tug

Hej igen!

Rackarns. Nu har det hänt igen. Jag har blivit berövad på en kreativ idé. Det händer oftare än man kanske kan tro. Några exempel:

1) Jag ville länge göra en film där ett skämt bygger på att karaktären är så fasligt lik skådespelaren som gestaltar rollen. Detta var en originell tanke till att Ocean's Twelve kom. Där spelar Julia Roberts en bandit som utnyttjar det faktum att hon "är så lik filmstjärnan Julia Roberts".

2) Jag smidde planer på att skriva en roman där huvudkaraktären heter som jag trots att det mesta av historien är fiktivt. Men sedan hann de fula fiskarna Daniel Sjölin och Jonas Hassen Khemiri före.

3) Och så nu senast. En av mina äldsta idéer har varit att skriva en bok om olika aspekter av fotboll som jag gillar. Några texter som handlar om favoritspelare, några om min egen karriär, lite om publikerfarenheter, om favoritmatcher och så vidare. I slutänden skulle det ge en sorts helhetsbild av sporten jag älskar. Jag insåg att innan jag kunde ge ut boken skulle jag vara tvungen att vara "ett namn" för att någon skulle vara intresserad av att läsa den. Det behöver jag emellertid inte fundera på något mer. Mats Olsson har nu nämligen gett ut en sådan bok. Frick! Även du, min Mats-Brutus. Jag som trodde att vi var vänner.


Men i uppriktighetens namn har jag inga som helst problem att förlåta honom. Bland annat för att han skriver om Eric Cantona i boken. The Motherfucking Cantona, en av mitt livs största hjältar. The man with more charisma than the law allows. När jag var i min mest idoldyrkarkompatibla ålder, på mellanstadiet, och hejade på Manchester United som allra mest dök han upp. En fransman med en hållning som fick en tupp att se skamsen ut, med bastanta ögonbryn, med ett temperament som gjorde att han inte tvekade att kasta bollen på domaren om han var missnöjd, alltid med kaptensbindeln på fel arm och kragen uppfälld. Han spelade in reklamfilmer för Nike där han, bokstavligt talat, besegrade ondskan. Och han var alltid något så inibänken bra och gjorde, som det kändes, alltid mål.

Jag har haft många förebilder och idoler i mitt liv men väldigt få har fått mig att rent fysiskt härma dem. Med Cantona var det annat. Jag spelade alltid fotboll med kragen uppfälld, bar alltid min lagkaptensbindel på höger arm och hade det inte varit för att jag redan som det var brukade ha kort, kort hår på den tiden så hade jag förmodligen rakat huvudet när han gjorde det, mitt under den värsta hypen.


Men det är inte enda skälet till att jag förlåter Mats Olsson. Ska jag vara ärlig får han göra vad han vill, han har alltid min välsignelse. Det finns förvisso onekligen en hel del att ifrågasätta när det gäller hans fotbollsanalytiska kunskaper, däremot kan ingen någonsin ifrågasätta hans enorma briljans.

Jag kommer alltid ha en speciell relation till Mats Olsson. Det är nämligen hans förtjänst, eller fel om man så vill, att jag är den jag är, att jag gör det jag gör och i slutänden att den här bloggen finns. Det var nämligen när jag på allvar började läsa Mats Olsson under högstadiet som jag insåg vad jag ville göra. Skriva, skriva, skriva. Och titta på fotboll. Det var det första yrket som jag verkligen, på allvar, kunde se framför mig att göra för resten av mitt liv. Det var i en tid när jag ganska nyligen, tack vare omvärldens reaktioner, insett att jag kanske hade en talang för det där med skrivande. Att det där som kändes så enkelt och självklart kanske inte var så enkelt och självklart för alla andra. Jag befann mig i den sprudlande, inspirerande och kreativt blomstrande fas som den fantastiska Fridah (som det så välförtjänt går så bra för nu, passa på och läs henne innan hon blir alltför världsberömd och börjar ta betalt för sina blogganteckningar!) verkar befinna sig i just nu. Och det var Mats Olsson (tillsammans med Tintin naturligtvis!) som tornade upp sig som en idol och en förebild, som fick mig att förstå vad som var mitt drömyrke.



Och naturligtvis skriver jag allt detta enbart som en terapi för att låta bli att tänka på morgondagens monstermatch mot norra Siljans eget Gomorra, då jävlar smäller det. Jag är så nervös att jag snart kommer äta upp mitt eget ansikte. Nu ordnar du till det här, Elias!


PUSS!

/Hans-Peter Briegel

Fotnoter about hard facts


Berövad på kreativia idéer  -  Min vän Cosmo Kramer brukar också ha problem att få sina idéer förverkligade. Han granne har en teori om varför: "No resources, no skill, no talent, no ability, no brains?"

Fotboll  -  "What I have in my room right now is what in football terms is known as a slam dunk", som John Dorian brukar säga om sina dejter.

Helhet  -  Hommage à Norr Lindbergs egen Bangs McCoy.

Cantona besegrar ondskan  -  Det ser ut så här:




Höger arm  -  Jag bär för övrigt fortfarande min klocka på högerarmen, vilket bland annat är en Cantona-hommage.

Gomorra  -  Hommage à Sodom.

Elias  -  Ornäs Ray Bourque.