back: Dan Johansson. När Arboga körde sin ekonomi i botten vårvintern 2005 tog Mikael Lundström chansen att bredda truppen med rutinerade Johansson. Det blev sju matcher (de flesta på bänken utan ett enda byte) och en plats som den mest lättglömda spelaren som har haft A-lagskontrakt med Leksand genom tiderna.

Forward: Jukka Tiilikainen. Under Anders ”Masken” Carlssons tid som sportchef blev det en stående tradition det här med spelare som lade av i förtid på grund av skador. Per Löfström, Christer Olsson, Tommy Westlund och Joonas Jääskeläinen, för att nämna några. För Tiilikainen hade det roliga inte ens hunnit börja innan det så gott som var över. Han fick en tackling mot huvudet av Marco Tuokko i Mora under försäsongen, spelade sedan fem elitseriematcher trots yrsel, innan han till slut gav upp karriären.
Forward: Andreas Johansson. Den storyn kan ni.
Forward: Tobias Kisum. Ja, egentligen tänkte jag hoppa över juniorer som har kommit upp och gjort enstaka matcher i A-laget. Men danske Kisum, som under sin tid på Leksands gymnasium gick under det fantasifyllda smeknamnet ”Dansken”, har en statistik som är svår att se förbi. Han spelade två matcher Leksand hösten 2004. På dessa matcher gjorde han två mål. Ett mål per match alltså. Upplys mig gärna, men jag vet ingen spelare som har ett så högt målsnitt i föreningens historia.

Leksand-Almtuna 2-0 (1-0, 1-0, 0-0)

Leksands mål: 1-0 Johan Hägglund (Thomas Rhodin, Kenny Källström), 2-0 Tomas Kollar (Peter Nordström, Patrik Carlsson).


***


Seger med 2-0. Första målet tidigt. Andra målet långt senare, just när ledningen började kännas en aning hotad. Halvdant passningsspel.

Vänta lite, varför spelade Leksand sin förra match en gång till?

***

Jag har tidigare hyllat Johan Hägglunds avslut och i dag, efter att Almtuna redan hade hunnit etablera ett visst tryck, var han lika iskall som vanligt när han gjorde det viktiga, tidiga målet.

***

Tredje raka nollan för Joacim Eriksson. Förvisso mot på pappret sämre lag, men faktum är att Leksand har förlorat skottstatistiken i samtliga tre. 106 skott har han räddat i rad, över 35 räddningar i snitt per match. Ett tecken på en imponerande uthållighet att inte en enda puck har letat sig in.

***

Jag vet att Niklas Andersson har gjort 22 poäng under en allsvensk säsong tidigare. Men kan han inte få visa upp någon form av offensiv duglighet även i år innan han får spela mer power play?

***

Jag vet inte jag. Hur trevligt det än är att hålla nollan ser spelet halvdant ut. Det var snäppet sämre mot Almtuna än mot Oskarshamn. Hög felprocent i passningsspelet och relativt få skapade målchanser. Hur mycket som sedan berodde på att det fanns en ledning att försvara, det är naturligtvis svårt att avgöra.


***


Det spelade som bekant två leksingar i Almtuna. Dels Fredrik Vestberg. Och dels min barndomsvän och, under vår uppväxt, så-gott-som-granne Julius Larsson. Han har aldrig spelat några tävlingsmatcher i Leksands A-lag, men medverkade ändå till mitt stora nöje på lagfotot för säsongen 2004/05.

Och detta leder oss in på nästa ämne. Spelarna som bara nästan har spelat för Leksand. Jag har tagit ut en femma:

Målvakt: Mike Ayers. Inte kunde väl en kille som inte hade fått förlängt med Sønderjyske och hade varit nära att gå till Fagersta peta Ed Belfour eller Eddie Läck? Nej, det kunde han inte och han spelade inte en enda seriematch för laget.

Back: Marek Zidlicky. Värvades till Leksand inför 2005/06, men så tog NHL-strejken slut och han dök aldrig upp i Dalarna. Sedan dess har han gjort ytterligare 176 poäng på 224 NHL-matcher.
Back: Miska Kangasniemi. Var klar men bröt kontraktet när Leksand åkte ur högsta serien 2004. Han gick till Malmö i stället. Varpå de åkte ur i nästföljande kval i utbyte mot Leksand som gick upp.

Forward: Jonathan Hobson. Var på try out i klubben under försäsongen 2001/02. Han gjorde bra ifrån sig och satte flera mål i träningsmatcherna. Men sedan bestämde sig Stefan Hellkvist för att flytta hem från Ryssland. Då fanns ingen plats för Hobson längre, så han gick till Halmstad. Där hann han spela 12 matcher innan han bröt armen och har inte spelat i Sverige sedan dess.
Forward: Jamie Johnson. Den storyn kan ni.
Forward: Ulf Dahlén. Var tre somrar i rad "högaktuell" för Leksand. Han valde NHL varje gång.


Nästa gång får ni läsa om spelarna som bara med nöd och näppe (max tio matcher) har spelat för Leksand.

Oskarshamn-Leksand 0-2 (0-1, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 0-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 0-2 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson).


***


Pelle Prestberg blev skadad i slutet av matchen mot Björklöven. Han kunde ändå vara med mot Oskarshamn. Det var bra, minst sagt. I en tät match mot ett hårt kämpande motstånd gjorde han mål på sin första chans och avgjorde sedan matchen när laget var som mest i brygga. Snacka om att ta sitt ansvar, både som lagkapten och skyttekung.

***

Ett par matchobservationer:

1) Thomas Rhodin bjöd på ett par onödiga och farliga felpass men gjorde på det stora hela en av sina bättre matcher. Han var involverad i mycket och gjorde ett lysande förarbete till Henrik Anderséns stolpskott.
2) Tomas Kollar var som vanligt fullkomligt magnifik att ha att tillgå när man ville få pucken ur zon i trängda lägen.
3) Oskarhamn gjorde enligt mig en imponerade bra match utifrån sina förutsättningar. Riktigt tufft och aggressivt spel som gjorde det svårt för Leksand att koppla grepp om matchen. Dessutom skapade de stundtals bra tryck i Leksands zon och sköt hela 41 skott.
4) ...därför var det i sin tur imponerande av Leksand att de ändå lyckades hålla matchen under kontroll och inte släppte in några mål. Jag efterlyser fortfarande en känsla av det ska finnas en ordentlig spelidé i fem mot fem, men det känns ändå som att det finns en helt annan grundtrygghet i spelet, även när det inte riktigt fungerar, än tidigare. Jag tror att det beror på att kedjeformationerna har lärt känna varandra nu.
5) Joacim Eriksson höll nollan för andra matchen i rad. Han tappade förvisso någon puck för mycket, men en nolla är en nolla. Och 41 räddningar är 41 räddningar.
6) Patrik Carlsson ligger nu trea i Leksands interna poängliga. Mycket tack vare sin kedjeomgivning naturligtvis, men ett roligt styrkebesked lika fullt.

***

Kenny Källström var sjundeback och jag har svårt att förstå varför. Jag tycker att Stefan Lassen inledde säsongen helt okej, men har haft det tyngre på sistone och gjorde heller ingen vidare match nu. Speciellt märkligt att han fick speltid i box play. Och på samma spår ställer jag mig frågande till vad Niklas Andersson har presterat för att få spela power play. Källström är långt ifrån någon fläckfri hockeyback, men det ångande självförtroende som han har visat upp hittills räcker långt och det är onödigt att ta bort det med en bänkning.

***

Att se juniorkedjan spela hockey är som att se Filip & Fredrik göra tv. Roligt, smart, skickligt, charmigt, talangfullt, överraskande, spontant – och därför inte alltid helt genomtänkt.

Sedan kanske Andersén borde utöka sin fintarsenal en aning. Å andra sidan gjorde Mats Sundin över 1300 NHL-poäng trots att han alltid gjorde samma sävliga dragning där han la över pucken på backhand och lurade ner målvakten på isen. Så det kan gå bra ändå.


***


Men inget i den här matchen överskuggar veckans viktigaste händelse: Jan Huokko slutar. Ett slag som tog hårdare i magen på mig än när Andreas Johansson slutade, trots att det senare var en större överraskning.

På många sätt känns det förvisso som att om det någonsin skulle hända så var detta ett bra tillfälle. Leksand har spelat utan Huokko i princip hela säsongen. Man har en starkare och mer komplett backuppsättning än på mycket länge. Och nu slipper man det orosmoment som osäkerheten kring hans skador orsakade. Nu vet man hur det ligger till och det är inget mer med det.

Men samtidigt... det svider ordentligt. Man vet ju vilken jävla tillgång den där bössan från vänsterbacken alltid har varit. Man visste att hur matchsituationen än var, så varje gång Leksand fick tekning i offensiv zon kunde målvaktens vattenflaska vara bortskjuten av en flinande #15 några sekunder senare.

Förlusten blir ännu större av att också Mikael Karlberg är borta. Dels för att de utgjorde ungefär 80 % av Leksands slagstyrka i power play de tre senaste säsongerna. Och dels för att de var de sista spillrorna av det gamla, riktigt framgångsrika Leksand. De sista som hade spelat SM-semi med Leksand. Ja, till och med de sista (tillsammans med Johan Eneqvist) som ens hade spelat SM-slutspel med Leksand.

Huokko och Karlberg var konstanterna i lagbygget. Oavsett vilka spelare som försvann och vilka som värvades i stället visste man att de alltid fanns där att bygga laget runt. Lite som den stomme som Jörgen Jönsson-Peter Nordström-Thomas Rhodin länge utgjorde i Färjestad. Huokko och Karlberg var konstanterna som man inte behövde oroa sig för att de skulle gå till Brynäs. Konstanterna som alltid fanns i toppen av poängligan.

De symboliserade också något annat. Båda spelarna hann göra ett flertal säsonger i Leksands A-lag innan de började ta ordentlig plats och producera. Sakta (speciellt i fallet Karlberg) men säkert växte de sig större och större inom laget och förvandlades till stöttepelare för föreningen. Under Olle Östs 90-tal var detta relativt vanligt. Ett gäng spelare om vilka man visste att de, trots att de inte var några stjärnor, skulle finnas kvar där säsong efter säsong och plötsligt blev de nyckelspelare. Torbjörn Johansson, Markus Åkerblom, Örjan Lindmark, Stefan Hellkvist, Andreas Karlsson, Niklas Eriksson och Johan Hedberg för att nämna ytterligare några exempel.

Delvis beror det såklart på att det är nya hockeytider. Ändå saknar jag verkligen denna typ av tålamod, både hos klubbar och hos spelare.

Anders "Masken" Carlsson dödade mycket av denna kontinuitet när han på oklara grunder lät bli att förlänga kontrakten med unga spelare som Morten Green, Jörgen Sundqvist och nämnde Eneqvist.

Mikael Lundström började bygga upp en liknande stomme som dock har luckrats upp. Elias Granath var på god väg, men gick till slut till Timrå där han nu i supporterkretsar genomgående får högst betyg bland lagets backar. Pierre-Edouard Bellemare och Eddie Läck valde också spel en division upp, dit även Gabriel Karlsson slarvades bort.

I dagens lag är det Johan Hägglund, Jens Bergenström och Jesper Ollas som vi får hoppas på. Och med lite tur blir Prestberg kvar flera säsonger till.

Så länge saknar jag Huokko och Karlberg. Och gläds åt den gudomliga rättvisan i att Huokkos sista mål kom på bortaplan mot AIK.

Leksand-Björklöven 4-0 (1-0, 1-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Henrik Andersén (Martin Janolhs, Niklas Andersson), 2-0 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson), 3-0 Pelle Prestberg (Stefan Lassen, Tomas Kollar), 4-0 Thomas Rhodin (Marcus Weinstock, Eric Johansson).


***


En kväll när Peter Forsberg gör tre assist i sin elitseriecomeback är det inte så många som riktar sina blickar mot Leksand, men mig kan ni lita på. En märklig match där man lyckades punktera matchen efter två perioder trots enbart tolv avfyrade skott.

***

Några tankar:

1) Efter nio raka mållösa matcher hängde äntligen Pelle Prestberg två stycken och dödade spänningen.
2) Det var kul att Leif Strömberg gav juniorkedjan rejält förtroende. Men stundtals kändes det nästan som att han hade glömt bort att det ens fanns några andra alternativ. Vad hade kedjan för speltid i de två första perioderna? 35 minuter?
3) Leksand fick klara sig utan power play i två perioder. När Björklöven sedan började dra på sig utvisningar i tredje insåg man att man kanske inte hade missat så mycket. Det dröjde till det tredje numerära överläget innan Leksand ens fick ett skott på mål.
4) Thomas Rhodin lyckades dock göra ett välkommet mål vid det fjärde försöket. Efter en rökare i matchen mot Mora tror jag dessutom att det var hans andra skott den här säsongen som kunde beskrivas som hårt.
5) Joacim Eriksson gav mig åtminstone delvis rätt i min analys efter förra matchen. Han TOG faktiskt igen sin svaga Malmö-match. Han höll nollan. Nu återstår bara att hoppas att jag också får rätt i att han fortsätter att göra det i kvalet. Och att han håller nollan då också.
6) ...men hans nolla var nära att spricka när han blev ställd av den kanske konstigaste studs som jag har sett. Förra hemmamatchen studsade pucken in bakom Timo Leinonen. Är det något med isen i Leksand? Dags att ringa Spol-Jansson?
7) Niklas Anderssons backspel kändes stundtals provocerande arrogant och svagt.


***


Men viktigare än allt i den här matchen var naturligtvis Henrik Anderséns 1-0-mål. Han lyckades med samma dragning som han bjöd på mot AIK och den här gången blev det mål. Och detta efter att man som åskådare redan hade börjat grymta "men varför skjuter han inte direkt?". Och han följde upp det med att Cosmo Kramer-trilla över sargen efter ha hoppat bort plexit.

En junior som gör konstmål och hoppar sönder inredningen. Det är så man tar plats i fansens hjärta.

Men när det kommer till minnesvärda juniorinsatser ligger nog Andersén ändå i lä.

Det var den på de flesta sätt horribelt hemska säsongen 2000/01. Hemmamatch mot Frölunda. 0-0 efter första perioden. Sedan två snabba göteborgsmål.

Då bestämde sig den 19-årige Daniel Widing för att kliva in i handlingen. Hur det gick?





Jovars. Två mål i samma byte. En assist i nästa. Och så matchavgörande målet med fem minuter kvar.


Efter det kan åtminstone jag förlåta en hel del. Som en jävla massa mål i Brynäs tröja, till exempel.

Malmö-Leksand 4-2 (1-0, 0-0, 3-2)

Leksands mål: 2-1 Martin Karlsson (Henrik Andersén, Martin Janolhs), 4-2 Markus Persson (Kimmo Lotvonen).


***


Jaha, här låter jag bli att titta på matchen och vips så blir det första förlusten under den här bloggens livstid. Eller så var det för att Jean-Luc Grand-Pierre saknades. Eller, högst eventuellt, så berodde det på något annat.

***

Då jag inte har sett några matchbilder ska jag inte dröja mig kvar alltför länge vid den här tillställningen. Men ett par reflektioner.

1) Martin Karlsson gjorde mål. Kul för honom. Kul för Leksand.
2) Han blev framspelad av Henrik Andersén och Martin Janolhs. Kul för dem. Kul för Leksand. Andersén har gått i Åslins och Janolhs imponerande fotspår och har övertygat när han har fått chansen.
3) Ska man nu nödvändigtvis förlora en hockeymatch är det tämligen förlåtligt att göra det på bortaplan inför 12 000 mot Malmö.
4) Likväl är det själva fan att det aldrig verkar kunna gå vägen där nere.
5) Har jag förstått rapporterna rätt inledde Leksand strålande och öste på med målchanser. Sedan trillade pucken in för Malmö i stället och efter det lyckades man inte att vända på steken igen. Det är en irriterande, mångårig tendens i laget att inte kunna råda bot på ett tidigt underläge. En enmålsledning är ju egentligen ingenting i hockey, det har jag om inte annat märkt alla de gånger som Leksand har tappat trots drömstarter.
6) Joacim Eriksson släppte tydligen ett par billiga mål. Inte riktigt vad jag främst hoppades på efter det tabbtifo som Timo Leinonen har bjudit på i de senaste matcherna. Men det tar Eriksson igen mot Löven. Och i Kvalserien.


***


Ja, det är visst, lågt räknat, hundra år sedan Leksand tog full pott borta mot Malmö. Generellt sett brukar Leksand inte vinna mot Malmö heller på hemmaplan så länge det inte rör sig om, för Leksand, obetydliga slutomgångar i kvalserien. Det ger den märkliga situationen att dessa två lag är varandras mardrömsmotståndare.

Leksand har inlett tre kvalserier borta mot Malmö och har på dessa matcher lyckats skrapa ihop noll poäng. Malmö har i sin tur avslutat sina tre senaste säsonger i Dalarna och har i dessa matcher tagit sammanlagt två poäng vilket har gjort att varje säsong har slutat med ett misslyckande.


Men jag flaggade redan i förra inlägget om att det finns en ännu värre satan för Leksands del. Let's take a trip down The Kvalserie Memory Lane.


Leksand har misslyckats i sex stycken kvalserier. Vid samtliga fall har det funnits en förlust som borrat sig lite extra djupt in. Helst ska de ske mot på pappret sämre lag. Resultatet ska gärna få en att förstå att det där med "en kalldusch" är en väldigt realistisk metafor. Ja, resultatet ska få en, mer exakt, att känna som att någon har tömt hink med vatten över ens huvud, och man får varken torka sig eller byta kläder. Och det viktigaste av allt är att det ska göra att elitseriechanserna har minskats åtminstone dubbelt så mycket som man tänkte att det ens var möjligt inför nedsläpp.

Så. Här har vi matcherna.


2001: Omgång 7: Linköping-Leksand 4-2
2004: Omgång 2: Leksand-Blivande jumbon Hammarby 0-5
2006: Omgång 2: Rögle-Leksand 4-0 (Efter en miserabel säsong inledde Leksand med en chockerande stabil 4-2-vinst mot Skellefteå. "Jisses, det här kanske kan lösa sig ändå." Det kunde det inte. I andra matchen drog Magnus Österby på sig en utvisning efter åtta sekunder och fyra sekunder senare gjorde Kenny Jönsson matchens första mål. Jag bodde i England då och hade ingen dator hemma, utan satt i stället ensam i en datasal på universitetet och lyssnade på matchen. Jag har bara en gång mått mer fysiskt illa av ett idrottsresultat.)
2007: Omgång 4: Björklöven-Leksand 2-0
2008: Omgång 7: Leksand-Rögle 4-8 (Det här var den gången som jag mådde värre.)
2009: Omgång 2: Rögle-Leksand 4-2 (Leksand fick för andra matchen i rad inte med sig några poäng trots ledning efter första perioden. Och så fick laget sin backbesättning halverad inför resten av serien.)


Noterar ni ett lag som återkommer ett par gånger på den där listan? Just precis. Rögle. De jävlarna. Nu håller vi alla våra elitserietummar för ängelholmarna, så att vi slipper förlora igen i vår.

Leksand-AIK 5-4 (2-0, 2-3, 0-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Marcus Weinstock (Jesper Ollas), 2-0 Patrik Carlsson (Jesper Ollas, Pelle Prestberg), 3-0 Eric Johansson (Markus Persson), 4-0 Kenny Källström (Patrik Carlsson), 5-4 Jesper Ollas (straff).


***


Jag borde nog ha startat den här bloggen tidigare. 8 poäng av 9 och mycket har hunnit falla på plats under de tre matcher som jag har bevakat. Kanske borde jag just nu mest rasa över Timo Leinonen och det faktum att Leksand lyckades med att tappa poäng i en match där man ledde med 4-0. Men min glädje över det som jag äntligen har fått se laget visa upp från andra perioden mot Mora fram till en bit in i andra mot AIK överträffar den irritation jag känner över att man i slutändan slarvar bort trepoängaren.

Precis som i förra matchen var det speciellt glädjande att puckarna trillade in, och stundtals gjorde det ganska lätt, att Patrik Carlsson återigen producerade och att kombinationerna klaffade. Och så Jesper Ollas naturligtvis. Han har hamnat i det stim som man kommer i när man har en hot streak på EA Sports NHL-spel och pucken går in även om man siktar på målvaktens navel. Det är alltid väldigt kul som supporter när spelare får sådana här poängexplosioner. Det finns många minnesvärda genom åren. Jens Bergenström, Morten Green, Pierre-Edouard Bellemare och Magnus Hedlund, för att nämna några. Och naturligtvis Robert Nilssons genombrott när han gjorde 8 poäng på 2 matcher. Man allra mest välkommet är det när de kommer i kvalserien. När Leksand gick upp 2002 var det Niklas Persson som gjorde 9+2 på 9 matcher. Och 2005 var det Ollas himself som kom från ingenstans och gjorde 4 mål.

***

Men lite måste jag ändå rasa mot Leinonen. Han tappade in 4-1 från mittzon, och sådant händer förvisso de flesta någon gång, men det var trots allt det som bjöd in AIK i matchen. Och då ska vi inte glömma att han stod för en Mike Bales-artad clowninsats också på Moras första mål i förra matchen. Hade det inte varit för att Joacim Eriksson känts som en så pass given förstemålis hade jag blivit orolig på riktigt.

***

Det känns som den värsta supporterklichén i världen att falla för den iögonfallande välväxte tuffingen, men herrezlatan vad jag har fallit för Jean-Luc Grand-Pierre. "Hade Kalmar FF varit en kvinna hade jag raggat upp henne efter matchen" skrev en gång Simon Bank efter en skickligt utförd 0-0-match mot Hammarby. Och hade jag inte haft världens bästa flickvän hade jag nog vid det här laget bett om Jean-Lucs pappas välsignelse att fria till hans son, min stereotypa sexuella läggning till trots. Jag vet inte om han är en människa, en seriefigur eller kort och gott en superhjälte, men jag gillar hans anfallsspel, så mycket kan jag säga.

Sedan kan man verkligen tycka mycket om slagsmålskulturen i hockeyn, men att han i sin fight mot Fredrik Carlsson förvandlade denne till en människohög lik den Knasen brukar bli till efter att ha fått stryk av Schassen, ja, det minskar väl knappast magin.

***

Malmö i nästa match. Från en mardrömsmotståndare till en annan, alltså. I det inlägget kan jag emellertid redan nu utlova att jag kommer att utse den absolut värsta motståndaren, och det är varken hökarna eller gnagarna kan jag avslöja.

Mora-Leksand 2-6 (2-1, 0-4, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Jesper Ollas (Pelle Prestberg, Patrik Carlsson), 2-2 Jesper Ollas (Johan
Hägglund), 2-3 Jean-Luc Grand-Pierre (Eric Johansson, Peter Nordström), 2-4 Patrik
Carlsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-5 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-6 Peter Nordström (David Åslin).


***


Om förra matchen var en sådan som ingen kommer att komma ihåg, så hoppas jag att det här blir en match som man kommer att se tillbaka på som vändningen. Inte bara för att fyra snabba mål i andra perioden gav en seger i matchen, utan också för att det här förhoppningsvis blir vändpunkten för hela säsongen. I den grekiska antikens dramatik var peripeti ett centralt begrepp. Det är beteckningen för den avgörande vändpunkten i handlingen, som leder till upplösningen. Jag tror och hoppas att matchens mittperiod blir startskottet för vad som slutar med en lyckad kvalserie i vår.

För bitarna föll ju plötsligt på plats. Leksand, som har haft bristande målskytte som den springande punkten hittills, fick plötsligt snabba, enkla mål. Nervknutarna verkade lösas upp, spelarna såg ut att till slut ha roligt på isen igen och självförtroendet fick en behövlig uppskjuts och då blir varje beslut plötsligt så mycket lättare att fatta.

***

Flera enskilda spelare kommer att kunna se tillbaka på den här matchen som något stärkande:

1) Jean-Luc Grand-Pierre fortsatte med sina i det närmaste majestätiska offensiva uppåkningar och gjorde dessutom ett förvisso turligt, men matchavgörande mål.
2) Pelle Prestberg gjorde tre assist. Förhoppningsvis var det vad han behövde. Han har sett helt okej ut hela säsongen, men har också gett intrycket av att vara frustrerad och överambitiös. I den här matchen var han magnifik och fick rejäl utdelning, även om det var ännu roligare under denna korta tid då stats.swehockey.se tillskrev honom målpass på de samtliga fem första målen. Men man kan inte få allt.
3) Patrik Carlsson fick äntligen poängplockandet att lossna med 2+1. Jag gillar hans spel och hoppas mycket på honom. Han har också fått rikligt med speltid trots brist på poäng. Nu minskar förhoppningsvis risken att han hamnar i något Linus Persson-träsk av snål speltid och sedermera utlåning.
4) Peter Nordström gjorde mål igen.
5) Tomas Kollar var... ja, Tomas Kollar.
6) Jesper Ollas hysteriska poängstim fortsatte.

***

Märklig insats av Mora. Stundtals såg de ut som a million dollar. Fick de fingret tog de hela handen. Patrik Carlsson missade pucken vid ett avslut och pang så var det 1-0. Firma Marcus Weinstock-Markus Karlsson-Timo Leinonen såg förvisso ut att tro att pucken var gjord av gift, men det var också väldigt snyggt gjort av Daniel Viksten och Mikael Simons. Håkan Bogg fick upp farten mot ett till synes samlat försvar och pang så var det 2-1. Men sedan försvann allt för dem och plötsligt stod det 2-5. Mot Leksand kan man såklart prata om "ett bättre motstånd", men faktum är att det verkar ha sett ut likadant hela säsongen. När jag har följt årets Mora målservicevägen (jag har bara sett dem i de två matcherna mot Leksand) har de påfallande ofta fallit efter märkliga vändningar. Vad beror detta på? Brist på eget spel? Dålig kondition? Oförmåga att rida vidare på framgångar? Jag vet inte, men alla motgångar som händer Mora är, som vi alla vet, välförtjänta.

***

Kan vi börja hoppas på att spelarna har börjat hitta varandra nu? Större delen av säsongen har det känns som det stora problemet att samspelet saknats och att för många har försökt spela hockey en och en. Det såg lovande mot Mora i alla fall. Prestberg-Carlsson-Kollar hittade varandra bra och fick utdelning med sammanlagt åtta poäng. Att Ollas-Hägglund kan spela ihop har väl ingen missat och i de senaste matcherna har Markus Persson varit en utmärkt tredjelänk. Och så verkade Nordström-Åslin trivas ihop så mycket att Nordström såg det som gott att till och med passa lite för mycket.


***


Jag tänker fortsätta att ge Markus Karlsson the benefit of the doubt ett litet tag till, men jisses vilken hemsk start han har fått i klubben. I sitt första byte överhuvudtaget i laget trillade han och gav Sundsvall 2-2. Och så nu i sin andra batalj hade han en sådan där match som alla som någon gång har varit försvarsspelare i någon sport drömmer mardrömmar om. Rundad vid båda målen och så en passningsprocent som måste räknas om i promille. Men som sagt, vi ska inte döma honom riktigt än. Första matchen kan med lite välvilja avskrivas som debutnerver och Mora-matchen... äh, alla har sådana matcher någon gång och det kan inte vara så förbannat lätt att spela back i en besättning där forwarden Weinstock (chockerande bra, faktiskt) tillhörde de mer erfarna.

Och Karlssons eventuella uselhet bleknar i jämförelse med den värsta debuten i lagets historia, det i mina vänskapskretsar omedelbart legendariska förstabytet av Ryan Foster. Han kom som try out-spelare hösten 2002. Han kom till klubben när Leksand hade åtta raka trepoängare i ryggen. Men när han gjorde sitt första inhopp låg Leksand under med 1-2 i tredje perioden hemma mot Timrå. Så kan vi inte ha det, tänkte Ryan och tog saken i egna händer. Först tacklade han omkull en medspelare (Niklas Persson), för att sedan lyckas tappa pucken mot en motståndare som hade tappat klubben, varpå Timrå kontrade, gjorde 1-3 och dödade matchen.

Gör Markus Karlsson så hemma mot AIK på onsdag, ja, då kommer jag inte att visa lika mycket förståelse.

Leksand-Sundsvall 5-3 (3-2, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Markus Persson (Jesper Ollas, Johan Hägglund), 2-1 Johan Hägglund (Kenny Källström), 3-2 Johan Hägglund (Jesper Ollas, Thomas Rhodin), 4-2 Thomas Rhodin (Jesper Ollas), 5-3 Jesper Ollas (Kenny Källström, Tomas Kollar).


***


Det känns rimligt att påbörja denna minnesblogg med en match som ingen någonsin kommer att komma ihåg. Den bjöd väl egentligen bara på två saker att bära med sig:

1) Jesper Ollas gjorde, lågt räknat, 600 poäng.
2) Thomas Rhodin gjorde äntligen sitt första mål.

Det har varit genuint frustrerande att se Rhodin i år. Han har kombinerat riktigt svagt skytte, löst och rakt på, med att ta idiotiska utvisningar när pucken inte är i närheten. Ja, de är så dumdristiga att de för tankarna till en onykter dansk. Samtidigt ser man ju all grundpotential som finns där. Han bjuder på skolboksexempel på det som på kommentatorssvenska kallas "ett jättejobb på blå" (läs: se till att puckfan är kvar i offensiv zon), han är som ett magnetfält där på linjen. Förhoppningsvis kan onsdagens billiga debutmål få producerandet att lossna en aning.

***

I övrigt på backsidan var Jean-Luc Grand-Pierre det enda glädjeämnet. Trots att alla spelare som har gjort karriär i Buffalo Sabres har mina sympatier har han hittills ändå varit betydligt bättre än vad jag hade fruktat på förhand. Han dubblade i första perioden och det var positivt att se hur han gjorde sig förtjänt av det. Det var både märkligt och komiskt att se vilken fart han fick på skridskorna så fort han gick till anfall. Han plockar förvisso kontinuerligt sina utvisningsminuter, men bortsett från i den rostiga debuten mot Malmö tas de inte på något klumpigt och kantigt Roman Vopat-vis. Överhuvudtaget tycker jag att domarna har visat bättre tålamod med hans närkampsspel än vad jag hade vågat hoppas på.


***


Jag älskar varje gång som Johan Hägglund visar upp sitt målsinne. Det är ett av mina bestående minnen från hans första säsong i laget, 2006/07. Han gjorde inte speciellt mycket väsen av sig då, men så fort det vankades målchans visste man att Hägga skulle vara iskall, och gärna med lugna och metodiska Mats Sundin-dragningar få ner målvakten på isen och sedan behärskat lyfta in pucken.

Det påminner mig om den där säsongen som den traditionellt ultradefensive Torbjörn Johansson plötsligt fick ta en offensiv roll framför kassen i varje power play. Gång på gång som han fick pucken tog han då emot den, vände om och hängde, som vore det den naturligaste saken i världen, upp pucken i det närmsta krysset.

Med en historia av spelare som Torgny Löwgren, Patrik Wallenberg och Marcus Jonasén i laget är detta en välkommen antites.

***

På lördag väntar Mora. Jag föreslår att vi laddar upp med detta:

Hjärtligt välkommen!


Vad trevligt att du har hittat hit till denna lilla blogg som jag har beslutat mig för att smyga igång.

Till skillnad från min vanliga blogg som jag bedriver här kommer denna att ha ett tydligt tema. Här kommer det att bli Leksands IF för hela slanten.


Leksand är landets mest folkkära lag. Det brukar sägas att folk lockas att heja på Leksand för deras tradition som "Lirarnas lag", som landsbygdens representant och för deras anrika historia. Jag kan omedelbart erkänna att min kärlek till laget i grund och botten inte har någonting alls med detta att göra. Jag har aldrig valt att heja på Leksand. Jag är helt enkelt uppväxt där och alla alternativ har varit orimliga. På ett sätt kan man säga att jag aldrig har BÖRJAT att hålla på laget och kanske är det därför som det också känns omöjligt att sluta.

Min bevakning av Leksand utvecklades stegvis under 90-talet. Jag har många minnen från tiden i dåtidens allsvenska 1990/91 och den allsvenska finalen mot Västra Frölunda (som de då hette) som vanns med 3-1 i matcher. Under påföljande säsongen, 1991/92, började jag hålla koll på laget, match för match, via Radiosporten och Falu-Kuriren. Det var också vårvintern 1992 som jag som sexåring såg min första match på plats i Leksands Isstadion. En jämn tillställning mot Rögle slutade med 3-4-förlust efter att målvakten Jonas Levén simmat på isen vid det sista målet. Det var även denna säsong som mina föräldrar för första gången gav mig ett samlaralbum för Elitserien och jag lärde mig snart samtliga spelare i hela serien utantill, en kunskap som jag oroande nog har burit med mig sedan dess.

Hösten 1993 såg jag min andra match på plats när Leksand slog Brynäs med 2-1 efter mål av Peter Ciavaglia och Niklas Eriksson.

Säsongen 1996/97 började jag mer regelbundet att gå på matcherna och hösten 1998 fick jag säsongskort och såg efter det i princip samtliga hemmamatcher fram tills att jag flyttade hemifrån hösten 2004.


Denna säsong blir hur den än slutar en historisk vändpunkt för föreningen. En lyckad säsong innebär att man blir ett elitserielag igen. En misslyckad säsong innebär en fortsättning i Allsvenskan och, enligt många rapporter, att ekonomin efter flera år av vidlyftigt satsande blir så dålig, att de sportsliga ambitonsnivåerna måste sänkas till en nivå som innebär att man är fast utanför högsta serien för lång tid framöver.


Och här kommer detta nätta projekt in i bilden. Jag kommer att skriva dessa texter som en hjälp att minnas denna för framtiden så avgörande säsong. Som planen ser ut nu kommer jag att skriva ett inlägg efter varje match, varken mer eller mindre. Det skulle innebära att det förhoppningsvis blir sammanlagt 48 inlägg, vilket är så många matcher som återstår om Leksand tar en direktplats till Kvalserien.

I övrigt återstår det att se hur denna sysselsättning kommer att utveckla sig. Det är med bloggande som med livet i stort, det blir som det blir. Men det här kommer inte bli någon nyhetstörstande blogg à den förträfflige Mrmadhawk. Jag inser att jag heller inte kommer att kunna konkurrera med den alldeles fantastiske Jämtleksing, men kommer nog att ligga betydligt närmare denne gällande genre.

Jag hoppas att i mina inlägg kunna bjuda på en blandning av kommentarer om den aktuella matchen och tillbakablickar av mina snart 20 år som supporter. Det kommer på vägen att bli en hel del nostalgiskt namndroppande och bli inte förvånade om Greg Brown eller Niklas Persson omnämns i varje inlägg.


Jag ser nog den här bloggen först och främst som något som jag gör för min egen skull, för att ha något att läsa och hjälpa mig att minnas om ett par år. Egentligen vet jag inte om jag kan rekommendera någon att följa det hela, men då jag till vardags är något så bekräftelsetörstande som en journalist är jag inte bekväm med tanken på att skriva något utan att det finns en möjlighet att någon annan kommer att läsa det.

Jag hoppas att du kommer att gilla detta och att du kommer att följa med ända fram till målsnöret i april någon gång.



Oskar Klingborn
Söderhamn
2009-11-03