tug

 

Leksand har inlett säsongen mot Färjestad, Brynäs och så nu Djurgården. Tre klassiska lag. Tre lag som man som leksing alltid har haft en komplicerad relation till. Tre lag där varje möte, ända sedan jag var barn, har känts som en stormatch.

 

Det lustiga är att jag har så försvinnande få traumatiska Djurgården-minnen.

 

Färjestad har ju ändå gett oss pisksnärtar som den onämnbara semifinalserien 1997 och Brynäs slog ut Leksand ur slutspelet två gånger under 90-talet och tog sex poäng på de två kvalseriematcherna 2008.

 

Faktum är att Leksand under 23 år bara mötte Djurgården i grundseriespel. Mellan SM-finalen 1989 och kvalet 2012 möttes lagen inte en enda gång vare sig i slutspel eller kvalspel. Och kvalspelet 2012 är det Djurgården som har klart mörkast minnen från då det var deras förlust i Tegera Arena som gjorde att de definitivt åkte ur högsta serien.

 

Och utan att ha någon statistik att luta mig emot tror jag att lagen under hela min medvetenhet här delat hyfsat jämnt på de inbördes vinsterna. Och det finns många roliga skalper mot de mesta mästarna som jag gladeligen tänker tillbaka på.

 

Som 6-0-segern våren 1995 (där i och för sig Mats Lusth gjorde sitt livs enda mål i Leksands tröja, så ALLT var kanske inte hunky dory).

 

Som 10-2-vinsten hösten 1998 (där till och med Torgny Löwgren lyckades göra två mål).

 

Eller varför inte det där bytet där Hans Lodin gjorde två mål på 20 sekunder hösten 2003 när Leksand vann med 8-3?

 

 

 

***