tug

Leksand-AIK 6-5 (2-2, 2-2, 2-1)

Leksands mål: 1-0 Jesper Ollas (Kimmo Lotvonen, Eric Johansson), 2-1 Tony Virta (Thomas Rhodin), 3-2 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson), 4-4 Tomas Kollar (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 5-4 Pelle Prestberg (Marcus Weinstock), 6-4 Tony Virta (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson).


***


Det var inte utan att man började tro på att det där AIK-spöket verkligen fanns. Varför har Leksand haft så svårt att utnyttja spel- och målmässiga övertag hemma mot Gnaget den här säsongen? Förra gången spelade man lysande och ledde med 4-0 för att sedan tappa till 4-4 och behöva straffar för att avgöra. Den här gången gjorde man 1-0, 2-1 och 3-2. Varje gång föranleddes och följdes de av bra spel med bud på fler mål. Men varje gång slutade det med att man gav bort enkla kvitteringar. Vid de två första drog Peter Nordström och Marcus Weinstock på sig onödiga utvisningar och det tredje skulle Tom Lawson ha stoppat.

Nu blev det en matchutveckling som påminde väldigt mycket om den i senaste hemmamatchen mot Malmö. Att Leksand lyckats ta full pott i båda dessa matcher trots likaläge i sista perioden är i sig ett gott tecken inför kvalet, som Leksand har kommit allt närmare att säkra.

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin gjorde sin tionde match sedan comebacken i januari. Han har onekligen levererat under dessa matcher. Tre assist nu och sammanlagt 4+9 poäng har det blivit. Att jämföra med de 2+10 han gjorde på de 23 matcherna före ljumskskadan. Även övriga FBK-maffian har producerat ordentligt under de tio matcherna. Om det beror på Rhodins återkomst låter jag vara osagt, men Nordström har plockat 6+8 och Pelle Prestberg 7+8.
2) Jesper Ollas styrde in första målet och gjorde sin i mitt tycke bästa match sedan fotskadan.
3) Oliver Ekman-Larsson gjorde bland annat två assist och var överhuvudtaget mycket nyttig.
4) Mycket avgjordes när Leksand så lätt spelade av Rhodins utvisning strax efter 6-4. Tomas Kollar var fullkomligt magnifik i det skedet.
5) På tal om att avgöra mycket; David Åslin kom i ett av sina få byten in med fart och ordnade i en och samma spelsekvens de två utvisningar som gav 5-4 och 6-4.
6) AIK drog på sig många utvisningar och Leksand utnyttjade det genom att göra fem av sex mål i numerärt överläge. Tyvärr drog även Leksand på sig drösvis med onödiga utvisningar och straffades också flera gånger för detta.
7) Tony Virta har fått igång poängen på allvar efter den inledande torkan. Och det var otroligt viktigt att han visade att han kunde göra två mål i den här typen av match.

***

Desto mer negativt:

1) Tom Lawson har spelat tre matcher och släppt in minst ett billigt mål i varje.
2) Jussi Pesonen lämnade för första gången isen poänglös och han hade inte det minsta flyt under matchen.


***


Jag nämnde Peter Nordström. Han har nog varit den spelare som jag har gnällt oftast på i den här bloggen. Trots att jag brukar koncentrera mig på att lyfta fram det positiva har jag inte kunnat hålla mig från att klaga på hans onödiga slarv och missar. Även om det låter ungefär likadant i soffan när jag tittar på matcherna ger detta mig lite dåligt samvete.

Det är inte det att själva klagomålen är omotiverade. Nordström tar då och då idiotiska utvisningar, slår slarviga och nonchalanta blindpass in i banan, trillar omkull ostörd (gärna in i Rhodin) och ofta slarvar han bort bra skottlägen genom att glömma bort att sikta.

Nej, det är inte det som jag kan få dåligt samvete över. Det är i stället det att det ger en orättvis bild av Nordströms totala skicklighet. För det finns ett skäl till att han ens får chansen att göra alla de där missarna och det är att han hamnar i så många situationer. Han tvekar inte att sticka in huvudet ens där det inte verkar finnas någon glipa. Han tvekar inte att ta plats. Och han tvekar inte att visa att han vill ha puck och vara med där det händer.

Detta visar på två saker. Dels att han inte är rädd att ta sitt ansvar. Och dels att han "vågar" vilja vinna.

Det sista kan låta alldeles självklart, men det talas ofta i kvalseriesammanhang om vikten i att inte begå några misstag. Jag tror att det är farligt att tänka så. Det ger, och det här har Leksand haft problem med i flera kval, en för stor rädsla för att förlora. Riskerar man inte något är det också i det närmaste omöjligt att vinna något. Det är måhända den klyschigaste av alla idrottsklyschor, men jag tror också att det ligger ett stort korn av sanning i det. Ibland är det irrationella, det oväntade och det chansartade det som behövs för att bryta ett dödläge och för att dyrka upp ett samlat och förberett försvar. Och det verkar Peter Nordström ha förstått.

Magnus Svensson var en spelare som jag många gånger bara ville kasta något väldigt trubbigt i ansiktet på. Det tog lång tid för mig att förlåta honom för att han i början av den sista kvartsfinalen mot Luleå 1999 bjöd på en omotiverad dribbling som siste man och gav bort 1-0 till norrlänningarna. Och det var inte direkt den enda indianaren som han bjöd på i sin karriär. Men han var också spelaren som kunde lyckas med våghalsiga helikopterfinter i slutminuterna och avgöra matcherna. Och han var spelaren som kvitterade och dessutom satte en straff i OS-finalen mot Kanada 1994. Det känns inte som en tillfällighet att en så exemplarisk back som Örjan Lindmark aldrig har gjort avgörande insatser i internationella finaler.

Det här gäller inte bara i ishockey. Handbollslandslagets Staffan Olsson gjorde till sin grej att göra en vansinnig genom att bjuda på huvudlösa skott ur konstiga lägen. Men man visste också att han aldrig skulle banga att kliva fram och försöka även i skarpt läge, som när han med sin kantiga stil bröt sig in och dunkade in kvitteringsmålet med sex sekunder kvar mot Tyskland i EM-finalen 2002.

Och under andra halvan av serien har Peter Nordström på allvar gett mer än han har kostat. Så länge han ligger bakom tre framåt kan man väl leva med att han ger bort ett bakåt. Men jag kommer förmodligen fortsätta att svära när det händer.

Mora-Leksand 3-4 (1-1, 0-1, 2-1, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Thomas Rhodin (Pelle Prestberg), 1-2 Peter Nordström (Jussi Pesonen, Antti Hulkkonen), 2-3 Markus Persson (Martin Karlsson, Marcus Weinstock), 3-4 Daniel Hermansson (straff).


***


Det här med att släppa in kvitteringar med 35 sekunder kvar är inget som man har behövt vänja sig vid den här säsongen. I stället är det Leksand som brukar vända på steken i sista perioden. Och det är ju totalt sett något positivt, men det gör också att det svider betydligt mer när det väl händer. Och att det blir värre om det händer mot Mora behöver jag inte berätta.

Med det sagt får man nog, sett över hela matchen, vara glad att det blev två poäng. Det kändes som att det bara var i power play som Leksand hade ett ordentligt anfallsspel.

***

Några noteringar:

1) Det enda positiva med att matchen nådde straffläggning var att Joacim Eriksson, som hade släppt in en del straffar på sistone, fick rädda sex raka på slutet.
2) Det var som vanligt härligt att se Martin Karlsson ta alla chanser att reta upp motståndarna. Och att han alltid gjorde det med ett ondskefullt flin på läpparna.
3) Karlsson var dessutom med och arbetade fram Markus Perssons 2-3-mål som borde ha blivit avgörande. Persson som trots sin fina fysik och teknik har haft det ganska tufft under säsongen kan förhoppningsvis lyftas av det målet.
4) Under första halvan av matchen undrade jag vad i hela friden Peter Nordström höll på med. Läge efter läge slarvade han bort, antingen genom märkligt och tveksamt agerande eller genom att helt enkelt trilla omkull. Sedan gick han av och slipade skridskorna och strax efter stötte han in 1-2. Vi kan väl vara snälla och skylla hans inledande uselhet på skridskoproblemen. I vilket fall som helst har han nu gjort mål i fyra matcher i streck och poäng i sju stycken.
5) ...och Jussi Pesonen spelade fram till målet och har fortfarande inte gått poänglös sedan han kom till laget.
6) Eric Johansson gjorde många viktiga ingripanden i defensiven.

***

Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka och drog ett stort lass direkt. Tyvärr klarade han bara delvis av det. Återigen slarvade han lite för mycket i passningsspelet och agerade dessutom märkligt vid 2-2.

***

Både Stefan Lassen och Markus Karlsson fick speltid i box play i stället för Antti Hulkkonen. Jag kunde inte se någon anledning till varför.


***


Jag har haft kraftiga abstinensryckningar i mina internetfingrar i några dagar. Transferdeadlinen inföll förra veckan och lämnade efter sig ett hål i mitt liv. Det finns ju inte längre samma fog för att trycka F5 inne på Elite Prospects åtminstone hundra gånger om dagen.

Det kan i och för sig vara en ganska bra övning inför ett eventuellt misslyckat kval. De där två veckorna mellan grundserien och Kvalserien är, utan överdrift, olidliga. Man väntarväntarväntar våndasvåndasvåndas längtarlängtarlängtar efter att det ska dra igång. Man läser absolut allting som finns att läsa om hockey (förra året lusläste jag bland annat en fyra år gammal elitseriebilaga dagarna innan premiären). När sedan Leksand några dagar och två matcher senare är avsågade med noll poäng vill man inte ens kännas vid att det finns något som kallas för hockey.

Det nuvarande övergångssystemet är i alla fall mer skonsamt än det som rådde för ett par år sedan. Då var hela säsongen uppstyckad med transferfönster på vardera ungefär en vecka där alla övergångar skulle skötas. Med andra ord blev det en hel hög med deadlines att oroa sig över varje säsong. Eftersom Leksand mestadels ägnade just dessa år till att sladda efter i Elitserien och därmed vara i skriande behov av förstärkningar blev det inte direkt enklare att hantera det.

Proceduren brukade då ungefär vara den samma gång efter gång. Dåvarande sportchefen Anders "Masken" Carlsson brukade mellan transferfönstren först mer eller mindre utlova ett par förstärkningar. Sedan, ju närmare värvningsöppningen man kom, desto mer tveksam lät då Masken i sina förhoppningar. Och generellt slutade det med att Leksand misslyckades med att ens få, säg, David Oliver. Eller fick nöja sig med, säg, Jarrod Skalde.

Säga vad man vill om Maskens insatser, men hans lagbyggen var aldrig långtråkiga att följa. Han stack aldrig under stol med att truppen inte var komplett och han var på ständig jakt. Masken var sportchefen som gick in i en elitseriesäsong med Henrik Nordfeldt och Niklas Persson som truppens enda centrar. Masken var sportchefen som på allvar trodde att Per Lundell skulle kunna ersätta Greg Brown. Masken var sportchefen som sa att han hade erbjudit Andreas Karlsson "ett jävla bra hockeykontrakt". Masken var sportchefen som, vad det verkade, förutsättningslöst åkte till Tjeckien med en kappsäck full med pengar och kom hem med Jaroslav Kalla och Pavel Trnka.

Allt som oftast slutade hans experiment med pannkaka. Men det var också denna going for broke-inställning som gjorde att han blev den sportchef som bäst profiterade på den senaste NHL-strejken, när han till ett allsvenskt lag lyckades kapa åt sig Johan Hedberg, Francis Bouillon och Michael Ryder.

Troja-Ljungby-Leksand 2-5 (1-2, 0-3, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Tony Virta (Thomas Rhodin, Peter Nordström), 0-2 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 1-3 Peter Nordström (Tony Virta, Jussi Pesonen), 1-4 Martin Karlsson (Markus Persson, Marcus Weinstock), 1-5 Thomas Rhodin (Daniel Hermansson, Pelle Prestberg).


***


Ett viktigt styrkebesked och en viktig revansch. Det måste ha varit skönt för laget att utan pardon trycka till Troja-Ljungby efter genomklappningen tidigare i veckan. Man kopplade greppet direkt och släppte det aldrig och matchen dödades definitivt när Peter Nordström satte 1-3.

***

Positivt:

1) Nordström-Jussi Pesonen-Tony Virta fortsatte att leverera med två eleganta mål där Nordström och Virta bjöd varandra på perfekta mackor. På sina två matcher tillsammans har dessa tre spelare gjort sammanlagt 15 poäng.
2) Pelle Prestberg-Patrik Carlsson-Tomas Kollar ville inte vara mycket sämre och gjorde ett ännu vackrare mål till 0-2.
3) Daniel Hermansson gjorde poäng för fjärde matchen i rad.
4) Antti Hulkkonen visade återigen upp ett stabilt backspel.
5) Oliver Ekman-Larsson var ännu en gång vass i passningsspelet och har knappt visat upp några tecken alls på att vara trött sedan han kom tillbaka från JVM.

***

Desto tyngre för Marcus Weinstock som under ett av få byten bjöd på 2-5 med en fatal felpass.

***

Tom Lawson gjorde på det stora hela en mycket bra match men släppte för andra raka matchen in ett mål efter en onödig retur, den här gången efter en ganska lös backhand. Joacim Eriksson släpper, precis som Ed Belfour på sin tid, också en hel del returer, men är då, också som Örnen, beredd att reparera det. Lawson verkar bli överrumplad när det kommer nya skott mot honom efter att han har släppt ut pucken.

***

Nog vill vi väl få se Jens Bergenström lite oftare?


***


För snart två månader sedan tippade jag på annan plats vilka sex lag som skulle hamna i årets kvalspel. Jag trodde på:

Rögle
Södertälje
Leksand
Växjö
Malmö
AIK

Strax därpå gick mer eller mindre varje lag som nämndes i positiva ordalag i det inlägget in i formsvackor och jag undrade plötsligt om jag skulle få ett enda rätt. Men det har vänt på sig igen och för tillfället känns det fullt rimligt att samtliga sex lag får kvala i vår, även om Malmö hänger löst och jag tror att det imponerande starka Södertälje har en hyfsad chans att passera det opålitliga Timrå.

Det lag som jag ställde mig mest tveksam till att ta med var Rögle. Det var ju med facit i hand inte direkt motiverat. I stället har de ju längre säsongen har gått bara blivit sämre och sämre och är rejält akterseglade i tabellen med 15 poäng upp till strecket. Det kommer naturligtvis att bli kval för ängelholmarna. Och förhoppningsvis och troligtvis får de det förbannat svårt där.

Det brukar ofta sägas om avhängda lag att de kan ha en fördel för att de "vet att de ska kvala" och "kan förbereda sig länge på kvalspel". Men när det väl kommer till kritan brukar de orden ha ungefär lika bra täckning som de som påstår att spelordningen i Kvalserien inte spelar någon roll, eftersom "man ska möta alla ändå" (om Leksand får inleda hemma mot Södertälje och sedan borta mot Rögle i år också kommer jag eventuellt att slå ner någon).

Sanningen brukar i stället lyda att om man är för dålig för att på allvar utmana i Elitserien är man förmodligen också för dålig för att på allvar utmana i Kvalserien.

Det är bara att ta Leksand. Tre gånger har elitseriespel slutat med kval. Vid samtliga tillfällen har detta varit klart med minst ett par omgångar kvar av grundserien. Om det hjälpte? Nej, inte direkt. Samtliga tillfällen åkte man ur. Och var inte ens speciellt nära att göra något annat. De två första gångerna kom man fyra. Den tredje femma.

Men vill du ha fler exempel än Leksand? Tja, vi kan väl fråga Malmö.

2005 kom de sist i högsta serien och fick tillsammans med Brynäs kvala. Aftonbladets Mats Wennerholm påstod att de allsvenska lagen skulle vara chanslösa eftersom elitserielagen var "alldeles för bra för att åka ur". Facit: Malmö var aldrig nära att klara av det medan Brynäs först efter att ha varit i djup brygga krånglade sig kvar.

2007 fick Malmö verkligen chansen att förbereda sig för kval. Man kom 25 poäng efter tabellelvan Skellefteå och hann byta ut såväl tränare som stora delar av spelartruppen. Om det hjälpte? Inte alls.

Leksand-Sundsvall 6-3 (1-1, 3-2, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Tony Virta (Peter Nordström, Jussi Pesonen), 2-1 Peter Nordström (Jussi Pesonen, Oliver Ekman-Larsson), 3-2 Tony Virta (Peter Nordström, Jussi Pesonen), 4-2 Jussi Pesonen (Peter Nordström, Oliver Ekman-Larsson), 5-3 David Åslin, 6-3 Daniel Hermansson (Pelle Prestberg, Marcus Weinstock).


***


Onödigt spännande, brukar det väl heta? Sundsvall lyckades ha 1-1 efter första perioden utan att ha skapat en enda målchans. Och i andra perioden hade debutanten Tom Lawson det tungt. Först släppte han en billig retur och följde upp den passivt vid 2-2 och sedan tappade han stolpen vid 4-3.

Det var ungefär samma historia förra gången man mötte Sundsvall hemma. Då slarvade man bort både 1-0- och 2-1-ledning efter billiga misstag. Tack och lov lyckades man dra ifrån i tredje perioden.

***

Positivt:

1) De nya spelarna fick onekligen chansen att spela in sig i laget. Det kändes som att kedjan med Jussi Pesonen, Tony Virta och Peter Nordström spelade konstant i de två första perioderna. Och det betalade sig.
2) ...för Pesonen gjorde 1+3.
3) ...och Virta fick äntligen spräcka sin poängnolla med två mål. Det första var dessutom ett kämpamål av Göran Hermansson-snitt.
4) ...och Peter Nordström fick med Troja-Ljungby-matchen inräknad poäng på Leksands samtliga mål i fem raka perioder. Sex mål, närmare bestämt. Det vore guld värt om den här kedjan kan fortsätta producera mycket. De skulle bli ett utmärkt komplement till Pelle Prestberg-Patrik Carlsson-Tomas Kollar som vi redan vet vad de kan göra tillsammans.
5) Också Antti Hulkkonen fick mycket förtroende och såg bra ut och utstrålade auktoritet. Trots hans eleganta knävolleysjälvmål till 1-1.
6) Daniel Hermansson var förmodligen den ende som kunde kallas het mot Troja. Han fortsatte på det inslagna spåret och förtjänade därför sitt 6-3-mål.
7) Kul också för David Åslin att äntligen få göra mål igen.

***

Det är trist att Eric Johansson har hamnat lite i skymundan i år och dessutom har tappat en hel del av sitt poängplockande. Han har kommit i kläm lite på samma sätt som Morten Green och Jens Bergenström gjorde förra året, men de snittade ändå över en poäng per match. Johansson gör dock mycket och viktigt jobb i det tysta, speciellt nu när det är tunt med naturliga centrar. Även om han slog en blindpass vid 2-2 i den här matchen.


***


Leksand har brutit kontraktet med Timo Leinonen. Man är nu uppe i en komplett femma med spelare som har offrats den här säsongen under mer eller mindre kontroversiella former.


Timo Leinonen

Per-Anton Lundström – Niklas Andersson

Johan Eneqvist – Mathias Johansson – Robert Petrovicky


Gällande kontrakt som har brutits med Leinonen, Lundström och Eneqvist. Ett enligt Petrovicky gällande kontrakt som har brutits med honom. Ett kontrakt som har dragits tillbaka från Johansson. Och ett brutet avtal som ingen verkar ha vetat hur det såg ut med Andersson.

I inget av de här fallen har det traditionella pratet om ”gemensamma överenskommelser” eller ”inga hard feelings” tagit överhanden. I stället har samtliga spelare utom Eneqvist varit öppna med sitt missnöje över hur de har behandlats av föreningen.

Som så ofta kan man se allt detta såväl från en positiv som en negativ synvinkel.

Man kan se det som att LIF har insett att man inte kommer dit man vill utan att våga ta de tuffa besluten. Att man inte låter sig hindras av gamla misstag. Att spelare måste prestera för att tjäna så bra som de gör i Leksand. Då det här bland annat handlar om fem spelare som har spelat i Elitserien, två i NHL och tre i landslaget är det också tydligt att Leksand inte låter sig förblindas av gamla meriter. Dessutom fanns det, bortsett från fallet Eneqvist, tydliga sportsliga anledningar till besluten.

Samtidigt ger det också bilden av en förening som kastar sig in i saker som den inte har koll på. Som inte riktigt vet vad den vill. Både Leinonen och Eneqvist hade kontrakt även över nästa säsong. Det här ger också bilden av att Leksand är en ganska hänsynslös förening och jag undrar hur det påverkar potentiella nyförvärv. Oavsett om dessa aktioner har varit fullständigt befogade eller inte, eller om man har haft juridiken på sin sida i fallen Johansson och Petrovicky, har jag svårt att tro att dessa typer av beslut lockar spelare att skriva på. Eller agenter att förhandla med föreningen.

Vi får verkligen hoppas att den här tuffa satsningen betalar sig och ger en plats i Elitserien. Annars kan det bli dyrt, både ekonomiskt och ryktesmässigt.

Och jag hoppas att även om säsongen går vägen så kommer vi inte att glömma dessa sex spelares insatser för laget. Ja, förutom möjligen Per-Anton Lundströms då.

Leksand-Troja-Ljungby 2-5 (1-2, 0-1, 1-2)

Leksands mål: 1-0 Peter Nordström (Daniel Hermansson, Oliver Ekman-Larsson), 2-5 Peter Nordström (Eric Johansson, Daniel Hermansson).


***


Det känns ju onekligen lite ironiskt så här i efterhand. Att jag efter drygt tio minuter tänkte på hur bra det såg ut. Som om Leksand hade tagit med sig farten från toppmatcherna och nu skulle köra över Troja-Ljungby.

För hur orimligt det än kan låta nu efter matchen visade Leksand till en början att det verkligen var serieledaren mot nästjumbon. Jean-Luc Grand-Pierre hade två bra chanser redan i första bytet. Tidigt power play. Tidigt mål. Och så såg det ut att fortsätta. Tills Troja gjorde 1-1.

***

Några ljusglimtar:

1) Daniel Hermansson var i mitt tycke Leksands bäste spelare. Han missade förvisso någon chans för mycket, men hade en beslutsamhet i anfallsspelet som övriga laget verkade sakna och var därför en av få spelare som överhuvudtaget skapade och fick målchanser.
2) Det var väldigt roligt att få se Victor Rask spela igen. Det blev ju inte så mycket speltid för honom (jag vet verkligen inte varför), men han hann redan under sitt första byte ordna den utvisning som ledde till 1-0.
3) Även om Oliver Ekman-Larsson drog på sig en onödig utvisning i början av tredje perioden visade han att han var taggad, både i och utanför spelet.

***

Trots att Peter Nordström gjorde båda målen hade vår rutinerade Färjestad-maffia ingen stor afton. En okoncentrerad passning av Nordström förstörde en bra anfallsmöjlighet och blev i stället till en kontring som gav 1-1. Thomas Rhodin drog på sig 2+10 i slutet av andra perioden. Tvåan gav 1-3 och tian att Leksand var tvungna att försöka forcera i inledningen av tredje perioden utan sin offensivt vassaste back. Den forceringen blev heller inte lättare av att Pelle Prestberg drog på sig en onödig utvisning som gav 1-4.

***

Det här var en för säsongen ganska otypisk insats av Leksand. Dels har man varit väldigt bra på att vända onödiga underlägen mot på papperet sämre lag. Och dels så har man varit bra på att inte tappa humöret när motståndarna har spelat fult.

Nu tappade man humöret och drog på sig onödiga utvisningar trots att Troja inte verkade spela speciellt fult och att man inte fick så många domslut emot sig. De flesta tveksamma besluten från domaren kom när matchen redan var avgjord.

***

Joacim Eriksson gjorde inga stora misstag, men bjöd heller inte på det där lilla extra som i alla fall jag är van vid. Jag fick känslan av att han var lite trött. Så Tom Lawson får gärna vara på plats så snart som möjligt, så Eriksson får vila lite.

***

Leksand vann skotten i varje period. Och förlorade målen i varje. Inte direkt något som man har behövt vänja sig vid den här säsongen.

***

Ingen kan anklaga Paul Weller-look-a-liken Tony Virta för att ha tur. Först verkade han med en andraass äntligen få en poäng vid 1-0, men det visade sig att Nordström var sist på den pucken. Och i tredje perioden sköt han i stolpen. Så han får stå kvar på 0+0 ett tag till.


***


Efter en skräpmatch som denna kan det vara skönt att grotta ner sig i lite statistik. Bland annat för att Leksand toppar i den viktigaste statistiken – serietabellen.

I och med matchen mot Troja är tre fjärdedelar av serien spelad. Nu återstår en match mot vardera lag.


Låt oss göra en tabell som är baserad på hur många poäng Leksand har tagit mot lagen. Vi kan väl kalla den De Vill Vi Möta I Kvalet-tabellen:


Borås  9
Oskarshamn  9
Örebro  9
Björklöven 7
Västerås  7
Sundsvall  7
Malmö  6
Mora  6
Växjö  6
Bofors  5
Troja-Ljungby  4
Almtuna  3
AIK  2

Slutsats? Well, det vore väl inte så dumt om AIK tappade sin nuvarande direktplats eller om Almtuna misslyckades i play off.


Några andra observationer:

1) AIK är fortfarande det enda lag som Leksand inte har tagit tre poäng mot.
2) Leksand leder serien.
3) Tre spelare i Leksand snittar minst en poäng per match: Prestberg, Hermansson och Adam Rundkvist. Jesper Ollas och Patrik Carlsson ligger strax under. Och kanske vill Jussi Pesonen ha något att säga till om här. Förra säsongen låg Jan Huokko över det snittet, i år är bäste back Rhodin med 19 på 29 matcher.
4) Leksand ligger åtta när det gäller antalet avfyrade skott. Man har en klar ledning när det gäller effektivitet då man gör mål på 11,93 % av sina skott.
5) Enbart Andreas Johansson, som väl egentligen knappt ska räknas, återfinns på topp 25 i seriens tekningsliga.
6) Leksand har gjort flest mål i serien.
7) ...och enbart Almtuna och AIK har släppt in färre.
8) Laget har högst power play-effektivitet av alla lag, men ligger bara åtta i penalty killing.
9) ...dock har man minskat antalet utvisningar och har sjunkit till en femteplats i den ligan.
10) Jocke Erikssons åtta nollor är klart bäst i serien.
11) Prestberg leder både seriens skytte- och poängliga. Han ligger fyra i assistligan.
12) Leksand har enbart lyckats ta två bonuspoäng av sju möjliga i matcher som har gått till övertid.

Sundsvall-Leksand 0-6 (0-2, 0-1, 0-3)

Leksands mål: 0-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Thomas Rhodin), 0-2 Kimmo Lotvonen (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 0-3 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson, Jean-Luc Grand-Pierre), 0-4 Thomas Rhodin (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 0-5 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 0-6 Jens Bergenström (Daniel Hermansson, Kenny Källström).


***


Eftersom jag jobbade har jag inte sett en enda sekund av den här matchen, inte ens i efterhand. Och jag vet inte. Jag kanske borde sluta titta på matcherna. Målskillnaden i de tre senaste som jag har missat är nu 16-0 i Leksands favör.

***

Men ska man bygga en matchrapport enkom på målprotokollet var det här rätt match. Mycket anmärkningsvärt hände.

1) Joacim Eriksson höll nollan för andra matchen i rad och är nu ensam om klubbrekordet.
2) Jens Bergenström gjorde sitt första mål på nästan ett år.
3) Första assisten för Jean-Luc Grand-Pierre.
4) Pelle Prestberg gjorde ungefär som han brukar. Två mål och en assist alltså.
5) Skadeuppehållet gjorde gott för Thomas Rhodin. Bortsett från en halvdan och slarvig match mot Malmö har han övertygat och mot Sundsvall blev det tre poäng.
6) Patrik Carlsson knaprade sig allt närmare ett snitt på en poäng per match.
7) Däremot är Tony Virta fortfarande poänglös. Det vore nog på sin plats att det fick sig ett slut mot Troja-Ljungby på onsdag.

***

Tre skäl till att den här segern gör mig lite extra glad:

1) Det var starkt att ladda om efter urladdningen mot Mora.
2) Leksand har haft en halvdan bortastatistik under säsongen.
3) Leksand har också haft problem borta mot just Sundsvall tidigare. Och det är inte att undra på. Jag har varit i Gärdehov några gånger och det är inte direkt det roligaste som man kan uppleva och det är inte så att det lockar till hockeyfest. Det gjorde den här klara segern ännu skönare.


***


Eriksson skrev alltså klubbhistoria i matchen. Jag trodde annars att målvaktsbiten skulle vara speciell av en annan anledning. Christer Olsson hintade nämligen efter Mora-matchen att Timo Leinonen skulle få chansen för första gången efter sin skada.

Men det blev alltså en till match vid båsdörren för finnen.

Det är ju en rätt speciell sysselsättning det där med att vara reservmålvakt. Jag undrar verkligen hur arbetslivet är för de som är uttalade andraval. Och hur mycket hoppas man, innerst inne, att ettan ska slita sönder ljumsken? Ligger man långt ner i rangordningen som utespelare kan man alltid få några byten per match att försöka kämpa sig in i laget under. Det funkar inte riktigt så för målvakter.

Jag kan tänka mig att det här är en av de svåraste bitarna för sportchefer att veta hur de ska hantera. Man måste ha en bra back up. Och samtidigt kan inte mer än en åt gången spela. Och målvakten är en position där man inte riktigt kan slänga in något dåligt, det brukar onekligen märkas.

Och marknaden har också förändrats lite under 2000-talet. De äldre, uttalade reserverna är ganska få nu. Antingen spelar båda målvakterna ungefär lika mycket eller så är reserven junior eller förstaårssenior, och dessa vet att snart kan det vara de som är kungar.

Det blir också allt ovanligare att ett lag år efter år har samma ersättare. Det senaste riktiga praktexemplet var förmodligen Södertäljes Magnus Lindquist som spelade i klubben större delen av både 90- och 00-talet utan att speciellt ofta vara förstaval. Och jag undrar hur många matcher som Luleås Erik Granquist såg från båset medan antingen Robert Skoog eller Jarmo Myllys spelade. Eller hur många gånger Brynäs Lars Karlsson fick se från sidan hur Michael Sundlöv slashade motståndaranfallare i ryggen.

Leksand har relativt ofta kört (eller åtminstone försökt köra) på "två bra målvakter"-spåret. Men några rediga bänknötare har de allt samlat på sig:

Bengt Höglund
Jonas Fransson
Tomas Duba
Mike Ayers
Manne Fredriksson

Jag ser annars gärna att Leksand har ett uttalat förstaval. "Två bra målvakter" slutar oftast bara i ett Peter Hirsch/Joni Puurula-mög. Men det är klart. Ge mig Johan Hedberg/Per-Ragnar Bergkvist i 1996/97 års form och jag tar det alla dagar i veckan.

Ja, såvida inte Joacim Eriksson finns att tillgå naturligtvis.

Leksand-Mora 3-0 (1-0, 0-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg (Tomas Kollar), 2-0 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg), 3-0 Peter Nordström (Pelle Prestberg).


***


Tre poäng mot Mora. Nollan hållen. Egentligen räcker det med att skriva så. Den här typen av matchen tömmer ens skalle.

Det här var säsongens tredje "minikvalserie" med matcher mot Malmö-AIK-Mora. Och det har gått framåt. Första gången blev det tre poäng. Andra gången fem poäng. Och den här gången sex stycken.

***

Några spelare stack ut.

1) Pelle Prestberg är ovärderlig i den här typen av matcher. Han låg bakom samtliga mål. Och under de två senaste ovannämnda minikvalen har han gjort tre mål, åtta assist och sammanlagt elva poäng på sex matcher. Skada dig inte, Pelle! Hör du det?
2) Joacim Eriksson tangerade äntligen Ed Belfours klubbrekord med sju nollor på en säsong. Och precis som för Belfour kom den sjunde nollan på hemmaplan mot Mora. Stjärnor vet att välja sina tillfällen att stila.
3) Peter Nordström har missat många chanser de två senaste matcherna och har även slarvat lite för mycket. Samtidigt har det märkts hur han har klivit fram och synts på ett helt annat sätt i de här tuffa, heta matcherna.
4) Martin Karlsson fick massvis av speltid och levde bra upp till det. Det enda jag kan klaga på är att han tar lite för många enkla avslut. Det är ju alltid bra att få pucken på mål, men han slarvade bort några bra anfallsmöjligheter genom att kasta pucken direkt på målvakten.

***

Jean-Luc Grand-Pierre bjöd på en fantastisk brytning när han avvärjde ett friläge i början av andra perioden. Han gjorde stor nytta hela matchen med alla sina kilon. Dock har han en irriterande tendens att slarva med passningar och rensningar, det känns som att han brister lite i koncentrationen när han blir för säker. Sedan var han nära att klacka in ett elegant självmål bakom Eriksson. 

***

Jag gillar verkligen Tony Virta. Han gör mycket nytta och är skicklig med pucken. Men han har även en benägenhet att dröja lite för länge med pucken i avgörande offensiva lägen. Det verkade flera gånger i matchen som att han tänkte för länge innan han skred till verket och som att han hade svårt att bestämma sig för om han skulle skjuta eller passa.


***


Att uppleva vinster mot Mora är ett viktigt fundament i alla LIF-supportrars liv.

Och om vi ändå är inne på grundläggande grejer är det väl dags att jag avverkar en annan. Det här med favoritspelare. Alla borde ha en. 


Jag har en tendens att "heja" på enskilda spelare. Spelare som gör att jag blir extra glad när de gör mål. Som jag knappt alls kan bli arg på. Som jag när som helst är redo att ta verbal strid för.

Detta har aldrig varit tydligare än med Niklas Persson. Eller Pajen, som jag och de flesta andra kallar honom åtminstone 90 % av tiden.


Han är utan tvivel min absoluta favoritspelare från hela min tid som LIF-supporter. Han är inte den bäste jag har sett i blått och vitt (det är Tomas Jonsson). Men han är fan i mig min spelare.


Och det låter väl inte så märkligt när det handlar om en spelare som de senaste åren har dominerat SM-finaler, gjort mål och vunnit medalj i VM och firat triumfer i KHL. Men det är inte riktigt det, hans framgångar, som det handlar om, även om det är viktigt.

Det här handlar mer än något annat om en spelare som har gått den långa vägen. Om en spelare som jag har följt från nära håll sedan han som 18-åring debuterade i A-laget. Som slet på med glatt humör när han under flera år hade en tillbakadragen roll i laget. Och som jag utan någon uppenbar anledning omedelbart föll för.

I spelet lade jag främst märke till honom av två anledningar. Dels kändes det som att han vann varenda jävla tekning som han tog. Och dels var han magnifik på att täcka skott i box play. Hans paradnummer var att liggandes på isen retsamt peta ut pucken ur zon, för att sedan resa sig, ta pucken och starta en kontring.

Sedan verkade han vara en rolig, rätt vanlig kille som såg ut lite som jag själv. Och som, precis som jag, oftast lät håret bli lite FÖR långt innan han klippte sig. Jag gillade även att skämtsamt påstå för mina kamrater att vi "i princip" var släkt (läs: han hade tidigare varit ihop med en kusin till mitt ex).

Han tajmade ihop sina personliga framgångar lite dåligt med det totala lagets insatser. Och han blev på sätt och vis en förgrundsfigur för det Leksand som strulade som mest. Både året när han var lagets poängkung och året då han var kapten åkte laget ur Elitserien. Men samtidigt ska man minnas att han tillsammans med Mikael Karlberg och Niklas Eriksson är ensam om att ha tagit upp Leksand i högsta serien två gånger.


Pajens bästa säsong i Leksand var förmodligen 2003/04. Då vann han både lagets interna mål- och poängliga i Elitserien och debuterade dessutom i landslaget. Men i min värld var ändå hans allra, allra största stund i klubben Kvalserien 2002.

Säsongen innan hade tvivelsutan varit hans sämsta, värsta och förmodligen jobbigaste i karriären. Han bråkade med Tommy Sandlin, fick, om han hade tur, på sin höjd spela i fjärdekedjan tillsammans med Martin Jansson och kändes under långa stunder som den offensivt sett ofarligaste spelaren i hela landet. Och Leksand åkte ur.

Säsongen som följde hade under tiden i grundserien gått hyfsat för honom, men Pajen hade på inget vis etablerat sig som någon av lagets stjärnor. Detta, i kombination med att han aldrig ansetts som någon stor målskytt eller poängplockare, var förutsättningarna när han gick in i kvalspelet.

Under första halvan av den serien smög han lite i vassen. Han gjorde lagets allra första mål i premiären mot Boden. Satte ett i omgång fyra mot Bofors. Var sjuk och missade femte matchen mot Timrå. Sedan, när serien började om, exploderade det. Mål i varje match. Tre mot Boden. Första målet mot Björklöven. Avgörande målet mot Bofors. Ett mot Timrå. Och, i synnerhet, 2-0 och 4-0 mot AIK i den helt avgörande matchen.


Så slår man igenom. Så blir man hjälte.


Det har florerat vissa rykten under vintern om att Pajen ska vara på väg tillbaka till årets säsongsavslutning. Det kan mycket väl vara nytt rekord när det kommer till orimliga transferspekulationer. Teemu Selänne var åtminstone klubblös när han ryktades hit. Nej, Pajen kommer inte att spela kvalseriehockey i år, det törs jag nog lova.

Däremot skulle det vara en av mitt livs största hockeysorger om #23 PERSSON aldrig mer skulle spela en match i Leksands tröja.

AIK-Leksand 4-1 (1-0, 1-0, 2-1)

Leksands mål: 2-1 Jesper Ollas (Daniel Hermansson, Peter Nordström).


***


Dessa eviga förbannade AIK-förluster. Leksand gjorde egentligen en ganska bra match, hade en hel del oflyt och normalt sett skulle en sådan förlust kanske inte göra mig så mycket, men det känns som att det alltid blir så mot AIK. Extremt frustrerande.

***

Det bär jag med mig:

1) Jag tyckte att Joacim Eriksson studsade tillbaka bra från den halvdana insatsen mot Malmö. Förvisso släppte han in fyra mål, men även om det hade varit bra om han kunde ha stoppat något av dem blev han ändå övergiven på samtliga. Speciellt imponerade han i AIK:s två långa 3 mot 5-lägen i första perioden.
2) Jens Bergenström tuggade på bra.
3) Oliver Ekman-Larsson var äntligen tillbaka. Han gjorde kanske inte sin karriärs bästa match, men det var härligt att få se honom igen.
4) Tony Virta såg pigg och farlig ut.
5) Stefan Lassen gjorde många bra och alerta grejer under första halvan av matchen. Samtidigt drog han på sig en straff till 2-0 och den situationen kan tillsammans med Dick Tärnströms hakning när Tomas Kollar kom fri strax innan användas som typexempel på olika mycket rutin. Båda situationerna var naturligtvis straff, men Tärnströms ingripande var just så lagom diskret att domaren släppte det, medan Lassen gjorde sitt bästa för att brotta omkull sin motståndare, något som ingen domare i världen skulle missa.

***

Straffar ja. För andra matchen på raken släppte Eriksson in en sådan. Knappast bra för hans psyke. Samtidigt var båda straffarna väldigt bra lagda med hög fart och tidigt, snärtigt och högt skott.

***

AIK:s försvarsspel var något av ett mysterium för mig. Jag tyckte att de under långa perioder var väldigt slarviga i egen zon. Misslyckades med rensningar, slog många felpass och gav Leksand flera onödiga skottlägen. Men så fort det blev box play var de stensäkra. Stod rätt hela tiden och låg som iglar på Leksands spelare. Ska Roger Melin börja lura sina spelare att man är en man mindre hela tiden?

***

Markus Karlsson har förvisso inte haft det lika katastroftungt under den här sejouren i klubben som under sina två första matcher. Ändå har han verkligen inte imponerat på mig i en enda match och jag har svårt att förstå varför Patrik Norén fick sitta på bänken i stället.

***

Nej, jag orkar inte tänka på situationen till 3-1 där Peter Nordström, Thomas Rhodin och Kimmo Lotvonen tävlade i att trilla omkull. Nordström vann strax före Lotvonen.


***


Leksand värvade ju nyss Tony Virta. Värvningen gjorde mig en aning frustrerad. Inte av de skäl som många andra verkade bli det, utan för att jag vet så lite om honom. Med tanke på att jag känner igen namnet direkt då jag hör det och att jag minns att han spelade i både Södertälje och NHL borde jag rimligen ha bildat mig en uppfattning om hur han är som spelare. Men det är bara blankt.

Det är även frustrerande att inte veta huruvida han är en center eller inte. Dt.se, Sportbladet.se och Hockeysverige kallade honom det, medan Eliteprospects och den gamla godingen Eurohockey kallade honom högerytter. Fakta i målet är i alla fall att han under sin tid i SSK spelade ytter i förstakedjan tillsammans med centern Peter Larsson och vår vän Juha Lind. Och högerytter spelade han ju även nu i debuten.

Även om han inte skulle vara tänkt som center är jag ändå förhoppningsfull när det gäller den här värvningen. Och jag är det med hjälp av en sorts omvänd logik. Ju märkligare en värvning ser ut på pappret, desto större chans är det ofta att spelkvaliteten finns där. Det finns få hägringar att luras av för en sportchef när det kommer till Virta.

Power play-back? Nej.
Center? Kanske inte.
Rightare? Nej.
Mycket poäng de senaste åren? Nej.
Ung? 37 år.

Ingen sportchef värvar en sådan typ av spelare ”bara för att”. Ingen säljer in en värvning med argumentet att ”vårt lagbygge behöver en leftskjutande 37-årig ytter!”, i stället måste en sådan värvning backas upp av en ordentlig scouting för att vara försvarbar.

Pierre-Edouard Bellemare var onekligen ung när han kom till Leksand, men i övrigt gick han in på ovanstående kriterier. Det gick rätt bra för honom.

Tomas Kucharcik var förvisso center när han värvades vintern 2005, men han var också 34 och kom från en skadedrabbad säsong där han hade gjort noll mål på 17 matcher. I Allsvenskan snittade han en poäng per match. I Kvalserien sköt han fyra mål och Leksand gick upp i Elitserien.

Kanske är det här inlägget egentligen en stilstudie i naivitet och desperat överoptimism. Kanske har Leksand faktiskt gjort en fullständigt obegriplig värvning. Men jag följer tills vidare Bob Dylans råd ”don’t criticize what you can’t understand”. Och jag kan, trots allt, inte tänka mig att Leksands ledning gör en sådan här sak helt utan eftertanke.

Leksand-Malmö 5-4 (3-3, 1-0, 1-1)

Leksands mål: 1-0 Tomas Kollar (Pelle Prestberg), 2-1 Pelle Prestberg (Eric Johansson, Thomas Rhodin), 3-1 Pelle Prestberg, 4-3 Martin Karlsson (Jens Bergenström, Marcus Weinstock), 5-4 Marcus Weinstock (Pelle Prestberg).


***


Det kan låta som en klyscha som är för lätt att använda sig av. Men snacka om att första perioden "hade allt". Sex mål, en straff, slagsmål, en Kim Staal som stod upp i utvisningsbåset och skrek åt sittplatspubliken, domare som trillade, linjedomare som trillade, två skador och ett mål under första spelminuten och en domare som fullständigt tappade matchen.

***

Några noteringar:

1) Pelle Prestberg var magiskt bra i power play. Extremt viktigt inför ett eventuellt kval att han producerar i sådana här matcher.
2) Jens Bergenström gjorde sin första poäng och han gjorde det med besked. Framspelningen till Martin Karlsson var mycket vacker.
3) Marcus Weinstock hade en tung match och inte många rätt – men avgjorde ändå tillställningen.

***

Leksands anfallsspel och i synnerhet power play var mycket bra, men försvarsspelet var stundtals bedrövligt svagt. Det var svårt att sätta fingret på vad som var problemet, men Malmö fick komma alldeles för nära målet alldeles för lätt. Det blev extra ödesdigert då Joacim Eriksson var okaraktäristiskt mänsklig. Passningsprocenten i egen zon var också under all kritik och Thomas Rhodin, Kimmo Lotvonen och Jean-Luc Grand-Pierre var alla väldigt slarviga.

***

Matchen fick en obehaglig start då Johan Hägglund blev liggande på isen efter 16 sekunder. Men oavsett vad man tyckte om Robin Alvarez tackling känns det som att han fick straff nog trots att han inte blev utvisad. Dels fick han utstå skräcken som det måste innebära att se en motståndare som man har tacklat bli liggande och dels fick han utstå klackens (och Grand-Pierres) hat. Och så hann matchen knappt sätta igång igen innan han fick halta av.

Däremot var Jesper Damgaards uppträdande i första perioden provocerande pinsamt. Att efter skräcken med Hägglund åka runt och dela ut hårda, fula och farliga ryggtacklingar vid tre-fyra tillfällen och dessutom ha mage att skälla på domaren när han till slut blir utvisad för det, ja, för en så rutinerad spelare som dessutom är assisterande kapten tycker jag att det är i det närmaste oförlåtligt. Han spelade inte så mycket mer sedan. Jag vet inte om han var skadad, men jag hoppas verkligen att han hade blivit petad.


***


Senast listade jag sparkade spelare. Endast fyra av tolv var svenskar och då lämnade ändå Robert Nilsson klubben frivilligt och platsade knappt på listan.

Och det här med att ge utländska spelare skulden är överhuvudtaget inget ovanligt. Varje gång Leksand har misslyckats i ett kval får något fenomen eller några personer agera syndabockar. Och ibland är det enskilda nationaliteter som får sina fiskar varma på ett sätt som för tankarna till baltutlämningen.

När man åkte ur våren 2004 publicerades det på supporterforum Vellinge-doftande inlägg i stil med "Aldrig mer några tjecker och slovaker!".

Många gånger dras de som faktiskt har levererat ner i smutsen av sina sämre presterande landsmän. Leksands förlorade mot Rögle i andra omgången av Kvalserien 2006. Efter matchen skrev en krönikör hos Falu-Kuriren om hur han "hellre såg att Petter Ullman får spela än en spelare som Jan Nemecek som bara åker runt och väntar på att få gå till sin nya klubb". Jag såg inte någon av de två första matcherna, men till saken hör att Curt Lundmark efter den inledande vinsten mot Skellefteå beskrev Nemecek som "ett slagskepp". Jag har svårt att se hur han då skulle kunna ha visat upp så mycket dålig motivation. Och det ska tilläggas att det dröjde en bra bit in på sommaren innan Nemecek ens hade hittat en ny klubb.

Våren 2007 talade Håkan Åman om att "den finländska satsningen" inte hade fallit så väl ut. Sedan fick Niko Mikkola, som med ett kamikazeuppoffrande spel inte tvekade att dyka in med huvudet före i närkamperna och snittade en poäng per match och kom fyra i den interna målligan, veta att man helst ville att han skulle hitta en ny klubb.

Jag undrar vilka som om (jag säger om) Leksand misslyckas i vår får bära hundhuvudet. Värmlänningarna?


I vilket fall som helst är leksingar inte alltid så olika South Parks invånare:

Björklöven-Leksand 5-4 (1-3, 1-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Johan Hägglund (Daniel Hermansson, Jesper Ollas), 1-2 Thomas Rhodin (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 1-3 Eric Johansson (Thomas Rhodin, Peter Nordström), 2-4 Patrik Carlsson (Thomas Rhodin).


***


Jag var ju så nöjd. Den här texten var mer eller mindre färdigskriven i huvudet. Sedan beslutade sig Leksand för att sluta spela hockey. Och Björklöven tyckte att det var dags att börja göra mål.

Men jag tar ändå mest positivt med mig från den här matchen. Efter insatserna mot Almtuna och Oskarshamn var det en lättnad att se det spel som Leksand visade upp hela första perioden och i inledningen av tredje. Det var fart och det blev mål.

Det kändes på något vis orimligt att årets Leksand faktiskt skulle kunna förlora den här typen av matcher, jag kände mig ovan vid det och det är ju på sitt sätt ett bra tecken.

***

Några positiva insatser:

1) Thomas Rhodin var äntligen tillbaka och han var det verkligen med besked. 1+2 och hans klart bästa insats för säsongen. Och även om han har varit upp och ner under hösten märktes det hur viktigt det är att ha en bra, spelförande back i numerärt överläge. Det blir inte sämre av att Oliver Ekman-Larsson också snart spelar igen. De två har saknats där bak.
2) Joacim Eriksson spelade igen trots det tragiska beskedet om hans bäste väns död och han höll stundtals kvar Leksand i matchen. Bland annat bjöd han på en smart och skicklig räddning som hade kunnat bli matchvinnande på ett Löven-friläge några minuter före kvitteringen.
3) Det kändes som att Jens Bergenström var tillbaka på allvar.

***

Några negativa:

1) Daniel Hermansson hamnade i en ond cirkel och brände öppen chans på öppen chans. Han hade naturligtvis behövt hänga dit någon. Det tyckte nog Jesper Ollas också som blev lidande då han i bra lägen inte fick några passningar från en mål- och skottsugen Hempa.
2) Peter Nordström visade att han också kan det där med att missa bra chanser.
3) Jean-Luc Grand-Pierre (bra i övrigt) drog på sig två obegripligt onödiga utvisningar som gav 3-4 och 5-4.

***

Björklöven gjorde en bra match och ställde till med en hel del problem. Men periodvis var närkampsspelet verkligen ingen skön syn. Speciellt var en tackling som sänkte Markus Karlsson både farlig och feg.


***


Största händelsen innan matchen var annars att Niklas Andersson äntligen fick lämna klubben.

Det var ett fenomen som växte sig starkt under 00-talet, det där med spelare som får gå under pågående säsong. Leksand ville naturligtvis inte hamna på efterkälken.

Greg Parks
Magnus Eriksson
Mike Stapleton
Robert Nilsson
Mikko Rautee
Mike Kennedy
Patrik Hucko
Yan Golubovsky
Magnus Österby
Niko Mikkola
Ric Jackman
Johan Eneqvist

Där är de, från början någorlunda ordinarie, namn som jag på rak arm kommer på.

Mikael Lundström hade under sin tid i klubben dessutom en förkärlek för att mellan säsongerna bryta gällande kontrakt. Det mer eller mindre första han gjorde i föreningen var att skicka Jimmie Eriksson dit pepparn, eller i alla fall Pavel Skrbek, växer. En anledning så god som någon att gilla Lundström.

Ordningen var, minst sagt, en annan på Olle Östs tid. Där visste man under många år två saker: 1) Att Leksand, som första elitserielag, skulle ha spikat truppen i början av maj. 2) Att han skulle slå sig för bröstet över att Leksand enbart hade svenska spelare. Man kan i korthet roas över tanken på hur det skulle gå för ett svenskt lag som byggde efter dessa premisser i dagens elitseriehockey. Nog för att fotbollslaget Athletic Bilbao, som enbart har baskiska spelare i laget, aldrig har åkt ur spanska högstaligan, men något säger mig att ett liknande experiment knappast skulle falla vidare väl ut här.

Sedan är ju en stor del av sportchefernas jobb att hitta på nya synonymer att använda i stället för "sparken". Helst ska ju orden "gemensam överenskommelse" användas i pressmeddelandet.

Mycket kan man säga om Anders "Masken" Carlsson, men han var på många sätt ett föredöme på det här området. Han klarade inte av att skräda orden knappt ens om han försökte. När Rautee fick gå pratade "Masken" först om finnens skadeproblem och det hade räckt mer än väl som motivering. Ändå kunde han inte låta bli att avsluta med följande klassiska ord: "Sedan var han ju inte speciellt bra."

Leksand-Oskarshamn 4-3 (1-2, 2-0, 1-1)

Leksands mål: 1-1 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 2-2 Kimmo Lotvonen (Pelle Prestberg, Patrik Carlsson), 3-2 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 4-2 Jesper Ollas (Johan Hägglund).


***


Vilken stor dag! En otrolig seger! 36-34 i hemmafavör. Just precis. Leksand vann skotten. Jo, det är sant. 15 raka förluster stannade det vid. Därmed går en stor era i den här bloggens historia i graven.

Och gudarna ska veta att det där med glädjeämnen inte var något som det gödslades med i denna match. Jag börjar bli lite orolig för Leksands form. Detta var femte matchen efter uppehållet och det känns inte som att det har lossnat i någon av dem. Efter nästa match mot Björklöven väntar Malmö, AIK och Mora och då behövs det ju onekligen form.

***

Några noteringar:

1) Jesper Ollas har haft det lite tungt med producerandet sedan han gjorde comeback. Det såg ut att bli femte raka matchen utan poäng. Därför kan det ha varit viktigt att han fick göra 4-2-målet i slutet av matchen. Innan han gick sönder gjorde han ju mål på allt, men under skadeperioden har den nya förstakedjan spelat ihop sig ordentligt. Därför får han inte riktigt samma utrymme nu och då är det viktigt med effektiviteten.
2) Power play-spelet såg väldigt fattigt ut i första perioden. Det blev då en lättnad att man genom Kimmo Lotvonen och Patrik Carlsson hängde två raka i numerärt överläge i andra perioden.
3) Detta var åttonde raka fullpoängaren och elfte raka segern (man tappade en poäng mot AIK) på hemmaplan. Ett vapen som kan bli guld värt i Kvalserien.
4) Har inte Stefan Lassen spelat upp sig på sistone?
5) Tyvärr dog Daniel Hermanssons poängsvit i dag.

***

Jag inser att Jens Bergenström har en bra bit till toppformen, men såvida jag inte har missat något har han inte gjort ett enda byte på två matcher nu. Det känns som att det är på sin plats med lite speltid.

***

Det som gjorde mig gladast i dag var nog att förstakedjan med Patrik Carlsson, Pelle Prestberg och Tomas Kollar klev fram igen och levererade när den övriga offensiven inte klickade. Sammanlagt åtta poäng blev det.


***


Just Patrik Carlsson gjorde 1+2 och är snart uppe i en poäng per match (27 på 29). Han är en av de som har gjort mig gladast under säsongen. Efter förra säsongen försvann Mikael Karlberg, Morten Green, Mathias Johansson och Kevin Doell. Duktiga centrar varav de två första dessutom varit en viktig del av stommen under flera säsonger. Centern är den position som kanske är svårast att fylla med annat än naturliga spelartyper. Det är dessutom en position där man behöver spela länge för att blomma ut ordentligt. Karlberg spelade många säsonger i Leksand innan han blev en stjärna. I Carlsson och Johan Hägglund har man nu två spelare som kan spela i Leksand många år framöver.

Att hans poängplockande har tickat på är extra viktigt just eftersom det ger honom den speltid och det utrymme som krävs för att han ska få den rätta utvecklingen.

Det där är ett evigt centerdilemma. Det är en roll som är så viktig för spelet att man inte riktigt har råd med att låta någon spela där bara för att se och lära, samtidigt som spelarna verkligen behöver se och lära.

Jonas Nordquist var redan från början ansedd som en enorm talang. Trots det kunde Leksand inte ge honom den speltid som han behövde så han lämnade föreningen. Det har löst sig för honom ändå, men Leksand har tvingats att spela utan honom i åtta år nu.

Hade inte Carlsson gjort sina poäng hade han också legat i riskzonen att falla in i en annan grupp av spelare. De som aldrig riktigt kommer in i föreningen, lånas ut och sedan aldrig kommer tillbaka.

Linus Persson var ett av Mikael Lundströms allra första nyförvärv, men lånades snabbt ut, kom tillbaka i slutet av sin första säsong, för att sedan plötsligt lämna klubben precis innan säsongsstart följande höst. Efter ett par tunga säsonger tillhör han nu Bofors bästa spelare.

Hösten 2004 värvades norrmannen Jonas Solberg Andersen. Efter att under inledningen ha imponerat på åtminstone mig de gånger jag såg honom lånades han ut till Sparta Sarpsborg och sedan verkade det inte ens finnas en diskussion om att ta hem honom igen.

Och nej, jag hoppas verkligen inte att detta kommer att ske för Andreas Martinsen. Och ja, jag tycker att Leksand snarast borde skriva ett femårskontrakt med Patrik Carlsson.

Almtuna-Leksand 3-1 (0-0, 1-1, 2-0)

Leksands mål: 0-1 Daniel Hermansson (Kenny Källström, Niklas Andersson).


***


Okej. Man ska inte underskatta att lyfta fram det positiva. Och well, jag är inte lika arg efter denna match som jag var i höstas när Leksand mötte Almtuna borta förra gången och förlorade med 5-0. Men det är ungefär det. Jag förstår inte riktigt vad som Leif Strömberg ska kunna lyfta fram efter denna match. 14 avfyrade skott på hela matchen. Inget ordnat anfallsspel alls. Drösvis av odisciplinerade utvisningar. Det man skulle kunna ge Leksand är väl att de mirakulöst nog ledde matchen så sent som i slutet av andra perioden.

***

Nej, lite positivt ska jag fan i mig krama ur den här trasan ändå.

1) Daniel Hermansson gjorde mål igen.
2) Joacim Eriksson räddade 44 skott och såg till att man in i det sista siffermässigt var med i matchen.

***

Jag hoppas från botten av mitt hjärta att Strömberg tar med sig Peter Nordström och Kimmo Lotvonen in i ett väldigt trångt rum och sedan skriker åt dem i åtminstone fyrtio minuter. Med en och en halv minut kvar, med ett måls underläge, lyckades båda dra på sig varsin utvisning. Jag såg inte vad Nordström åkte ut för, S24 orkade inte visa en repris, men jag skiter faktiskt i vilket, för i vilket fall som helst skedde det så långt från spelet att det inte syntes på tv-skärmen. I det skedet av matchen drar man aldrig på sig den typen av utvisning. Och jag skiter även i att Lotvonens utvisning egentligen var för hårt dömd. Det var ingen målchans och med en avvaktande utvisning hängande över laget får man fasen se till att hålla sig i skinnet.

Nordström är assisterande kapten. Lotvonen i dagsläget lagets mest rutinerade back. Jag hoppas att de har vett och stolthet nog att skämmas.

***

Det finns ett kapitel av Emil i Lönneberga där Emil går och sätter sig i snickerboa redan innan någon har upptäckt hans hyss. Jag påmindes om det i andra perioden när Kenny Källström och Jean-Luc Grand-Pierre på kort tid drog på sig varsin solklar tvåminutare och molokna gled ut i båset innan spelet knappt ens hade blåsits av. Speciellt Grand-Pierre har förmågan att anlägga en komiskt trumpen min när han drar på sig de odiskutabla utvisningarna som han ibland tvingas till.

***

Jag såg inte den egentliga logiken i det, men personalen i Gränby Ishall spelade vid Almtunas utvisningar Seinfeld-vinjetten. Sådant ska alltid hyllas och premieras.


***


Fredrik Vestberg stod för en elegant målpass till 1-1 och var på det stora hela Almtunas kanske bäste spelare. Jag tänker inte säga ett ord om att "släkten är värst". Sådant konstateras tillräckligt ofta ändå. Däremot är läget aldrig fel att sura över borttappade spelare.

Vestberg leder ju lagets interna poängliga i år. Det är inte direkt första gången man ser en ex-leksing och frusterars över att han har ett "ex" före sig.

I förra omgången gjorde Sundsvalls Niklas Bröms sin plikt som ur-leksing och gjorde det matchavgörande målet mot Mora. När jag under förra säsongen bodde i just Sundsvall och såg laget på plats vid ett par tillfällen var Bröms varje gång bäst på plan. Honom vill jag se i ett framtida LIF i Elitserien.

Och på tal om Sundsvall flyttade även Elias Granath dit när han efter sex A-lagssäsonger i Leksand skrev på för Timrå. På 84 eliteseriematcher i blåvitt gjorde han 0+0 poäng. På 36 matcher för Timrå har han redan hunnit producera 4+4.

Sedan finns det ju spelare som sårar en på en ännu högre nivå. Världens bäste Niklas Persson rankades häromsistens som Linköpings åttonde störste spelare under 00-talet. Näst efter en elitserieåterkomst för LIF är nog en Pajen-comeback det som skulle göra mig allra gladast. Daniel Widing blev under en period Brynäs galjonsfigur. Johan Backlund Timrås. Robert Nilsson spelade VM 2008. Jonas Nordquist vann VM 2006. Andreas Karlsson tog hem hela Elitseriens poängliga 2006. Samtliga de tre sistnämnda har spelat i NHL. Johan Hedberg och Mattias Ritola också.

Då och då kan jag känna att det vore kul om de spelade i Leksand nu.

Leksand-Örebro 2-1 (2-1, 0-0, 0-0)

Leksands mål: 1-1 Marcus Weinstock (Daniel Hermansson), 2-1 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Pelle Prestberg).


***


Hur är det som det brukar heta? Tre poäng är tre poäng? Ja, så var det. För det känns inte som att det har lossnat efter juluppehållet. Straffar mot Bofors och en vad det verkar ojämn insats mot Borås. Och nu en uddamålsvinst. Trots det har det blivit åtta av nio poäng på dessa matcher. Det är sådant man tar sig till Kvalserien på.

***

1) Förra gången introducerades Jakten På Nye Tomas Kollar. De båda huvudkandidaterna visade vid första målet att ingen av dem tänkte vika ner sig. Daniel Hermansson genom att skjuta förbi målvakten och Marcus Weinstock genom att stjäla målet då han petade till den puck som redan var på väg in.
2) Jens Bergenström gjorde äntligen comeback. Att tajmingen inte satt där ännu bryr jag mig inte om. Jag är glad ändå.
3) Joacim Eriksson var kort och gott Joacim Eriksson. Trots att han inte höll nollan ens en minut. Och trots ett par returer.
4) Jag är fortfarande väldigt förtjust i Patrik Norén.

***

Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se det som något annat än pinsamt och direkt provocerande att Robin Olsson bara fick två minuter för sin knätackling på Hermansson. Den var ful, feg, farlig, sen, avsiktlig och långt från pucken. Är inte det tillräckligt för ett matchstraff vet jag inte riktigt vad som är det.

***

Örebro har ju satt det där med det (små)fula i system. Många sena tacklingar och många pååkningar efter avblåsning. Domaren verkade fullständigt ointresserad av att sätta dit dem för det. Leksand verkade hantera det hela på ett bättre sätt. Jean-Luc Grand-Pierre stod i utvisningsbåset och tycktes hota det mesta som nämnde Olsson håller kärt. Och Martin Karlsson la sig raklång över en örebroare som körde in i Eriksson och väste några väl valda ord i hans öra innan domaren drog upp honom.

***

Det finns en del (alltid på brett dalmål) återkommande utrop på leksingarnas ståplats. Ett ilsket "men SLÄPP pycken!" varje gång linjedomaren tar en extra sekund på sig. Ett ännu ilsknare "men SKJUUUUUUUUT!" varje gång power play-spelet går för långsamt.

Ett annat av de vanligare fick ett förkroppsligande mot Örebro. Varje gång det blir "en pass för mycket" vet man att vrålet "måste ni göra det så jävla snyggt hela tiiin?" snart kommer. Men herreryder vad snyggt målet hade blivit om Pelle Prestbergs ramträff hade gått in efter den hysteriska passningseuforin som uppstod inom förstakedjan i andra perioden.


***


Alla har ni väl märkt att ett decennium nyss har tagit slut. Jag ska inte ge mig på någon lång 00-talssammanfattning. Det blir det så mycket av i den här bloggen ändå. Men några femmor med minnesvärda 00-spelare har jag åtminstone gett mig på att plocka ut



Bästa femman:


Sean Gauthier

Greg Brown – Francis Bouillon

Michael Ryder – Mikael Karlberg – Pelle Prestberg



Personliga favoriter som inte platsade i bästa-femman:


Johan Backlund

Daniel Larsson – Jan Huokko

Robert Burakovsky – Niklas Persson – Jens Nielsen



Sämsta femman:


Mike Bales

Patrik Hucko – Yan Golubovsky

Ryan Foster – Mikko Rautee – Jimmie Eriksson



Mest imponerande värvningarna (i kategorin gott sportchefsöga):


Joacim Eriksson

Oliver Ekman-Larsson – Greg Brown

Pierre-Edouard Bellemare – Tomas Kucharcik – Morten Green



Mest imponerande värvningarna (i kategorin sportchefsskalpar):


Ed Belfour

Antti-Jussi Niemi – Christer Olsson

Michael Ryder – Tommy Westlund – Pelle Prestberg



Värvningarna som har varit de största besvikelserna:


Mike Bales

Pavel Trnka – Daniel Nielsen

Robert Petrovicky (del 2) – Jimmie Eriksson – Johan Witehall



Värvningarna som visade sig vara ungefär lika dåliga idéer som åtminstone jag antog:


Mike Ayers

Patrik Hucko – Per-Anton Lundström

Tobias Holm – Mikko Rautee – Patrik Wallenberg

Leksand-Borås 4-0 (1-0, 2-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Tomas Kollar (Marcus Weinstock, Pelle Prestberg), 2-0 Daniel Hermansson (Peter Nordström), 3-0 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson), 4-0 Peter Nordström (Marcus Weinstock, Joacim Eriksson).


***


För tredje gången sedan jag startade detta projekt missade jag nu en match. Men man ska inte underskatta värdet i stats.swehockey.se-baserade matchrapporter. Tror jag.

***

Ett par saker:

1) Marcus Weinstock har gjort fyra assist på de två senaste matcherna. Och om vi ger honom en moralisk passningspoäng för att han ordnade en straff som gav mål mot Växjö har han nu gjort poäng i fem matcher i rad. Marcus Weinstock – nye Tomas Kollar?
2) ...nja, Daniel Hermansson med sina 6+2 på fem matcher vill också ha något att säga till om.
3) Joacim Eriksson höll nollan för första gången på ett tag. Hans sjätte för säsongen. Och så gjorde han till och med en assist!
4) Peter Nordström har ju kommit igång mer och mer den senaste tiden, både spelmässigt och produktionsmässigt. Mot Borås gjorde han enligt rapporterna ett mycket vackert mål. Naturligtvis av otrolig vikt att han tar sig mot storformen.
5) Senaste nytt runt Thomas Rhodins skada är att Leif Strömberg tror att han är redo för match "inom en vecka". Jag börjar tröttna på att det ständigt är nya/oklara besked runt skadan. Är han inte tillbaka om en vecka blir jag orolig på riktigt.
6) Förra hemmamatchen, den mot Växjö, tog Strömberg en time out vid ställningen 4-3, varpå man snart drog iväg till 8-3. Nu tog han time out i andra perioden. Resultat? 2-0 nästan direkt efter. Han kan det där, det gör han.
7) Nej, jag tänker inte påpeka att Leksand förlorade skotten i denna match också. Så tjatig ska jag inte bli.


***


Webb-tv-explosionen har gjort en lite bortskämd med att kunna se nästan alla matcher, även om man inte bor i Leksand. Det där med att följa matcher på distans är ju en annars en historia för sig. En del minnen är jobbigare än andra.

Som i fjärde omgången av 2007 års kvalserie. Efter en mirakulös vändning i tredje perioden mot Rögle i matchen innan hade man fått vind i seglen och skulle plocka Björklöven borta av bara farten. Jag hade fullt upp med ett besök den dagen och kunde inte alls följa matchen. När jag sedan hastigt tittade till slutresultatet märkte jag att Leksand hade förlorat med 2-0. Jag hade vissa besvär att på ett obesvärat sätt träda tillbaka i rollen som trevlig besöksvärd.

Eller den kanske allra värsta. Hösten 2003 var jag och min gymnasieklass i Uganda. Leksand hade fått en tung start på säsongen trots att man hade gått till slutspel året innan. När Leksand mötte de regerande mästarna Frölunda på bortaplan fick vi sms-rapporter till min vän Christoffers telefon. Till vår förvåning droppade positiva periodredovisningar in. Ledning 2-0 efter första. 4-0 efter andra. Alla var nöjda och glada och började skoja om det orimliga men på sitt sätt typiska i om Leksand skulle tappa detta. Så kom sms:et som vi alla insåg innehöll slutresultatet.

Christoffer tog upp telefonen, bytte plötsligt till ett ansiktsuttryck som påminde om Patrick Batemans i American Psycho, tog upp nyckeln till sitt och mitt gemensamma rum och kastade nyckeln på en tavla på andra sidan av det sällskapsrum som vi satt i på vårt guest house.

Varför?





Fyra baklängesmål under de sista fem minuterna av ordinarie matchtid. Och, givetvis, förlust på straffar.

Dagen efter fick vi reda på att Jens Nielsen hade kommit fri mot tom bur, men bestämt sig för att skjuta slagskott – som han missade. Det kändes av någon anledning inte alls förvånande.

Bofors-Leksand 2-3 (1-1, 1-1, 0-0, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Markus Persson (Marcus Weinstock, Kimmo Lotvonen), 2-2 Jean-Luc Grand-Pierre (Marcus Weinstock), 2-3 Daniel Hermansson (straff).


***


Det är roligare att vara positiv än att vara negativ. Därför väljer jag att se denna tvåpoängare som ett värdefullt typ av styrkebesked inför en eventuell kvalserie. Det är nämligen så otroligt viktigt att när motståndarna är lite piggare, vassare och bättre ändå klara av att inte släppa iväg matchen. Att inte falla ur ramen när man får mål i baken, utan i stället ser till att snabbt kvittera. Och i synnerhet att i en tredjeperiod med jultunga ben klara av tre raka 3 mot 5-spel i ett mer än sex minuter långt sammanhängande box play.

För vi ska inte bedra oss själva. Leksand såg tunga ut, drog på sig lata utvisningar och hade knappt något anfallsspel alls. Två poäng var verkligen inget som var någon självklarhet i den här matchen.

***

Några noteringar:

1) Tack för den här tiden, Tomas Kollar. Nu kommer jag inte att behöva tjata om din poängsvit längre. Den stannade vid tio matcher. Hela förstakedjan, som gjorde nio poäng mot Växjö, hamnade utanför målprotokollet. Tack och lov förlorade åtminstone Leksand skotten.
2) Daniel Hermansson har däremot fortfarande inte lämnat isen poänglös sedan sin återkomst i klubben.
3) Det kan vara lätt att rynka på ögonbrynen åt Marcus Weinstock. Han har en utstrålning som kan göra att han verkar mindre idog än vad han egentligen är och ibland slarvar han mer än önskvärt. Men han har gjort många bra matcher i år och mot Bofors låg han bakom mycket i Leksands anfallsspel. Bland annat stod han för finfina framspelningar till båda målen under ordinarie matchtid.
4) Inblandad i förspelet till första målet var även Kimmo Lotvonen med en utsökt långpass. Och han var under hela matchen betydligt mer på G än mot Växjö senast då han kom snett redan från början.

***

I övrigt kan vi konstatera att Bofors är ett hemmalag som är förbannat svårspelat och det skulle inte göra mig ett dugg om vi slapp dem i kvalet.


***


Leksand bättrade på sin skrala bonuspoängsstatistik genom att vinna straffläggningen. Bofors tränare Sam Hallam gjorde det lite märkliga valet att låta backarna Christian Carlsson och Morgan Hassel slå de två första straffarna.

Som minnesgod leksing är man ju själv van vid det där. Både att förlora straffläggningar och att få stå ut med konstiga val av skyttar.

När straffarna infördes i Elitserien under slutet av 90-talet var Sune Bergman tränare i Leksand. Han ansåg det hela vara "ett jävla otyg" och vägrade låta laget att träna på det. Följaktligen förlorade man i princip varje straffläggning och de övriga bestående minnena var när Marko Jantunen vände ut och in på Reinhard Divis och när Conny Strömberg vände ut och in på hela Kempehallen.

De märkliga skyttesvalens förkrigare var Jarmo Tolvanen. Med honom vid rodret fanns det ingen rim och reson i vilka som fick skjuta. Han var inte blyg för att ge spelare som Hans Lodin, Johan Rosén, Jörgen Sundqvist eller Tobias Holm chansen. Och det gick normalt sett fruktansvärt dåligt.

Å andra sidan lät han Henrik Nordfeldt lägga varje gång under 2003/04, en för Nordfeldt hemsk säsong där den normalt sett säkre centern missade friläge på friläge på friläge. Jag tror inte att han satte en straff på hela året.

Men det finns även positiva straffläggningsminnen. Som Kvalserien 2001 när Robert Burakovsky avgjorde matchen genom att näta på tre av fyra försök efter att ha använt i det närmaste identiska dragningar.

Och ett av mina absoluta favoritminnen från Leksands Isstadion är ett straffmål. Jag har sällan mått så bra i en hockeyarena som i kvalet 2002 i den, som det visade sig, avgörande matchen mot AIK, när Daniel Widing revs ner och Mikael Karlberg satte 1-0 på det efterföljande straffslaget.

Leksand-Växjö 8-3 (2-1, 2-1, 4-1)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Peter Nordström), 2-1 Daniel Hermansson (Johan Hägglund, David Åslin), 3-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Tomas Kollar), 4-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 5-3 Eric Johansson (Peter Nordström, Kenny Källström), 6-3 Tomas Kollar (Daniel Hermansson, Patrik Carlsson), 7-3 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 8-3 Daniel Hermansson (straff).


***


Ojsan. Snacka om skolboksexempel i hur man ska avsluta inför ett uppehåll. En kontrollerad och överlägsen 8-3-seger mot serietvåan. Och man gjorde det med endast fem ordinarie backar i uppställningen.

***

Matchen bjöd på ett flertal glädjeämnen:

1) Förstakedjan var återigen komplett i och med Patrik Carlssons comeback. Och de levererade. Minst sagt. Sammanlagt blev det nio poäng. Bland annat gjorde Tomas Kollar 1+3 och har gjort 16 poäng på de senaste tio matcherna. Dessutom bjöd han på ett sanslöst bra defensivt arbete i det fem minuter långa och för matchen viktiga box play-spelet efter Kimmo Lotvonens matchstraff.
2) ...och i samma box play gjorde även Jean-Luc Grand-Pierre ett otroligt arbete. Han visade också äntligen återigen upp en mäktig offensiv uppåkning som gav det på sitt sätt avgörande 3-1-målet.
3) De fem ordinarie backarna kompletterades av nyblivne 17-åringen Patrik Norén som sin ålder till trots spelade backspel som en hel karl. Med säkerhet, pondus och en lagom dos smart elakhet. Även Stefan Lassen kom bra in i matchen och gjorde en imponerande stark insats. Det är otroligt avgörande att backbesättningen fungerar bra när den är så kvantitativt begränsad. Störst problem hade faktiskt den mest rutinerade Lotvonen, som kom fel i vändningen vid 0-1.
4) Daniel Hermansson har gjort poäng i sina samtliga tre matcher och efter att ha missat ett par bra chanser senast mot Västerås lossnade målskyttet ordentligt.
5) Joacim Eriksson bjöd på en otroligt svettig och imponerande dubbelräddning i ett box play i slutet av första perioden. Han stod också för några kvalificerade puckmotningar när Växjö var på väg att vända på matchen vid 4-3.
6) ...och i samma veva tog Leif Strömberg en time out. Strax efter gjorde Leksand 5-3 och kunde sedan släppa loss totalt. Onekligen framgångsrik matchcoaching.

***

Jag var lite orolig ett tag, men vi kan alla vara lugna. Leksand förlorade återigen skotten. Men faktiskt bara med ett skott.


***


Leksand går nu till juluppehållet som serieledare. Och visst känns det väl också som att man gör det med positiva tongångar omkring sig?

Det har ju varit lite si och så med det under säsongen.

Frontplats i vaccinkön. Vägran att skjuta upp match. En märklig behandling av Johan Eneqvist. Kontraktstrubbel med Robert Petrovicky. En sen och dyr sparkning av Per-Anton Lundström. Leif Strömberg i ordkrig med domare och andra tränare. Avstängning på Jean-Luc Grand-Pierre. Toppen av utvisningsligan. Åldrade nyckelspelare. Åldrade nyckelspelare som inte producerar. Åldrade nyckelspelare som blir skadade och slutar. Förnedrade av Almtuna. Förnedrade, på hemmaplan, av Mora.

Alltså, svarta rubriker om både det sportsliga och det administrativa.

I flera av de här fallen går det definitivt att argumentera för att Leksand har behandlats orättvist. I vissa fall behöver det som har inträffat inte ens vara något som egentligen är dåligt. Men även om det går att diskutera huruvida reaktionerna har varit befogade och även om det går att ifrågasätta hur Leksand har valt att hantera situationerna (och det gör det verkligen), är det en annan diskussion. För i längden är det i vilket fall som helst inte positivt att föreningen ständigt omringas av denna typ av prat. Förr eller senare skrämmer det iväg allt från spelare till supportrar och sponsorer. Och det gör heller knappast arbetsdagarna lättare för varken föreningens spelare eller dess ledare.

Men under den senaste månaden har det steg för steg blivit ett annat ljud i skällan. Det vore ju lockande att påstå att det berodde på lanserandet av denna blogg, eftersom det var någonstans i den vevan som det hände, men en självdistanserad del av mig inser det orimliga i att det skulle finnas ett samband.

I stället tror jag att den stora vändpunkten kom för nästan på dagen en månad sedan. Och att den såg ut så här:





När Henrik Andersén brakade igenom plexiglaset mot Björklöven fick media äntligen något odelat positivt att rapportera om från Leksand. En ung spelare som gör ett drömmål, varpå han bjuder på sig själv och sedan tar uppmärksamheten med en klackspark. Och dessutom passar på att göra YouTube-succé. Den sportjournalisten är inte född som inte vill rapportera om den händelsen.

Anderséns mål har blivit signifikativt på flera sätt.

Dels var det målet och den matchen ett viktigt avstamp. Segern där var den första av sex raka. Och man har fortfarande inte tappat poäng på hemmaplan sedan dess. Och för Joacim Eriksson var det den första nollan av fyra på kort tid.

Och dels blev Andersén tillsammans med just Eriksson symbolen för ett nytt, ungt Leksand. Ett Leksand som inte bara matchar en 112-årig Thomas Rhodin utan också en i det närmaste absurd mängd juniorer. Juniorer som i fallen Eriksson och Oliver Ekman-Larsson tillhör lagets allra största stjärnor och juniorer som i bland annat fallen Andersén och vidhängande knattekedja gör ett gediget jobb i match efter match.

Och i skuggan av ungdomsrevolutionen har det rullat på även för övriga laget och spelare som Prestberg, Kollar och Patrik Carlsson har öst in poäng för glatta livet. Och laget har etablerat sig i tabelltopp.

Man ska inte underskatta värdet i att ha en positiv buzz runt laget och föreningen. Speciellt inte i Leksand som av tradition har ett av svensk hockeys starkaste varumärken. Här står en historia, ett rykte och den kanske främsta förhandlingsfördelen på spel.

Och även om suget efter att ha ordet "Leksand" i rubrikerna gör att man är extra hårt ansatta, ger det också en chans att utnyttja läget till sitt eget bästa. För det är inte bara negativa Leksands-rubriker som lockar till klick och läsningar. Det gäller även de positiva.

Leksand-Västerås 3-1 (0-1, 1-0, 2-0)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Daniel Hermansson), 2-1 Marcus Weinstock (Tomas Kollar), 3-1 Peter Nordström.


***


Efter en poäng på två matcher och underläge efter mer än halva matchen var det här naturligtvis en moraliskt otroligt skön seger. Hade det blivit poängförlust igen hade det kunnat bli väldigt svårt mot Växjö i nästa omgång. Men. Nog för att det där med att det är en styrka att vinna när man inte har spelat bra är en korrekt klyscha, men det känns som att vi har fått ta till den tillräckligt ofta på sistone. Skulle inte skada att spela bra OCH vinna ibland också.

***

Jag hade inte varit jag om jag inte hade gjort några noteringar:

1) Peter Nordström verkade inte ens nära att försöka störa den helt omarkerade Fredrik Johansson vid 0-1, men på det stora hela gjorde han en hel drös med bra och viktiga grejer i box play matchen igenom. Och hans mål var såväl snyggt framjobbat som avslutat.
2) Hedras den som hedras bör. Jag har klagat många gånger på Niklas Andersson, men denna match var nog den bästa som jag har sett honom prestera.
3) Att Patrick Yetman, som fram tills dess varit den dominerande spelaren i det här dubbelmötet, Jacques Tati-trillade vid 1-1 kändes som ett gott tecken på att detta skulle sluta med seger.
4) Det var guld värt att Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka med sin fysik i den här matchen.
5) 16-årige Victor Rask fick gott om speltid i stället för bänkade Markus Persson, och han gjorde det väldigt bra. Han har gott öga, Leif Strömberg.
6) Jag var inte överdrivet orolig när det länge stod 1-1. Tomas Kollar hade ju inte gjort sin traditionsenliga poäng än. Nu är han uppe i nio raka. Och visst förlorade Leksand skotten för tionde matchen i rad.


***


I vår är det tio år sedan som Västerås senast spelade i Elitserien. Men i min lilla bubbla kommer de alltid vara ett av de "egentliga" elitserielagen, precis som Leksand, AIK och Malmö, inte på några moraliska grunder utan helt enkelt för att de spelade där när jag började följa serien i början av 90-talet och sedan hängde kvar där större delen av det decenniet.

Västerås hade lite samma roll i serien som Örebro SK har haft i Allsvenskan i fotboll eller West Ham i Premier League. Ett på sitt sätt ganska meningslöst lag som oftast höll till på övre delen av seriens undre halva. Sällan något topplag (även om man under en galen säsong vann Elitserien 1993), sällan ens slutspel, men också sällan kvalspel.

Likväl slutade det faktiskt lika för alla lag. Man åkte ur.

Leksand och Västerås har delat på rätt många spelare genom åren. I årets VIK spelar Henrik Nordfeldt, Sebastian Meijer och Stefan Hellkvist. Och bland tidigare spelare kan nämnas Anders "Masken" Carlsson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Marcus Jonasén, Andreas Nordfeldt, Henric Björkman och Mattias Lööf.

Det har även spelats några episka elitseriematcher mellan lagen. Jag minns när ett Västerås anfört av Robert Nordmark gjorde två mål under sista matchminuten och ordnade oavgjort i Rocklundahallen. Och en av de märkligaste matcher som jag såg i gamla Leksands Isstadion då Leksand under matchens första tio minuter gick ifrån till 3-0, tappade till 3-5 inför tredje perioden, där Jan Huokko gjorde fyra mål varpå matchen slutade 7-7.

En sak har dessa lag emellertid INTE gemensamt. Det har inte riktigt haft samma lycka med ryska importer. VIK är ett av få lag i Elitseriens historia som har satsat på att locka ryssar till landet. Och man gjorde det periodvis i drivor. Vilket bland annat gav legender som Alexej Salomatin, Sergej Fokin och Mishat Fahrutdinov.

Leksand däremot. De har bara haft en ryss genom åren. Vem? Just precis, Yan Golubovsky. I rest my case, som Lionel Hutz skulle ha sagt.

Västerås-Leksand 5-4 (1-2, 2-0, 1-2, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Johan Hägglund, Stefan Lassen), 1-2 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Marcus Weinstock), 3-3 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson), 3-4 Peter Nordström (Oliver Ekman-Larsson).


***


Det blev bara en poäng i en match som bäst beskrivs med orden "Å ena sidan... å andra sidan...". Å ena sidan var det väldigt frustrerande att man inte kunde stänga matchen efter Peter Nordströms 3-4-mål, å andra sidan var det glädjande att återigen se att årets Leksand är kapabla att vända underlägen även i tredje perioden. Å ena sidan slarvades det mycket, speciellt i egen zon, å andra sidan var man effektiva i målskyttet i de lägen då det verkligen behövdes. Å ena sidan borde Leksand ha kunnat döda matchen och glida ifrån Västerås under inledningen av andra perioden, å andra sidan lyckades de blåvita dra i handbromsen efter att VIK gjort två snabba mål och var på väg att avgöra matchen åt sitt håll.

***

Ett par noteringar:

1) Jodå, jag förstår att ni undrar, och jodå, visst förlorade Leksand skotten. Och jodå, visst gjorde Tomas Kollar poäng. Två till och med.
2) Även Pelle Prestberg fortsatte sin poängform. Och snacka om att han tog den roll som förväntades av honom. Två äkta skyttekungsmål i power play i lägen när matchen stod och vägde. Han visade även varför spelare har olika roller. I 3-2-underläge ägnade först Marcus Weinstock, som det kändes, fem sekunder åt att sikta in sig mot öppet mål... och ändå inte näta. När sedan Prestberg fick chansen ur snävt läge sa det bara pang.
3) Joacim Eriksson visade att han är på väg att bli en äkta leksing genom att inse att om man nu nödvändigtvis ska slåss, ja, då är Alexander Ribbenstrand den person som ska ha på nöten.
4) Jag har länge tjatat om att Kenny Källström ska få ordentlig speltid i power play igen. När han nu fick det så... kan jag inte riktigt påstå att han inledningsvis gav mig rätt. Han hade det stundtals riktigt jobbigt. Men samtidigt så tuggade han sig in i matchen. Det tyder på rätt psyke.
5) På tal om unga backar med rätt psyke. Oliver Ekman-Larsson ville också ha något att säga till om i Blanda Och Ge-VM. Hans berömda små marginaler ställde till det flera gånger i egen zon. Men han spelade också fram till de två mål i tredje perioden som borde ha gett tre poäng. Och hans målpass till Nordströms mål... nej, jag vet inte vad jag ska säga. Otroligt vackert.
6) Daniel Hermansson gjorde comeback – och han gjorde det med ett Mats Sundin-mål!






***


Detta var en statistiskt speciell match av flera anledningar. För det första, om Leksand går direkt till Kvalserien betyder det att en fjärdedel av den här bloggen nu är skriven.

För det andra (och eventuellt lite viktigare), halva serien är nu spelad. Alla lag har mött alla två gånger, en gång hemma och en gång borta.

Några observationer:

1) Leksand har slagit samtliga lag, men AIK enbart efter straffar.
2) Fyra lag har det blivit sex poäng mot: Borås, Oskarshamn, Örebro och Björklöven.
3) Leksand leder serien.
4) När förra årets grundserie var färdigspelad hade Leksand åtta spelare som hade snittat minst en poäng per match. Hittills i år är den siffran fyra: Prestberg, Hermansson, Jesper Ollas och Adam Rundkvist.
5) Det ser trögt ut på tekningsfronten. Bortsett från den sedan länge bortdunstade Andreas Johansson har laget ingen spelare på topp 25 i serien.
6) Leksand har gjort flest mål i serien.
7) ...och enbart Almtuna och AIK har släppt in färre.
8) Laget har högst power play-effektivitet av alla lag, men ligger bara sjua när det kommer till penalty killing.
9) ...vilket är lite arbetsamt då enbart Växjö har dragit på sig fler utvisningsminuter.
10) Jocke Eriksson har hållit nollan fem gånger, vilket är bäst i serien.
11) Prestberg leder både seriens skytte- och poängliga.
12) På fem matcher som har gått till övertid har Leksand enbart lyckats ta en bonuspoäng.

Växjö-Leksand 3-1 (0-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Adam Rundkvist).


***


Sviten är bruten. Efter sex raka fullpoängare tog det stopp. Och det kändes som att det inte kunde ske på ett rimligare sätt. Bortaplan mot serietvåan som gör en gedigen, bra och intelligent smutsig insats. Man kan såklart klaga över att Leksand skapar få ordentliga målchanser. Men så har det i ärlighetens namn sett ut i de där sex segrarna också.

***

Några noteringar i en match där få spelare i Leksand utmärkte sig:

1) Trots förlusten lever några sviter vidare. Tomas Kollar (i sedvanlig ordning en av lagets bättre spelare) gjorde mål och är nu uppe i sju raka matcher med poäng. Och skotten förlorades för åttonde gången på lika många matcher.
2) Och Pelle Prestberg gjorde ytterligare en assist.
3) Jean-Luc Grand-Pierre gjorde på det stora hela en helt okej match men var under första halvan av matchen den stora hjärnan bakom Växjös anfallsspel. I första perioden var han nära att göra självmål och i andra levererade han en indianare rakt in i slottet. Han och Joacim Eriksson får nog tala ut med varandra.
4) Andreas Martinsen tuggade på bra under första perioden.
5) OM nu Leksand vill ha en ursäkt berodde förlusten naturligtvis på att brandlarmet gick när man hade ledningen. 0-1 innan. 3-1 när matchen var slut. Enkel matematik.

***

Jag förstod nog inte hur rätt jag hade när jag visade viss glädje senast över att Eriksson missar JVM. Timo Leinonen förmodas vara borta fyra till sex veckor med sin skada. Ska vi enas om att Pär Mårts visste om detta?


***


På tal om JVM lovade jag senast att lägga ut texten lite om Oliver Ekman-Larsson. Och jag är en man av mitt ord. Åtminstone när det gäller hockeybloggande.

Jag är faktiskt en potentiell sucker för de flesta spelartyperna. Bland backarna gillar jag såväl slagskottshuliganer à Jan Huokko och inte-kliva-över-egen-blå-män à Jan Srdinko. Bland forwards kan jag ha en soft spot för allt från kloka centerrävar à Mikael Karlberg, kamikazecheckande yttrar à Niko Mikkola och gnuggare à Johan Eneqvist till på offensiv blå ständigt fiskande slöfockar à Robert Burakovsky. Ja, jag kan till och med hysa vissa medkännande sympatier för direkt genomusla halvfigurer à Yan Golubovsky och Mikko Rautee. De är slapstick-karaktärer som erbjuder en viss comic relief.

Det är inte nödvändigtvis så att jag har gillat samtliga som har innehaft dessa roller genom åren, men det finns någon sorts inneboende charm och attraktion i vardera roll.

De enda typerna som jag nog aldrig faller för är Mike Bales-rollen (då min kvalitetstolerans bland målvakter är betydligt striktare), Mike Siklenka-rollen (det dåliga kan jag känna sympati för, men inte det lobotomerat genomkorkade) och Patrik Wallenberg-rollen (tillför varken skicklighet eller charm).

Men, och det är hit jag egentligen vill komma efter en fyra stycken lång inledning, det finns nog en enskild typ som jag är svagare för än alla andra: De universiellgeniala backarna.

De ska göra lagom mycket poäng, idealet ligger någonstans på en halv poäng per match, utan att kännas som några typiskt offensiva backar. De ska samtidigt kunna hålla rent hus i egen zon och helst kunna göra det utan att tacklas, och i stället klara av det på ren klokhet. I min smak ska de heller inte vara påtagligt bredaxlade, men gärna vara ganska långa.

Som några exempel genom åren kan nämnas Jan Nemecek, Tomi Pettinen, Christer Olsson, Kimmo Lotvonen, Antti-Jussi Niemi, Lars Jonsson och i någon mån Francis Bouillon och Örjan Lindmark.

Men i mitt eget lilla LIF-universum finns det två representanter som är viktigare än alla andra. Dessa herrar heter Greg Brown och Tomas Jonsson. Om det finns något i livet som kan ge mig samma simmiga blick och halvslutna ögonlock som Homer Simpson får när han tänker på rosaglacerade donuts så är det att tänka på dessa tvås backspel.

De gav intrycket av att varje gång de fick pucken skulle de inte släppa den förrän den var exakt där de ville att den skulle vara. Detta kombinerades med att de använde sin rutin åt att dirigera sina unga Niklas Nordquist-artade backpartners och på egen hand se till att dessa befann sig precis där de skulle, helst genom att handgripligen peka med klubban (i Jonssons fall ständigt en vit Titan).

Nu har äntligen en yngling dykt upp som besitter dessa egenskaper och förmodligen är en större talang än båda dessa legender. Det är en fröjd och ynnest att få se. Och killen som visar upp det är, tror jag, elva år gammal och pratar dessutom en knarrig Tommy Svensson-småländska.

Jag älskar Oliver Ekman-Larsson för det.

Leksand-Bofors 6-0 (0-0, 4-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg (Adam Rundkvist, Tomas Kollar), 2-0 Peter Nordström (Pelle Prestberg), 3-0 Pelle Prestberg (Marcus Weinstock, Kimmo Lotvonen), 4-0 Pelle Prestberg (Kimmo Lotvonen, Marcus Weinstock) 5-0 Eric Johansson (David Åslin), 6-0 Pelle Prestberg.


***


Förra gången som jag inte tittade åkte Leksand på den här bloggens historias första nollpoängare. Vi kan väl enas om att det gick bättre den här gången.

"Men", tänker ni, "såg han inte matchen? Blir det ingen matchrapport? Hur ska det gå? Det är ju inte som att det finns någon annanstans på internet där vi kan läsa om Leksands matcher. Vad är det här? Hur ska vi kunna gå vidare efter detta? Kommer vi att tappa intresset för hockey nu? Ja, intresset för att leva ett gott liv till och med?"

För det första: Tack för de fina orden. För det andra: Sansa er. Det är klart att det blir ett litet referat. Jag ska göra som vilken rutinerad lokaltidningsreporter som helst gör när denne rapporterar från de lägre serierna: Bygger rapporten på statistiken. Så här låter det:

"Leksand hade inga som helst problem att ta en sexig kanonseger mot Bofors. Beröm till Pelle Prestberg som stod för ett veritabelt mål-fyr-verkeri. Ja, en riktig fempoängare var han. Omnämnas bör också unge målvakten Joacim Eriksson som spikade igen buren. I övrigt stod hela laget för en gedigen kämpainsats. Hela Bofors kan bättre."

***

Några till stats.swehockey.se-baserade reflektioner:

1) Prestberg har efter den tidigare niomatchersmåltorkan nu gjort 11+4 på sex matcher. Håller ni med mig om jag säger att han verkar vara på rätt väg?
2) Leksand fortsatte både med att vinna sina matcher och samtidigt förlora skotten. Sjätte respektive sjunde matchen på raken. Det finns något underbart smart och cyniskt i detta (hoppas jag). Lars Lagerbäck sa ofta att i en taktiskt idealisk match för hans fotbollslandslag förlorade man bollinnehavet med 45% mot 55%. Förhoppningsvis är Leksand något liknande på spåren. Eller så är man på väg att bränna ut Eriksson i målet.
3) Tomas Kollar gjorde poäng för sjätte matchen i streck.
4) Trots att ett av Leksands problem i år stundtals har varit målskyttet har man nu gjort flest mål av alla lag i serien.
5) Kimmo Lotvonen gjorde två poäng. Det kan han behöva. Trots att han är en spelare som är bra även när han är dålig skulle det vara guld värt att ha honom i full form.


***


Om Eriksson blev knäckt av att missa JVM så dolde han det uppenbarligen väl. Fjärde nollan på sex matcher och tredje hemmanollan i rad. Vi får naturligtvis hoppas att han ändå inte tappar alltför mycket mod av det här. För let's not kid ourselves, möjligheten att få spela just JVM var det huvudsakliga skälet till att han faktiskt lämnade Brynäs.

Annars är den mest egoistiska delen av mig ganska lättad över att han inte blev uttagen. Bortsett från de faktiska matcher som spelarna missar under turneringen är de ofta fysiskt och psykiskt utmattade när de kommer tillbaka och det är heller inte ovanligt att övriga laget har spelat ihop sig under tiden och att det plötsligt inte finns någon plats kvar i laguppställningen.

Några exempel:

1) Jacob Markström repade sig inte riktigt på hela vårsäsongen efter förra vinterns VM.
2) När i förra inlägget nämnde Elias Granath hade deltagit i 2005 års turnering träffade jag honom några dagar senare strax innan en match. I civila kläder.
"Fan, ska du inte spela i dag?"
"Nääe, det är skönt att vila upp sig lite efter JVM."
Tyvärr visade det sig inte direkt bli den sista matchen som Elias, som hade varit ordinarie fram tills dess, fick se från läktaren under den säsongen.
3) Trots att Robert Nilsson innan VM 2004 kommit igång efter en tung säsongsstart och gjort poäng sex matcher i rad, hamnade han ändå på bänken när han kom tillbaka och fick snart nog och lämnade klubben.


Och om vi säger så här, är Jocke Eriksson så bra i ett eventuellt kval som han är nu är väldigt mycket vunnet.


Men Leksand fick ju också med en spelare i truppen. Mer om honom nästa gång.