Del 1: Leksand-Färjestad
Leksand-Färjestad 1-2 (1-0, 0-0, 0-2)
Leksands mål: 1-0 Veli-Matti Savinainen (Eric Himelfarb, Kevin Kapstad).
***
Just ja, det är så här det kan kännas.
Ledning efter fem sjättedelar av matchen.
Sedan en plötslig defensiv härdsmälta. 1-1.
Och så ett självmål med mindre än minuten kvar på det. 1-2.
Skål och välkomna.
***
Annars kändes det ju som att katten så gott som var fast i påsen. När Leksand hade klarat av kanonaden i andra perioden och den inledande anstormningen i tredje och plötsligt började skapa den ena målchansen efter den andra kändes det som att matchen snart var i hamn.
Sedan kom två väldigt hårda utvisningar på Johan Ryno och Kevin Kapstad och vände tillbaka initiativet. Detta tryfferades med att Martin Röymark plötsligt tilläts röra sig fritt i Leksands zon och vispa in 1-1.
***
Leksands första period innehöll kanske ingen glimrande ishockey men den kändes befriad från den tafatthet och det avvaktande som lätt brukar prägla premiärer. Kanske blev man hjälpta och stärkta av att det i stället var Färjestad som spridde puckar omkring sig. Oavsett vilket var det Leksand som tog kommandot, som visade att man hade längtat efter det här lika mycket som vi vid sidan hade. Och att Kapstad inte har glömt bort hur man åker skridskor, om någon nu hade fruktat det.
***
Andra perioden blev av en helt annan karaktär och Färjestad, som hade föst iväg fyra skott i första perioden, brände plötsligt på med tjugo skott.
Leksand visade då att man kan försvara sig och spika igen också med större försvarszon. Och Oscar Alsenfelt att han inte har glömt hur man jobbar med plocken, om någon nu hade fruktat det.
***
Även en skyttekung kan behöva skjuta in sig.
Pucken var knappt ens släppt förrän Veli-Matti Savinainen fick sin första målchans. En färjestadare tappade puck på egen blålinje och Savinainen smet emellan och fick skottläge i slottet och ett utmärkt läge att dela ut en mental slashing i värmlänningarnas ryggslut direkt. Tyvärr verkade han dock glömma bort att såväl ta i som att sikta.
Chans nummer två fick han på returen på ett Kapstad-skott. Men där man vill se en sniper snärta in pucken snabbare än man hinner tänka "Michael Ryder" tog han i stället emot pucken och tappade bort läget.
Det fick vara nog med övning.
När Ole-Kristian Tollefsen tog en okaraktäristisk paus från att försöka tackla sina motståndare i huvudet och i stället bjöd på en puck out ordnade han säsongens första fem mot tre-läge. Ett fint samarbete mellan Brian Connelly, Kapstad och Eric Himelfarb gav Savinainen ett nytt, ännu bättre läge i slottet och så stod det 1-0, ett mål inte helt olikt det Gabriel Karlsson gjorde framspelad av Pelle Prestberg hemma mot Timrå i kvalet 2013.
Och det är nog bäst att jag lär mig var alla "n" ska in i Savinainen. Med lite tur kan jag få skriva det namnet en hel del det närmaste året.
***
Jag hoppades att nästa eventuella skyttekung som skulle skjuta in sig skulle vara Fabian Brunnström. Men han hann bara med att bränna två frilägen i andra perioden.
***
Tröst: Senast Leksand vann en premiär i högsta serien var hösten 2000. Då slutade säsongen med att man åkte ur Elitserien för första gången.
Tröst 2: Vi kommer knappt att hinna räkna till tio innan det är lördag och dags för match mot Brynäs. Vi ses då.
Oskar Klingborn
***
