Del 6: Modo-Leksand

Modo-Leksand 5-3 (1-0, 1-3, 3-0)
 
Leksands mål: 2-1 Tomi Sallinen (Toni Kähkönen, Johan Ryno), 2-2 Eric Himelfarb (Tomi Sallinen, Johan Ryno), 2-3 Veli-Matti Savinainen (Brian Connelly, Tomi Sallinen).
 
***
 
Vänta, lite här. Vad är det som händer? Leksand gör mål? Leksand gör två mål?? TRE MÅL??? Leksand vänder en match? Johan Ryno gör poäng?? ERIC HIMELFARB GÖR MÅL???
 
Men ett ögonblick bara, inte tog väl Leksand poäng? Nej, nej, gud... Så kul ska vi inte ha det.
 
***
 
Det är bara att erkänna. Jag hade nått en punkt att jag inte väntade mig speciellt mycket munterhet.
 
Vad jag väntade mig? Well, ganska exakt så som det såg ut i första perioden. 
 
Först ett baklängesmål ur ingenting (verkligen absolut ingenting) och sedan en period av försök till anfallsspel som bara kändes så fruktansvärt impotent. Inte ens när Modo bjöd på öppningar brände det till. Varje öppning till kontring slutade med att någon fick pucken rakt på skridskorna. Lägen nära mål slarvades bort med avslut av Johan Elmander-snitt.
 
***
 
Andra perioden såg ut att bli exakt likadan när Modo efter fem minuter gjorde ytterligare ett låtsasmål. Där och då var det den där perfekt tillagade potatisgratängen som jag bjöd mig själv på till middag som verkade bli kvällens höjdpunkt.
 
Det var då Dennis Persson tyckte att det verkade som en bra idé att braka rakt in i Oscar Alsenfelt och dra på sig en utvisning.
 
Detta powerplay för Leksand gjorde att det ena, som det brukar heta i dejtingvärlden, ledde till det andra och på mindre än tio minuter förvandlades 2-0 till 2-3.
 
***
 
Fint att det var just Himelfarb som fick göra 2-2. Han hade ägnat första halvan av matchen åt att osa av den permafrost som drabbar kreativa spelare som inte får producera. Kontringslägen, frilägen eller skottlägen mot tomt mål. Inget läget hade dittills varit för bra för att det skulle rinna honom ur händerna. 
 
***
 
Men tyvärr var det ju det här med Leksand och tredjeperioder. Är allt nerver? Eller saknas det kondition?
 
***
 
Normalt är sådana här förluster som kommer trots sena ledningar bland det värsta som finns. Men just i kväll måste vi trösta oss med att vi åtminstone fick se en insats som gör det lite lättare att hoppas att det kan vända snart.
 
***
 
Och det finns många skäl till att vilja att det ska vända.
 
En av de största skillnaderna mellan segrar och förluster är hur det är att läsa tidningar efteråt.
 
Efter en vass seger kastar jag mig över allt som finns att läsa. Jag vill krama ur varenda positiv droppe ur den frukt som är tre poäng. Jag vill simma runt i alla artiklar som vore jag Joakim von Anka.
 
(Kvällstidningar är för övrigt aldrig bättre än dagen efter att fotbollslandslaget har gjort ett riktigt kanonresultat. De snygga ettorna! De kreativa bildlösningarna! De övergenerösa spelarbetygen! Den plötsliga, gränslösa framtidsoptimismen! Någon har ringt upp Tommy Svensson och Kurre Hamrin för varsin kommentar! En Simon Bank i superform!)
 
Efter en tung förlust undviker jag så gott det går att ens ta i en papperstidning eller att klicka in på en nättidning. Jag är redo att klippa av nätverkskabeln bara för att så hermetiskt som möjligt isolera mig i en hockeyfri zon.
 
Det är svårare i sådana här rejält turbulenta tider som det är nu. Jag vill fortfarande inte läsa någonting men det är också en situation där väldigt omvälvande saker kan hända när som helst. Det gör att jag ändå, åtminstone litegrann, måste hänga med i vad som händer. Det gör att jag för tillfället, med mitt skarpaste scrollverktyg i högsta hugg, går in på sportredaktionernas förstasidor och så snabbt som det är mänskligt möjligt scannar av alla nyhetspuffar bara för att försäkra mig om att Andreas Appelgren inte har fått sparken, att någon av de spelare som ligger mig allra varmast om hjärtat inte har dumpats av i Lindlöven och att inte Håkan Bogg är klar som Leksands nye förstecenter.
 
Sedan klickar jag paniskt på webbläsarens avstängningskryss, hyperventilerar i 90 sekunder och försöker tänka på Tintin eller Hello Saferide eller något annat själavårdande.
 
 
Oskar Klingborn
 
***

Del 5: Leksand-Luleå

Leksand-Luleå 0-8 (0-2, 0-1, 0-5)
 
Leksands mål: -
 
***
 
Det är så här det är nu. Första perioden sammanfattar läget alldeles för väl.
 
En bra period med seger i skott- och tekningsstatistik, mängder av klara målchanser och en Joonas Rönnberg som får iväg ett sådant där skott som han lyckas avfyra en gång per säsong.
 
Och, naturligtvis, 0-2-underläge.
 
Det här är för starka krafter för att välta så där utan vidare.
 
***
 
Men nej, jag vet, den där känslan av att det krävs en tredjedel så mycket ansträngning för motståndarna att göra mål är väldigt sällan ett resultat av slumpen.
 
***
 
Just slump är det lätt att ropa när man ser hur Luleås tre första, matchavgörande mål föll. En puck som går i en båge och landar lägligt för knacka in 0-1. En Johan Forsberg som trillar in och stör Oscar Alsenfelts möjligheter att förhindra 0-2. En övergiven puck som styrs på Jens Bergenströms skridsko till 0-3.
 
Och visst är det en dos flyt i det.
 
Men för att ens ha en chans att få det flytet krävs det att man ges, och för all del tar sig, möjligheten att etablera spel så nära inpå målet.
 
Ju närmare en mållinje pucken studsar, ju större möjlighet att den studsar in, som de tydligen uttryckte det i det antika Grekland.
 
***
 
Frustrerat eller inte. Avgjort eller inte. Som det ser ut i tredje perioden ska det aldrig se ut.
 
***
 
Luleå hade sju olika målskyttar i kväll. Leksand har fem olika spelare som har gjort poäng under säsongen.
 
***
 
Jag vill inte vara den som gapar efter orimligt mycket.
 
Men är det verkligen att begära i överkant att Leksand ska börja göra fler mål framåt än man sparkar in i eget mål?
 
***
 
Det gäller även (eller kanske till och med i synnerhet) i svåra stunder att tänka på det postivia.
 
Toni Kähkönen är knappast svaret på alla våra nuvarande problem men oh my lord vad jag tror att han kommer att bli nyttig i längden. Lika svår att skaka av sig som Javier Bardem i "No Country for Old Men".
 
***
 
Oavsett resultat var det skönt att faktiskt få uppleva lite hockey efter en vecka där händelser utanför rinken förvandlade föreningen till ett Arrested Development-manus.
 
Tommy Salos plötsliga avhopp och lika plötsliga återkomst borde i och för sig inte förvåna någon leksing då vi har fått uppleva liknande saker ett par gånger förut, både hos motståndare på besök och hos Leksand själva.
 
Hösten 2002, i svallvågorna av att Mike Stapleton nyss hade fått sparken, tussades en 17-årig Robert Nilsson ihop med Henrik Nordfeldt och Niklas Eriksson. Det blev succé direkt hemma mot Linköping. Leksand vann med 9-2, Nilsson fick sitt elitseriegenombrott genom att göra två mål och slå tre assist och kedjan gjorde sammanlagt tolv poäng i matchen. En som inte uppskattade den här kölhalningen var Linköpings tränare Mats Weiderstål som redan i första periodpausen (när det stod 4-0) inför laget i omklädningsrummet ställde sin plats till förfogande. Efter matchen övertalades han emellertid att bli kvar (något i onödan kan tyckas då han mindre än en månad senare ändå fick sparken).
 
I juni 2008 fick, som ni nog minns, ett litet filmprojekt regisserat av Jan Huokko oanad uppmärksamhet. I augusti, när allt verkade ha lagt sig, bröt han, under oklara omständigheter, plötsligt sitt flerårskontrakt med Leksand. En dryg vecka senare skrev han, under minst lika oklara omständigheter, på samma kontrakt igen. Han snittade över en poäng per allsvensk match den efterföljande säsongen. Jag hoppas på en liknande effekt nu.
 
***
 
Nu tycker jag att vi förbereder oss för en fredag där vi inte tänker en enda hockeytanke.
 
 
Oskar Klingborn
 
***

Del 4: Leksand-Skellefteå

Leksand-Skellefteå 0-2 (0-0, 0-0, 0-2)
 
Leksands mål: -
 
***
 
Okej, vi börjar med en snabb liten grundkurs:
 
Vad ska man göra när man ligger under med 0-1 med åtta minuter kvar?
 
Ja, man ska i alla fall INTE dra på sig en utvisning för spel med sex utespelare.
 
Så, har vi rett ut det? Bra.
 
***
 
Leksand bevisar återigen att man kan prestera bra hockey så länge man inte hamnar i underläge. Mot Färjestad hade man ledningen fem sjättedelar av matchen och mot Brynäs och Djurgården såg det lovande ut fram till att första målet föll.
 
I dag höll det i två perioder.
 
***
 
I första perioden osade det rejält med katt i Skellefteås zon flera gånger. Det var inte bara alibiskott ur ofarliga vinklar utan vid ett par tillfällen hängde verkligen målet i den berömda luften.
 
Men det är en riskabel och dyrbar typ av press, speciellt så här i smådesperat tre-raka-förluster-läge, för ju längre det går utan utdelning desto hårdare blir smällen om man åker på ett bakslag.
 
Speciellt kändes det som nu eller aldrig-varning när Skellefteå drog på sig 3 minuter och 35 sekunder i sträck i boxplay, varav 25 sekunder tre mot fem. Då kändes det inte superlägligt av Kevin Kapstad att tappa ut pucken över blålinjen just när det var läge att sätta ordentlig spinn på powerplaykulan. Ett Skellefteå-mål strax därpå hade inte förvånat mig det allra minsta.
 
***
 
Jag var rädd att bristen på nätrassel skulle sätta sina spår i andra perioden. I stället fortsatte Leksand i samma takt.
 
Skellefteå etablerade sig förvisso till en början i Leksands zon och ordnade fram ett powerplay men så snart som Pär Lindholm drog på sig en väldigt onödig tvåa genom att dra ner Simon Erlandsson var ordningen återställd.
 
I perionden fick vi också se Veli-Matti Savinainen kliva fram som en rejäl skarpskytt med sitt slagskott. Det blev inget mål men väl ett rungande stolpskott och en svettig räddning av Markus Svensson. Om han fortsätter att plocka fram den bössan blir det ett väldigt viktigt vapen i vinter.
 
***
 
I stället var det i tredje perioden som bränslet tog slut.
 
Skellefteå fyrade iväg periodens fem första skott och åt sig fast i Leksands zon och då dröjde 0-1-målet inte speciellt länge. Att det dessutom var en sådan där låg fösare förbi skymmande ben, som Leksand med lite flyt lika gärna hade kunnat få in tidigare under matchen, gjorde bara snöpligheten ännu mer total.
 
Periodens övriga orgie i frustration och utvisningar orkar jag inte ens tänka på.
 
***
 
Leksand har förlorat tre av fyra tredjeperioder.
 
***
 
Hösten 2011 blev Växjö uppmärksammat för att det dröjde fram till sextonde omgången innan en svensk (Per Hållberg) gjorde mål för dem i elitserien. Riktigt där är vi inte än men det har nu gått fyra matcher av Leksands säsong utan att en svensk ens har gjort poäng.
 
***
 
Hur länge orkar Oscar Alsenfelt att spela så här bra utan att få poängutdelning?
 
***
 
Sex utespelare på isen...
 
Så. Förbannat. Jävla. Dåligt.
 
 
Oskar Klingborn
 
***

RSS 2.0