Del 28: Mora-Leksand

Mora-Leksand 3-4 (1-1, 0-1, 2-1, 0-0, 0-1)

Leksands mål:
1-1 Thomas Rhodin (Pelle Prestberg), 1-2 Peter Nordström (Jussi Pesonen, Antti Hulkkonen), 2-3 Markus Persson (Martin Karlsson, Marcus Weinstock), 3-4 Daniel Hermansson (straff).


***


Det här med att släppa in kvitteringar med 35 sekunder kvar är inget som man har behövt vänja sig vid den här säsongen. I stället är det Leksand som brukar vända på steken i sista perioden. Och det är ju totalt sett något positivt, men det gör också att det svider betydligt mer när det väl händer. Och att det blir värre om det händer mot Mora behöver jag inte berätta.

Med det sagt får man nog, sett över hela matchen, vara glad att det blev två poäng. Det kändes som att det bara var i power play som Leksand hade ett ordentligt anfallsspel.

***

Några noteringar:

1) Det enda positiva med att matchen nådde straffläggning var att Joacim Eriksson, som hade släppt in en del straffar på sistone, fick rädda sex raka på slutet.
2) Det var som vanligt härligt att se Martin Karlsson ta alla chanser att reta upp motståndarna. Och att han alltid gjorde det med ett ondskefullt flin på läpparna.
3) Karlsson var dessutom med och arbetade fram Markus Perssons 2-3-mål som borde ha blivit avgörande. Persson som trots sin fina fysik och teknik har haft det ganska tufft under säsongen kan förhoppningsvis lyftas av det målet.
4) Under första halvan av matchen undrade jag vad i hela friden Peter Nordström höll på med. Läge efter läge slarvade han bort, antingen genom märkligt och tveksamt agerande eller genom att helt enkelt trilla omkull. Sedan gick han av och slipade skridskorna och strax efter stötte han in 1-2. Vi kan väl vara snälla och skylla hans inledande uselhet på skridskoproblemen. I vilket fall som helst har han nu gjort mål i fyra matcher i streck och poäng i sju stycken.
5) ...och Jussi Pesonen spelade fram till målet och har fortfarande inte gått poänglös sedan han kom till laget.
6) Eric Johansson gjorde många viktiga ingripanden i defensiven.

***

Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka och drog ett stort lass direkt. Tyvärr klarade han bara delvis av det. Återigen slarvade han lite för mycket i passningsspelet och agerade dessutom märkligt vid 2-2.

***

Både Stefan Lassen och Markus Karlsson fick speltid i box play i stället för Antti Hulkkonen. Jag kunde inte se någon anledning till varför.


***


Jag har haft kraftiga abstinensryckningar i mina internetfingrar i några dagar. Transferdeadlinen inföll förra veckan och lämnade efter sig ett hål i mitt liv. Det finns ju inte längre samma fog för att trycka F5 inne på Elite Prospects åtminstone hundra gånger om dagen.

Det kan i och för sig vara en ganska bra övning inför ett eventuellt misslyckat kval. De där två veckorna mellan grundserien och Kvalserien är, utan överdrift, olidliga. Man väntarväntarväntar våndasvåndasvåndas längtarlängtarlängtar efter att det ska dra igång. Man läser absolut allting som finns att läsa om hockey (förra året lusläste jag bland annat en fyra år gammal elitseriebilaga dagarna innan premiären). När sedan Leksand några dagar och två matcher senare är avsågade med noll poäng vill man inte ens kännas vid att det finns något som kallas för hockey.

Det nuvarande övergångssystemet är i alla fall mer skonsamt än det som rådde för ett par år sedan. Då var hela säsongen uppstyckad med transferfönster på vardera ungefär en vecka där alla övergångar skulle skötas. Med andra ord blev det en hel hög med deadlines att oroa sig över varje säsong. Eftersom Leksand mestadels ägnade just dessa år till att sladda efter i Elitserien och därmed vara i skriande behov av förstärkningar blev det inte direkt enklare att hantera det.

Proceduren brukade då ungefär vara den samma gång efter gång. Dåvarande sportchefen Anders "Masken" Carlsson brukade mellan transferfönstren först mer eller mindre utlova ett par förstärkningar. Sedan, ju närmare värvningsöppningen man kom, desto mer tveksam lät då Masken i sina förhoppningar. Och generellt slutade det med att Leksand misslyckades med att ens få, säg, David Oliver. Eller fick nöja sig med, säg, Jarrod Skalde.

Säga vad man vill om Maskens insatser, men hans lagbyggen var aldrig långtråkiga att följa. Han stack aldrig under stol med att truppen inte var komplett och han var på ständig jakt. Masken var sportchefen som gick in i en elitseriesäsong med Henrik Nordfeldt och Niklas Persson som truppens enda centrar. Masken var sportchefen som på allvar trodde att Per Lundell skulle kunna ersätta Greg Brown. Masken var sportchefen som sa att han hade erbjudit Andreas Karlsson "ett jävla bra hockeykontrakt". Masken var sportchefen som, vad det verkade, förutsättningslöst åkte till Tjeckien med en kappsäck full med pengar och kom hem med Jaroslav Kalla och Pavel Trnka.

Allt som oftast slutade hans experiment med pannkaka. Men det var också denna going for broke-inställning som gjorde att han blev den sportchef som bäst profiterade på den senaste NHL-strejken, när han till ett allsvenskt lag lyckades kapa åt sig Johan Hedberg, Francis Bouillon och Michael Ryder.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0