tug

 

Leksands mål: -

 

***

 

Det är så här det är nu. Första perioden sammanfattar läget alldeles för väl.

 

En bra period med seger i skott- och tekningsstatistik, mängder av klara målchanser och en Joonas Rönnberg som får iväg ett sådant där skott som han lyckas avfyra en gång per säsong.

 

Och, naturligtvis, 0-2-underläge.

 

Det här är för starka krafter för att välta så där utan vidare.

 

***

 

Men nej, jag vet, den där känslan av att det krävs en tredjedel så mycket ansträngning för motståndarna att göra mål är väldigt sällan ett resultat av slumpen.

 

***

 

Just slump är det lätt att ropa när man ser hur Luleås tre första, matchavgörande mål föll. En puck som går i en båge och landar lägligt för knacka in 0-1. En Johan Forsberg som trillar in och stör Oscar Alsenfelts möjligheter att förhindra 0-2. En övergiven puck som styrs på Jens Bergenströms skridsko till 0-3.

 

Och visst är det en dos flyt i det.

 

Men för att ens ha en chans att få det flytet krävs det att man ges, och för all del tar sig, möjligheten att etablera spel så nära inpå målet.

 

Ju närmare en mållinje pucken studsar, ju större möjlighet att den studsar in, som de tydligen uttryckte det i det antika Grekland.

 

***

 

Frustrerat eller inte. Avgjort eller inte. Som det ser ut i tredje perioden ska det aldrig se ut.

 

***

 

Luleå hade sju olika målskyttar i kväll. Leksand har fem olika spelare som har gjort poäng under säsongen.

 

***

 

Jag vill inte vara den som gapar efter orimligt mycket.

 

Men är det verkligen att begära i överkant att Leksand ska börja göra fler mål framåt än man sparkar in i eget mål?

 

***

 

Det gäller även (eller kanske till och med i synnerhet) i svåra stunder att tänka på det postivia.

 

Toni Kähkönen är knappast svaret på alla våra nuvarande problem men oh my lord vad jag tror att han kommer att bli nyttig i längden. Lika svår att skaka av sig som Javier Bardem i "No Country for Old Men".

 

***

 

Oavsett resultat var det skönt att faktiskt få uppleva lite hockey efter en vecka där händelser utanför rinken förvandlade föreningen till ett Arrested Development-manus.

 

Tommy Salos plötsliga avhopp och lika plötsliga återkomst borde i och för sig inte förvåna någon leksing då vi har fått uppleva liknande saker ett par gånger förut, både hos motståndare på besök och hos Leksand själva.

 

Hösten 2002, i svallvågorna av att Mike Stapleton nyss hade fått sparken, tussades en 17-årig Robert Nilsson ihop med Henrik Nordfeldt och Niklas Eriksson. Det blev succé direkt hemma mot Linköping. Leksand vann med 9-2, Nilsson fick sitt elitseriegenombrott genom att göra två mål och slå tre assist och kedjan gjorde sammanlagt tolv poäng i matchen. En som inte uppskattade den här kölhalningen var Linköpings tränare Mats Weiderstål som redan i första periodpausen (när det stod 4-0) inför laget i omklädningsrummet ställde sin plats till förfogande. Efter matchen övertalades han emellertid att bli kvar (något i onödan kan tyckas då han mindre än en månad senare ändå fick sparken).

 

I juni 2008 fick, som ni nog minns, ett litet filmprojekt regisserat av Jan Huokko oanad uppmärksamhet. I augusti, när allt verkade ha lagt sig, bröt han, under oklara omständigheter, plötsligt sitt flerårskontrakt med Leksand. En dryg vecka senare skrev han, under minst lika oklara omständigheter, på samma kontrakt igen. Han snittade över en poäng per allsvensk match den efterföljande säsongen. Jag hoppas på en liknande effekt nu.

 

***

 

Nu tycker jag att vi förbereder oss för en fredag där vi inte tänker en enda hockeytanke.

 

 

 

***