tug

Leksand-Bofors 3-2 (1-0, 1-2, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Jean-Luc Grand-Pierre (Johan Hägglund), 2-2 Tony Virta (Jens Bergenström, Jean-Luc Grand-Pierre), 3-2 Eric Johansson (Thomas Rhodin).


***


Nej, man kan inte riktigt påstå att det har sett bra ut på sista tiden, trots att kvalplatsen är helt klar. Femte poängtappet på de senaste nio matcherna. Tre av de fyra fullpoängarna har varit med uddamålet. Anfalls- och passningsspelet har inte klaffat på sju matcher nu, sedan 6-5-urladdningen mot AIK.

Speciellt oroande är det att Pelle Prestberg har varit så blek ett tag, han som alltid har levererat när laget i övrigt har sett skralt ut.

***

Några positiva punkter:

1) Johan Hägglund har fört en ganska anonym tillvaro sedan han kom tillbaka från sin hjärnskakning. Mot Bofors var han tillbaka på riktigt. Första poängen sedan comebacken när han på karaktäristiskt vis jobbade fram 1-0. Resten av matchen var han riktigt het och inblandad i flera farligheter.
2) Jens Bergenström fick äntligen chansen igen och hade ett fint samarbete med Tony Virta. Otroligt vacker passning till 2-2 och sedan väldigt nära en repris i slutet av tredje perioden.
3) Jean-Luc Grand-Pierre hade en tung roadtrip med många utvisningar och tydlig frustration. Denna insats var just vad han behövde. Två poäng (jag räknar med att det aldrig kommer att hända igen för honom i Leksands tröja) och ytterligare ett par bra framstötar. Och noll minuter i utvisningsbåset.
4) Tomas Kollar fick kuska runt mellan kedjorna under matchen men lyckades ändå att vara ett vasst offensivt hot vid flera tillfällen.
5) Martin Karlssons överhoppning innan 3-2 förtjänade enligt all sorts moralisk logik en assistpoäng.

***

"Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen" kallade en ganska trist singer/songwriter sitt senaste album. Leif Strömberg tycks ha tagit inspiration av titeln. Han stökade om rejält i kedjorna innan matchstart (Prestberg och Kollar separerades bland annat för första gången sedan slaget om Dacke) och viftade återigen med sitt trollspö under andra perioden (och vips var Prestberg och Kollar tillsammans igen).

Det såg ett tag ut som att Leksand skulle komma till kvalet med flera väletablerade och ihopspelade kedjor. Men på senaste tiden har det blivit ändring. Jag tror att startskottet var en kombination av Peter Nordströms skadeproblem och att Jussi Pesonen hade några tunga matcher efter den inledande succén med Nordström och Virta. Sedan gav den ena förändringen den andra.

Det känns ju förmätet att antyda att jag vet mer än Strömberg om hur man sätter ihop hockeyformationer, men detta oroar mig ändå. Det största problemet på sistone har varit att spelarna inte tycks hitta varandra ordentligt och det blir knappast bättre av att tränare leker hela havet stormar ett par gånger per match.


***


Men kedjeändringarna gjorde i alla fall att Prestberg och Nordström fick spela tillsammans för första gången sedan inledningen av säsongen.

Det var ett av två skäl på matchdagen att komma att tänka på klassiska kedjor och radarpar. Nordström och Prestberg spelade ju under sin tid i Färjestad många säsonger tillsammans med Jörgen Jönsson och Nordström och Jönsson var dessutom ett legendariskt förhatansvärt par att möta när de spelade box play.

Det andra skälet var att Stefan Hellkvist berättade att det var dags att sluta med hockeyn. Han ingick under sin tid i Leksand i två olika magnifika kedjor. JAS-kedjan med Jens Nielsen och Anders "Masken" Carlsson och den förvisso namnlösa men lysande kedjan med Nielsen och Mikael Karlberg 2001/02.

Det har hunnit bli några minnesvärda kedjor genom åren för Leksand. Helst ska de ha fått egna namn.

Samtidigt som JAS-kedjan flög fram fanns också ÅKE-kedjan med Markus Åkerblom, Karlberg och Niklas Eriksson. Den splittrade Sune Bergman i samma stund som Greg Parks anlände, något som jag råkar veta att Karlberg inte alls uppskattade.

De senaste åren har bjudit på ett par stycken också. Krigarkedjan och Knattekedjan blev under perioder begrepp även utanför Dalarnas gränser.


Den stora spelarrotationen gör det allt svårare att hitta en hel kedja som kan spela tillsammans år efter år. Man får hoppas på att i alla fall få fram en strävsam duo som kan fortsätta hänga ihop.


Mitt favoritradarpar är nämnda Karlberg/Nielsen, Leksands egna Lennon/McCartney, Seinfeld/David eller Strummer/Jones. Briljanta i power play naturligtvis, men också extremt samsynkade i numerärt underläge. 2002/03 kom Leksand trea i hela Elitseriens penalty killing-liga. Det kändes som att Challe och Jensa var inne 80 procent av tiden när man hade spelare utvisade den säsongen.