tug

Nej, det blev inte någon elitserie. Den här gången heller. Två veckor har gått sedan sista matchen, men det är fortfarande så verkligheten ser ut.


***


Även om kvaliteten i spelet varierade en hel del gjorde Leksand nio fullt acceptabla matcher i Kvalserien. Genomklappningen kom naturligtvis i näst sista matchen mot Växjö.

Och som vanligt när ett kval går åt helvete började det gastas om dålig inställning, klen vilja, bristande hjärta och allt vad det är.

Visst var insatsen usel, men oavsett hur mycket spelarna kommer att bry sig om Leksand år, säg, 2015, hade det inte med det att göra.

Att på allvar tro att det handlar om en ovilja att vinna eller att spelarna inte brydde sig kan jag inte se som något annat än idioti. Hade det varit fallet hade man aldrig gjort två så bra matcher mot Södertälje, vänt på bortaplan mot Rögle eller tagit sex poäng mot AIK trots underlägen i båda matcherna.

Förlusten berodde på dålig dagsform, att Växjö gjorde sin bästa kvalinsats, en gnutta oflyt och i synnerhet nerver. Krångligare än så var det tyvärr inte.

***

En av de jobbiga sakerna med misslyckade kval är att det inte bara är så att man själv har råkat ut för en förlust, någon annan får dessutom vara glad.

***

Känslan är kluven när man blir brädad av ett annat allsvenskt lag.

Det är ungefär som med stora fotbollsmästerskap där otippade lag går långt, som när Grekland eller Danmark vinner EM. En del av en blir glad för att det visar att även ett lag som Sverige borde ha möjlighet. Och den andra delen blir frustrerad över att det inte var just svenskarna som utnyttjade den skrällplats som uppenbarligen var up for grabs.

Den här gången blev det AIK. För två år sedan var det Rögle. Lag som man tämligen bekvämt la bakom sig i grundserietabellen, som man därmed med fog kan säga att man ska kunna vara bättre än.

Och det verkligt, VERKLIGT snopna är att Leksand tog full pott i båda matcherna mot AIK. Tydligare bevisning än så går väl knappt att få på att kapaciteten för ett lyckat kval fanns där.

***

Precis som statistiken och logiken antydde åkte Rögle till slut ut.

Vad man än kan tänkas tycka eller inte tycka AIK var det nog ändå positivt för Leksand att Elitserien fick en nykomling. När både Södertälje och Rögle klarade sig kvar förra året var det första gången på sex år som inget nytt lag tog sig upp. Hade detta upprepats hade en ny trend sett sin början. Nu kan man prata hur mycket vill om skillnaderna i båda matchtempot och ekonomin mellan landets två högsta serier, det brukar ändå bli nya lag som avancerar.

***

Eddie Läck
Joacim Eriksson
Niclas Andersén
Elias Granath
Oliver Ekman-Larsson
Mattias Ritola
Pierre-Edouard Bellemare

Sju spelare där ingen är äldre än 25. Sju spelare där en spelade i NHL den gångna säsongen, fyra i Elitserien och där de två övriga nästa säsong kommer att spela i någon av de två ligorna. Och det är också sju spelare som har lämnat Leksand trots att föreningen ville förlänga kontrakten.

Det tycks blåsa kraftiga och nyskapande vindar i Leksands IF för tillfället. Ordförande Bertil Daniels har talat frenetiskt om en satsning på ”de unga”. Det ska byggas ungt, från grunden och det ska byggas långsiktigt.

Fair enough. Gärna för mig. I’m all for that. Sparka alla utlänningar om ni känner att det är passet som avgör karaktären på spelare. Sluta värva ”stjärnor”. Spika truppen i augusti. Skicka äldrevården på alla som är födda på 1970-talet. Eller vad det nu är ni har planerat.

Jag skulle applådera det. Dels för att det skulle bli billigare och ge ett lag med spelare som är på väg upp i karriären och som ser det som en ynnest att spela i Leksands A-lag. Och i synnerhet skulle det få tyst på en speciell grupp av människor. De som efter varje kval suckar om varför Leksand aldrig lääär sig. De som tror att en trupp med en medelålder på 19 år där alla är födda i Sverige per automatik ger en plats i Elitserien. Visar det sig inte gå får dessa personer kanske se att världen inte är fullt så enkel. Och om det lyckas, och det är vi andra som har haft fel, ja, då är Leksand i Elitserien och, tro mig, det skulle jag verkligen inte ha några problem med.

Så rensa ur och föryngra. Men.

Alla måste inse att det kan ta tid.

För ungt blir inte nödvändigtvis långsiktigt. Det spelar ingen roll att Ekman-Larsson att bara är 19. Eller att han är svensk. När hans kontrakt går ut och Leksand spelar i Allsvenskan och han har chansen att klättra på karriärsstegen så är det väldigt rimligt att han gör det. Precis som en 32-årig finne hade gjort i samma situation. Min dröm vore att alla spelare som skriver på för Leksand signar klausullösa treårskontrakt och att de får klart för sig att ingen kan garantera att det blir elitseriespel under denna tid. Jag vill inte leva i en värld där Victor Rask om två säsonger spelar sin hockey i Brynäs tröja.

Även vi fans måste inse att det kan ta tid.

Lag som Malmö, Mora och Björklöven har saknats i de två senaste årens kvalserier. Det kan mycket väl bli Leksands öde nästa säsong. Och vi kan definitivt inte längre räkna kallt med att cruisa oss genom grundserien och landa på en bekväm förstaplats. Till hösten startar den femte raka allsvenska säsongen, kanske måste vi inse att vi inte längre nödvändigtvis är ett elitserielag som har råkat hamna fel.

Och inte heller ledningen får glömma att det kan ta några år.

I höst styrs Leksand, för andra raka säsongen, av helt nytt folk. Ny tränare och ny sportchef och ny organisationsordning. Jag vill även se alla dessa bli kvar i åtminstone tre säsonger. Står Leksand våren 2011 utan en elitserieplats vill jag inte se en ny utrensning. Jag vill inte se ytterligare en jakt på och baltutlämningsdumpning av syndabockar. Det kommer kanske inte att finnas några sådana. Det kanske kommer bero på att truppen helt enkelt inte var tillräckligt stark. Och där och då vill jag se kyla nog att inse att ibland måste det vara så.


***


Det här är den här bloggens allra sista inlägg.

Det har varit roligare än jag någonsin hade kunnat ana. Jag startade projektet med en hel del förhoppningar om vad jag skulle åstadkomma. Vissa saker har inte blivit av, men många tankar har förverkligats. Lite så där som livet brukar vara.

Tack till alla som har läst och kommenterat, här, på Leksandsbloggen.se och på Facebook.




Oskar Klingborn
Leksand
2010-04-25

Leksand-Almtuna 2-1 (0-0, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Johan Hägglund (Jens Bergenström, Oliver Ekman-Larsson), 2-1 Patrik Carlsson (Jean-Luc Grand-Pierre).


***


Ett märkligt slut på en märklig säsong och en märklig kvalserie. Den sista matchen slutade med ett glädjevrål i sista minuten. Och ändå gick det åt helvete.

Traditionellt sett brukar Leksand vara avhängda med flera omgångar kvar av kvalet. Den här gången levde till och med hoppet efter att den sista matchen var slut. Och ändå gick det åt helvete.

***

Jag försöker på ett desperat (och innerst inne meningslöst) sätt ta det onda med det goda. Vi har trots allt fått ett kval där Leksand vunnit båda matcherna som har gått till övertid. Ett kval där man avgjort två matcher i det absoluta slutskedet. Ett kval där Leksand krigat sig till fem uddamålssegrar.

Man skulle också kunna komma dragandes med att det var ett kval där man mot ett av de till Elitserien avancerande lagen tagit sex poäng. Men det gör det i stället bara alldeles för bittert.

***

Den sista matchen var förvisso en insats som var nästan lika bedrövlig som den mot Växjö, men trots allt blev det en match som gav allt som man kunde begära. Just precis, tre poäng.

***

Det gav också de tidigare nollpoängarna Johan Hägglund och Patrik Carlsson chansen att med varsitt mål få spela en avgörande roll. Det gjorde mig speciellt glad att Carlsson, som hade ett statistiskt uselt men spelmässigt utmärkt kval, åtminstone för en liten stund fick vara hjälte.

***

Kimmo Lotvonen var med all rätta bänkad hela matchen. Däremot kändes det skevt att Thomas Rhodin, som knappt haft ett rätt på hela matchen, spelade mer eller mindre non-stop i slutet.


***


Det här är slutet för denna blogg – nästan.

Jag ska ta några dagars kvalserierehab sedan kommer en slutgiltig sammanfattning av säsongen, kvalet och det här projektet.


***


Tabell:

1. Södertälje  10  5 1 4 0  34-28  21
2. AIK  10  5 1 1 3  29-24  18
3. Rögle  10  3 3 1 3  31-26  16
4. Leksand  10  4 2 0 4  25-24  16
5. Almtuna  10  3 1 2 4  23-23  13
6. Växjö  10  1 1 1 7  29-46  6

Växjö-Leksand 5-2 (3-0, 1-1, 1-1)

Leksands mål: 4-1 Daniel Hermansson (Oliver Ekman-Larsson, Jussi Pesonen), 5-2 Jussi Pesonen (Daniel Hermansson, Eric Johansson).


***


Mörker.


***


Tabell:

1. Södertälje  9  5 1 3 0  32-25  20
2. AIK  9  4 1 2 3  27-24  15
3. Rögle  9  3 2 1 3  28-24  14
4. Almtuna  9  3 1 2 3  22-21  13
5. Leksand  9  3 2 0 4  23-23  13
6. Växjö  9  1 1 1 6  29-44  6

Leksand-Södertälje 3-2 (1-1, 1-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Oliver Ekman-Larsson (Pelle Prestberg, Thomas Rhodin), 2-1 Jens Bergenström (Stefan Lassen, Jean-Luc Grand-Pierre), 3-2 Pelle Prestberg (Thomas Rhodin, Tony Virta).


***


Jag är just nu så glad över hur den här kvalserien har utvecklat sig. Oavsett hur det kommer att sluta.
Med två match kvar har Leksand chansen kvar. Och inte bara en chans, utan en stor chans.
Oavsett hur det kommer att sluta, så är det inte något man har blivit bortskämd med.

Jag har fått en kvalserie där Leksand tagit tre raka, totalt nödvändiga och svåra segrar.
En kvalserie där Leksand har avgjort matcher i slutminuterna och i förlängning.
En kvalserie där Leksand har vänt på underlägen.
En kvalserie där Pelle Prestberg har producerat fem mål och åtta målpass på åtta matcher.
En kvalserie där Thomas Rhodin, trots allt, har spelat fram till sex mål på de fyra senaste matcherna.
En kvalserie där Daniel Hermansson har satt den ena viktiga kvitteringen efter den andra.
En kvalserie där tilltänkta nyckelspelare som Joacim Eriksson och Oliver Ekman-Larsson har varit utmärkta.
En kvalserie där den inte alls tilltänkta nyckelspelaren Stefan Lassen har överträffat sig själv i match efter match.

***

Men visst borde det ha blivit tre poäng i den här matchen. I de två första perioderna presterade Leksand sin bästa anfallshockey på hela säsongen. I synnerhet var det vid två matchtillfällen som man borde ha fått utdelning. Mellan 1-0 och 1-1 var Leksand snubblande nära att utöka ledningen. Och från 2-2 till andra pausen hade man otroliga möjligheter att näta. Hade Leksand utnyttjat något av dessa lägen tror jag att det hade blivit tre poäng.

I och med att AIK slog Rögle ska den tappade poängen dock inte behöva göra så stor skillnad när kvalet summeras. Målskillnaden hade förmodligen ändå gjort att man hade varit tvungen att ta in ytterligare poäng på Rögle. Det värsta var ju att Södertälje inte på allvar blev indragna i Rögle/Leksand/AIK-träsket. Men än är de inte helt och hållet klara.

***

Det finns nog ingen enskild spelare som jag hellre ser göra ett avgörande kvalmål än Jens Bergenström. Att det var han som vispade in 2-1 var därför ett extra glädjepiller i denna match.

***

Tredje perioden var nog Leksands minst övertygande slutakt hittills i kvalet. Vilket kändes ganska rimligt efter den all out attack-satsning man bjudit på i två perioder. Men man höll ändå jämna steg med SSK och var ett par gånger nära 3-2 och i slutminuten tryckte man på ordentligt, naturligtvis anförda av Jussi Pesonen.


***


Tabell:

1. Södertälje  8  5 1 2 0  31-23  19
2. Rögle  8  3 2 1 2  27-21  14
3. Leksand  8  3 2 0 3  21-18  13
4. AIK  8  4 0 1 3  25-23  13
5. Almtuna  8  2 1 2 3  19-20  10
6. Växjö  8  0 1 1 6  24-42  3

AIK-Leksand 2-3 (1-1, 0-1, 1-1)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Kimmo Lotvonen), 1-2 Tony Virta (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 2-3 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin).


***


Det är det här som idrott handlar om. Det är chansen att sådant här ska hända som gör att man fortsätter att titta. Fortsätter att hoppas. Fullkomligt avgörande och fullkomligt nödvändiga mål med 70 sekunder kvar. That must be what it's all about, that must be what it's all about, som Bob Dylan en gång sjöng.

När jag såg det taggade, rappa och farliga Leksand som klev ut i första perioden trodde jag på tre poäng. När sedan den väntade svackan i andra perioden ändå slutade med ledning var jag övertygad. Och när tredje perioden såg lika urstark ut som tidigare i kvalet hade jag i princip räknat in poängen.

Men kvitteringsmålet gjorde mig, märkligt nog, lite nervös...

***

Jussi Pesonen har under Kvalserien producerat 3+0. Målen har kommit i de tre senaste matcherna och har varje gång varit Leksands sista i matchen. Matchvinnare heter det väl?

***

De slumpmässiga bjudmålen följde varandra.

Daniel Hermansson sköt 1-1 från död vinkel och Tony Virta föste in 1-2 från blålinjen.

Vid 2-2 plockade Joacim Eriksson Oliver Ekman-Larssons klubba i stället för pucken. Ännu mer frustrerande var sättet Eriksson släppte in 1-0 på. Ett halvlöst skott utifrån på klubbhandssidan i inledningen av första perioden. Det var verkligen inte första gången den här säsongen som det skedde.

***

Pelle Prestberg har noterats för poäng i alla de sju kvalmatcherna.

***

Värvningen av Virta känns bara mer och mer som en förbannat imponerande fullträff. Ibland är jag minsann något på spåren.


***


Tabell:

1. Södertälje  7  5 1 1 0  29-20  18
2. Rögle  7  3 2 1 1  23-16  14
3. Leksand  7  3 1 0 3  18-16  11
4. AIK  7  3 0 1 3  20-19  10
5. Almtuna  7  1 1 2 3  15-20  7
6. Växjö  7  0 1 1 5  24-38  3

Rögle-Leksand 1-2 (0-0, 1-0, 0-1, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Pelle Prestberg (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 1-2 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin).


***


Först och främst.

Visst känns det fint att vara vid liv
En dag till
Visst känns det fint nu?

Så sjöng Håkan Hellström i en av sina finaste och allra bästa låtar.

Och det är just vad det handlar om nu. Lättnaden att fortfarande vara med i racet. Jag satte för mig själv upp en minimumgräns på två poäng från den här matchen för att gå vidare med någon form av hopp. Och det var just vad jag fick.


***

Säga vad man vill om den här säsongens Leksand, men spela tredjeperioder, det kan de.

Första perioden perioden påminde om den mot AIK. Tamt spel och stort tryck emot sig. Och 0-0. Det slutade med 2-1-seger den gången och det slutade med 2-1-seger den här gången också.

Baklängesmålet kom precis nu som då som samma form av oväntad kalldusch. Andra perioden var kanske inte bra, men Leksand klev framåt och var minst lika farliga. Och tidigare i det numerära överläget som ledde till målet såg Leksand ut att vara på väg mot sitt allra mest övertygande box play. Man skapade nämligen fler och farligare chanser än vad Rögle gjorde då.

***

Problemet i tredjeperioderna är effektiviteten. Trots att de varit Leksands bästa i match efter match har man bara en gång vunnit den med mer än ett mål. I denna match kunde övertaget mycket väl ha räckt till en fullpoängare.

***

Intressant med matchandet av Thomas Rhodin. I de två första perioderna spelade han knappt ett enda byte i spel fem mot fem. Då spelade Oliver Ekman-Larsson i stället med Markus Karlsson (som måste ha gjort sin bästa match i Leksands tröja). Då spelade Rhodin nästan enbart i power play. I tredje perioden kom han in i handlingen mer. Och även om jag flera gånger svor åt honom på samma sätt som tidigare under kvalet bjöd han ändå på assist till båda målen och hade därmed något av en matchvinnarroll.

***

Jussi Pesonen har haft en tung och frustrerande tid sedan sina succéartade inledningsmatcher för laget. Även om han inte har spelat bra eller kommit till sin rätt har han ändå kämpat på och röjt väg med ett friskt satsande närkampsspel. I förra matchen gav hans ansträngningar ett reduceringsmål som var ytterst nära att till slut ge poäng och den här gången fick han avgöra. Skönt och viktigt på många sätt.

***

Herre min skapare en sådan rysare som nu väntar borta mot AIK.


***


Tabell:

1. Södertälje  6  5 0 1 0  25-17  16
2. Rögle  6  2 2 1 1  16-13  11
3. AIK  6  3 0 1 2  18-16  10
4. Leksand  6  2 1 0 3  15-14  8
5. Almtuna  6  1 1 1 3  12-16  6
6. Växjö  6  0 1 1 4  21-31  3

Leksand-Rögle 3-4 (1-3, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Thomas Rhodin, Pelle Prestberg), 2-3 Tony Virta (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 3-4 Jussi Pesonen (Pelle Prestberg, Oliver Ekman-Larsson).


***


Det finns förluster som tar längre tid att bearbeta än andra.

Jag gick in i den här matchen med lite samma känsla som inför matchen mot Södertälje. Nervöst, men med känslan av att ha mycket att vinna. Att en förlust skulle vara tung, men inte nödvändigtvis avgörande.

Jag lämnade den här matchen med en stor del av mitt hopp bortblåst.

Det sköljde nog över mig under andra perioden. En röst som sade: "Herregud, TRODDE du verkligen på det här? Att det här kvalet skulle kunna gå vägen? Rögle har spelat två säsonger i rad i Elitserien. Leksand har spelat fyra år i Allsvenskan. Snälla någon, det finns en ANLEDNING till det." Ungefär så. Det kom när de stoppade Leksands adrenalinrusch efter en stark periodinledning och 2-3-reducering lika lätt som Baloo daskar undan en vilt framstormande Mowgli genom att göra 2-4 direkt efter. Och sedan växte det under resten av perioden i takt med att Rögle retfullt enkelt stoppade det ena uppspelsförsöket efter det andra.

***

Det var framförallt två saker som Rögle gjorde som imponerade på mig och som verkligen fick dem att se ut som ett elitserielag. Dels, som sagt, hur de spelade av andra perioden och dels deras förmåga att få in massvis med folk framför mål vid sina anfall. Det gav både 1-2 och 1-3 och viss mån även 2-4.

***

Ett tag i första perioden började jag annars att tro på något stort. Leksand angav tonen och fick Rögle att se rädda, ängsliga och frustrerade ut. Ängelholmarna slog puck efter puck till icing, drog på sig två solklara utvisningar i samma spelsekvens och tappade omgående sitt 0-1 till 1-1. Då var det något på gång.

Sedan gjorde Kimmo Lotvonen som han har gjort alldeles för många gånger denna säsong. Han fumlade till det, missade pucken och tog spelaren i stället och interferenceutvisningen var solklar. Och i power play-spelet lyckades Rögle få in, vad det verkade, halva Dalarna och halva Skåne framför mål för att bygga en kompakt vägg i vägen för Joacim Eriksson och så stod det 1-2.

***

Ja, jag var arg på domarna ett par gånger. Ja, jag var arg på flera spelarmisstag. Och nej, jag orkar inte tänka på det mer nu. Dels för att det är trist nog som det är. Och dels för att ingen av dem, trots allt, gjorde det med flit.

***

Om jag innerst inne tror att Leksand kommer att slå Rögle borta? Nej, det gör jag inte. Om jag innerst inne tror att Leksand spelar i Elitserien nästa säsong? Nej, det gör jag inte. Om det spelar någon som helst roll att jag känner så? Nej, tack och lov, inte det minsta.

***

Det försöker jag ändå att bära med mig:

1) Leksands inledning.
2) Det faktum att Leksand trots Rögles styrka och sitt eget slarv och sina egna missar ändå var så extremt nära att plocka med sig poäng. Naturligtvis ett tecken på att man inte var fullt så chanslösa som i alla fall jag ett tag kände.
3) Att Rögle inte har spelat så här bra tidigare i kvalet. Därmed finns det ingen som helst garant att de ska göra det igen.
4) Rögle har tidigare under säsongen haft svårt att bygga vidare på starka matcher.
5) Rögle har under hela säsongen haft förtvivlat svårt att dra nytta av att spela på hemmaplan.

***

Snälla Leksand, ta chansen nu. Gör säsongens bästa match på fredag. Ta de poäng ni borde ha tagit mot Södertälje och kunde ha tagit hemma mot Rögle.

Ni har periodvis i kvalet visat vad ni kan. Gör det igen. I sextio minuter. Ge oss tillbaka drömmen. Ge oss chansen att vara stolta. Ge oss ett mirakel. Ge oss tre poäng.

Ni kan. Jag lovar.


***


Tabell:

1. Södertälje  5  5 0 0 0  19-10  15
2. Rögle  5  2 2 0 1  15-11  10
3. AIK  5  2 0 1 2  16-15  7
4. Leksand  5  2 0 0 3  13-13  6
5. Almtuna  5  1 1 1 2  11-14  6
6. Växjö  5  0 0 1 4  14-25  1

Leksand-AIK 2-1 (0-0, 2-1, 0-0)

Leksands mål: 1-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Tony Virta), 2-1 Jesper Ollas.


***


Känner ni? Den oförblommerade lyckan? Så här glad har jag inte varit över ett hockeyresultat sedan 2008 när Leksand slog Mora med 2-0.

***

Det såg länge ut som förra matchen mot Södertälje. Fast med AIK i rollen som Leksand. De hade totalt övertag i första perioden men gick ändå till pausvila med oavgjort. Sedan tog Leksand över helt i andra perioden. Problemet var att AIK ändå tog ledningen. Då dog Leksands spel ut, det blev lätt panikartat och lagdelarna gled isär. Jag satt och ville ha time out, trots att jag visste att Leif Strömberg förbrukat den i första perioden. I stället blev man räddade av ett power play, kom in i matchen och gjorde 1-1. Sedan gick resten på räls.

***

I första perioden märktes det att pressen på Leksand var större nu än mot SSK. Allt det som klaffade då misslyckades den här gången. Varje passning kändes besvärlig.

***

Leksand hade tre riktigt stora matchvinnare.

1) Joacim Eriksson har varit väldigt bra hela serien.
2) Tomas Kollar stod för en delikat framspelning till 1-1 och det kändes som att han var överallt. Han ordnade även ett flertal utvisningar. Kanske föll han lätt, men jag kan ärligt säga att det skiter jag i.
3) Det matchvinnande målet stod Jesper Ollas för. Han stod även för en lysande brytning i box play i tredje perioden. Se och lär, Tony Virta. Det går att ta bort spelare som får pucken framför tom bur.

***

Två spelare fortsatte i sin oväntade kvalform. Stefan Lassen har varit chockerande bra i match efter match. Markus Persson har banne mig inte misslyckats med något i detta kval. I Mariestad förra säsongen producerade han mycket poäng och det har han inte gjort nu. Men vill man ha honom som en krigare är han lysande.

***

Pelle Prestberg tog oss in i matchen med sitt 1-1-mål. Trots en hel del kritik har han gjort poäng i varje match hittills i Kvalserien.

***

Däremot står Thomas Rhodin fortfarande på 0+0. Hur man än vrider och vänder på det är det förbannat undermåligt. Och han har en förbannat irriterande förmåga att hamna i svåra lägen genom att avvakta för länge i situationer i egen zon när han ligger närmast pucken och man tror att han har koll.

***

Nu väntar dubbelmöte mot Rögle. Mina prognoser visar att Leksand behöver ta lika många poäng i de matcherna som ängelholmarna gör.


***


Tabell:

1. Södertälje  4  4 0 0 0  12-6  12
2. Rögle  4  1 2 0 1  11-8  7
3. Leksand  4  2 0 0 2  10-9  6
4. Almtuna  4  1 1 1 1  10-10  6
5. AIK  4  1 0 1 2  12-14  4
6. Växjö  4  0 0 1 3  10-18  1

Södertälje-Leksand 3-2 (1-1, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-2 Daniel Hermansson (Oliver Ekman-Larsson, Eric Johansson).


***


Åh, så irriterande. Åh, så frustrerande. För åh, så bra det såg ut.

Första perioden var nog det bästa jag sett Leksand prestera på hela säsongen. I andra fick man det tyngre, Södertälje gjorde det bra, men Leksand red ut stormen med oavgjort. I tredje skapade man gott om chanser både före och efter 3-2. Därför var det väldigt snopet att lämna den här matchen utan några poäng.

Jag gick in i den här matchen med en upplyftande känsla av allt att vinna, att man inte behövde ta poäng och att allt annat var en chans till bonus.

Det stämde. Men oj, så nervös jag är för nästa match mot AIK.

***

Men. Två utvisningar för sex spelare på isen. I helt avgörande lägen dessutom. Första situationen gav, även om Leksand hann döda själva utvisningen en halvminut tidigare, 2-1. Och den andra skedde med två minuter kvar av matchen. Uslare än så blir det faktiskt inte.

Det som gjorde det ännu mer obegripligt var hur det skedde. I vanliga fall kommer dessa utvisningar för att pucken hamnar vid spelarbåset medan byte pågår och en "utbytt" spelare råkar bli inblandad i spelet. Spelet var inte i närheten av båset vid något av tillfällena den här gången.

I en match där Leksand gjorde väldigt mycket väldigt bra var det här under all kritik.

***

Detta var det som i övrigt i fällde Leksand:

1) 1-0-målet påminde mycket om Växjös mål i matchen innan. Halvosäkert agerande av Joacim Eriksson och en Tony Virta som inte klarar av att ta bort sin spelare. Det ska till Erikssons försvar sägas att han sett över hela matchen var grym. Han släppte ett par märkliga returer, men det var bara vid målet som han blev Tom Lawson-strandad av det. Vid övriga tillfällen (efter en knapp minut och i mitten av andra perioden) var han fullkomligt beredd på andravågen och gjorde riktigt bra och disciplinerade räddningar.
2) Efter Södertäljes 3-2 fick plötsligt Leksand det ena öppna läget efter det andra (vad höll SSK på med?), men drog då avslut efter avslut rakt på målvakten. Leksand höjde, som man brukar, sitt spel i tredje perioden, med lite effektivitet hade det räckt till tre poäng.
3) Det är dags för Thomas Rhodin att visa att han ska vara en stjärna i det här laget.

***

Med tanke på 2-1-målet är det kanske en sanning med viss modifikation, men fortfarande inget mål insläppt i box play i kvalet.

***

Patrik Carlsson fortsatte på den inslagna vägen. Jag imponeras över hur oberörd han tycks vara av matchernas innebörd. Det är som att han burit med sig känslan från förra årets kval med Växjö, där kvalseriespel mest var en rolig bonus och inget tungt och pressande.

Markus Persson klev in i laget i stället för sjuke Martin Karlsson och gjorde det väldigt bra med ett uppoffrande jobb och hade ett finger med i flera farligheter.

***

Lyckas Leksand spela som mot Södertälje i resten av kvalet tror jag att man kommer att gå upp.

***

Södertälje tog tre poäng i premiären mot Rögle trots att man inte ens lyckades skjuta 20 skott. Man tog tre poäng borta mot AIK efter att ha avgjort med mindre än en minut kvar. Och man tog samtliga poäng mot ett jämnbra Leksand. Otroligt frustrerande – och väldigt imponerande.

***

Jag är fruktansvärt nervös inför nästa match mot AIK.


***


Tabell:

1. Södertälje  3  3 0 0 0  9-5  9
2. Almtuna  3  1 1 1 0  9-6  6
3. Rögle  3  0 2 0 1  6-6  4
4. AIK  3  1 0 1 1  11-12  4
5. Leksand  3  1 0 0 2  8-8  3
6. Växjö  3  0 0 1 2  8-13  1

Leksand-Växjö 4-1 (2-1, 0-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg, 2-0 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Tony Virta), 3-1 Pelle Prestberg, 4-1 Tony Virta (Jesper Ollas, Jean-Luc Grand-Pierre).


***


Åh. Min skapare. Vilken lättnad. Jag hatar hatar hatar att se sådana här matcher, där väldigt lite finns att vinna, och så abnormt mycket att förlora. Om jag missar att ta upp något som var dåligt så är det för att jag är så uppfylld av lycka över tre kvalseriepoäng.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Pelle Prestberg har redan tangerat sin poängskörd från förra årets kval och överträffat samma målfacit. Han hade befunnit sig i en poängmässig svacka en tid, men oj som han klev fram och oj som det kändes välbehövligt.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Fler glädjeämnen:

1) Tony Virta hade blivit befordrad till vicekapten och tog det ansvaret med den äran. Han var helt otroligt nyttig. Många viktiga brytningar i egen och neutral zon och flera bra försök framåt. Kul att han fick kröna det med 1+1.
2) Jag har aldrig någonsin sett Stefan Lassen så här bra. Gjorde han ett enda misstag?
3) Efter förra matchen hyllade jag Patrik Carlsson. Han var lika bra mot Växjö.
4) Tomas Kollar var... ja... Tomas Kollar.
5) Leksand har spelat sju box play hittills i kvalet och har på dessa släppt in noll mål.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Negativt:

1) Oliver Ekman-Larsson vek ner sig lite för enkelt vid 2-1-målet och spred felpass omkring sig under första perioden. Sedan spelade han tack och lov upp sig ordentligt.
2) Även Joacim Eriksson fick ta på sig målet efter en misslyckad bortstötning. Efter det kom han dock in i matchen och stod för drösvis av fina räddningar. Otroligt skönt och viktigt att han fick en sådan match. Perfekt uppladdning inför nästa match mot Södertälje. (Nej, som sagt, jag är inte så duktig på att vara negativ i dag.)
3) Eric Johansson tillhörde de bästa spelarna mot Almtuna, men i den här matchen hade han väldiga problem med passningsspelet.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Nu väntar Södertälje borta och det känns väldigt roligt. Det är en match där man inte kan kräva några poäng enligt mig. Därför är varje poäng en bonus och det är en känsla som är otroligt ovanlig när det handlar om kvalseriematcher för Leksand. Och nu får Kollar, Leif Strömberg och Stefan Nyman chansen att visa vad deras SSK-erfarenhet har gett dem.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.


***


Tabell:

1. Södertälje  2  2 0 0 0  6-3  6
2. Almtuna  2  1 0 1 0  6-4  4
3. Leksand  2  1 0 0 1  6-5  3
4. AIK  2  1 0 0 1  9-9  3
5. Rögle  2  0 1 0 1  3-4  2
6. Växjö  2  0 0 0 2  6-10  0

Almtuna-Leksand 4-2 (1-1, 2-0, 1-1)

Leksands mål: 1-1 Eric Johansson (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 3-2 Antti Hulkkonen (Daniel Hermansson).


***


Hello, darkness, my old friend, I've come to talk with you again.

Ja, visst känner man igen sig? Tom blick, blandning av frossa, trötthet och desperation. Och noll poäng. Det är här är en del av vår LIF-identitet. Varken vi vill eller inte.

Och ingen behöver berätta för oss att förluster i sådana här matcher, för att använda finsvenska, suger. Suger hårt. Och man blir förbannad när man tittar. Varje baklängesmål känns fullkomligt bedrövligt. Ofattbart dåligt. Man tycker att anfallsspelet är obefintligt. Och varje liten miss på planen får en att börja tycka att Lucky Luke-systemet där man doppar syndare först i tjära och sedan i fjädrar och efter det binder fast dem på en bit tågräls och bär ut dem över stadsgränsen är ett rimligt straff.

Men med lite distans måste man inse att Leksand gjorde en helt okej match. Problemet är bara att Almtuna är ett så starkt hemmalag att det inte räckte. Gör man inte en förbannat bra match i deras hall får man det väldigt svårt. Så är det bara.

***

Leksand gjorde en förstaperiod som jag var klart nöjd med. Smolken var naturligtvis att Almtuna fick ett alldeles för billigt ledningsmål. Inga stora tavlor av någon inblandad, men Kimmo Lotvonen var lite för passiv och Joacim Eriksson lite ur position.

Det var i period nummer två som det avgjordes. Två mål på kort tid blev för svårt att vända. Och det där kände jag igen från början av säsongen, bland annat från 5-0-förlusten mot just Almtuna, att Leksand hade en dålig sekvens och då inte bara släppte in ett mål, utan två. Alla lag har sämre perioder under matcher, man måste hitta ett sätt att minimera skadorna av det.

Jag betvivlade inte för ett ögonblick att domarna dömde rätt enligt regelboken när de godkände 2-1-målet, men enligt all sorts moralisk logik är det ju helt uppåt väggarna att reglerna ser ut så.

Vid 3-1 var Lotvonen återigen för passiv och dessutom obeslutsam och hamnade därför på mellanhand. Han gick varken på puckförande spelare eller täckte sin stolpe. Sedan gick det heller inte att blunda för att det var väldig otur att den studsade på både Lotvonen och Eriksson och in.

***

Men även om man kunde skylla 2-1 och 3-1 på både märkliga regler och oflyt återstår ändå ett oroande faktum. Det fanns ett skäl till att dessa faktorer ens fick chansen att straffa Leksand. Vid båda dessa mål och även 4-2 tilläts Almtuna spela sin anfallshockey alldeles alldeles för nära Leksands mål. Vid 2-1 och 4-2 fick de stå och hugga flera gånger om innan pucken gick in och vid 3-1 ökar naturligtvis målsannolikheten av att Almtunas spelare fick stå bara några decimeter från mållinjen och skicka iväg sin slumppuck.

***

Enligt min uppfattning var Patrik Carlsson Leksands bäste spelare i matchen. Han dök påpassligt upp i egen zon och löste farliga situationer flera gånger och hade bra fart när han tog sig in i offensiv zon. Även Jesper Ollas hade många fartstreck efter sina skridskor och lyckades med mycket som han företog sig, men oj oj oj vad bra det har varit för Leksand om han hade satt sitt jättefrilge vid 1-1.

***

I sådana här lägen gäller det verkligen att utnyttja det otroligt täta spelschemat. Hanterar man det på fel sätt och har "ett par dåliga dagar" har man plötsligt spelat fyra matcher utan att ha tagit poäng. Hanterar man det på rätt sätt behöver man bara vänta två dagar för att få sina första tre poäng och vara med i matchen igen.

***

Leksand kommer inte vara det enda laget i det här kvalet som lämnar Uppsala utan poäng.


***


Tabell:

1. Almtuna  1  1 0 0 0  4-2  3
2. Södertälje  1  1 0 0 0  2-0  3
3. AIK  1  1 0 0 0  6-5  3
4. Växjö  1  0 0 0 1  5-6  0
5. Leksand  1  0 0 0 1  2-4  0
6. Rögle  1  0 0 0 1  0-2  0

Leksand-Västerås 4-2 (2-1, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Tomas Kollar, Markus Karlsson), 2-1 Markus Persson (Tomas Kollar, Tony Virta), 3-2 Johan Hägglund (Jens Bergenström, Kimmo Lotvonen), 4-2 Daniel Hermansson (Jens Bergenström, Stefan Lassen).


***


Jag fick åtminstone avsluta inför kvalet någorlunda tillfredställd. En vid det här laget sällsynt trepoängare och en hyfsat gedigen arbetsinsats. Inget skönspel, men så höga krav har man fått lov att lägga bakom sig med tanke på den senaste tidens obefintliga form.

***

Jens Bergenström fortsatte att prestera och fick med sig två assist. Jag trodde verkligen att han var ute ur bilden för resten av säsongen när han var utanför laget i match efter match. Det hade varit väldigt tråkigt, men också förståeligt om det var så. Men han har nu verkligen tagit sin chans och det har gjort mig väldigt glad.

***

Något i det närmaste orimligt skedde: Stefan Lassen och Markus Karlsson gjorde varsin poäng. Lassens första sedan i december och Karlssons första på hela säsongen. Dock hade ingen av dem en speciellt imponerande förstaperiod. Lassen inledde med att misstajma en tackling vilket renderade i 0-1 redan efter 36 sekunder. Och Karlsson drog på sig en klumpig, farlig och solklar boarding och hade sedan mage att skälla på domaren för att han åkte ut.

***

Pelle Prestberg avslutade grundserien med tre raka poänglösa matcher. Den här gången kunde han i alla fall skylla lite på Tomas Kollar som brände två lysande skottlägen i början av andra perioden när Prestberg två gånger om bjöd på briljanta framspelningar från bakom målet.

***

Seriesegern säkrades också. För tredje året i rad. Ingen behöver påminna mig om att det betyder jack shit så länge man inte kommer topp två i kvalet, men tre raka grundseriesegrer har mig veterligen aldrig skett i föreningens historia. Alltid något.

Och trots allt, när man ser lag som Malmö och Mora tvingas förbereda sig för play off-spel känns det inte helt fel att man än så länge åtminstone kan se en direktplats till kvalet som en självklarhet.


***


Serien är slut och även om det viktigaste återstår är det på sin plats med en liten summering.


Glädjeämnen:

1) Joacim Eriksson går inte att se förbi. Han var den största positiva överraskningen av alla.
2) Jesper Ollas och Kenny Källstrom inledde båda säsongen på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle få se dem göra. Båda spelarna, i synnerhet Källström, mattades dock av på grund av skadeuppehåll.
3) Patrik Carlsson fick just den speltid, och tog den chansen just så bra, som jag hoppades. Och förra året gjorde han nio poäng i Kvalserien.
4) Oliver Ekman-Larsson fick i takt med att förväntningarna höjdes mer kritik än han förtjänade. Även om hans små marginaler är något man får vänja sig vid, och även om han har blandat och gett lite i matcherna, spelar han tillsammans med Thomas Rhodin på en annan nivå än lagets övriga backar.
5) Jean-Luc Grand-Pierre har en tendens att slarva i passningsspelet och bli för stillastående i egen zon. Ändå har han överträffat mina förväntningar, med ett bättre tempo och bättre disciplin än man kunde frukta.
6) Att Tomas Kollar skulle göra stor nytta kunde nog vem som helst räkna ut. Men att han skulle vara så bra och allsidig var mer än jag hade vågat hoppas på.
7) Daniel Hermansson kom in både med det spel och de målen som jag förväntade mig när jag jublade över värvningen.
8) Leksands ynglingar visade gott gry. Ekman-Larsson och Eriksson har tillhört lagets spets, men också spelare som Patrik Norén, David Åslin, Martin Karlsson, Martin Janolhs, Henrik Andersén och Victor Rask har uppträtt med en respektlöshet och tuffhet som om de inte gjort något annat än spelat allsvensk hockey.

***

Laget har under säsongen satsat på en FBK-maffia med Peter Nordström, Prestberg och Rhodin. Och det såg inget vidare ut till en början. Rhodin gjorde knappt några mål. Nordström spelade mest i fjärdekedjan - när han väl spelade. Och Prestberg hade en niomatchersperiod under första halvan av serien där han gick mållös varje match.

Men det ordnade sig rätt bra. Prestberg hittade storformen och öste in poäng. Rhodin gjorde comeback efter en skada och har sedan dess tredubblat sin poängskörd. Och i samma veva kom Nordström i gång och blev en av lagets stora förgrundsfigurer, sina ojämna insatser till trots.

Skönhetsfläckarna finns kvar. Prestberg tappade formen i slutet av serien. Rhodin stod för en Kalle Anka-tavla mot Växjö. Och Nordström har haltat av i match efter match på sistone. Men det finns i alla fall en rimlig förhoppning om att de ska kunna vara så tongivande i kvalet som det från början var tänkt.

***

Laginsatser jag bär med mig:

1) Första halvan av hemmamatchen mot AIK när man gick ifrån till 4-0.
2) Första hemmamatchen mot Malmö.
3) Anfallsspelet i andra hemmamatchen mot Malmö.
4) Andra perioden borta mot Mora när man vände 2-1 till 2-5.
5) 8-3 mot Växjö.


Laginsatser som borde grävas ned emballerade i en säck:

1) 1-3 mot Björklöven.
2) 2-5 mot Troja-Ljungby.
3) 1-3 mot Almtuna.
4) 1-4 mot Mora.
5) 0-5 mot Almtuna.

***

Noterbar statistik:

1) Leksand vann power play-ligan överlägset med mål i 24,9 procent av de numerära överlägena. Att jämföra med tvåan Bofors 20,3 procent.
2) Leksand gjorde flest mål i serien och endast Almtuna och AIK släppte in färre.
3) Pelle Prestberg kom tvåa i seriens poängliga, vann målligan och toppade den interna assistligan tillsammans med Tomas Kollar.
4) Prestberg blev tillsammans med lånespelaren Adam Rundkvist ensam om att snitta minst en poäng per match.
5) Bortsett från Andreas Johansson blev Johan Hägglund lagets bäste tekare med en procent på 52,7. Det räckte till plats 24 i hela serien.
6) Joacim Erikssons klubbrekord på åtta hållna nollor var bäst av alla. Tvåa blev Almtunas Fredrik Petterson-Wentzel med sex stycken.
7) Thomas Rhodin var den poängfarligaste backen med 33 pinnar. Det räckte till en fjärdeplats bland seriens samtliga försvarsspelare. Tvåan Oliver Ekman-Larsson gjorde 27 poäng vilket gav en andraplats bland seriens alla juniorer, oavsett position.

Växjö-Leksand 3-1 (2-0, 1-1, 0-0)

Leksands mål: 2-1 Oliver Ekman-Larsson (Martin Karlsson, Marcus Weinstock).


***


Det här var ju dumt.

Dessa lag kommer att komma på plats 2-5 i grundserien: Växjö, AIK, Almtuna och Malmö. Leksands facit på de åtta matcherna på bortaplan mot dessa lag: Noll poäng.

På sitt sätt är det ju inte upprörande för ett kvalklart lag att förlora borta mot serietvåan, men den här matchen lämnade mig med en väldigt dålig känsla. Formen har varit för dålig för länge nu.

Framför allt känns det jobbigt att power play-spelet har havererat, då det så länge varit Leksands vassaste vapen.

***

Det finns mycket negativt att säga om dagens insats (det finns det att säga om domarens första period också), men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte har funkat på sistone. Däremot finns det några positiva insatser att lyfta fram:

1) Oliver Ekman-Larsson fortsatte att gå från klarhet till klarhet. Han har totalt sett varit Leksands bäste spelare sedan han kom tillbaka från JVM.
2) Med tanke på hur laget i stort har presterat måste Jens Bergenströms insatser i de två senaste matcherna ha gjort att han klättrar i kedjehierarkin. Allt annat skulle sända fel signaler.
3) Tomas Kollar var som vanligt... ja... Tomas Kollar.

***

Vem är det som åker runt i tröja nummer tio för tillfället? Och vart har han gjort av Pelle Prestberg?


***


Leksand, Växjö och AIK har blivit klara för kvalet. Då är det interntabellsläge:

Växjö  8  3 0 1 3  20-23  13 poäng
AIK  8  3 1 1 3  25-25  12
Leksand  8  3 1 0 3   28-25  11

Slutsats: Att Leksand har svårt för AIK är väldokumenterat. Då är det tur att dessa har lika svårt mot Växjö. Tristare däremot att Leksand bara kan vinna hemma mot Växjö.


Men låt oss inte stanna där. Dessa tre lag kommer att få sällskap av Almtuna, Malmö, Mora eller Bofors.


Så här ser siffrorna ut om det blir Almtuna:

Almtuna  12  6 1 0 5  31-20  20
Växjö  12  6 0 2 4  28-33  20
Leksand  12  5 1 0 6  34-35  17
AIK  12  4 1 1 6  31-36  15


Malmö:

Växjö  12  5 1 2 4  32-35  19
Leksand  12  5 1 0 6  39-38  17
AIK  11  4 2 1 4  34-34  17
Malmö  11  4 1 2 4  34-32  16


Mora:

Växjö  12  7 0 1 4  37-31  22
Leksand  12  5 2 0 5  42-34  19
AIK  12  5 1 2 4  39-38  19
Mora  12  3 1 1 7  30-45  12


Bofors:

AIK  12  6 2 1 3  38-31  23
Växjö  12  7 0 1 4  37-32  22
Leksand  12  4 3 1 4  43-33  19
Bofors 12  1 1 3 7  23-45  8


Slutsats: Det är inte bara Leksand som har stött på patrull mot Almtuna. De har ett otroligt imponerande facit i dessa matcher. Bofors är det lag som har haft minst att hämta i toppmatcherna. Tyvärr är det Leksand som har haft svårast mot dem. Ska man ta ut en önskemotståndare baserad dels på slagstyrka och dels på Leksands statistik mot dem blir det bisarrt nog Mora.

Värst är ju dock att hur man än vrider och vänder på det är Leksands resultat oroande svagt.

Leksand-Bofors 3-2 (1-0, 1-2, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Jean-Luc Grand-Pierre (Johan Hägglund), 2-2 Tony Virta (Jens Bergenström, Jean-Luc Grand-Pierre), 3-2 Eric Johansson (Thomas Rhodin).


***


Nej, man kan inte riktigt påstå att det har sett bra ut på sista tiden, trots att kvalplatsen är helt klar. Femte poängtappet på de senaste nio matcherna. Tre av de fyra fullpoängarna har varit med uddamålet. Anfalls- och passningsspelet har inte klaffat på sju matcher nu, sedan 6-5-urladdningen mot AIK.

Speciellt oroande är det att Pelle Prestberg har varit så blek ett tag, han som alltid har levererat när laget i övrigt har sett skralt ut.

***

Några positiva punkter:

1) Johan Hägglund har fört en ganska anonym tillvaro sedan han kom tillbaka från sin hjärnskakning. Mot Bofors var han tillbaka på riktigt. Första poängen sedan comebacken när han på karaktäristiskt vis jobbade fram 1-0. Resten av matchen var han riktigt het och inblandad i flera farligheter.
2) Jens Bergenström fick äntligen chansen igen och hade ett fint samarbete med Tony Virta. Otroligt vacker passning till 2-2 och sedan väldigt nära en repris i slutet av tredje perioden.
3) Jean-Luc Grand-Pierre hade en tung roadtrip med många utvisningar och tydlig frustration. Denna insats var just vad han behövde. Två poäng (jag räknar med att det aldrig kommer att hända igen för honom i Leksands tröja) och ytterligare ett par bra framstötar. Och noll minuter i utvisningsbåset.
4) Tomas Kollar fick kuska runt mellan kedjorna under matchen men lyckades ändå att vara ett vasst offensivt hot vid flera tillfällen.
5) Martin Karlssons överhoppning innan 3-2 förtjänade enligt all sorts moralisk logik en assistpoäng.

***

"Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen" kallade en ganska trist singer/songwriter sitt senaste album. Leif Strömberg tycks ha tagit inspiration av titeln. Han stökade om rejält i kedjorna innan matchstart (Prestberg och Kollar separerades bland annat för första gången sedan slaget om Dacke) och viftade återigen med sitt trollspö under andra perioden (och vips var Prestberg och Kollar tillsammans igen).

Det såg ett tag ut som att Leksand skulle komma till kvalet med flera väletablerade och ihopspelade kedjor. Men på senaste tiden har det blivit ändring. Jag tror att startskottet var en kombination av Peter Nordströms skadeproblem och att Jussi Pesonen hade några tunga matcher efter den inledande succén med Nordström och Virta. Sedan gav den ena förändringen den andra.

Det känns ju förmätet att antyda att jag vet mer än Strömberg om hur man sätter ihop hockeyformationer, men detta oroar mig ändå. Det största problemet på sistone har varit att spelarna inte tycks hitta varandra ordentligt och det blir knappast bättre av att tränare leker hela havet stormar ett par gånger per match.


***


Men kedjeändringarna gjorde i alla fall att Prestberg och Nordström fick spela tillsammans för första gången sedan inledningen av säsongen.

Det var ett av två skäl på matchdagen att komma att tänka på klassiska kedjor och radarpar. Nordström och Prestberg spelade ju under sin tid i Färjestad många säsonger tillsammans med Jörgen Jönsson och Nordström och Jönsson var dessutom ett legendariskt förhatansvärt par att möta när de spelade box play.

Det andra skälet var att Stefan Hellkvist berättade att det var dags att sluta med hockeyn. Han ingick under sin tid i Leksand i två olika magnifika kedjor. JAS-kedjan med Jens Nielsen och Anders "Masken" Carlsson och den förvisso namnlösa men lysande kedjan med Nielsen och Mikael Karlberg 2001/02.

Det har hunnit bli några minnesvärda kedjor genom åren för Leksand. Helst ska de ha fått egna namn.

Samtidigt som JAS-kedjan flög fram fanns också ÅKE-kedjan med Markus Åkerblom, Karlberg och Niklas Eriksson. Den splittrade Sune Bergman i samma stund som Greg Parks anlände, något som jag råkar veta att Karlberg inte alls uppskattade.

De senaste åren har bjudit på ett par stycken också. Krigarkedjan och Knattekedjan blev under perioder begrepp även utanför Dalarnas gränser.


Den stora spelarrotationen gör det allt svårare att hitta en hel kedja som kan spela tillsammans år efter år. Man får hoppas på att i alla fall få fram en strävsam duo som kan fortsätta hänga ihop.


Mitt favoritradarpar är nämnda Karlberg/Nielsen, Leksands egna Lennon/McCartney, Seinfeld/David eller Strummer/Jones. Briljanta i power play naturligtvis, men också extremt samsynkade i numerärt underläge. 2002/03 kom Leksand trea i hela Elitseriens penalty killing-liga. Det kändes som att Challe och Jensa var inne 80 procent av tiden när man hade spelare utvisade den säsongen.

Borås-Leksand 4-3 (1-1, 1-1, 1-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Jesper Ollas (Thomas Rhodin), 2-2 Daniel Hermansson (Eric Johansson), 2-3 Marcus Weinstock (Tomas Kollar, Pelle Prestberg).


***


Trots full pott i säsongens tidigare matcher mot Borås blev det nu bara en poäng. Ett mål efter 55 sekunder och ett med bara drygt tre minuter kvar förstörde alla övriga planer.

Dessutom hade jag tappat den gudalika välsignelse jag hade när jag missade Örebros mål senast. I den här matchen såg jag bara en dryg minut av andra perioden. Närmare bestämt från att Antti Hulkkonen drog på sig en utvisning och ordnade tre mot fem fram till att Borås utnyttjade det och gjorde 2-1. Dessutom missade jag början av tredje perioden och därmed också Marcus Weinstocks mål. Alltså fick jag se Leksand göra ett mål, släppa in tre och förlora en straffläggning. Lord, why have you forsaken me?

***

Thomas Rhodin är nu uppe på 5+15 på sina 16 matcher sedan comebacken efter skadan. Och Pelle Prestberg fick äntligen göra poäng igen.

***

"Shouldn't we all vote on stuff like this?" utbrister Vänner-Joey när Chandler och Monica berättar att de tänker flytta från innerstan. Av någon anledning vill jag ropa samma sak när jag noterar att Stefan Lassen numera är en ordinarie figurant i power play.

***

Jag börjar bli lite orolig för Jean-Luc Grand-Pierres utvisningar. Han har ju kontinuerligt dragit på sig många men oftast har de varit nödvändiga eller i alla fall förståeliga. Men i förra matchen mot Örebro drog han sig flera omotiverade utvisningar och i första perioden mot Borås drog han på sig en okynnestripping utanför spelet. Jag hoppas att det här inte är ett omen inför kvalet på att han kommer vara övertänd och börja Roman Vopat-bråka med allt som rör sig där. Det är han alldeles för viktig för.


***


I och med strafförlusten missade Leksand chansen att helt och hållet säkra kvalplatsen. Dock måste Almtuna ta in 20 mål på tre matcher, så det finns onekligen en hel del som pekar på att det blir kvalseriehockey i år också.

Jag ser det som min uppgift att dämpa glädjen över detta en aning. Om mindre än en månad, 23 mars, kan nämligen säsongen vara mer eller mindre körd. Då spelas andra kvalomgången och Leksand har en påfallande förmåga att redan vara avhängda när två matcher har spelats.


Så här skrev jag på annan plats efter två omgångar av kvalet 2006:

"Så sitter man där igen. Stirrar instinktivt rakt ut i luften. Mössa på fast man är inomhus. Känner sig cheap and violated. Bilder av hur det skulle kunna vara blandas med verkligheten. Man vet att man borde åkt för längesedan. Man kastar ur sig haranger som man menar inget och allt av.

Om jag har kärleksproblem? Nej, det kallas visst kvalseriehockey.

Jag skulle behöva plöja åtminstone tre raka årgångar av Buster efter det här."


Och så här på samma plats efter två omgångar 2007:

"Please, don't put your life in the hands
Of a rock'n'roll band
They'll throw it all away


Så sjöng Oasis på den tiden då de fortfarande gjorde musik som betydde något för någon. Om de med rock'n'roll band menade Leksands IF så hade de alldeles rätt.

I ett avsnitt av Simpsons bestämmer sig Lisa för att bli vegetarian medan Homer anordnar en grillfest i trädgården. Homers kronjuvel under grillfesten är en hel gris med ett äpple i munnen som ska grillas under grannskapets jubel. Lisa står dock inte ut med osmakligheterna och med hjälp av en åkgräsklippare skjutsar hon ut grillvagnen med grisen på nedför en lång backe och ut på stora vägen. Homer och Bart jagar panikartat efter. Vagnen med grisen åker genom en stor buske.

Homer: It's just a little dirty... It's still good... It's still good...!


Grisen flyger av vagnen och hamnar i ett strömmande vattendrag.

Homer: It's just a little slimey... It's stil good... It's still good...!


Grisen flyter in i en trång sluss, fastnar för ett ögonblick, och flyger sedan i en vid båge över hela staden.

Homer: It's just a little airborne... It's still good... It's still good...!

Bart (med bestämd, men medlidsam ton): It's gone, dad...

Homer (resignerat och erkännande): I know...


Att följa den döda gris med ett äpple i munnen som är Leksand i årets kvalserie innebär att man genomgår alla de falska och naiva hopp följt av samma dystra sanningsinsikt som Homer gör när han ser sitt inälvsfyllda partys stolthet flyga bort i horisonten.

Tug: Om LIF vinner två raka är de med igen..! It's still good... It's still good...!

Någon annan: Det är kört...

Tug: I know..."



Visst känner man längtan välla över en?

Örebro-Leksand 2-3 (2-1, 0-1, 0-1)

Leksands mål: 2-1 Jesper Ollas (Oliver Ekman-Larsson, Thomas Rhodin), 2-2 Daniel Hermansson (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 2-3 Peter Nordström (Jussi Pesonen).


***


Jag misstänkte att Gud gjorde en insats i första perioden. Nej, inte Niklas Persson, utan den där som skapade universum och eventuellt inte finns. S24:s sändning fungerade inte förrän sju minuter hade spelats. Då var ställningen 2-0 till Örebro. Några minuter senare gjorde Leksand mål och satte fart mot segern. Det var som om Gud sade "min son, bry dig inte om inledningen, den är inget att minnas".

***

Nej, det här var ingen överdrivet betryggande seger. Faktum är att Leksand har haft problem mot Örebro hela säsongen, trots att det blivit tolv poäng av tolv möjliga i matcherna. I tre av matcherna har man hamnat i underläge och i den fjärde nådde man aldrig längre än till en 2-1-seger. Örebro har uppenbarligen hittat en nyckel till hur man ska störa Leksand, för spelet har hackat varje gång.

***

Ändå är det här en typ av seger som jag inte kan låta bli att älska. Jag älskar när underlägen vänds. Jag älskar när spelet varit halvdant och alla tre poäng ändå snos med. Och jag älskar när Leksand jobbar sig in i matchen för att till slut fullständigt massakrera motståndarna med chanser i tredje perioden.

***

Det heta backparet Thomas Rhodin-Oliver Ekman-Larsson fortsatte att leverera. Två assist var.

***

Levererat har däremot inte Pelle Prestberg gjort på ett tag. Bortsett från ett mål i tom bur mot Oskarshamn har han nu spelat fem raka matcher utan att göra poäng.

***

Jag har länge undrat vad Johan Hägglund har för sig vid tekningar. Han blir otroligt ofta bortskickad.

***

Det har varit bra att Tom Lawson har fått många matcher på sig att spela in sig. Men nu hoppas jag att Joacim Eriksson får stå resten av grundseriematcherna.


***


Förra gången listade jag de roligaste LIF-säsongerna som jag har upplevt. Dags för de tråkigaste och jobbigaste nu. Och de tre gångerna man åkte ur Elitserien sticker ju naturligtvis ut så mycket att det bara känns löjligt att ens försöka ta med några andra säsonger på listan.


Så.


3. 2000/01
Det kan låta märkligt att denna traumatiska säsong då hela ens världsbild vändes på ända bara hamnar på tredje plats. Men jag har åtminstone några positiva minnen från det här året. Uppryckningen när Christer Abris tog över som tränare. Tore Vikingstads centerspel. Robert Burakovskys straffkavalkad i kvalet mot Linköping. Vändningen hemma mot Södertälje. Niklas Perssons kvitteringsmål i samma match.

Allt annat vill jag bara lägga bakom mig.

2. 2003/04
Första gången man åkte ur var Leksand en förening och ett lag på ordentlig nedgång. Hur smärtsam den degraderingen än var gav den i alla fall en chans till en nystart som gav först elitserieavancemang och sedan slutspelsplats och en positiv buzz kring föreningen. Man var ett populärt lag med en publik vars intresse väcktes på nytt.

Allt det slängdes bort tre säsonger senare.

Man gick ut hårt inför säsongen och värvade spelare som Fredrik Svensson, Tommy Westlund och Johan Witehall. Men någon gång kring när man trodde sig kunna ersätta Greg Brown med Per Lundell insåg jag att det kunde bli en tung säsong.

1. 2005/06
Efter fyra kvalserier på fem år var jag trött på att man ständigt kom sent in i silly season-racet. Lagen som var klara för nästa års elitserie i februari kunde börja locka spelare betydligt tidigare. Därför hade jag en enda inställning inför säsongen: Skit samma om det blir slutspel, men det får inte bli kval igen. Om jag fick som jag ville? Skulle inte tro det.

Man inledde med en poäng på de första elva matcherna and then took it from there. Säsongen hade en djupt dyster lyster från premiär till avslutning.

Jag är inte stark nog att gräva mig ner i den här jävla säsongen igen. Men jag ska ge tre exempel på att den inte var speciellt lyckad.

1) Lagets bäste spelare Kimmo Lotvonen kunde bara spela tolv seriematcher.
2) Någon fick för sig att det vore en god idé att ta in Curt Lundmark som tränare.
3) Patrik Hucko spelade i laget.

Leksand-Almtuna 3-2 (0-0, 2-1, 1-1)

Leksands mål: 1-0 Thomas Rhodin (Oliver Ekman-Larsson, Peter Nordström), 2-0 Oliver
Ekman-Larsson (Tony Virta, Thomas Rhodin), 3-2 Jussi Pesonen.


***


En lättnad. Efter den senaste tidens knackiga form bjöd Leksand på just det jag ville se. Ingen storslagen hockeyfest, men en stabil och gedigen trepoängare mot ett krångligt motstånd. En avvaktande men ändå fokuserad mållös första period och sedan tryck och utdelning i andra. Enda plumpen var att man släppte upp Almtuna till 2-2.  

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin var matchens bäste spelare. Speciellt verkade han pigg och inspirerad i första perioden, där han till och med delade ut två tacklingar.
2) Även Rhodins backpartner Oliver Ekman-Larsson gjorde ytterligare en bra match. De verkar trivas tillsammans och kompletterar varandra bra. Mitt enda bryderi med det backparet är att båda kan bli lite för snälla framför egen kasse.
3) Jag fortsatte att imponeras av Tony Virta. Han är inblandad i mycket i samtliga zoner. Ingen kan dock anklaga honom för att vara en kvick och vass avslutare. Han brände ett par chanser också mot Almtuna. Och även om han har hunnit med att producera hyfsat med mål har han tagit ganska gott om tid på sig vid varje.
4) Inget av Almtunas mål såg otagbara ut, men jag tycker ändå att Tom Lawson gjorde sin klart bästa match hittills i Leksands tröja. Han avgjorde matchen med en svettig räddning på ett närskott vid ställningen 3-2.
5) Det känns som att det var ett tag sedan jag nämnde Tomas Kollar. Därför passar jag på att konstatera att han som vanligt var bra.
6) Jussi Pesonen har haft det lite tungt efter sin fina start. Det gjorde det extra skönt att det var han som satte det viktiga, smarta, starka och snygga 3-2-målet.

***

Vad var egentligen dealen med linjedomarinsatsen i första perioden? Tre gånger gick huvuddomaren in och korrigerade till "felaktig avblåsning" och släppte pucken i mittzon i stället.

***

I inledningen av tredje perioden drog Stefan Lassen på sig en utvisning som var både klumpig och onödig. Den höll dessutom på att bli ödesdiger då den gav 2-2.

***

När börjar Pelle Prestberg producera igen?


***


Per Bjurman (vars alltid förträffliga blogg nu befinner sig i en galopperande toppform under OS-tider) skrev tidigare i veckan om när Leksand förlorade den femte avgörande SM-semifinalen mot Färjestad 1997 trots ledning 3-0 efter första perioden.

Det påminde mig om två saker. Att det fortfarande är min värsta idrottsupplevelse. Men också att det egentligen var en förbannat rolig säsong.


Jag har här nedan listat de fem säsonger då det, under de snart tjugo år som jag har hållit koll på laget, har varit roligast att heja på Leksand. Det gäller alltså hur det har känts under säsongen och har med andra ord inte så mycket att göra med säsongens slutresultat, då skulle tre av säsongerna gå bort ordentligt.


5. 2007/08
Ett av de allra tyngsta och jobbigaste kvaldebaclen. Men det var också en säsong då Leksand värvade spelare som Ed Belfour, Michal Grosek och Juha Lind och det med någorlunda allvar ryktades om spelare som Petteri Nummelin, Lars Jonsson, Teemu Selänne, Kim Staal, Jeff Friesen och Andreas Karlsson. Det ångade av framtidsanda i laget, med många spelare som hade varit bra även om man hade gått upp i Elitserien. Det var dessutom en trupp som gav intrycket av att vara ett kul gäng, med en liga som bräkte på borlängemål i täten. Dessutom hade hemsidan en briljant videoserie där man fick träffa varje spelare vid sidan av isen. Välgjort och roligt.

Ja, och så vann man grundserien överlägset.

4. 1993/94
Säsongen före hade man gått till slutspel för första gången på tre år. Det här året vann man Elitserien överlägset och hade sex medaljörer i OS. Den här säsongen borde rimligtvis hamna högre upp, men hämmas nog av att jag nästan enbart följde matcherna via Radiosporten.

3. 2001/02
Den första säsongen utan elitseriehockey. Bortsett från det grundfaktum att man var tvungen att leva med att den högsta serien inte innehöll Leksand har jag nog inga negativa minnen alls från den här säsongen.

Efter två år som bottenlag var det skönt att få vinna många matcher igen. Och laget var just så överlägset som man kunde hoppas på. Det känns i efterhand svindlande hur övertygad jag var hela säsongen att Leksand skulle gå upp. Och att jag hade rätt.

2. 2002/03
Senaste gången som Leksand gick till slutspel. Varje poäng gjorde mig glad den här säsongen, är man tillbaka i Elitserien igen vill man verkligen suga märgen ur den. Och laget levererade och kom åtta. Mikael Karlberg vann poängligan, Sean Gauthier var långa stunder alldeles glimrande och Robert Nilsson slog igenom big time.

1. 1996/97
Detta var första säsongen som jag regelbundet började gå på matcherna. Det var ett bra val av säsong.

Om Leksand nu har ryktet som laget som alltid misslyckas i kvalet så hade man på den här tiden ryktet som laget som alltid åkte ut i kvartsfinalen. De föregående fyra åren hade det blivit respass i första slutspelsrundan. Med tidsperspektivitet hos den 11-årige pojke som jag då var kände jag mig mer eller mindre övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva något annat, varken mer eller mindre. Trots att man hade vunnit serien våren 1997 verkade det bli samma visa igen när man förlorade första kvartsfinalen hemma mot Malmö. Men med tre raka segar vände man på steken och dödade den förbannelsen.

1996/97 var peaken på Leksands 90-tal och truppen var orimligt stark.

Som målvaktspar hade man Johan Hedberg och Per-Ragnar Bergkvist, som båda gjorde sina LIF-karriärers bästa säsonger.

Bland backarna fanns namn som Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Hans Lodin, Örjan Lindmark och Jan Huokko.

Och vad sägs om en centerbesättning med Anders "Masken" Carlsson, Per-Erik Eklund, Andreas Karlsson, Mikael Karlberg, Anders Lönn och Mikael Holmberg?


***


Nästa gång blir det inte lika muntert, då listar jag i stället de allra jobbigaste säsongerna.

Malmö-Leksand 4-1 (1-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 3-1 Eric Johansson (Tony Virta, Kimmo Lotvonen).


***


Denna match var en återgång till mycket som har varit fel i Leksand genom åren.

1) Genom alla tider har det skrikits på Leksands läktare om att man "inte ska göra det så jävla snyggt hela ti'n". Mot Malmö var det fullt befogat. Många gånger blev det en eller flera passningar för mycket. Det var till och med fallet vid målet, men då kom Eric Johansson så nära målet att han inte klarade av att missa.
2) Under Tomas Kempe-säsongerna hade man svårt att hålla upp sitt spel när det vankades toppmöte. Med Leif Strömberg har det sett bättre ut. Men i denna match fick man inte ordning på anfallsspelet på hela matchen.
3) I uppbyggnadsfasen försökte varje leksing att spela hockey på egen hand. I avslutningsfasen ville alla passa. Och i varje skede tog spelarna för lång tid på sig att bestämma vad man skulle göra av pucken. Alla dessa faktorer var problem i inledningen av denna säsongen. Mot Malmö var det flera nya anfallsformationer och det kan vara en stor anledning till att det såg ut så. Även då i början hade man fullt upp med att spela ihop sig och lära känna varandra.

***

Det lilla positiva:

1) Joacim Eriksson skulle ha tagit 3-0. Det var en märklig situation eftersom han agerade som att han var skymd trots att det var vidöppet. Men i övrigt bjöd han på ett par svettiga räddningar och höll kvar Leksand i matchen i första perioden.
2) Oliver Ekman-Larsson agerade med pondus och visade vilja.
3) Patrik Carlsson levererade ett par vackra passningar.
4) Tony Virta var ojämn och brände ett par chanser, men var, som ofta, också en av dem som var med och vaskade fram chanser.

***

Det ska, lätt motvilligt, erkännas att Malmö gjorde en väldigt bra hemmamatch, denna match skulle ha blivit svår även om Leksand hade spelat bra.

***

Jag har otroligt svårt att se tanken med att använda Stefan Lassen i power play.


***


Leksand har nu spelat samtliga sina grundseriematcher mot Mora, AIK och Malmö. En av svårigheterna med allsvenskt spel är att veta hur bra laget i stort och de enskilda spelarna ska prestera under ett kval. Hur bra eller dåligt det än går i serien är det en annan karaktär på kvalmatcherna. Det närmaste man kan komma är just de här toppmatcherna.

Därför har jag sammanställt en poängliga över enbart de tolv matcherna mot dessa lag. Det kan tyckas orättvist att utelämna topplag som Växjö och Almtuna, men för det första är det mer stormöteskänsla över dessa matcher, för det andra har matcherna spelats tätare inpå varandra och för det tredje är det jag som bestämmer här.

I alla fall: 


Pelle Prestberg  Matcher: 12  Mål: 5  Assist: 11  Poäng: 16  (Totalt: Matcher: 46  Poäng: 60)
Jesper Ollas    12  7  2  9  (32  27)
Tomas Kollar    12  4  4  8  (46  38)
Patrik Carlsson    11  5  2  7  (41  34)
Marcus Weinstock    12  2  5  7  (46  28)

Peter Nordström    10  3  3  6  (40  35)
Eric Johansson    11  2  4  6  (43  29)
Thomas Rhodin    12  1  5  6  (36  27)
Markus Persson    12  2  2  4  (43  12)
Oliver Ekman-Larsson    10  0  4  4  (36  22)

Tony Virta    5  2  1  3  (11  9)
Martin Karlsson    9  2  1  3  (42  4)
Kimmo Lotvonen    10  0  3  3  (40  15)
Daniel Hermansson    6  1  1  2  (21  21)
Johan Hägglund    9  1  1  2  (35  14)

Kenny Källström    8  1  0  1  (37  11)
Jean-Luc Grand-Pierre    11  1  0  1  (31  5)
Antti Hulkkonen    3  0  1  1  (7  1)
Jussi Pesonen    3  0  1  1  (7  7)
Jens Bergenström    4  0  1  1  (13  2)

David Åslin    12  0  1  1  (45  11)
Petter Ullman    0  0  0  0  (6  0)
Patrik Norén    3  0  0  0  (16  0)
Markus Karlsson    5  0  0  0  (12  0)
Stefan Lassen    9  0  0  0  (42  4)


Joacim Eriksson  Matcher: 10  Insläppta mål: 28  Räddningsprocent: 90,9  (Totalt: Matcher: 35  Räddningsprocent: 92,6)
Tom Lawson    1  3  69,2  (4  89,6)


Noterbart:

1) Pelle Prestberg är ännu mer överlägsen här än i den totala poängligan.
2) Sex spelare har högre poängsnitt i de här matcherna än totalt: Jens Bergenström, Antti Hulkkonen, Marcus Weinstock, Markus Persson, Martin Karlsson och Prestberg.
3) Speciellt Martin Karlsson sticker ut då tre av hans fyra poäng kommit på de endast nio matcher som han har varit med i.
4) Den som tydligast sticker ut åt andra hållet är kanske Daniel Hermansson. Speciellt anmärkningsvärt är att han totalt sett har varit poänglös i fem matcher under säsongen, fyra av dem är med bland dessa. Å andra sidan gjorde han hattrick i sin enda match mot Växjö, så han är den som förlorar mest på att de matcherna inte har räknats med.

Oskarshamn-Leksand 2-5 (1-0, 1-1, 0-4)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Thomas Rhodin), 2-2 Eric Johansson (Oliver Ekman-Larsson, Tony Virta), 2-3 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 2-4 Daniel Hermansson (Tony Virta), 2-5 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson).


***


Aj, oj, ja. Jag vet inte. Detta såg ju verkligen inte bra ut och jag borde i rimlighetens namn rasa över det. Men mest känner jag mig lättad över att det inte blev en ny förlust. Det var även en återgång till höstens Leksand där man utan att imponera vann efter att ha dragit ifrån i sista perioden. Och ironiskt nog blev den här skitmatchen också säsongens största seger mot Oskarshamn.

***

Några noteringar:

1) Jag tycker att Oliver Ekman-Larsson har sett väldigt bra ut sedan han kom tillbaka från JVM och inte visat upp den trötthet som jag fruktat lite. Mot Oskarshamn gjorde han fyra poäng och satte själv det viktiga 1-1-målet och jobbade fram det 2-2-mål som vände matchen.
2) Daniel Hermansson stänkte in ett snyggt mål på rent Pelle Prestberg-manér. Hempa har spelat 20 matcher sedan han kom från Brynäs. Han har bara lämnat isen poänglös fyra gånger.
3) Jussi Pesonen har varit blek och haft det tungt i två raka matcher. Därför var det skönt att han fick göra ett mål.
4) Tony Virta kunde visst göra poäng även utan Peter Nordström.

***

Det var även positivt att man gjorde fyra mål mot fullt manskap i tredje perioden. På de flesta sätt är det ju bra att det blir mycket mål i power play, men det har varit väldigt få mål som har gjorts i 5 mot 5 på sistone.

***

Leksand öppnade matchen helt okej, men efter 1-0-målet tog det lång tid innan man hittade in i spelet igen. Det har sett ut så flera gånger på sistone och det är en tendens som oroar mig. Större delen av säsongen har det annars varit det stora glädjeämnet att Leksand inte har låtit sig nedslås av onödiga mål. Till skillnad från mot Troja-Ljungby och Björklöven fick man i alla fall styrning på det i sista perioden och tog tre poäng. Alltid något.


***


OS har startat och Damkronorna har redan säkrat en plats i semifinalen. Det ger Cissi Östberg och Klara Myrén en 75-procentig chans att bli de första spelarna på 16 år att kamma hem OS-medalj medan de tillhör LIF.

Förra gången det skedde var det tillfälle som de flesta i min generation rankar som sitt livs största hockeyhändelse. Då var Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Roger Johansson, Jonas Bergqvist och Niklas Eriksson med och tog guld. Och Greg Parks vann silver.

Att Leksand var det lag som hade flest spelare med i ett OS-vinnande lag känns med dagens mått onekligen svindlande. Och att det var Jonsson och Svensson som stod för spelmålen i finalen gör inte saken sämre.

Att Leksands 90-tal var mer framgångsrikt än dess 00-tal råder det knappast någon oenighet om. Ett av sätten att påvisa det är hur många som fick chansen i Tre kronor. Stundtals under 90-talet kändes det som att det räckte med att ha en ordinarie plats i LIF för att få spela i landslaget.

Följande spelare fick chansen under 90-talet medan de tillhörde Leksand (och här kan jag mycket väl ha glömt ett par stycken):

Johan Hedberg
Magnus Svensson
Tomas Jonsson
Roger Johansson
Örjan Lindmark
Per Lundell
Jan Huokko
Markus Åkerblom
Anders "Masken" Carlsson
Andreas Karlsson
Niklas Eriksson
Jonas Bergqvist
Tomas Forslund
Stefan Hellkvist
Per-Erik Eklund


Och under 00-talet?

Fredrik Svensson
Lars Jonsson
Gabriel Karlsson
Henrik Nordfeldt
Niklas Persson
Mikael Karlberg


Förvisso spelade man i Allsvenskan i drygt halva decenniet, men det var också ett decennium då spelarrotationen i blågult var betydligt större än tidigare.


Blir det fler under 10-talet? Och vem blir näste man till landslagsrakning? Med tanke på att den tillträdande förbundskaptenen Pär Mårts knappt tyckt att den allsvenska serien varit bra nog att plocka JVM-spelare från gör man nog bäst i att gå upp. Vilka ur dagens trupp skulle då ha chansen att vara med nästa år? Pelle Prestberg är förmodligen tillräckligt bra, men hans ålder gör det svårt. Oliver Ekman-Larsson och kanske Joacim Eriksson borde ha en hyfsad chans. Men mer då? Jesper Ollas? Tomas Kollar? Daniel Hermansson? Andreas Johansson?

Leksand-Björklöven 1-3 (0-0, 1-2, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Eric Johansson, Daniel Hermansson).


***


Det skulle vara lätt att sammanfatta den här matchen med en enda typisk lokaltidning-om-lägre-divisioner-fras: Hela Leksand kan bättre.

***

Detta var enligt min uppfattning Leksands sämsta match för säsongen. Det har speciellt blivit fyra riktiga bottennapp tidigare: Mora, Troja-Ljungby och 2xAlmtuna. Men i de flesta av de matcherna har det trots att man har misslyckats med mycket åtminstone funnits ambitioner att försöka göra något. Mot Björklöven fanns det ingenting. Spelet som låg bakom Leksands enda mål kändes som det enda ordentliga anfallet på hela matchen.

Dessutom har motståndarna i de nämnda debaclen gjort riktigt bra matcher. Jag tycker faktiskt inte att Löven gjorde det den här gången. Det var inte de som gjorde det svårt för Leksand. Det ordnade man utmärkt själva i stället.

***

Kedjan Jesper Ollas-Eric Johansson-Daniel Hermansson hade kanske ingen stor afton. Men det var i huvudsak de som låg bakom det som ändå skapades. Och det var de som ordnade målet. Speciellt har Hermansson en förmåga att varva upp och köra på även om övriga laget faller ur ramen. Han var ju bäst i laget i genomklappningen mot Troja.

***

Även Tony Virta hade en del goda intentioner.

***

Peter Nordströms poängsvit bröts. Det berodde ju delvis på att han för andra matchen i rad gick av tidigt skadad, men han hade också en riktigt usel afton fram till dess. Det kändes inte som att han lyckades med något som han företog sig.

***

Thomas Rhodin fumlade med pucken tre gånger på väldigt kort tid i samband med att matchen avgjordes. Först tappade han pucken ur zon i inledningen av det sista power play-läget. Sedan åkte han ner och hämtade i egen zon men slog en felpass samtidigt som Joacim Eriksson lämnade kassen. Och sedan misslyckades han med att låsa fast pucken i anfallszon innan Löven sköt 1-3 i tom bur.

***

Det blir plattmatcher ibland och det får man acceptera. Men det är jobbigt när de sker två gånger på så kort tid och dessutom på hemmaplan vid båda tillfällena.


***


Vad har Lövens Johan Svedberg, Västerås Fredrik Johansson och Växjös Johan Andersson gemensamt? Jo, Mikael Lundström var vid olika tillfällen nära att värva dem under sin tid som sportchef för Leksand. Ja, det var faktiskt så nära att alla var på plats och hälsade på i Dalarna innan de bestämde sig.


Svedberg var på gång till säsongen 2007/08. Men han valde att flytta till Umeå och strax därpå värvade Leksand Libor Prochazka. Nu toppar Svedberg Lövens interna poängliga, trots att han är back.

Johansson var aktuell året efter. När han valde Västerås slutade det som såg ut som ett val mellan Fredrik Johansson och Gabriel Karlsson med att det blev Eric Johansson.

Andersson rycktes det i till den här säsongen. Han skrev i stället på ett långtidskontrakt med Lakers och lyckades reta gallfeber på flera leksingar i båda matcherna när lagen möttes två gånger på kort tid i december.


Men dessa herrar har ytterligare en sak gemensamt. Vad? Jo, de har gjort mål på Leksand under säsongen.

Det brukar ofta talas om att "släkten är värst", men det är inte riktigt användbart här. De blev aldrig en del av släkten, de sade nej till frieriet.

Vad finns det för slogan för det?