Et in Arcadia Ego
Hej igen!
Hillerious Hille bloggar, finsmakare som hon är, för fullt om Brideshead Revisited för tillfället. Och när man tänker på Brideshead Revisited är det svårt att inte tänka på halvhjärtat maskerad, undertryckt homoerotik. En såklart alltid skojig tankeprocess. Jonas K. brukar vara skicklig på att peka ut svenska sportjournalisters obändliga vilja att, hett och länge och med efterföljande spooning, ligga med de svenska NHL-stjärnorna, först och främst Mats Sundin, något som kan ta sig uttryck i att de förundras över att "en så stor man har så små skridskor".
Men det är inte bara inom den brittiska mellankrigstidens aristokrati och NHL-hockeyn som män gillar män mer än de är bekväma med att erkänna. Redan de gamla grekerna (ja, faktiskt bokstavligt) var även de rätt bra på det. Den Aten-baserade litteraturkritikern Longinos beskrev på hundratalet efter Kristus i en skrift om litterär storhet sin favorit Demosthenes som följer:
"När Demosthenes tar vid förenar han hos sig själv det storartade geniets mest fulländade färdigheter: tal av intensiv höghet, levande känslor, överflöd, skärpa, snabbhet, och så viktigast: all denna ouppnåeliga våldsamhet och kraft - när han förenar dessa närmast gudasända gåvor (det vore hädiskt att kalla dem mänskliga) besegrar han alla med de goda sidor han äger och kompenserar för dem han inte äger, och kraften i hans åska och ljuset i hans blixt överträffar alla talare i alla tider, och det vore lättare att betrakta blixten när den slår ned än att med stadig blick möta hans känsloutbrott som kommer slag i slag."
Behöver du en näsduk, Longinos?
PUSS!
/Lars Toborg
Fotnoter about hard facts
Brideshead Revisited - Jag jobbar för stunden hårt med att etablera en trend där en person i varje vänskapskrets, likt Sebastian, alltid ska bära runt på en teddybjörn. Elly har visat intresse för uppdraget. Det kommer att bli bra det här.
Homoerotik - "Det osade kvasipedofil homoerotik om hela situationen. Det tyckte vi redan då (även om vi kanske snarare använde uttryck som 'de är säkert bögar'), men det brydde vi oss mest om för att verka populärkulturellt påhittiga.", som Filip och Fredrik väljer att beskriva tv-serien Batman & Robin.
Jonas K. - Paris Fred Rimmy.
Vilja ligga med Mats Sundin - Ett annat exempel är Per Bjurmans bevingade "Jag börjar oroa mig för att Sudden byter om för fort. Varje gång han kommer ut från omklädningsrummen tränger eftersvetten fram i en alltjämt rödsprängd panna. Här i Wachovia Center är det riktigt alarmerande. Det ser ut som han inte torkat sig efter duschen - alternativt inte duschat alls."
Kristus - Hommage à Den Smorde.
Longinos - Det ska sägas att historiska efterforskningar visar att det inte är Longinos som skrivit den text jag citerar, då det visat sig att texten skrivits ett par sekel innan Longinos ska ha levt. Man vet dock inte vem som i stället skrivit texten och författaren till verket kallas därför i bland för Pseudo-Longinos för att markera detta. Min dröm är att i framtiden under titeln Pseudo-Oskar tillskrivas äran för någon annans bok. "Röda Rummet" ligger exempelvis ganska bra i tiden.
Hillerious Hille bloggar, finsmakare som hon är, för fullt om Brideshead Revisited för tillfället. Och när man tänker på Brideshead Revisited är det svårt att inte tänka på halvhjärtat maskerad, undertryckt homoerotik. En såklart alltid skojig tankeprocess. Jonas K. brukar vara skicklig på att peka ut svenska sportjournalisters obändliga vilja att, hett och länge och med efterföljande spooning, ligga med de svenska NHL-stjärnorna, först och främst Mats Sundin, något som kan ta sig uttryck i att de förundras över att "en så stor man har så små skridskor".
Men det är inte bara inom den brittiska mellankrigstidens aristokrati och NHL-hockeyn som män gillar män mer än de är bekväma med att erkänna. Redan de gamla grekerna (ja, faktiskt bokstavligt) var även de rätt bra på det. Den Aten-baserade litteraturkritikern Longinos beskrev på hundratalet efter Kristus i en skrift om litterär storhet sin favorit Demosthenes som följer:
"När Demosthenes tar vid förenar han hos sig själv det storartade geniets mest fulländade färdigheter: tal av intensiv höghet, levande känslor, överflöd, skärpa, snabbhet, och så viktigast: all denna ouppnåeliga våldsamhet och kraft - när han förenar dessa närmast gudasända gåvor (det vore hädiskt att kalla dem mänskliga) besegrar han alla med de goda sidor han äger och kompenserar för dem han inte äger, och kraften i hans åska och ljuset i hans blixt överträffar alla talare i alla tider, och det vore lättare att betrakta blixten när den slår ned än att med stadig blick möta hans känsloutbrott som kommer slag i slag."
Behöver du en näsduk, Longinos?
PUSS!
/Lars Toborg
Fotnoter about hard facts
Brideshead Revisited - Jag jobbar för stunden hårt med att etablera en trend där en person i varje vänskapskrets, likt Sebastian, alltid ska bära runt på en teddybjörn. Elly har visat intresse för uppdraget. Det kommer att bli bra det här.
Homoerotik - "Det osade kvasipedofil homoerotik om hela situationen. Det tyckte vi redan då (även om vi kanske snarare använde uttryck som 'de är säkert bögar'), men det brydde vi oss mest om för att verka populärkulturellt påhittiga.", som Filip och Fredrik väljer att beskriva tv-serien Batman & Robin.
Jonas K. - Paris Fred Rimmy.
Vilja ligga med Mats Sundin - Ett annat exempel är Per Bjurmans bevingade "Jag börjar oroa mig för att Sudden byter om för fort. Varje gång han kommer ut från omklädningsrummen tränger eftersvetten fram i en alltjämt rödsprängd panna. Här i Wachovia Center är det riktigt alarmerande. Det ser ut som han inte torkat sig efter duschen - alternativt inte duschat alls."
Kristus - Hommage à Den Smorde.
Longinos - Det ska sägas att historiska efterforskningar visar att det inte är Longinos som skrivit den text jag citerar, då det visat sig att texten skrivits ett par sekel innan Longinos ska ha levt. Man vet dock inte vem som i stället skrivit texten och författaren till verket kallas därför i bland för Pseudo-Longinos för att markera detta. Min dröm är att i framtiden under titeln Pseudo-Oskar tillskrivas äran för någon annans bok. "Röda Rummet" ligger exempelvis ganska bra i tiden.
We're trying to live in a society
Hej igen!
Jag tog steget tillbaka in i verkligheten i dag. Efter att ha legat feberdäckad i en vecka har jag kravlat mig upp och låtit solen skina i mina ögon igen och låtit min omvärld ta emot mig med sina utsträckta armar. Med tanke på att jag till 96 % spenderat den senaste veckan i mitt vackra studentrum så har dagen inneburit en ganska hård acklimatiseringsfas tillbaka till min plats i samhället.
Det var faktiskt en ganska problematisk process. Min flickvän, som för övrigt är misstänkt lik Helen Hunt, hade under veckan hunnit gifta sig med en man som jag kunde svära på var Mr Big från Sex & the City, men som själv påstår att han heter Jerry Spalding. Dessutom hade min sjukdomstid förändrat mig som person och ovanpå det saknade jag min vän som jag mot alla odds kommit så nära. Det var en volleyboll som jag döpt till Wilson... Nej nej nej... vänta lite, det här är ju handlingen till Cast Away med Tom Hanks! Snacka om fel. Vi tar om...
Det blev aldrig riktigt som förr. Även om jag såklart var glad att vara tillbaka gjorde alla sår som jag ådragit mig för ont. Därför gav jag alla mina ägodelar till min vän Sam och begav mig sedan tillsammans med trollkarlen Gandalf och min farbror Bilbo till Undying Lands... Nej! Nej! Det där är slutet på Sagan om Ringen-trilogin! En gång till...
När jag gick ner på stan så slogs jag som så ofta av det bisarra i att människor här går runt utan byxor... NEJ, Oskar! Det är Ankeborg!
Hm, ja. Det kanske är lika bra att bryta där. Låt oss i all korthet konstatera att jag är frisk och att det är betydligt roligare än att vara sjuk.
PUSS!
/Henry Heimlich
Fotnoter about hard facts
Mr Big - Eller Mr Bigot, som man säger i Chandler Bing-branschen.
Nej nej nej... - Hommage à Tillasvägens stiligaste amerikanare.
Nej! Nej! - Hommage à Gudrun Schyman på självförsvarskurs. Att det klippet inte finns på YouTube ringar in allt som är fel med nätet.
NEJ, Oskar! - Hommage à en felslagen passning, en innebandyklubba, en sarg och en idrottslärare med mer positiv pondus än en stasad Tommy Söderberg.
Ankeborg - Alla som kan sin "Sunes Sommar" vet att det ligger guldpengar på gatorna där.
Jag tog steget tillbaka in i verkligheten i dag. Efter att ha legat feberdäckad i en vecka har jag kravlat mig upp och låtit solen skina i mina ögon igen och låtit min omvärld ta emot mig med sina utsträckta armar. Med tanke på att jag till 96 % spenderat den senaste veckan i mitt vackra studentrum så har dagen inneburit en ganska hård acklimatiseringsfas tillbaka till min plats i samhället.
Det var faktiskt en ganska problematisk process. Min flickvän, som för övrigt är misstänkt lik Helen Hunt, hade under veckan hunnit gifta sig med en man som jag kunde svära på var Mr Big från Sex & the City, men som själv påstår att han heter Jerry Spalding. Dessutom hade min sjukdomstid förändrat mig som person och ovanpå det saknade jag min vän som jag mot alla odds kommit så nära. Det var en volleyboll som jag döpt till Wilson... Nej nej nej... vänta lite, det här är ju handlingen till Cast Away med Tom Hanks! Snacka om fel. Vi tar om...
Det blev aldrig riktigt som förr. Även om jag såklart var glad att vara tillbaka gjorde alla sår som jag ådragit mig för ont. Därför gav jag alla mina ägodelar till min vän Sam och begav mig sedan tillsammans med trollkarlen Gandalf och min farbror Bilbo till Undying Lands... Nej! Nej! Det där är slutet på Sagan om Ringen-trilogin! En gång till...
När jag gick ner på stan så slogs jag som så ofta av det bisarra i att människor här går runt utan byxor... NEJ, Oskar! Det är Ankeborg!
Hm, ja. Det kanske är lika bra att bryta där. Låt oss i all korthet konstatera att jag är frisk och att det är betydligt roligare än att vara sjuk.
PUSS!
/Henry Heimlich
Fotnoter about hard facts
Mr Big - Eller Mr Bigot, som man säger i Chandler Bing-branschen.
Nej nej nej... - Hommage à Tillasvägens stiligaste amerikanare.
Nej! Nej! - Hommage à Gudrun Schyman på självförsvarskurs. Att det klippet inte finns på YouTube ringar in allt som är fel med nätet.
NEJ, Oskar! - Hommage à en felslagen passning, en innebandyklubba, en sarg och en idrottslärare med mer positiv pondus än en stasad Tommy Söderberg.
Ankeborg - Alla som kan sin "Sunes Sommar" vet att det ligger guldpengar på gatorna där.
Ännu är jag inte obotligt frisk
Hej igen!
Det här med att ha feber är, som vi alla vet, alltid festligt. Jag har själv haft äran och glädjen att uppleva det hela den här veckan medan jag umgåtts med min härliga kamrat halsfluss. Jag ska nu lista de tre skojigaste fenomenen som kommer med att ha feber, samtliga punkter exemplifierade med tillhörande Scrubs-klipp:
♦ Man fryser lika mycket som Turk gör här.
♦ ...såvida man inte svettas lika mycket som J.D. och Turk gör efter tio sekunder här (se den italienska språkkursen som en gratisbonus).
♦ Man har ungefär lika bra kontroll på när man somnar som de här patienterna.
PUSS!
/Wolfgang Hesl
Fotnoter about hard facts
Att ha feber - Mitt mål nu är att inte gå miste om den dag som Aftonbladet-Andrev missade här.
Svettas - "Am I doomed to sweat like a pig for the rest of my life?", som Homer Simpson brukar undra.
Det här med att ha feber är, som vi alla vet, alltid festligt. Jag har själv haft äran och glädjen att uppleva det hela den här veckan medan jag umgåtts med min härliga kamrat halsfluss. Jag ska nu lista de tre skojigaste fenomenen som kommer med att ha feber, samtliga punkter exemplifierade med tillhörande Scrubs-klipp:
♦ Man fryser lika mycket som Turk gör här.
♦ ...såvida man inte svettas lika mycket som J.D. och Turk gör efter tio sekunder här (se den italienska språkkursen som en gratisbonus).
♦ Man har ungefär lika bra kontroll på när man somnar som de här patienterna.
PUSS!
/Wolfgang Hesl
Fotnoter about hard facts
Att ha feber - Mitt mål nu är att inte gå miste om den dag som Aftonbladet-Andrev missade här.
Svettas - "Am I doomed to sweat like a pig for the rest of my life?", som Homer Simpson brukar undra.
Den moderna teknikens inbilskhet
Hej igen!
Det är olyckligt för alla som heter My att Y sitter bredvid U på tangentbordet. Och det är olyckligt för den som eventuellt har en fallenhet för ordet "kul" att K sitter bredvid L (jag menar, hur löjligt blir det inte om man råkar skriva "lul"?).
PUSS!
/Eskul, Eljas, Eberhart
Det är olyckligt för alla som heter My att Y sitter bredvid U på tangentbordet. Och det är olyckligt för den som eventuellt har en fallenhet för ordet "kul" att K sitter bredvid L (jag menar, hur löjligt blir det inte om man råkar skriva "lul"?).
PUSS!
/Eskul, Eljas, Eberhart
Jerry, I need my massage, can't you see I'm burned out?
Hej igen!
Livet som student är inte bara en dans på rosor. Det är en hel del hårt slit också. Se bara på mitt schema för den här veckan:
Måndag:
09.15-12.00 Seminarium
17.00-17.45 Skriva blogg
Tisdag:
21.40-22.10 Telefonmöte om radioprogram
Onsdag:
10.00-11.00 Kaffe
11.40-12.00 Handledningsmöte om radioprogram med Ni na ni na ni na na-mannen. De första fem minuterna ägnas åt att diskutera min Velvet Underground-t-shirt.
12.30-12.45 Skriva blogg
20.00-22.00 Tvätta
Torsdag:
13.00-16.00 Manusmöte om radioprogram
19.00-20.00 Äta chips
Fredag:
10.00-11.00 Inspelning av radioprogram
Ja, ni ser själva. En stilstudie i konsten burning your candle from both ends. Ge mig semester innan jag blir lika utarbetad som Stan Hooper!
PUSS!
/Uwe Harttgen
Fotnoter about hard facts
Inte bara en dans på rosor - "Livet är inte bara en dans på rosor, det är en fest också", som min käre far lärde mig i en tidig ålder.
Stan Hooper - Saturday Night Live-personligheten Norm Macdonalds sitcom-karaktär som varje vecka har ett minutlångt tv-inslag där han sammanfattar den gångna veckan. Han antas därför av lokalbefolkningen "bara arbeta en minut i veckan".
Livet som student är inte bara en dans på rosor. Det är en hel del hårt slit också. Se bara på mitt schema för den här veckan:
Måndag:
09.15-12.00 Seminarium
17.00-17.45 Skriva blogg
Tisdag:
21.40-22.10 Telefonmöte om radioprogram
Onsdag:
10.00-11.00 Kaffe
11.40-12.00 Handledningsmöte om radioprogram med Ni na ni na ni na na-mannen. De första fem minuterna ägnas åt att diskutera min Velvet Underground-t-shirt.
12.30-12.45 Skriva blogg
20.00-22.00 Tvätta
Torsdag:
13.00-16.00 Manusmöte om radioprogram
19.00-20.00 Äta chips
Fredag:
10.00-11.00 Inspelning av radioprogram
Ja, ni ser själva. En stilstudie i konsten burning your candle from both ends. Ge mig semester innan jag blir lika utarbetad som Stan Hooper!
PUSS!
/Uwe Harttgen
Fotnoter about hard facts
Inte bara en dans på rosor - "Livet är inte bara en dans på rosor, det är en fest också", som min käre far lärde mig i en tidig ålder.
Stan Hooper - Saturday Night Live-personligheten Norm Macdonalds sitcom-karaktär som varje vecka har ett minutlångt tv-inslag där han sammanfattar den gångna veckan. Han antas därför av lokalbefolkningen "bara arbeta en minut i veckan".
Fotriktiga skor
Hej igen!
Att ha ett anteckningsblock med Tintin och Milou på kan ta en till oanade höjder. Redan att min "Att tala II"-lärare är den här killen tyckte jag var kul. Men tack vare mitt block lärde jag mig att det bara var början.
Så här gick det till:
(Setting: Klassrummet strax innan seminarium)
En klasskamrat (vi kan kalla henne Feven) som ser blocket: Åh, vad fint!
Jag (vi kan kalla mig Tug): Yep. Absolut. Jag skrev förresten min
populärvetenskapliga text om professor Kalkyl.
Här bryter läraren (vi kan kalla honom Ni na ni na ni na na-mannen) in: Professor Kalkyl? Jag var faktiskt honom i Aftonbladet en gång. Ja, de tyckte tydligen att jag passade för det.
Och jo, det är faktiskt sant. Se bara. Min lärare har alltså blivit utsedd till professor Kalkyl (!) av Filip Hammar (!!) iklädd (vilket du kan se om du klickar på artikelseriens huvudnummer) Matti Toivonen-page (!!!). I min lilla värld är det fantastiskt roligt.
PUSS!
/Mull Pascha
Fotnoter about hard facts
Tintin - "Gnag av repen, Milou!"
Feven - Lärde oss att "hiphop är ej kläderna vi bär", att tänka på att "spela ej ghetto när ni har det bra ställt", "element respekt" och "icke bite".
Ni na ni na ni na na-mannen - Hommage à Filip, Fredrik och Brandmannen-mannen.
Att ha ett anteckningsblock med Tintin och Milou på kan ta en till oanade höjder. Redan att min "Att tala II"-lärare är den här killen tyckte jag var kul. Men tack vare mitt block lärde jag mig att det bara var början.
Så här gick det till:
(Setting: Klassrummet strax innan seminarium)
En klasskamrat (vi kan kalla henne Feven) som ser blocket: Åh, vad fint!
Jag (vi kan kalla mig Tug): Yep. Absolut. Jag skrev förresten min
populärvetenskapliga text om professor Kalkyl.
Här bryter läraren (vi kan kalla honom Ni na ni na ni na na-mannen) in: Professor Kalkyl? Jag var faktiskt honom i Aftonbladet en gång. Ja, de tyckte tydligen att jag passade för det.
Och jo, det är faktiskt sant. Se bara. Min lärare har alltså blivit utsedd till professor Kalkyl (!) av Filip Hammar (!!) iklädd (vilket du kan se om du klickar på artikelseriens huvudnummer) Matti Toivonen-page (!!!). I min lilla värld är det fantastiskt roligt.
PUSS!
/Mull Pascha
Fotnoter about hard facts
Tintin - "Gnag av repen, Milou!"
Feven - Lärde oss att "hiphop är ej kläderna vi bär", att tänka på att "spela ej ghetto när ni har det bra ställt", "element respekt" och "icke bite".
Ni na ni na ni na na-mannen - Hommage à Filip, Fredrik och Brandmannen-mannen.
I don't care about your stupid Man Cards
Effekt av att korridoren luktar nybakade kanelbullar:
Jag tänker på mamma och längtar hem.
Jag tänker på mamma och längtar hem.
Drinking soda, looking happy, taking pictures, so clompletly stupid
Hej igen!
När någon ber mig att räkna upp min favoritmusik brukar alltid White Stripes vara ett av banden jag nämner. Lite av ren vana och lite för gamla tiders skull, antar jag. Det kan omöjligen bero på att jag spelar deras skivor ofta i alla fall. Jag insåg nämligen i går att det var någon gång kring telegrafanvändandets peak som jag senast lyssnade på dem. Jag antar att jag tagit min vänskap med de fyra första albumen för så given att jag slutat umgås med dem.
För det är de fyra första albumen det handlar om. Det femte (låt oss aldrig nämna det sjätte!) är förvisso också bra, men det var när de släppte "Blue Orchid", denna usla ursäkt till förstasingel, som illusionen om bandets ofelbarhet raserades. Fram tills dess hade de befunnit sig i en ständigt stegrande, halsbrytande utveckling och alltid med nya bevis på en fullständigt oantastbar smak. "All D.I.Y. punk-country-blues-metal singer/songwriting duos should sound this good", som Chris Handyside så träffande uttryckte det i sin recension av debutplattan. Och sedan var det såklart roligt att ingen tycktes veta om Jack och Meg White var syskon med varandra eller ex-makar. Och att de klädde sig som matchande polkagrisar. Jag är rätt säker på att det började gå utför när Jack la på sig 65 kilo, övergav sin Eli Cash-page för en axellång, otvättad Tom Petty-frisyr och började bära hög, svart hatt.
Så. Om du, som jag, vill återuppväcka, eller kanske till och med föda, en White Stripes-förälskelse har jag upprättat en trestegsplan. Varje steg består av fem låtar. De första fem finns där för att i ett grundläggande skede introducera dig till och övertyga dig om gruppens briljans, de kommande fem för att lyfta fram återstoden av det allra mest vitala av materialet och de sista fem för att ge dig låtarna som det i längden är ohållbart att försöka klara sig utan. Så lyssna genom varje steg ett par gånger, ta en kopp kaffe och ta dig sedan an nästa.
Steg 1:
♦ The Hardest Button to Button
♦ I'm Bound to Pack it Up
♦ The Big Three Killed My Baby
♦ Fell in Love with a Girl
♦ Seven Nation Army
Steg 2:
♦ Apple Blossom
♦ Girl, You Have No Faith in Medicine
♦ Astro
♦ You're Pretty Good Looking (for a Girl)
♦ We're Going to Be Friends
Steg 3:
♦ One More Cup of Coffee (Valley Below)
♦ Why Can't You Be Nicer to Me?
♦ Cold, Cold Night
♦ Sugar Never Tasted so Good
♦ There's No Home for You Here
Och, vips, så har du inte bara en trestegsplan utan också en 15 låtar lång blandskiva klar att bränna. Medan du bränner kan du njuta av följande andlöst glimrande sidoprojekt.
PUSS!
/Heiko Westermann
Fotnoter about hard facts
Telegraf - Hommage à Tintin.
Usla ursäkt - Får mig osökt att tänka på Derek Shepherd (så där, nu fångade jag Ellys uppmärksamhet också).
D.I.Y. - Förkortning för "do it yourself". Inte helt olikt T.M.I. som Michael Scott, USA:s David Brent, kommenterar så här: "T.M.I.? Too Much Information. It's just easier to say 'T.M.I.'. I used to say 'don't go there', but that's lame."
När någon ber mig att räkna upp min favoritmusik brukar alltid White Stripes vara ett av banden jag nämner. Lite av ren vana och lite för gamla tiders skull, antar jag. Det kan omöjligen bero på att jag spelar deras skivor ofta i alla fall. Jag insåg nämligen i går att det var någon gång kring telegrafanvändandets peak som jag senast lyssnade på dem. Jag antar att jag tagit min vänskap med de fyra första albumen för så given att jag slutat umgås med dem.
För det är de fyra första albumen det handlar om. Det femte (låt oss aldrig nämna det sjätte!) är förvisso också bra, men det var när de släppte "Blue Orchid", denna usla ursäkt till förstasingel, som illusionen om bandets ofelbarhet raserades. Fram tills dess hade de befunnit sig i en ständigt stegrande, halsbrytande utveckling och alltid med nya bevis på en fullständigt oantastbar smak. "All D.I.Y. punk-country-blues-metal singer/songwriting duos should sound this good", som Chris Handyside så träffande uttryckte det i sin recension av debutplattan. Och sedan var det såklart roligt att ingen tycktes veta om Jack och Meg White var syskon med varandra eller ex-makar. Och att de klädde sig som matchande polkagrisar. Jag är rätt säker på att det började gå utför när Jack la på sig 65 kilo, övergav sin Eli Cash-page för en axellång, otvättad Tom Petty-frisyr och började bära hög, svart hatt.
Så. Om du, som jag, vill återuppväcka, eller kanske till och med föda, en White Stripes-förälskelse har jag upprättat en trestegsplan. Varje steg består av fem låtar. De första fem finns där för att i ett grundläggande skede introducera dig till och övertyga dig om gruppens briljans, de kommande fem för att lyfta fram återstoden av det allra mest vitala av materialet och de sista fem för att ge dig låtarna som det i längden är ohållbart att försöka klara sig utan. Så lyssna genom varje steg ett par gånger, ta en kopp kaffe och ta dig sedan an nästa.
Steg 1:
♦ The Hardest Button to Button
♦ I'm Bound to Pack it Up
♦ The Big Three Killed My Baby
♦ Fell in Love with a Girl
♦ Seven Nation Army
Steg 2:
♦ Apple Blossom
♦ Girl, You Have No Faith in Medicine
♦ Astro
♦ You're Pretty Good Looking (for a Girl)
♦ We're Going to Be Friends
Steg 3:
♦ One More Cup of Coffee (Valley Below)
♦ Why Can't You Be Nicer to Me?
♦ Cold, Cold Night
♦ Sugar Never Tasted so Good
♦ There's No Home for You Here
Och, vips, så har du inte bara en trestegsplan utan också en 15 låtar lång blandskiva klar att bränna. Medan du bränner kan du njuta av följande andlöst glimrande sidoprojekt.
PUSS!
/Heiko Westermann
Fotnoter about hard facts
Telegraf - Hommage à Tintin.
Usla ursäkt - Får mig osökt att tänka på Derek Shepherd (så där, nu fångade jag Ellys uppmärksamhet också).
D.I.Y. - Förkortning för "do it yourself". Inte helt olikt T.M.I. som Michael Scott, USA:s David Brent, kommenterar så här: "T.M.I.? Too Much Information. It's just easier to say 'T.M.I.'. I used to say 'don't go there', but that's lame."
