tug

Mora-Leksand 2-6 (2-1, 0-4, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Jesper Ollas (Pelle Prestberg, Patrik Carlsson), 2-2 Jesper Ollas (Johan
Hägglund), 2-3 Jean-Luc Grand-Pierre (Eric Johansson, Peter Nordström), 2-4 Patrik
Carlsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-5 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-6 Peter Nordström (David Åslin).


***


Om förra matchen var en sådan som ingen kommer att komma ihåg, så hoppas jag att det här blir en match som man kommer att se tillbaka på som vändningen. Inte bara för att fyra snabba mål i andra perioden gav en seger i matchen, utan också för att det här förhoppningsvis blir vändpunkten för hela säsongen. I den grekiska antikens dramatik var peripeti ett centralt begrepp. Det är beteckningen för den avgörande vändpunkten i handlingen, som leder till upplösningen. Jag tror och hoppas att matchens mittperiod blir startskottet för vad som slutar med en lyckad kvalserie i vår.

För bitarna föll ju plötsligt på plats. Leksand, som har haft bristande målskytte som den springande punkten hittills, fick plötsligt snabba, enkla mål. Nervknutarna verkade lösas upp, spelarna såg ut att till slut ha roligt på isen igen och självförtroendet fick en behövlig uppskjuts och då blir varje beslut plötsligt så mycket lättare att fatta.

***

Flera enskilda spelare kommer att kunna se tillbaka på den här matchen som något stärkande:

1) Jean-Luc Grand-Pierre fortsatte med sina i det närmaste majestätiska offensiva uppåkningar och gjorde dessutom ett förvisso turligt, men matchavgörande mål.
2) Pelle Prestberg gjorde tre assist. Förhoppningsvis var det vad han behövde. Han har sett helt okej ut hela säsongen, men har också gett intrycket av att vara frustrerad och överambitiös. I den här matchen var han magnifik och fick rejäl utdelning, även om det var ännu roligare under denna korta tid då stats.swehockey.se tillskrev honom målpass på de samtliga fem första målen. Men man kan inte få allt.
3) Patrik Carlsson fick äntligen poängplockandet att lossna med 2+1. Jag gillar hans spel och hoppas mycket på honom. Han har också fått rikligt med speltid trots brist på poäng. Nu minskar förhoppningsvis risken att han hamnar i något Linus Persson-träsk av snål speltid och sedermera utlåning.
4) Peter Nordström gjorde mål igen.
5) Tomas Kollar var... ja, Tomas Kollar.
6) Jesper Ollas hysteriska poängstim fortsatte.

***

Märklig insats av Mora. Stundtals såg de ut som a million dollar. Fick de fingret tog de hela handen. Patrik Carlsson missade pucken vid ett avslut och pang så var det 1-0. Firma Marcus Weinstock-Markus Karlsson-Timo Leinonen såg förvisso ut att tro att pucken var gjord av gift, men det var också väldigt snyggt gjort av Daniel Viksten och Mikael Simons. Håkan Bogg fick upp farten mot ett till synes samlat försvar och pang så var det 2-1. Men sedan försvann allt för dem och plötsligt stod det 2-5. Mot Leksand kan man såklart prata om "ett bättre motstånd", men faktum är att det verkar ha sett ut likadant hela säsongen. När jag har följt årets Mora målservicevägen (jag har bara sett dem i de två matcherna mot Leksand) har de påfallande ofta fallit efter märkliga vändningar. Vad beror detta på? Brist på eget spel? Dålig kondition? Oförmåga att rida vidare på framgångar? Jag vet inte, men alla motgångar som händer Mora är, som vi alla vet, välförtjänta.

***

Kan vi börja hoppas på att spelarna har börjat hitta varandra nu? Större delen av säsongen har det känns som det stora problemet att samspelet saknats och att för många har försökt spela hockey en och en. Det såg lovande mot Mora i alla fall. Prestberg-Carlsson-Kollar hittade varandra bra och fick utdelning med sammanlagt åtta poäng. Att Ollas-Hägglund kan spela ihop har väl ingen missat och i de senaste matcherna har Markus Persson varit en utmärkt tredjelänk. Och så verkade Nordström-Åslin trivas ihop så mycket att Nordström såg det som gott att till och med passa lite för mycket.


***


Jag tänker fortsätta att ge Markus Karlsson the benefit of the doubt ett litet tag till, men jisses vilken hemsk start han har fått i klubben. I sitt första byte överhuvudtaget i laget trillade han och gav Sundsvall 2-2. Och så nu i sin andra batalj hade han en sådan där match som alla som någon gång har varit försvarsspelare i någon sport drömmer mardrömmar om. Rundad vid båda målen och så en passningsprocent som måste räknas om i promille. Men som sagt, vi ska inte döma honom riktigt än. Första matchen kan med lite välvilja avskrivas som debutnerver och Mora-matchen... äh, alla har sådana matcher någon gång och det kan inte vara så förbannat lätt att spela back i en besättning där forwarden Weinstock (chockerande bra, faktiskt) tillhörde de mer erfarna.

Och Karlssons eventuella uselhet bleknar i jämförelse med den värsta debuten i lagets historia, det i mina vänskapskretsar omedelbart legendariska förstabytet av Ryan Foster. Han kom som try out-spelare hösten 2002. Han kom till klubben när Leksand hade åtta raka trepoängare i ryggen. Men när han gjorde sitt första inhopp låg Leksand under med 1-2 i tredje perioden hemma mot Timrå. Så kan vi inte ha det, tänkte Ryan och tog saken i egna händer. Först tacklade han omkull en medspelare (Niklas Persson), för att sedan lyckas tappa pucken mot en motståndare som hade tappat klubben, varpå Timrå kontrade, gjorde 1-3 och dödade matchen.

Gör Markus Karlsson så hemma mot AIK på onsdag, ja, då kommer jag inte att visa lika mycket förståelse.