tug

 

Leksands mål: 4-1 Fredrik Händemark (Martin Grönberg, Tobias Forsberg).

 

***

 

Nej, inte i kväll heller.

 

***

 

Det var två lag långt ner i tabellen som möttes i kväll. Två lag i behov av både poäng och form.

 

Visste man det inte före matchen såg man det definitivt i första perioden.

 

Jag trodde nästan att jag hade hamnat framför en informationsfilm som skulle illustrera SHL:s sjunkande publiksiffror och falnande attraktionskraft.

 

Båda lagen såg ut att lida totalt brist på såväl taktiskt tänkande som samspel. Vi fick i stället se illa klaffande passningsspel framåt och virrigt försvarsspel bakåt. De möjligheter som vaskades fram var därför mestadels resultatet av individuella prestationer. Spelet flöt på i ungefär samma tempo som en Roy Andersson-film.

 

***

 

I andra perioden skruvades farten upp men den bristande organisation kvarstod. Det innebar att mängden målchanser ökade och hade något av lagen haft någon form av självförtroende eller skärpa hade det laget gjort minst ett par mål i perioden. Speciellt var det Leksand som fick många lägen men varje gång gick det för långsamt, skotten blev för lösa och/eller gick rakt på målvakten.

 

***

 

Eric Himelfarb, som ju spelade mot sitt förra lag, var aktiv i kväll och ordnade fram många av farligheterna men var också en av dem som allra oftast själv syndade när det var dags att sätta pucken i nät.

 

***

 

Leksand vore inte årets Leksand om man inte såg till att dra på sig ett psykologist tungt baklängesmål på halsen.

 

Andra perioden var enligt konstens alla regler slut när Brian Connelly gick från att vara till synes ohotad till att plötsligt befinna sig i en svärm av bytande LHC-spelare, tappa pucken och få se Broc Little ta sig fram och peta in 1-0.

 

Oaktsamt av Connelly? Kanske. För många spelare på isen? Förmodligen.

 

Oavsett vilket förvandlades en helt öppen match på ett ögonblick till en vertikal uppförsbacke.

 

***

 

Men varför inte göra det ordentligt när det ändå var igång? 11 sekunder in i tredje perioden blev det 2-0. Sedan var det liksom inte så mycket mer att orda om.

 

***

 

Om jag måste ta med mig något positivt från den tredje perioden? Då väljer jag hur Tobias Forsberg formligen vibrerade av vilja att vända på den här situationen. Han dundrade fram och försökte skapa chanser och det var ingen tillfällighet att han var inblandad när Leksand till slut fick göra mål. Han tog dessutom varje chans som bjöds, både före och efter avblåsning, att trycka upp sig i motståndarnas ansikten, käfta, knuffa och flåsa i nacken, som en påminnelse om att ni fan inte ska tro att ni kan slappna av än. Det kändes som att han hann med personliga uppgörelser med var och en i hela Östergötlands län under dessa sista tjugo minuterna.

 

På lördag vill jag se honom i förstakedjan med en bokstav på bröstet som belöning.

 

 

 

***