tug

 

Leksands mål: 1-0 Tobias Forsberg (Kevin Kapstad, Daniel Josefsson), 2-2 Tomi Sallinen (Linus Hultström, Kevin Kapstad), 3-2 Johan Ryno (Toni Kähkönen, Mattias Ritola).

 

***

 

Det är bara att erkänna.

 

Jag har mina favoriter. Spelare som jag hejar lite extra på.

 

Tobias Forsberg är en sådan.

 

Dels för hans uppoffrande och superlojala spelstil, glappande käft och underskattade teknik.

 

Dels för att han är en av ganska få spelare kvar från när jag bevakade laget i närbild, en av de som tålmodigt som ställde upp på mitt efterhängsna intervjuande efter varje hemmamatch eller oförvarnat via telefon.

 

Och dels för att han, i en bransch med extremt många sympatiska personer, är en av de ABSOLUT trevligaste och roligaste personerna jag har träffat i hockeysvängen. Varje intervju med honom var en ynnest. Alltid med en inbjudande attityd och med ett leende på läpparna, alltid eftertänksam och samtidigt blixtsnabb i associationsbanorna. Alltid lika vass och målande i formuleringarna som sin twittrande storebror.

 

Gudarna ska veta att han inte gör mål speciellt ofta. Men när han väl gör det är det nästan alltid spektakulärt snyggt och i jämna lägen. Glöm inte hans två bakom-ryggen-avslut, i hemmamatcherna mot Västerås och Rögle, i kvalet 2013.

 

Inte undra på då att jag blev glad när han kryssade sig fram och svepte in 1-0. Speciellt när det som vanligt följdes av jubel av martinkarlssonska mått.

 

***

 

Det är lite märkligt när det är som i dag.

 

En seriejumbo som samtidigt är ett av seriens formstarkaste lag mot ett topplag som samtidigt har spelat sex raka utan seger.

 

Och Leksand sjöd av självförtroende i första perioden. På gott och ont.

 

Med den senaste tidens resultat och den fina hemmasviten i ryggen forsade man fram och dikterade villkoren. När HV 71 fick gå till anfall berodde det på att Leksand gav dem pucken.

 

För självförtroende kan leda till både bra och dåliga saker.

 

Bra som i när ens anfallsspel ger tre powerplay på mindre än tio minuter och när man gör ett vackert slalommål fram till 1-0 däremellan.

 

Dåligt som i när Johan Ryno blir övermodig och ger bort pucken som siste man i numerärt överläge vilket ger HV ett friläge som resulterar i ett straffslag och 1-1. Och dåligt som i när Mattias Ritola inte tänker sig för i mittzon och förlorar pucken, vilket slutar med att Mattias Karlsson kan valla in pucken via Linus Hultström till 1-2.

 

Och vips kunde HV gå till pausvila med ledning trots att man knappt hade ett enda ordnat anfall under hela perioden.

 

***

 

Och kanske var det den boost som HV behövde. I andra perioden var de betydligt mer aktiva vilket gav en intensiv period där båda lagen hade gott om chanser. Trots det såg den ut att sluta mållös.

 

Men Leksand hade payback att utkräva för Karlssons sena mål i första och med åtta sekunder kvar letade sig Tomi Sallinens skott in mellan benen på målvakten.

 

2-2 inför sista perioden. 

 

***

 

Välkommen tillbaka, Toni Kähkönen.

 

***

 

"Tack för det" sade Kähkönen i tredje perioden när han serverade Ryno som rundade Gustaf Wesslau och gjorde 3-2 med sitt sjätte mål på fem matcher. Och på tal om självförtroende, det såg verkligen ut som den mest naturliga saken i världen när Ryno tog emot pucken och med perfekt känsla väntade ut Wesslau.

 

Jag tänkte att det där skulle vara det matchavgörande målet. Men HV behövde bara 37 sekunder för att kvittera. Och det får nog anses som hyfsat rimligt med ett kryss, trots att Leksand hade förutsättningar att punktera matchen redan i första perioden.

 

***

 

Sallinen och Ritola utökade sina poängsviter till fyra matcher vardera.

 

***

 

Matchen med slutade med Leksands första straffavgörande för säsongen och kanske var det av ovana som bara en straff, Hultströms inledande Patrik Hersley-straff, av sex hittade in.

 

***

 

Den som vill läsa någon av mina intervjuer med Tobias Forsberg kan till exempel klicka här. Eller här. Eller här. Eller kanske här.

 

 

 

***