Del 23: Leksand-Mora

Leksand-Mora 3-0 (1-0, 0-0, 2-0)

Leksands mål:
1-0 Pelle Prestberg (Tomas Kollar), 2-0 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg), 3-0 Peter Nordström (Pelle Prestberg).


***


Tre poäng mot Mora. Nollan hållen. Egentligen räcker det med att skriva så. Den här typen av matchen tömmer ens skalle.

Det här var säsongens tredje "minikvalserie" med matcher mot Malmö-AIK-Mora. Och det har gått framåt. Första gången blev det tre poäng. Andra gången fem poäng. Och den här gången sex stycken.

***

Några spelare stack ut.

1) Pelle Prestberg är ovärderlig i den här typen av matcher. Han låg bakom samtliga mål. Och under de två senaste ovannämnda minikvalen har han gjort tre mål, åtta assist och sammanlagt elva poäng på sex matcher. Skada dig inte, Pelle! Hör du det?
2) Joacim Eriksson tangerade äntligen Ed Belfours klubbrekord med sju nollor på en säsong. Och precis som för Belfour kom den sjunde nollan på hemmaplan mot Mora. Stjärnor vet att välja sina tillfällen att stila.
3) Peter Nordström har missat många chanser de två senaste matcherna och har även slarvat lite för mycket. Samtidigt har det märkts hur han har klivit fram och synts på ett helt annat sätt i de här tuffa, heta matcherna.
4) Martin Karlsson fick massvis av speltid och levde bra upp till det. Det enda jag kan klaga på är att han tar lite för många enkla avslut. Det är ju alltid bra att få pucken på mål, men han slarvade bort några bra anfallsmöjligheter genom att kasta pucken direkt på målvakten.

***

Jean-Luc Grand-Pierre bjöd på en fantastisk brytning när han avvärjde ett friläge i början av andra perioden. Han gjorde stor nytta hela matchen med alla sina kilon. Dock har han en irriterande tendens att slarva med passningar och rensningar, det känns som att han brister lite i koncentrationen när han blir för säker. Sedan var han nära att klacka in ett elegant självmål bakom Eriksson. 

***

Jag gillar verkligen Tony Virta. Han gör mycket nytta och är skicklig med pucken. Men han har även en benägenhet att dröja lite för länge med pucken i avgörande offensiva lägen. Det verkade flera gånger i matchen som att han tänkte för länge innan han skred till verket och som att han hade svårt att bestämma sig för om han skulle skjuta eller passa.


***


Att uppleva vinster mot Mora är ett viktigt fundament i alla LIF-supportrars liv.

Och om vi ändå är inne på grundläggande grejer är det väl dags att jag avverkar en annan. Det här med favoritspelare. Alla borde ha en. 


Jag har en tendens att "heja" på enskilda spelare. Spelare som gör att jag blir extra glad när de gör mål. Som jag knappt alls kan bli arg på. Som jag när som helst är redo att ta verbal strid för.

Detta har aldrig varit tydligare än med Niklas Persson. Eller Pajen, som jag och de flesta andra kallar honom åtminstone 90 % av tiden.


Han är utan tvivel min absoluta favoritspelare från hela min tid som LIF-supporter. Han är inte den bäste jag har sett i blått och vitt (det är Tomas Jonsson). Men han är fan i mig min spelare.


Och det låter väl inte så märkligt när det handlar om en spelare som de senaste åren har dominerat SM-finaler, gjort mål och vunnit medalj i VM och firat triumfer i KHL. Men det är inte riktigt det, hans framgångar, som det handlar om, även om det är viktigt.

Det här handlar mer än något annat om en spelare som har gått den långa vägen. Om en spelare som jag har följt från nära håll sedan han som 18-åring debuterade i A-laget. Som slet på med glatt humör när han under flera år hade en tillbakadragen roll i laget. Och som jag utan någon uppenbar anledning omedelbart föll för.

I spelet lade jag främst märke till honom av två anledningar. Dels kändes det som att han vann varenda jävla tekning som han tog. Och dels var han magnifik på att täcka skott i box play. Hans paradnummer var att liggandes på isen retsamt peta ut pucken ur zon, för att sedan resa sig, ta pucken och starta en kontring.

Sedan verkade han vara en rolig, rätt vanlig kille som såg ut lite som jag själv. Och som, precis som jag, oftast lät håret bli lite FÖR långt innan han klippte sig. Jag gillade även att skämtsamt påstå för mina kamrater att vi "i princip" var släkt (läs: han hade tidigare varit ihop med en kusin till mitt ex).

Han tajmade ihop sina personliga framgångar lite dåligt med det totala lagets insatser. Och han blev på sätt och vis en förgrundsfigur för det Leksand som strulade som mest. Både året när han var lagets poängkung och året då han var kapten åkte laget ur Elitserien. Men samtidigt ska man minnas att han tillsammans med Mikael Karlberg och Niklas Eriksson är ensam om att ha tagit upp Leksand i högsta serien två gånger.


Pajens bästa säsong i Leksand var förmodligen 2003/04. Då vann han både lagets interna mål- och poängliga i Elitserien och debuterade dessutom i landslaget. Men i min värld var ändå hans allra, allra största stund i klubben Kvalserien 2002.

Säsongen innan hade tvivelsutan varit hans sämsta, värsta och förmodligen jobbigaste i karriären. Han bråkade med Tommy Sandlin, fick, om han hade tur, på sin höjd spela i fjärdekedjan tillsammans med Martin Jansson och kändes under långa stunder som den offensivt sett ofarligaste spelaren i hela landet. Och Leksand åkte ur.

Säsongen som följde hade under tiden i grundserien gått hyfsat för honom, men Pajen hade på inget vis etablerat sig som någon av lagets stjärnor. Detta, i kombination med att han aldrig ansetts som någon stor målskytt eller poängplockare, var förutsättningarna när han gick in i kvalspelet.

Under första halvan av den serien smög han lite i vassen. Han gjorde lagets allra första mål i premiären mot Boden. Satte ett i omgång fyra mot Bofors. Var sjuk och missade femte matchen mot Timrå. Sedan, när serien började om, exploderade det. Mål i varje match. Tre mot Boden. Första målet mot Björklöven. Avgörande målet mot Bofors. Ett mot Timrå. Och, i synnerhet, 2-0 och 4-0 mot AIK i den helt avgörande matchen.


Så slår man igenom. Så blir man hjälte.


Det har florerat vissa rykten under vintern om att Pajen ska vara på väg tillbaka till årets säsongsavslutning. Det kan mycket väl vara nytt rekord när det kommer till orimliga transferspekulationer. Teemu Selänne var åtminstone klubblös när han ryktades hit. Nej, Pajen kommer inte att spela kvalseriehockey i år, det törs jag nog lova.

Däremot skulle det vara en av mitt livs största hockeysorger om #23 PERSSON aldrig mer skulle spela en match i Leksands tröja.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0