tug

Borås-Leksand 4-3 (1-1, 1-1, 1-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Jesper Ollas (Thomas Rhodin), 2-2 Daniel Hermansson (Eric Johansson), 2-3 Marcus Weinstock (Tomas Kollar, Pelle Prestberg).


***


Trots full pott i säsongens tidigare matcher mot Borås blev det nu bara en poäng. Ett mål efter 55 sekunder och ett med bara drygt tre minuter kvar förstörde alla övriga planer.

Dessutom hade jag tappat den gudalika välsignelse jag hade när jag missade Örebros mål senast. I den här matchen såg jag bara en dryg minut av andra perioden. Närmare bestämt från att Antti Hulkkonen drog på sig en utvisning och ordnade tre mot fem fram till att Borås utnyttjade det och gjorde 2-1. Dessutom missade jag början av tredje perioden och därmed också Marcus Weinstocks mål. Alltså fick jag se Leksand göra ett mål, släppa in tre och förlora en straffläggning. Lord, why have you forsaken me?

***

Thomas Rhodin är nu uppe på 5+15 på sina 16 matcher sedan comebacken efter skadan. Och Pelle Prestberg fick äntligen göra poäng igen.

***

"Shouldn't we all vote on stuff like this?" utbrister Vänner-Joey när Chandler och Monica berättar att de tänker flytta från innerstan. Av någon anledning vill jag ropa samma sak när jag noterar att Stefan Lassen numera är en ordinarie figurant i power play.

***

Jag börjar bli lite orolig för Jean-Luc Grand-Pierres utvisningar. Han har ju kontinuerligt dragit på sig många men oftast har de varit nödvändiga eller i alla fall förståeliga. Men i förra matchen mot Örebro drog han sig flera omotiverade utvisningar och i första perioden mot Borås drog han på sig en okynnestripping utanför spelet. Jag hoppas att det här inte är ett omen inför kvalet på att han kommer vara övertänd och börja Roman Vopat-bråka med allt som rör sig där. Det är han alldeles för viktig för.


***


I och med strafförlusten missade Leksand chansen att helt och hållet säkra kvalplatsen. Dock måste Almtuna ta in 20 mål på tre matcher, så det finns onekligen en hel del som pekar på att det blir kvalseriehockey i år också.

Jag ser det som min uppgift att dämpa glädjen över detta en aning. Om mindre än en månad, 23 mars, kan nämligen säsongen vara mer eller mindre körd. Då spelas andra kvalomgången och Leksand har en påfallande förmåga att redan vara avhängda när två matcher har spelats.


Så här skrev jag på annan plats efter två omgångar av kvalet 2006:

"Så sitter man där igen. Stirrar instinktivt rakt ut i luften. Mössa på fast man är inomhus. Känner sig cheap and violated. Bilder av hur det skulle kunna vara blandas med verkligheten. Man vet att man borde åkt för längesedan. Man kastar ur sig haranger som man menar inget och allt av.

Om jag har kärleksproblem? Nej, det kallas visst kvalseriehockey.

Jag skulle behöva plöja åtminstone tre raka årgångar av Buster efter det här."


Och så här på samma plats efter två omgångar 2007:

"Please, don't put your life in the hands
Of a rock'n'roll band
They'll throw it all away


Så sjöng Oasis på den tiden då de fortfarande gjorde musik som betydde något för någon. Om de med rock'n'roll band menade Leksands IF så hade de alldeles rätt.

I ett avsnitt av Simpsons bestämmer sig Lisa för att bli vegetarian medan Homer anordnar en grillfest i trädgården. Homers kronjuvel under grillfesten är en hel gris med ett äpple i munnen som ska grillas under grannskapets jubel. Lisa står dock inte ut med osmakligheterna och med hjälp av en åkgräsklippare skjutsar hon ut grillvagnen med grisen på nedför en lång backe och ut på stora vägen. Homer och Bart jagar panikartat efter. Vagnen med grisen åker genom en stor buske.

Homer: It's just a little dirty... It's still good... It's still good...!


Grisen flyger av vagnen och hamnar i ett strömmande vattendrag.

Homer: It's just a little slimey... It's stil good... It's still good...!


Grisen flyter in i en trång sluss, fastnar för ett ögonblick, och flyger sedan i en vid båge över hela staden.

Homer: It's just a little airborne... It's still good... It's still good...!

Bart (med bestämd, men medlidsam ton): It's gone, dad...

Homer (resignerat och erkännande): I know...


Att följa den döda gris med ett äpple i munnen som är Leksand i årets kvalserie innebär att man genomgår alla de falska och naiva hopp följt av samma dystra sanningsinsikt som Homer gör när han ser sitt inälvsfyllda partys stolthet flyga bort i horisonten.

Tug: Om LIF vinner två raka är de med igen..! It's still good... It's still good...!

Någon annan: Det är kört...

Tug: I know..."



Visst känner man längtan välla över en?

Örebro-Leksand 2-3 (2-1, 0-1, 0-1)

Leksands mål: 2-1 Jesper Ollas (Oliver Ekman-Larsson, Thomas Rhodin), 2-2 Daniel Hermansson (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 2-3 Peter Nordström (Jussi Pesonen).


***


Jag misstänkte att Gud gjorde en insats i första perioden. Nej, inte Niklas Persson, utan den där som skapade universum och eventuellt inte finns. S24:s sändning fungerade inte förrän sju minuter hade spelats. Då var ställningen 2-0 till Örebro. Några minuter senare gjorde Leksand mål och satte fart mot segern. Det var som om Gud sade "min son, bry dig inte om inledningen, den är inget att minnas".

***

Nej, det här var ingen överdrivet betryggande seger. Faktum är att Leksand har haft problem mot Örebro hela säsongen, trots att det blivit tolv poäng av tolv möjliga i matcherna. I tre av matcherna har man hamnat i underläge och i den fjärde nådde man aldrig längre än till en 2-1-seger. Örebro har uppenbarligen hittat en nyckel till hur man ska störa Leksand, för spelet har hackat varje gång.

***

Ändå är det här en typ av seger som jag inte kan låta bli att älska. Jag älskar när underlägen vänds. Jag älskar när spelet varit halvdant och alla tre poäng ändå snos med. Och jag älskar när Leksand jobbar sig in i matchen för att till slut fullständigt massakrera motståndarna med chanser i tredje perioden.

***

Det heta backparet Thomas Rhodin-Oliver Ekman-Larsson fortsatte att leverera. Två assist var.

***

Levererat har däremot inte Pelle Prestberg gjort på ett tag. Bortsett från ett mål i tom bur mot Oskarshamn har han nu spelat fem raka matcher utan att göra poäng.

***

Jag har länge undrat vad Johan Hägglund har för sig vid tekningar. Han blir otroligt ofta bortskickad.

***

Det har varit bra att Tom Lawson har fått många matcher på sig att spela in sig. Men nu hoppas jag att Joacim Eriksson får stå resten av grundseriematcherna.


***


Förra gången listade jag de roligaste LIF-säsongerna som jag har upplevt. Dags för de tråkigaste och jobbigaste nu. Och de tre gångerna man åkte ur Elitserien sticker ju naturligtvis ut så mycket att det bara känns löjligt att ens försöka ta med några andra säsonger på listan.


Så.


3. 2000/01
Det kan låta märkligt att denna traumatiska säsong då hela ens världsbild vändes på ända bara hamnar på tredje plats. Men jag har åtminstone några positiva minnen från det här året. Uppryckningen när Christer Abris tog över som tränare. Tore Vikingstads centerspel. Robert Burakovskys straffkavalkad i kvalet mot Linköping. Vändningen hemma mot Södertälje. Niklas Perssons kvitteringsmål i samma match.

Allt annat vill jag bara lägga bakom mig.

2. 2003/04
Första gången man åkte ur var Leksand en förening och ett lag på ordentlig nedgång. Hur smärtsam den degraderingen än var gav den i alla fall en chans till en nystart som gav först elitserieavancemang och sedan slutspelsplats och en positiv buzz kring föreningen. Man var ett populärt lag med en publik vars intresse väcktes på nytt.

Allt det slängdes bort tre säsonger senare.

Man gick ut hårt inför säsongen och värvade spelare som Fredrik Svensson, Tommy Westlund och Johan Witehall. Men någon gång kring när man trodde sig kunna ersätta Greg Brown med Per Lundell insåg jag att det kunde bli en tung säsong.

1. 2005/06
Efter fyra kvalserier på fem år var jag trött på att man ständigt kom sent in i silly season-racet. Lagen som var klara för nästa års elitserie i februari kunde börja locka spelare betydligt tidigare. Därför hade jag en enda inställning inför säsongen: Skit samma om det blir slutspel, men det får inte bli kval igen. Om jag fick som jag ville? Skulle inte tro det.

Man inledde med en poäng på de första elva matcherna and then took it from there. Säsongen hade en djupt dyster lyster från premiär till avslutning.

Jag är inte stark nog att gräva mig ner i den här jävla säsongen igen. Men jag ska ge tre exempel på att den inte var speciellt lyckad.

1) Lagets bäste spelare Kimmo Lotvonen kunde bara spela tolv seriematcher.
2) Någon fick för sig att det vore en god idé att ta in Curt Lundmark som tränare.
3) Patrik Hucko spelade i laget.

Leksand-Almtuna 3-2 (0-0, 2-1, 1-1)

Leksands mål: 1-0 Thomas Rhodin (Oliver Ekman-Larsson, Peter Nordström), 2-0 Oliver
Ekman-Larsson (Tony Virta, Thomas Rhodin), 3-2 Jussi Pesonen.


***


En lättnad. Efter den senaste tidens knackiga form bjöd Leksand på just det jag ville se. Ingen storslagen hockeyfest, men en stabil och gedigen trepoängare mot ett krångligt motstånd. En avvaktande men ändå fokuserad mållös första period och sedan tryck och utdelning i andra. Enda plumpen var att man släppte upp Almtuna till 2-2.  

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin var matchens bäste spelare. Speciellt verkade han pigg och inspirerad i första perioden, där han till och med delade ut två tacklingar.
2) Även Rhodins backpartner Oliver Ekman-Larsson gjorde ytterligare en bra match. De verkar trivas tillsammans och kompletterar varandra bra. Mitt enda bryderi med det backparet är att båda kan bli lite för snälla framför egen kasse.
3) Jag fortsatte att imponeras av Tony Virta. Han är inblandad i mycket i samtliga zoner. Ingen kan dock anklaga honom för att vara en kvick och vass avslutare. Han brände ett par chanser också mot Almtuna. Och även om han har hunnit med att producera hyfsat med mål har han tagit ganska gott om tid på sig vid varje.
4) Inget av Almtunas mål såg otagbara ut, men jag tycker ändå att Tom Lawson gjorde sin klart bästa match hittills i Leksands tröja. Han avgjorde matchen med en svettig räddning på ett närskott vid ställningen 3-2.
5) Det känns som att det var ett tag sedan jag nämnde Tomas Kollar. Därför passar jag på att konstatera att han som vanligt var bra.
6) Jussi Pesonen har haft det lite tungt efter sin fina start. Det gjorde det extra skönt att det var han som satte det viktiga, smarta, starka och snygga 3-2-målet.

***

Vad var egentligen dealen med linjedomarinsatsen i första perioden? Tre gånger gick huvuddomaren in och korrigerade till "felaktig avblåsning" och släppte pucken i mittzon i stället.

***

I inledningen av tredje perioden drog Stefan Lassen på sig en utvisning som var både klumpig och onödig. Den höll dessutom på att bli ödesdiger då den gav 2-2.

***

När börjar Pelle Prestberg producera igen?


***


Per Bjurman (vars alltid förträffliga blogg nu befinner sig i en galopperande toppform under OS-tider) skrev tidigare i veckan om när Leksand förlorade den femte avgörande SM-semifinalen mot Färjestad 1997 trots ledning 3-0 efter första perioden.

Det påminde mig om två saker. Att det fortfarande är min värsta idrottsupplevelse. Men också att det egentligen var en förbannat rolig säsong.


Jag har här nedan listat de fem säsonger då det, under de snart tjugo år som jag har hållit koll på laget, har varit roligast att heja på Leksand. Det gäller alltså hur det har känts under säsongen och har med andra ord inte så mycket att göra med säsongens slutresultat, då skulle tre av säsongerna gå bort ordentligt.


5. 2007/08
Ett av de allra tyngsta och jobbigaste kvaldebaclen. Men det var också en säsong då Leksand värvade spelare som Ed Belfour, Michal Grosek och Juha Lind och det med någorlunda allvar ryktades om spelare som Petteri Nummelin, Lars Jonsson, Teemu Selänne, Kim Staal, Jeff Friesen och Andreas Karlsson. Det ångade av framtidsanda i laget, med många spelare som hade varit bra även om man hade gått upp i Elitserien. Det var dessutom en trupp som gav intrycket av att vara ett kul gäng, med en liga som bräkte på borlängemål i täten. Dessutom hade hemsidan en briljant videoserie där man fick träffa varje spelare vid sidan av isen. Välgjort och roligt.

Ja, och så vann man grundserien överlägset.

4. 1993/94
Säsongen före hade man gått till slutspel för första gången på tre år. Det här året vann man Elitserien överlägset och hade sex medaljörer i OS. Den här säsongen borde rimligtvis hamna högre upp, men hämmas nog av att jag nästan enbart följde matcherna via Radiosporten.

3. 2001/02
Den första säsongen utan elitseriehockey. Bortsett från det grundfaktum att man var tvungen att leva med att den högsta serien inte innehöll Leksand har jag nog inga negativa minnen alls från den här säsongen.

Efter två år som bottenlag var det skönt att få vinna många matcher igen. Och laget var just så överlägset som man kunde hoppas på. Det känns i efterhand svindlande hur övertygad jag var hela säsongen att Leksand skulle gå upp. Och att jag hade rätt.

2. 2002/03
Senaste gången som Leksand gick till slutspel. Varje poäng gjorde mig glad den här säsongen, är man tillbaka i Elitserien igen vill man verkligen suga märgen ur den. Och laget levererade och kom åtta. Mikael Karlberg vann poängligan, Sean Gauthier var långa stunder alldeles glimrande och Robert Nilsson slog igenom big time.

1. 1996/97
Detta var första säsongen som jag regelbundet började gå på matcherna. Det var ett bra val av säsong.

Om Leksand nu har ryktet som laget som alltid misslyckas i kvalet så hade man på den här tiden ryktet som laget som alltid åkte ut i kvartsfinalen. De föregående fyra åren hade det blivit respass i första slutspelsrundan. Med tidsperspektivitet hos den 11-årige pojke som jag då var kände jag mig mer eller mindre övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva något annat, varken mer eller mindre. Trots att man hade vunnit serien våren 1997 verkade det bli samma visa igen när man förlorade första kvartsfinalen hemma mot Malmö. Men med tre raka segar vände man på steken och dödade den förbannelsen.

1996/97 var peaken på Leksands 90-tal och truppen var orimligt stark.

Som målvaktspar hade man Johan Hedberg och Per-Ragnar Bergkvist, som båda gjorde sina LIF-karriärers bästa säsonger.

Bland backarna fanns namn som Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Hans Lodin, Örjan Lindmark och Jan Huokko.

Och vad sägs om en centerbesättning med Anders "Masken" Carlsson, Per-Erik Eklund, Andreas Karlsson, Mikael Karlberg, Anders Lönn och Mikael Holmberg?


***


Nästa gång blir det inte lika muntert, då listar jag i stället de allra jobbigaste säsongerna.

Malmö-Leksand 4-1 (1-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 3-1 Eric Johansson (Tony Virta, Kimmo Lotvonen).


***


Denna match var en återgång till mycket som har varit fel i Leksand genom åren.

1) Genom alla tider har det skrikits på Leksands läktare om att man "inte ska göra det så jävla snyggt hela ti'n". Mot Malmö var det fullt befogat. Många gånger blev det en eller flera passningar för mycket. Det var till och med fallet vid målet, men då kom Eric Johansson så nära målet att han inte klarade av att missa.
2) Under Tomas Kempe-säsongerna hade man svårt att hålla upp sitt spel när det vankades toppmöte. Med Leif Strömberg har det sett bättre ut. Men i denna match fick man inte ordning på anfallsspelet på hela matchen.
3) I uppbyggnadsfasen försökte varje leksing att spela hockey på egen hand. I avslutningsfasen ville alla passa. Och i varje skede tog spelarna för lång tid på sig att bestämma vad man skulle göra av pucken. Alla dessa faktorer var problem i inledningen av denna säsongen. Mot Malmö var det flera nya anfallsformationer och det kan vara en stor anledning till att det såg ut så. Även då i början hade man fullt upp med att spela ihop sig och lära känna varandra.

***

Det lilla positiva:

1) Joacim Eriksson skulle ha tagit 3-0. Det var en märklig situation eftersom han agerade som att han var skymd trots att det var vidöppet. Men i övrigt bjöd han på ett par svettiga räddningar och höll kvar Leksand i matchen i första perioden.
2) Oliver Ekman-Larsson agerade med pondus och visade vilja.
3) Patrik Carlsson levererade ett par vackra passningar.
4) Tony Virta var ojämn och brände ett par chanser, men var, som ofta, också en av dem som var med och vaskade fram chanser.

***

Det ska, lätt motvilligt, erkännas att Malmö gjorde en väldigt bra hemmamatch, denna match skulle ha blivit svår även om Leksand hade spelat bra.

***

Jag har otroligt svårt att se tanken med att använda Stefan Lassen i power play.


***


Leksand har nu spelat samtliga sina grundseriematcher mot Mora, AIK och Malmö. En av svårigheterna med allsvenskt spel är att veta hur bra laget i stort och de enskilda spelarna ska prestera under ett kval. Hur bra eller dåligt det än går i serien är det en annan karaktär på kvalmatcherna. Det närmaste man kan komma är just de här toppmatcherna.

Därför har jag sammanställt en poängliga över enbart de tolv matcherna mot dessa lag. Det kan tyckas orättvist att utelämna topplag som Växjö och Almtuna, men för det första är det mer stormöteskänsla över dessa matcher, för det andra har matcherna spelats tätare inpå varandra och för det tredje är det jag som bestämmer här.

I alla fall: 


Pelle Prestberg  Matcher: 12  Mål: 5  Assist: 11  Poäng: 16  (Totalt: Matcher: 46  Poäng: 60)
Jesper Ollas    12  7  2  9  (32  27)
Tomas Kollar    12  4  4  8  (46  38)
Patrik Carlsson    11  5  2  7  (41  34)
Marcus Weinstock    12  2  5  7  (46  28)

Peter Nordström    10  3  3  6  (40  35)
Eric Johansson    11  2  4  6  (43  29)
Thomas Rhodin    12  1  5  6  (36  27)
Markus Persson    12  2  2  4  (43  12)
Oliver Ekman-Larsson    10  0  4  4  (36  22)

Tony Virta    5  2  1  3  (11  9)
Martin Karlsson    9  2  1  3  (42  4)
Kimmo Lotvonen    10  0  3  3  (40  15)
Daniel Hermansson    6  1  1  2  (21  21)
Johan Hägglund    9  1  1  2  (35  14)

Kenny Källström    8  1  0  1  (37  11)
Jean-Luc Grand-Pierre    11  1  0  1  (31  5)
Antti Hulkkonen    3  0  1  1  (7  1)
Jussi Pesonen    3  0  1  1  (7  7)
Jens Bergenström    4  0  1  1  (13  2)

David Åslin    12  0  1  1  (45  11)
Petter Ullman    0  0  0  0  (6  0)
Patrik Norén    3  0  0  0  (16  0)
Markus Karlsson    5  0  0  0  (12  0)
Stefan Lassen    9  0  0  0  (42  4)


Joacim Eriksson  Matcher: 10  Insläppta mål: 28  Räddningsprocent: 90,9  (Totalt: Matcher: 35  Räddningsprocent: 92,6)
Tom Lawson    1  3  69,2  (4  89,6)


Noterbart:

1) Pelle Prestberg är ännu mer överlägsen här än i den totala poängligan.
2) Sex spelare har högre poängsnitt i de här matcherna än totalt: Jens Bergenström, Antti Hulkkonen, Marcus Weinstock, Markus Persson, Martin Karlsson och Prestberg.
3) Speciellt Martin Karlsson sticker ut då tre av hans fyra poäng kommit på de endast nio matcher som han har varit med i.
4) Den som tydligast sticker ut åt andra hållet är kanske Daniel Hermansson. Speciellt anmärkningsvärt är att han totalt sett har varit poänglös i fem matcher under säsongen, fyra av dem är med bland dessa. Å andra sidan gjorde han hattrick i sin enda match mot Växjö, så han är den som förlorar mest på att de matcherna inte har räknats med.

Oskarshamn-Leksand 2-5 (1-0, 1-1, 0-4)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Thomas Rhodin), 2-2 Eric Johansson (Oliver Ekman-Larsson, Tony Virta), 2-3 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 2-4 Daniel Hermansson (Tony Virta), 2-5 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson).


***


Aj, oj, ja. Jag vet inte. Detta såg ju verkligen inte bra ut och jag borde i rimlighetens namn rasa över det. Men mest känner jag mig lättad över att det inte blev en ny förlust. Det var även en återgång till höstens Leksand där man utan att imponera vann efter att ha dragit ifrån i sista perioden. Och ironiskt nog blev den här skitmatchen också säsongens största seger mot Oskarshamn.

***

Några noteringar:

1) Jag tycker att Oliver Ekman-Larsson har sett väldigt bra ut sedan han kom tillbaka från JVM och inte visat upp den trötthet som jag fruktat lite. Mot Oskarshamn gjorde han fyra poäng och satte själv det viktiga 1-1-målet och jobbade fram det 2-2-mål som vände matchen.
2) Daniel Hermansson stänkte in ett snyggt mål på rent Pelle Prestberg-manér. Hempa har spelat 20 matcher sedan han kom från Brynäs. Han har bara lämnat isen poänglös fyra gånger.
3) Jussi Pesonen har varit blek och haft det tungt i två raka matcher. Därför var det skönt att han fick göra ett mål.
4) Tony Virta kunde visst göra poäng även utan Peter Nordström.

***

Det var även positivt att man gjorde fyra mål mot fullt manskap i tredje perioden. På de flesta sätt är det ju bra att det blir mycket mål i power play, men det har varit väldigt få mål som har gjorts i 5 mot 5 på sistone.

***

Leksand öppnade matchen helt okej, men efter 1-0-målet tog det lång tid innan man hittade in i spelet igen. Det har sett ut så flera gånger på sistone och det är en tendens som oroar mig. Större delen av säsongen har det annars varit det stora glädjeämnet att Leksand inte har låtit sig nedslås av onödiga mål. Till skillnad från mot Troja-Ljungby och Björklöven fick man i alla fall styrning på det i sista perioden och tog tre poäng. Alltid något.


***


OS har startat och Damkronorna har redan säkrat en plats i semifinalen. Det ger Cissi Östberg och Klara Myrén en 75-procentig chans att bli de första spelarna på 16 år att kamma hem OS-medalj medan de tillhör LIF.

Förra gången det skedde var det tillfälle som de flesta i min generation rankar som sitt livs största hockeyhändelse. Då var Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Roger Johansson, Jonas Bergqvist och Niklas Eriksson med och tog guld. Och Greg Parks vann silver.

Att Leksand var det lag som hade flest spelare med i ett OS-vinnande lag känns med dagens mått onekligen svindlande. Och att det var Jonsson och Svensson som stod för spelmålen i finalen gör inte saken sämre.

Att Leksands 90-tal var mer framgångsrikt än dess 00-tal råder det knappast någon oenighet om. Ett av sätten att påvisa det är hur många som fick chansen i Tre kronor. Stundtals under 90-talet kändes det som att det räckte med att ha en ordinarie plats i LIF för att få spela i landslaget.

Följande spelare fick chansen under 90-talet medan de tillhörde Leksand (och här kan jag mycket väl ha glömt ett par stycken):

Johan Hedberg
Magnus Svensson
Tomas Jonsson
Roger Johansson
Örjan Lindmark
Per Lundell
Jan Huokko
Markus Åkerblom
Anders "Masken" Carlsson
Andreas Karlsson
Niklas Eriksson
Jonas Bergqvist
Tomas Forslund
Stefan Hellkvist
Per-Erik Eklund


Och under 00-talet?

Fredrik Svensson
Lars Jonsson
Gabriel Karlsson
Henrik Nordfeldt
Niklas Persson
Mikael Karlberg


Förvisso spelade man i Allsvenskan i drygt halva decenniet, men det var också ett decennium då spelarrotationen i blågult var betydligt större än tidigare.


Blir det fler under 10-talet? Och vem blir näste man till landslagsrakning? Med tanke på att den tillträdande förbundskaptenen Pär Mårts knappt tyckt att den allsvenska serien varit bra nog att plocka JVM-spelare från gör man nog bäst i att gå upp. Vilka ur dagens trupp skulle då ha chansen att vara med nästa år? Pelle Prestberg är förmodligen tillräckligt bra, men hans ålder gör det svårt. Oliver Ekman-Larsson och kanske Joacim Eriksson borde ha en hyfsad chans. Men mer då? Jesper Ollas? Tomas Kollar? Daniel Hermansson? Andreas Johansson?

Leksand-Björklöven 1-3 (0-0, 1-2, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Eric Johansson, Daniel Hermansson).


***


Det skulle vara lätt att sammanfatta den här matchen med en enda typisk lokaltidning-om-lägre-divisioner-fras: Hela Leksand kan bättre.

***

Detta var enligt min uppfattning Leksands sämsta match för säsongen. Det har speciellt blivit fyra riktiga bottennapp tidigare: Mora, Troja-Ljungby och 2xAlmtuna. Men i de flesta av de matcherna har det trots att man har misslyckats med mycket åtminstone funnits ambitioner att försöka göra något. Mot Björklöven fanns det ingenting. Spelet som låg bakom Leksands enda mål kändes som det enda ordentliga anfallet på hela matchen.

Dessutom har motståndarna i de nämnda debaclen gjort riktigt bra matcher. Jag tycker faktiskt inte att Löven gjorde det den här gången. Det var inte de som gjorde det svårt för Leksand. Det ordnade man utmärkt själva i stället.

***

Kedjan Jesper Ollas-Eric Johansson-Daniel Hermansson hade kanske ingen stor afton. Men det var i huvudsak de som låg bakom det som ändå skapades. Och det var de som ordnade målet. Speciellt har Hermansson en förmåga att varva upp och köra på även om övriga laget faller ur ramen. Han var ju bäst i laget i genomklappningen mot Troja.

***

Även Tony Virta hade en del goda intentioner.

***

Peter Nordströms poängsvit bröts. Det berodde ju delvis på att han för andra matchen i rad gick av tidigt skadad, men han hade också en riktigt usel afton fram till dess. Det kändes inte som att han lyckades med något som han företog sig.

***

Thomas Rhodin fumlade med pucken tre gånger på väldigt kort tid i samband med att matchen avgjordes. Först tappade han pucken ur zon i inledningen av det sista power play-läget. Sedan åkte han ner och hämtade i egen zon men slog en felpass samtidigt som Joacim Eriksson lämnade kassen. Och sedan misslyckades han med att låsa fast pucken i anfallszon innan Löven sköt 1-3 i tom bur.

***

Det blir plattmatcher ibland och det får man acceptera. Men det är jobbigt när de sker två gånger på så kort tid och dessutom på hemmaplan vid båda tillfällena.


***


Vad har Lövens Johan Svedberg, Västerås Fredrik Johansson och Växjös Johan Andersson gemensamt? Jo, Mikael Lundström var vid olika tillfällen nära att värva dem under sin tid som sportchef för Leksand. Ja, det var faktiskt så nära att alla var på plats och hälsade på i Dalarna innan de bestämde sig.


Svedberg var på gång till säsongen 2007/08. Men han valde att flytta till Umeå och strax därpå värvade Leksand Libor Prochazka. Nu toppar Svedberg Lövens interna poängliga, trots att han är back.

Johansson var aktuell året efter. När han valde Västerås slutade det som såg ut som ett val mellan Fredrik Johansson och Gabriel Karlsson med att det blev Eric Johansson.

Andersson rycktes det i till den här säsongen. Han skrev i stället på ett långtidskontrakt med Lakers och lyckades reta gallfeber på flera leksingar i båda matcherna när lagen möttes två gånger på kort tid i december.


Men dessa herrar har ytterligare en sak gemensamt. Vad? Jo, de har gjort mål på Leksand under säsongen.

Det brukar ofta talas om att "släkten är värst", men det är inte riktigt användbart här. De blev aldrig en del av släkten, de sade nej till frieriet.

Vad finns det för slogan för det?

Leksand-AIK 6-5 (2-2, 2-2, 2-1)

Leksands mål: 1-0 Jesper Ollas (Kimmo Lotvonen, Eric Johansson), 2-1 Tony Virta (Thomas Rhodin), 3-2 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson), 4-4 Tomas Kollar (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 5-4 Pelle Prestberg (Marcus Weinstock), 6-4 Tony Virta (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson).


***


Det var inte utan att man började tro på att det där AIK-spöket verkligen fanns. Varför har Leksand haft så svårt att utnyttja spel- och målmässiga övertag hemma mot Gnaget den här säsongen? Förra gången spelade man lysande och ledde med 4-0 för att sedan tappa till 4-4 och behöva straffar för att avgöra. Den här gången gjorde man 1-0, 2-1 och 3-2. Varje gång föranleddes och följdes de av bra spel med bud på fler mål. Men varje gång slutade det med att man gav bort enkla kvitteringar. Vid de två första drog Peter Nordström och Marcus Weinstock på sig onödiga utvisningar och det tredje skulle Tom Lawson ha stoppat.

Nu blev det en matchutveckling som påminde väldigt mycket om den i senaste hemmamatchen mot Malmö. Att Leksand lyckats ta full pott i båda dessa matcher trots likaläge i sista perioden är i sig ett gott tecken inför kvalet, som Leksand har kommit allt närmare att säkra.

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin gjorde sin tionde match sedan comebacken i januari. Han har onekligen levererat under dessa matcher. Tre assist nu och sammanlagt 4+9 poäng har det blivit. Att jämföra med de 2+10 han gjorde på de 23 matcherna före ljumskskadan. Även övriga FBK-maffian har producerat ordentligt under de tio matcherna. Om det beror på Rhodins återkomst låter jag vara osagt, men Nordström har plockat 6+8 och Pelle Prestberg 7+8.
2) Jesper Ollas styrde in första målet och gjorde sin i mitt tycke bästa match sedan fotskadan.
3) Oliver Ekman-Larsson gjorde bland annat två assist och var överhuvudtaget mycket nyttig.
4) Mycket avgjordes när Leksand så lätt spelade av Rhodins utvisning strax efter 6-4. Tomas Kollar var fullkomligt magnifik i det skedet.
5) På tal om att avgöra mycket; David Åslin kom i ett av sina få byten in med fart och ordnade i en och samma spelsekvens de två utvisningar som gav 5-4 och 6-4.
6) AIK drog på sig många utvisningar och Leksand utnyttjade det genom att göra fem av sex mål i numerärt överläge. Tyvärr drog även Leksand på sig drösvis med onödiga utvisningar och straffades också flera gånger för detta.
7) Tony Virta har fått igång poängen på allvar efter den inledande torkan. Och det var otroligt viktigt att han visade att han kunde göra två mål i den här typen av match.

***

Desto mer negativt:

1) Tom Lawson har spelat tre matcher och släppt in minst ett billigt mål i varje.
2) Jussi Pesonen lämnade för första gången isen poänglös och han hade inte det minsta flyt under matchen.


***


Jag nämnde Peter Nordström. Han har nog varit den spelare som jag har gnällt oftast på i den här bloggen. Trots att jag brukar koncentrera mig på att lyfta fram det positiva har jag inte kunnat hålla mig från att klaga på hans onödiga slarv och missar. Även om det låter ungefär likadant i soffan när jag tittar på matcherna ger detta mig lite dåligt samvete.

Det är inte det att själva klagomålen är omotiverade. Nordström tar då och då idiotiska utvisningar, slår slarviga och nonchalanta blindpass in i banan, trillar omkull ostörd (gärna in i Rhodin) och ofta slarvar han bort bra skottlägen genom att glömma bort att sikta.

Nej, det är inte det som jag kan få dåligt samvete över. Det är i stället det att det ger en orättvis bild av Nordströms totala skicklighet. För det finns ett skäl till att han ens får chansen att göra alla de där missarna och det är att han hamnar i så många situationer. Han tvekar inte att sticka in huvudet ens där det inte verkar finnas någon glipa. Han tvekar inte att ta plats. Och han tvekar inte att visa att han vill ha puck och vara med där det händer.

Detta visar på två saker. Dels att han inte är rädd att ta sitt ansvar. Och dels att han "vågar" vilja vinna.

Det sista kan låta alldeles självklart, men det talas ofta i kvalseriesammanhang om vikten i att inte begå några misstag. Jag tror att det är farligt att tänka så. Det ger, och det här har Leksand haft problem med i flera kval, en för stor rädsla för att förlora. Riskerar man inte något är det också i det närmaste omöjligt att vinna något. Det är måhända den klyschigaste av alla idrottsklyschor, men jag tror också att det ligger ett stort korn av sanning i det. Ibland är det irrationella, det oväntade och det chansartade det som behövs för att bryta ett dödläge och för att dyrka upp ett samlat och förberett försvar. Och det verkar Peter Nordström ha förstått.

Magnus Svensson var en spelare som jag många gånger bara ville kasta något väldigt trubbigt i ansiktet på. Det tog lång tid för mig att förlåta honom för att han i början av den sista kvartsfinalen mot Luleå 1999 bjöd på en omotiverad dribbling som siste man och gav bort 1-0 till norrlänningarna. Och det var inte direkt den enda indianaren som han bjöd på i sin karriär. Men han var också spelaren som kunde lyckas med våghalsiga helikopterfinter i slutminuterna och avgöra matcherna. Och han var spelaren som kvitterade och dessutom satte en straff i OS-finalen mot Kanada 1994. Det känns inte som en tillfällighet att en så exemplarisk back som Örjan Lindmark aldrig har gjort avgörande insatser i internationella finaler.

Det här gäller inte bara i ishockey. Handbollslandslagets Staffan Olsson gjorde till sin grej att göra en vansinnig genom att bjuda på huvudlösa skott ur konstiga lägen. Men man visste också att han aldrig skulle banga att kliva fram och försöka även i skarpt läge, som när han med sin kantiga stil bröt sig in och dunkade in kvitteringsmålet med sex sekunder kvar mot Tyskland i EM-finalen 2002.

Och under andra halvan av serien har Peter Nordström på allvar gett mer än han har kostat. Så länge han ligger bakom tre framåt kan man väl leva med att han ger bort ett bakåt. Men jag kommer förmodligen fortsätta att svära när det händer.

Mora-Leksand 3-4 (1-1, 0-1, 2-1, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Thomas Rhodin (Pelle Prestberg), 1-2 Peter Nordström (Jussi Pesonen, Antti Hulkkonen), 2-3 Markus Persson (Martin Karlsson, Marcus Weinstock), 3-4 Daniel Hermansson (straff).


***


Det här med att släppa in kvitteringar med 35 sekunder kvar är inget som man har behövt vänja sig vid den här säsongen. I stället är det Leksand som brukar vända på steken i sista perioden. Och det är ju totalt sett något positivt, men det gör också att det svider betydligt mer när det väl händer. Och att det blir värre om det händer mot Mora behöver jag inte berätta.

Med det sagt får man nog, sett över hela matchen, vara glad att det blev två poäng. Det kändes som att det bara var i power play som Leksand hade ett ordentligt anfallsspel.

***

Några noteringar:

1) Det enda positiva med att matchen nådde straffläggning var att Joacim Eriksson, som hade släppt in en del straffar på sistone, fick rädda sex raka på slutet.
2) Det var som vanligt härligt att se Martin Karlsson ta alla chanser att reta upp motståndarna. Och att han alltid gjorde det med ett ondskefullt flin på läpparna.
3) Karlsson var dessutom med och arbetade fram Markus Perssons 2-3-mål som borde ha blivit avgörande. Persson som trots sin fina fysik och teknik har haft det ganska tufft under säsongen kan förhoppningsvis lyftas av det målet.
4) Under första halvan av matchen undrade jag vad i hela friden Peter Nordström höll på med. Läge efter läge slarvade han bort, antingen genom märkligt och tveksamt agerande eller genom att helt enkelt trilla omkull. Sedan gick han av och slipade skridskorna och strax efter stötte han in 1-2. Vi kan väl vara snälla och skylla hans inledande uselhet på skridskoproblemen. I vilket fall som helst har han nu gjort mål i fyra matcher i streck och poäng i sju stycken.
5) ...och Jussi Pesonen spelade fram till målet och har fortfarande inte gått poänglös sedan han kom till laget.
6) Eric Johansson gjorde många viktiga ingripanden i defensiven.

***

Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka och drog ett stort lass direkt. Tyvärr klarade han bara delvis av det. Återigen slarvade han lite för mycket i passningsspelet och agerade dessutom märkligt vid 2-2.

***

Både Stefan Lassen och Markus Karlsson fick speltid i box play i stället för Antti Hulkkonen. Jag kunde inte se någon anledning till varför.


***


Jag har haft kraftiga abstinensryckningar i mina internetfingrar i några dagar. Transferdeadlinen inföll förra veckan och lämnade efter sig ett hål i mitt liv. Det finns ju inte längre samma fog för att trycka F5 inne på Elite Prospects åtminstone hundra gånger om dagen.

Det kan i och för sig vara en ganska bra övning inför ett eventuellt misslyckat kval. De där två veckorna mellan grundserien och Kvalserien är, utan överdrift, olidliga. Man väntarväntarväntar våndasvåndasvåndas längtarlängtarlängtar efter att det ska dra igång. Man läser absolut allting som finns att läsa om hockey (förra året lusläste jag bland annat en fyra år gammal elitseriebilaga dagarna innan premiären). När sedan Leksand några dagar och två matcher senare är avsågade med noll poäng vill man inte ens kännas vid att det finns något som kallas för hockey.

Det nuvarande övergångssystemet är i alla fall mer skonsamt än det som rådde för ett par år sedan. Då var hela säsongen uppstyckad med transferfönster på vardera ungefär en vecka där alla övergångar skulle skötas. Med andra ord blev det en hel hög med deadlines att oroa sig över varje säsong. Eftersom Leksand mestadels ägnade just dessa år till att sladda efter i Elitserien och därmed vara i skriande behov av förstärkningar blev det inte direkt enklare att hantera det.

Proceduren brukade då ungefär vara den samma gång efter gång. Dåvarande sportchefen Anders "Masken" Carlsson brukade mellan transferfönstren först mer eller mindre utlova ett par förstärkningar. Sedan, ju närmare värvningsöppningen man kom, desto mer tveksam lät då Masken i sina förhoppningar. Och generellt slutade det med att Leksand misslyckades med att ens få, säg, David Oliver. Eller fick nöja sig med, säg, Jarrod Skalde.

Säga vad man vill om Maskens insatser, men hans lagbyggen var aldrig långtråkiga att följa. Han stack aldrig under stol med att truppen inte var komplett och han var på ständig jakt. Masken var sportchefen som gick in i en elitseriesäsong med Henrik Nordfeldt och Niklas Persson som truppens enda centrar. Masken var sportchefen som på allvar trodde att Per Lundell skulle kunna ersätta Greg Brown. Masken var sportchefen som sa att han hade erbjudit Andreas Karlsson "ett jävla bra hockeykontrakt". Masken var sportchefen som, vad det verkade, förutsättningslöst åkte till Tjeckien med en kappsäck full med pengar och kom hem med Jaroslav Kalla och Pavel Trnka.

Allt som oftast slutade hans experiment med pannkaka. Men det var också denna going for broke-inställning som gjorde att han blev den sportchef som bäst profiterade på den senaste NHL-strejken, när han till ett allsvenskt lag lyckades kapa åt sig Johan Hedberg, Francis Bouillon och Michael Ryder.