tug

Leksand-Västerås 3-1 (0-1, 1-0, 2-0)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Daniel Hermansson), 2-1 Marcus Weinstock (Tomas Kollar), 3-1 Peter Nordström.


***


Efter en poäng på två matcher och underläge efter mer än halva matchen var det här naturligtvis en moraliskt otroligt skön seger. Hade det blivit poängförlust igen hade det kunnat bli väldigt svårt mot Växjö i nästa omgång. Men. Nog för att det där med att det är en styrka att vinna när man inte har spelat bra är en korrekt klyscha, men det känns som att vi har fått ta till den tillräckligt ofta på sistone. Skulle inte skada att spela bra OCH vinna ibland också.

***

Jag hade inte varit jag om jag inte hade gjort några noteringar:

1) Peter Nordström verkade inte ens nära att försöka störa den helt omarkerade Fredrik Johansson vid 0-1, men på det stora hela gjorde han en hel drös med bra och viktiga grejer i box play matchen igenom. Och hans mål var såväl snyggt framjobbat som avslutat.
2) Hedras den som hedras bör. Jag har klagat många gånger på Niklas Andersson, men denna match var nog den bästa som jag har sett honom prestera.
3) Att Patrick Yetman, som fram tills dess varit den dominerande spelaren i det här dubbelmötet, Jacques Tati-trillade vid 1-1 kändes som ett gott tecken på att detta skulle sluta med seger.
4) Det var guld värt att Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka med sin fysik i den här matchen.
5) 16-årige Victor Rask fick gott om speltid i stället för bänkade Markus Persson, och han gjorde det väldigt bra. Han har gott öga, Leif Strömberg.
6) Jag var inte överdrivet orolig när det länge stod 1-1. Tomas Kollar hade ju inte gjort sin traditionsenliga poäng än. Nu är han uppe i nio raka. Och visst förlorade Leksand skotten för tionde matchen i rad.


***


I vår är det tio år sedan som Västerås senast spelade i Elitserien. Men i min lilla bubbla kommer de alltid vara ett av de "egentliga" elitserielagen, precis som Leksand, AIK och Malmö, inte på några moraliska grunder utan helt enkelt för att de spelade där när jag började följa serien i början av 90-talet och sedan hängde kvar där större delen av det decenniet.

Västerås hade lite samma roll i serien som Örebro SK har haft i Allsvenskan i fotboll eller West Ham i Premier League. Ett på sitt sätt ganska meningslöst lag som oftast höll till på övre delen av seriens undre halva. Sällan något topplag (även om man under en galen säsong vann Elitserien 1993), sällan ens slutspel, men också sällan kvalspel.

Likväl slutade det faktiskt lika för alla lag. Man åkte ur.

Leksand och Västerås har delat på rätt många spelare genom åren. I årets VIK spelar Henrik Nordfeldt, Sebastian Meijer och Stefan Hellkvist. Och bland tidigare spelare kan nämnas Anders "Masken" Carlsson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Marcus Jonasén, Andreas Nordfeldt, Henric Björkman och Mattias Lööf.

Det har även spelats några episka elitseriematcher mellan lagen. Jag minns när ett Västerås anfört av Robert Nordmark gjorde två mål under sista matchminuten och ordnade oavgjort i Rocklundahallen. Och en av de märkligaste matcher som jag såg i gamla Leksands Isstadion då Leksand under matchens första tio minuter gick ifrån till 3-0, tappade till 3-5 inför tredje perioden, där Jan Huokko gjorde fyra mål varpå matchen slutade 7-7.

En sak har dessa lag emellertid INTE gemensamt. Det har inte riktigt haft samma lycka med ryska importer. VIK är ett av få lag i Elitseriens historia som har satsat på att locka ryssar till landet. Och man gjorde det periodvis i drivor. Vilket bland annat gav legender som Alexej Salomatin, Sergej Fokin och Mishat Fahrutdinov.

Leksand däremot. De har bara haft en ryss genom åren. Vem? Just precis, Yan Golubovsky. I rest my case, som Lionel Hutz skulle ha sagt.