tug

Leksand-Almtuna 3-2 (0-0, 2-1, 1-1)

Leksands mål: 1-0 Thomas Rhodin (Oliver Ekman-Larsson, Peter Nordström), 2-0 Oliver
Ekman-Larsson (Tony Virta, Thomas Rhodin), 3-2 Jussi Pesonen.


***


En lättnad. Efter den senaste tidens knackiga form bjöd Leksand på just det jag ville se. Ingen storslagen hockeyfest, men en stabil och gedigen trepoängare mot ett krångligt motstånd. En avvaktande men ändå fokuserad mållös första period och sedan tryck och utdelning i andra. Enda plumpen var att man släppte upp Almtuna till 2-2.  

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin var matchens bäste spelare. Speciellt verkade han pigg och inspirerad i första perioden, där han till och med delade ut två tacklingar.
2) Även Rhodins backpartner Oliver Ekman-Larsson gjorde ytterligare en bra match. De verkar trivas tillsammans och kompletterar varandra bra. Mitt enda bryderi med det backparet är att båda kan bli lite för snälla framför egen kasse.
3) Jag fortsatte att imponeras av Tony Virta. Han är inblandad i mycket i samtliga zoner. Ingen kan dock anklaga honom för att vara en kvick och vass avslutare. Han brände ett par chanser också mot Almtuna. Och även om han har hunnit med att producera hyfsat med mål har han tagit ganska gott om tid på sig vid varje.
4) Inget av Almtunas mål såg otagbara ut, men jag tycker ändå att Tom Lawson gjorde sin klart bästa match hittills i Leksands tröja. Han avgjorde matchen med en svettig räddning på ett närskott vid ställningen 3-2.
5) Det känns som att det var ett tag sedan jag nämnde Tomas Kollar. Därför passar jag på att konstatera att han som vanligt var bra.
6) Jussi Pesonen har haft det lite tungt efter sin fina start. Det gjorde det extra skönt att det var han som satte det viktiga, smarta, starka och snygga 3-2-målet.

***

Vad var egentligen dealen med linjedomarinsatsen i första perioden? Tre gånger gick huvuddomaren in och korrigerade till "felaktig avblåsning" och släppte pucken i mittzon i stället.

***

I inledningen av tredje perioden drog Stefan Lassen på sig en utvisning som var både klumpig och onödig. Den höll dessutom på att bli ödesdiger då den gav 2-2.

***

När börjar Pelle Prestberg producera igen?


***


Per Bjurman (vars alltid förträffliga blogg nu befinner sig i en galopperande toppform under OS-tider) skrev tidigare i veckan om när Leksand förlorade den femte avgörande SM-semifinalen mot Färjestad 1997 trots ledning 3-0 efter första perioden.

Det påminde mig om två saker. Att det fortfarande är min värsta idrottsupplevelse. Men också att det egentligen var en förbannat rolig säsong.


Jag har här nedan listat de fem säsonger då det, under de snart tjugo år som jag har hållit koll på laget, har varit roligast att heja på Leksand. Det gäller alltså hur det har känts under säsongen och har med andra ord inte så mycket att göra med säsongens slutresultat, då skulle tre av säsongerna gå bort ordentligt.


5. 2007/08
Ett av de allra tyngsta och jobbigaste kvaldebaclen. Men det var också en säsong då Leksand värvade spelare som Ed Belfour, Michal Grosek och Juha Lind och det med någorlunda allvar ryktades om spelare som Petteri Nummelin, Lars Jonsson, Teemu Selänne, Kim Staal, Jeff Friesen och Andreas Karlsson. Det ångade av framtidsanda i laget, med många spelare som hade varit bra även om man hade gått upp i Elitserien. Det var dessutom en trupp som gav intrycket av att vara ett kul gäng, med en liga som bräkte på borlängemål i täten. Dessutom hade hemsidan en briljant videoserie där man fick träffa varje spelare vid sidan av isen. Välgjort och roligt.

Ja, och så vann man grundserien överlägset.

4. 1993/94
Säsongen före hade man gått till slutspel för första gången på tre år. Det här året vann man Elitserien överlägset och hade sex medaljörer i OS. Den här säsongen borde rimligtvis hamna högre upp, men hämmas nog av att jag nästan enbart följde matcherna via Radiosporten.

3. 2001/02
Den första säsongen utan elitseriehockey. Bortsett från det grundfaktum att man var tvungen att leva med att den högsta serien inte innehöll Leksand har jag nog inga negativa minnen alls från den här säsongen.

Efter två år som bottenlag var det skönt att få vinna många matcher igen. Och laget var just så överlägset som man kunde hoppas på. Det känns i efterhand svindlande hur övertygad jag var hela säsongen att Leksand skulle gå upp. Och att jag hade rätt.

2. 2002/03
Senaste gången som Leksand gick till slutspel. Varje poäng gjorde mig glad den här säsongen, är man tillbaka i Elitserien igen vill man verkligen suga märgen ur den. Och laget levererade och kom åtta. Mikael Karlberg vann poängligan, Sean Gauthier var långa stunder alldeles glimrande och Robert Nilsson slog igenom big time.

1. 1996/97
Detta var första säsongen som jag regelbundet började gå på matcherna. Det var ett bra val av säsong.

Om Leksand nu har ryktet som laget som alltid misslyckas i kvalet så hade man på den här tiden ryktet som laget som alltid åkte ut i kvartsfinalen. De föregående fyra åren hade det blivit respass i första slutspelsrundan. Med tidsperspektivitet hos den 11-årige pojke som jag då var kände jag mig mer eller mindre övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva något annat, varken mer eller mindre. Trots att man hade vunnit serien våren 1997 verkade det bli samma visa igen när man förlorade första kvartsfinalen hemma mot Malmö. Men med tre raka segar vände man på steken och dödade den förbannelsen.

1996/97 var peaken på Leksands 90-tal och truppen var orimligt stark.

Som målvaktspar hade man Johan Hedberg och Per-Ragnar Bergkvist, som båda gjorde sina LIF-karriärers bästa säsonger.

Bland backarna fanns namn som Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Hans Lodin, Örjan Lindmark och Jan Huokko.

Och vad sägs om en centerbesättning med Anders "Masken" Carlsson, Per-Erik Eklund, Andreas Karlsson, Mikael Karlberg, Anders Lönn och Mikael Holmberg?


***


Nästa gång blir det inte lika muntert, då listar jag i stället de allra jobbigaste säsongerna.