tug

Leksand-Sundsvall 5-3 (3-2, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Markus Persson (Jesper Ollas, Johan Hägglund), 2-1 Johan Hägglund (Kenny Källström), 3-2 Johan Hägglund (Jesper Ollas, Thomas Rhodin), 4-2 Thomas Rhodin (Jesper Ollas), 5-3 Jesper Ollas (Kenny Källström, Tomas Kollar).


***


Det känns rimligt att påbörja denna minnesblogg med en match som ingen någonsin kommer att komma ihåg. Den bjöd väl egentligen bara på två saker att bära med sig:

1) Jesper Ollas gjorde, lågt räknat, 600 poäng.
2) Thomas Rhodin gjorde äntligen sitt första mål.

Det har varit genuint frustrerande att se Rhodin i år. Han har kombinerat riktigt svagt skytte, löst och rakt på, med att ta idiotiska utvisningar när pucken inte är i närheten. Ja, de är så dumdristiga att de för tankarna till en onykter dansk. Samtidigt ser man ju all grundpotential som finns där. Han bjuder på skolboksexempel på det som på kommentatorssvenska kallas "ett jättejobb på blå" (läs: se till att puckfan är kvar i offensiv zon), han är som ett magnetfält där på linjen. Förhoppningsvis kan onsdagens billiga debutmål få producerandet att lossna en aning.

***

I övrigt på backsidan var Jean-Luc Grand-Pierre det enda glädjeämnet. Trots att alla spelare som har gjort karriär i Buffalo Sabres har mina sympatier har han hittills ändå varit betydligt bättre än vad jag hade fruktat på förhand. Han dubblade i första perioden och det var positivt att se hur han gjorde sig förtjänt av det. Det var både märkligt och komiskt att se vilken fart han fick på skridskorna så fort han gick till anfall. Han plockar förvisso kontinuerligt sina utvisningsminuter, men bortsett från i den rostiga debuten mot Malmö tas de inte på något klumpigt och kantigt Roman Vopat-vis. Överhuvudtaget tycker jag att domarna har visat bättre tålamod med hans närkampsspel än vad jag hade vågat hoppas på.


***


Jag älskar varje gång som Johan Hägglund visar upp sitt målsinne. Det är ett av mina bestående minnen från hans första säsong i laget, 2006/07. Han gjorde inte speciellt mycket väsen av sig då, men så fort det vankades målchans visste man att Hägga skulle vara iskall, och gärna med lugna och metodiska Mats Sundin-dragningar få ner målvakten på isen och sedan behärskat lyfta in pucken.

Det påminner mig om den där säsongen som den traditionellt ultradefensive Torbjörn Johansson plötsligt fick ta en offensiv roll framför kassen i varje power play. Gång på gång som han fick pucken tog han då emot den, vände om och hängde, som vore det den naturligaste saken i världen, upp pucken i det närmsta krysset.

Med en historia av spelare som Torgny Löwgren, Patrik Wallenberg och Marcus Jonasén i laget är detta en välkommen antites.

***

På lördag väntar Mora. Jag föreslår att vi laddar upp med detta: