(Ett stort tack till Even för att vi i alla fall fick se planen)
Hej igen!
Ibland inser man så smått att man kanske inte riktigt sitter och tänker på det man borde. Ett exempel på det är när man, med tre pints Kronenbourg 1664 vilande i huvudet sedan gårdagskvällen, under English Literature-lektion läser John Donnes ”The Flea” (som, i korta drag, går ut på att loppor också har rätt att leva, och att om man dödar en sådan kan man lika gärna begå vilka synder som helst) och plötsligt ser de ofrånkomliga likheterna med Mats Wilanders ”Droppen” (som i korta drag går ut på, tror jag, att sockerbitar och cigaretter också har rätt att leva, och att om dödar sådana kan man eventuellt smutsa ned sin fina, vita tröja). Jag anser mig tvivelsutan att vara något på spåren här.
Låt mig ge er några jämförande exempel:
Wilander: “Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik. Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta.”
Donne: “A sin, nor shame, nor loss of maidenhead ;
Yet this enjoys before it woo,
And pamper'd swells with one blood made of two ;
And this, alas ! is more than we would do.
O stay, three lives in one flea spare.”
Wilander: “Jag greppar dem mellan tummen och pekfingert. Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet. Plopp lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen. Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas. Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats.”
Donne: “Cruel and sudden, hast thou since
Purpled thy nail in blood of innocence?
Wherein could this flea guilty be,
Except in that drop which it suck'd from thee?”
Wilander: “Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe. Dom dör bara för att ge mig njutning. På bordet står också en askkopp. Det ligger fem fimpade cigaretter i den. Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav. En onödig massgrav.”
Här skulle man ju nu kunna tro att jag ska anklaga Wilander för att inte bara ha skrapat ihop en dikt som, rättmätigt, blivit utsedd till det roligaste ögonblicket i Sveriges historia, utan dessutom för att ha plankat den. Det är på inget sett min intention. Snarast tvärtom. Donne anses, delvis tack vare den ovanstående dikten, vara en av den metafysiska poesins giganter. Wilander anses, delvis tack vare den ovanstående dikten, vara det ultimata beviset för att skomakare trots allt nog borde bliva vid sina lästar. Det är inte riktigt rättvist. Mats Wilander lyckas, efter lite peppning från Fredrik Belfrage, åtminstone nästan nå upp till metafysikens högsta höns. John Donne skulle inte ha tagit hem en enda match på ATP-touren. Så jag reser mig upp och går min väg. De flesta metafysiska diktares anseenden tänds och släcks alltför långsamt.
PUSS!
/Olaf Thon
Fotnoter about hard facts
Exempel på andra tillfällen när man inte riktigt tänker på det man borde - När man värvar Yan Golubovsky, när man sjunger "We Shall Overcome" eller när man pratar om Martin Dahlin, fotbollsspelaren.
Mats Wilander - Visste du att han tidigare spelade tennis? Han vann ett flertal tävlingar. Många gånger vann han till och med matcher utan att ens förlora ett set. Jag har läst det.
Fredrik Belfrage - Han ljuger.
Ibland inser man så smått att man kanske inte riktigt sitter och tänker på det man borde. Ett exempel på det är när man, med tre pints Kronenbourg 1664 vilande i huvudet sedan gårdagskvällen, under English Literature-lektion läser John Donnes ”The Flea” (som, i korta drag, går ut på att loppor också har rätt att leva, och att om man dödar en sådan kan man lika gärna begå vilka synder som helst) och plötsligt ser de ofrånkomliga likheterna med Mats Wilanders ”Droppen” (som i korta drag går ut på, tror jag, att sockerbitar och cigaretter också har rätt att leva, och att om dödar sådana kan man eventuellt smutsa ned sin fina, vita tröja). Jag anser mig tvivelsutan att vara något på spåren här.
Låt mig ge er några jämförande exempel:
Donne: ”Mark but this flea, and mark in this,
How little that which thou deniest me is ;
It suck'd me first, and now sucks thee.”
How little that which thou deniest me is ;
It suck'd me first, and now sucks thee.”
Wilander: “Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik. Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta.”
Donne: “A sin, nor shame, nor loss of maidenhead ;
Yet this enjoys before it woo,
And pamper'd swells with one blood made of two ;
And this, alas ! is more than we would do.
O stay, three lives in one flea spare.”
Wilander: “Jag greppar dem mellan tummen och pekfingert. Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet. Plopp lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen. Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas. Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats.”
Donne: “Cruel and sudden, hast thou since
Purpled thy nail in blood of innocence?
Wherein could this flea guilty be,
Except in that drop which it suck'd from thee?”
Wilander: “Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe. Dom dör bara för att ge mig njutning. På bordet står också en askkopp. Det ligger fem fimpade cigaretter i den. Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav. En onödig massgrav.”
Här skulle man ju nu kunna tro att jag ska anklaga Wilander för att inte bara ha skrapat ihop en dikt som, rättmätigt, blivit utsedd till det roligaste ögonblicket i Sveriges historia, utan dessutom för att ha plankat den. Det är på inget sett min intention. Snarast tvärtom. Donne anses, delvis tack vare den ovanstående dikten, vara en av den metafysiska poesins giganter. Wilander anses, delvis tack vare den ovanstående dikten, vara det ultimata beviset för att skomakare trots allt nog borde bliva vid sina lästar. Det är inte riktigt rättvist. Mats Wilander lyckas, efter lite peppning från Fredrik Belfrage, åtminstone nästan nå upp till metafysikens högsta höns. John Donne skulle inte ha tagit hem en enda match på ATP-touren. Så jag reser mig upp och går min väg. De flesta metafysiska diktares anseenden tänds och släcks alltför långsamt.
PUSS!
/Olaf Thon
Fotnoter about hard facts
Exempel på andra tillfällen när man inte riktigt tänker på det man borde - När man värvar Yan Golubovsky, när man sjunger "We Shall Overcome" eller när man pratar om Martin Dahlin, fotbollsspelaren.
Mats Wilander - Visste du att han tidigare spelade tennis? Han vann ett flertal tävlingar. Många gånger vann han till och med matcher utan att ens förlora ett set. Jag har läst det.
Fredrik Belfrage - Han ljuger.
Kommentarer
Postat av: The Flea
Det var lattjo, men jag märkte att han hade en pistol. Han stal min dikt. /Stefan Hellqvist
Postat av: msy e.
hahahahahah ahahahah ahahahaa! jag tror jag dör...
Trackback
