tug

Nej, det blev inte någon elitserie. Den här gången heller. Två veckor har gått sedan sista matchen, men det är fortfarande så verkligheten ser ut.


***


Även om kvaliteten i spelet varierade en hel del gjorde Leksand nio fullt acceptabla matcher i Kvalserien. Genomklappningen kom naturligtvis i näst sista matchen mot Växjö.

Och som vanligt när ett kval går åt helvete började det gastas om dålig inställning, klen vilja, bristande hjärta och allt vad det är.

Visst var insatsen usel, men oavsett hur mycket spelarna kommer att bry sig om Leksand år, säg, 2015, hade det inte med det att göra.

Att på allvar tro att det handlar om en ovilja att vinna eller att spelarna inte brydde sig kan jag inte se som något annat än idioti. Hade det varit fallet hade man aldrig gjort två så bra matcher mot Södertälje, vänt på bortaplan mot Rögle eller tagit sex poäng mot AIK trots underlägen i båda matcherna.

Förlusten berodde på dålig dagsform, att Växjö gjorde sin bästa kvalinsats, en gnutta oflyt och i synnerhet nerver. Krångligare än så var det tyvärr inte.

***

En av de jobbiga sakerna med misslyckade kval är att det inte bara är så att man själv har råkat ut för en förlust, någon annan får dessutom vara glad.

***

Känslan är kluven när man blir brädad av ett annat allsvenskt lag.

Det är ungefär som med stora fotbollsmästerskap där otippade lag går långt, som när Grekland eller Danmark vinner EM. En del av en blir glad för att det visar att även ett lag som Sverige borde ha möjlighet. Och den andra delen blir frustrerad över att det inte var just svenskarna som utnyttjade den skrällplats som uppenbarligen var up for grabs.

Den här gången blev det AIK. För två år sedan var det Rögle. Lag som man tämligen bekvämt la bakom sig i grundserietabellen, som man därmed med fog kan säga att man ska kunna vara bättre än.

Och det verkligt, VERKLIGT snopna är att Leksand tog full pott i båda matcherna mot AIK. Tydligare bevisning än så går väl knappt att få på att kapaciteten för ett lyckat kval fanns där.

***

Precis som statistiken och logiken antydde åkte Rögle till slut ut.

Vad man än kan tänkas tycka eller inte tycka AIK var det nog ändå positivt för Leksand att Elitserien fick en nykomling. När både Södertälje och Rögle klarade sig kvar förra året var det första gången på sex år som inget nytt lag tog sig upp. Hade detta upprepats hade en ny trend sett sin början. Nu kan man prata hur mycket vill om skillnaderna i båda matchtempot och ekonomin mellan landets två högsta serier, det brukar ändå bli nya lag som avancerar.

***

Eddie Läck
Joacim Eriksson
Niclas Andersén
Elias Granath
Oliver Ekman-Larsson
Mattias Ritola
Pierre-Edouard Bellemare

Sju spelare där ingen är äldre än 25. Sju spelare där en spelade i NHL den gångna säsongen, fyra i Elitserien och där de två övriga nästa säsong kommer att spela i någon av de två ligorna. Och det är också sju spelare som har lämnat Leksand trots att föreningen ville förlänga kontrakten.

Det tycks blåsa kraftiga och nyskapande vindar i Leksands IF för tillfället. Ordförande Bertil Daniels har talat frenetiskt om en satsning på ”de unga”. Det ska byggas ungt, från grunden och det ska byggas långsiktigt.

Fair enough. Gärna för mig. I’m all for that. Sparka alla utlänningar om ni känner att det är passet som avgör karaktären på spelare. Sluta värva ”stjärnor”. Spika truppen i augusti. Skicka äldrevården på alla som är födda på 1970-talet. Eller vad det nu är ni har planerat.

Jag skulle applådera det. Dels för att det skulle bli billigare och ge ett lag med spelare som är på väg upp i karriären och som ser det som en ynnest att spela i Leksands A-lag. Och i synnerhet skulle det få tyst på en speciell grupp av människor. De som efter varje kval suckar om varför Leksand aldrig lääär sig. De som tror att en trupp med en medelålder på 19 år där alla är födda i Sverige per automatik ger en plats i Elitserien. Visar det sig inte gå får dessa personer kanske se att världen inte är fullt så enkel. Och om det lyckas, och det är vi andra som har haft fel, ja, då är Leksand i Elitserien och, tro mig, det skulle jag verkligen inte ha några problem med.

Så rensa ur och föryngra. Men.

Alla måste inse att det kan ta tid.

För ungt blir inte nödvändigtvis långsiktigt. Det spelar ingen roll att Ekman-Larsson att bara är 19. Eller att han är svensk. När hans kontrakt går ut och Leksand spelar i Allsvenskan och han har chansen att klättra på karriärsstegen så är det väldigt rimligt att han gör det. Precis som en 32-årig finne hade gjort i samma situation. Min dröm vore att alla spelare som skriver på för Leksand signar klausullösa treårskontrakt och att de får klart för sig att ingen kan garantera att det blir elitseriespel under denna tid. Jag vill inte leva i en värld där Victor Rask om två säsonger spelar sin hockey i Brynäs tröja.

Även vi fans måste inse att det kan ta tid.

Lag som Malmö, Mora och Björklöven har saknats i de två senaste årens kvalserier. Det kan mycket väl bli Leksands öde nästa säsong. Och vi kan definitivt inte längre räkna kallt med att cruisa oss genom grundserien och landa på en bekväm förstaplats. Till hösten startar den femte raka allsvenska säsongen, kanske måste vi inse att vi inte längre nödvändigtvis är ett elitserielag som har råkat hamna fel.

Och inte heller ledningen får glömma att det kan ta några år.

I höst styrs Leksand, för andra raka säsongen, av helt nytt folk. Ny tränare och ny sportchef och ny organisationsordning. Jag vill även se alla dessa bli kvar i åtminstone tre säsonger. Står Leksand våren 2011 utan en elitserieplats vill jag inte se en ny utrensning. Jag vill inte se ytterligare en jakt på och baltutlämningsdumpning av syndabockar. Det kommer kanske inte att finnas några sådana. Det kanske kommer bero på att truppen helt enkelt inte var tillräckligt stark. Och där och då vill jag se kyla nog att inse att ibland måste det vara så.


***


Det här är den här bloggens allra sista inlägg.

Det har varit roligare än jag någonsin hade kunnat ana. Jag startade projektet med en hel del förhoppningar om vad jag skulle åstadkomma. Vissa saker har inte blivit av, men många tankar har förverkligats. Lite så där som livet brukar vara.

Tack till alla som har läst och kommenterat, här, på Leksandsbloggen.se och på Facebook.




Oskar Klingborn
Leksand
2010-04-25

Leksand-Almtuna 2-1 (0-0, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Johan Hägglund (Jens Bergenström, Oliver Ekman-Larsson), 2-1 Patrik Carlsson (Jean-Luc Grand-Pierre).


***


Ett märkligt slut på en märklig säsong och en märklig kvalserie. Den sista matchen slutade med ett glädjevrål i sista minuten. Och ändå gick det åt helvete.

Traditionellt sett brukar Leksand vara avhängda med flera omgångar kvar av kvalet. Den här gången levde till och med hoppet efter att den sista matchen var slut. Och ändå gick det åt helvete.

***

Jag försöker på ett desperat (och innerst inne meningslöst) sätt ta det onda med det goda. Vi har trots allt fått ett kval där Leksand vunnit båda matcherna som har gått till övertid. Ett kval där man avgjort två matcher i det absoluta slutskedet. Ett kval där Leksand krigat sig till fem uddamålssegrar.

Man skulle också kunna komma dragandes med att det var ett kval där man mot ett av de till Elitserien avancerande lagen tagit sex poäng. Men det gör det i stället bara alldeles för bittert.

***

Den sista matchen var förvisso en insats som var nästan lika bedrövlig som den mot Växjö, men trots allt blev det en match som gav allt som man kunde begära. Just precis, tre poäng.

***

Det gav också de tidigare nollpoängarna Johan Hägglund och Patrik Carlsson chansen att med varsitt mål få spela en avgörande roll. Det gjorde mig speciellt glad att Carlsson, som hade ett statistiskt uselt men spelmässigt utmärkt kval, åtminstone för en liten stund fick vara hjälte.

***

Kimmo Lotvonen var med all rätta bänkad hela matchen. Däremot kändes det skevt att Thomas Rhodin, som knappt haft ett rätt på hela matchen, spelade mer eller mindre non-stop i slutet.


***


Det här är slutet för denna blogg – nästan.

Jag ska ta några dagars kvalserierehab sedan kommer en slutgiltig sammanfattning av säsongen, kvalet och det här projektet.


***


Tabell:

1. Södertälje  10  5 1 4 0  34-28  21
2. AIK  10  5 1 1 3  29-24  18
3. Rögle  10  3 3 1 3  31-26  16
4. Leksand  10  4 2 0 4  25-24  16
5. Almtuna  10  3 1 2 4  23-23  13
6. Växjö  10  1 1 1 7  29-46  6

Växjö-Leksand 5-2 (3-0, 1-1, 1-1)

Leksands mål: 4-1 Daniel Hermansson (Oliver Ekman-Larsson, Jussi Pesonen), 5-2 Jussi Pesonen (Daniel Hermansson, Eric Johansson).


***


Mörker.


***


Tabell:

1. Södertälje  9  5 1 3 0  32-25  20
2. AIK  9  4 1 2 3  27-24  15
3. Rögle  9  3 2 1 3  28-24  14
4. Almtuna  9  3 1 2 3  22-21  13
5. Leksand  9  3 2 0 4  23-23  13
6. Växjö  9  1 1 1 6  29-44  6

Leksand-Södertälje 3-2 (1-1, 1-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Oliver Ekman-Larsson (Pelle Prestberg, Thomas Rhodin), 2-1 Jens Bergenström (Stefan Lassen, Jean-Luc Grand-Pierre), 3-2 Pelle Prestberg (Thomas Rhodin, Tony Virta).


***


Jag är just nu så glad över hur den här kvalserien har utvecklat sig. Oavsett hur det kommer att sluta.
Med två match kvar har Leksand chansen kvar. Och inte bara en chans, utan en stor chans.
Oavsett hur det kommer att sluta, så är det inte något man har blivit bortskämd med.

Jag har fått en kvalserie där Leksand tagit tre raka, totalt nödvändiga och svåra segrar.
En kvalserie där Leksand har avgjort matcher i slutminuterna och i förlängning.
En kvalserie där Leksand har vänt på underlägen.
En kvalserie där Pelle Prestberg har producerat fem mål och åtta målpass på åtta matcher.
En kvalserie där Thomas Rhodin, trots allt, har spelat fram till sex mål på de fyra senaste matcherna.
En kvalserie där Daniel Hermansson har satt den ena viktiga kvitteringen efter den andra.
En kvalserie där tilltänkta nyckelspelare som Joacim Eriksson och Oliver Ekman-Larsson har varit utmärkta.
En kvalserie där den inte alls tilltänkta nyckelspelaren Stefan Lassen har överträffat sig själv i match efter match.

***

Men visst borde det ha blivit tre poäng i den här matchen. I de två första perioderna presterade Leksand sin bästa anfallshockey på hela säsongen. I synnerhet var det vid två matchtillfällen som man borde ha fått utdelning. Mellan 1-0 och 1-1 var Leksand snubblande nära att utöka ledningen. Och från 2-2 till andra pausen hade man otroliga möjligheter att näta. Hade Leksand utnyttjat något av dessa lägen tror jag att det hade blivit tre poäng.

I och med att AIK slog Rögle ska den tappade poängen dock inte behöva göra så stor skillnad när kvalet summeras. Målskillnaden hade förmodligen ändå gjort att man hade varit tvungen att ta in ytterligare poäng på Rögle. Det värsta var ju att Södertälje inte på allvar blev indragna i Rögle/Leksand/AIK-träsket. Men än är de inte helt och hållet klara.

***

Det finns nog ingen enskild spelare som jag hellre ser göra ett avgörande kvalmål än Jens Bergenström. Att det var han som vispade in 2-1 var därför ett extra glädjepiller i denna match.

***

Tredje perioden var nog Leksands minst övertygande slutakt hittills i kvalet. Vilket kändes ganska rimligt efter den all out attack-satsning man bjudit på i två perioder. Men man höll ändå jämna steg med SSK och var ett par gånger nära 3-2 och i slutminuten tryckte man på ordentligt, naturligtvis anförda av Jussi Pesonen.


***


Tabell:

1. Södertälje  8  5 1 2 0  31-23  19
2. Rögle  8  3 2 1 2  27-21  14
3. Leksand  8  3 2 0 3  21-18  13
4. AIK  8  4 0 1 3  25-23  13
5. Almtuna  8  2 1 2 3  19-20  10
6. Växjö  8  0 1 1 6  24-42  3

AIK-Leksand 2-3 (1-1, 0-1, 1-1)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Kimmo Lotvonen), 1-2 Tony Virta (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 2-3 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin).


***


Det är det här som idrott handlar om. Det är chansen att sådant här ska hända som gör att man fortsätter att titta. Fortsätter att hoppas. Fullkomligt avgörande och fullkomligt nödvändiga mål med 70 sekunder kvar. That must be what it's all about, that must be what it's all about, som Bob Dylan en gång sjöng.

När jag såg det taggade, rappa och farliga Leksand som klev ut i första perioden trodde jag på tre poäng. När sedan den väntade svackan i andra perioden ändå slutade med ledning var jag övertygad. Och när tredje perioden såg lika urstark ut som tidigare i kvalet hade jag i princip räknat in poängen.

Men kvitteringsmålet gjorde mig, märkligt nog, lite nervös...

***

Jussi Pesonen har under Kvalserien producerat 3+0. Målen har kommit i de tre senaste matcherna och har varje gång varit Leksands sista i matchen. Matchvinnare heter det väl?

***

De slumpmässiga bjudmålen följde varandra.

Daniel Hermansson sköt 1-1 från död vinkel och Tony Virta föste in 1-2 från blålinjen.

Vid 2-2 plockade Joacim Eriksson Oliver Ekman-Larssons klubba i stället för pucken. Ännu mer frustrerande var sättet Eriksson släppte in 1-0 på. Ett halvlöst skott utifrån på klubbhandssidan i inledningen av första perioden. Det var verkligen inte första gången den här säsongen som det skedde.

***

Pelle Prestberg har noterats för poäng i alla de sju kvalmatcherna.

***

Värvningen av Virta känns bara mer och mer som en förbannat imponerande fullträff. Ibland är jag minsann något på spåren.


***


Tabell:

1. Södertälje  7  5 1 1 0  29-20  18
2. Rögle  7  3 2 1 1  23-16  14
3. Leksand  7  3 1 0 3  18-16  11
4. AIK  7  3 0 1 3  20-19  10
5. Almtuna  7  1 1 2 3  15-20  7
6. Växjö  7  0 1 1 5  24-38  3

Rögle-Leksand 1-2 (0-0, 1-0, 0-1, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Pelle Prestberg (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 1-2 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin).


***


Först och främst.

Visst känns det fint att vara vid liv
En dag till
Visst känns det fint nu?

Så sjöng Håkan Hellström i en av sina finaste och allra bästa låtar.

Och det är just vad det handlar om nu. Lättnaden att fortfarande vara med i racet. Jag satte för mig själv upp en minimumgräns på två poäng från den här matchen för att gå vidare med någon form av hopp. Och det var just vad jag fick.


***

Säga vad man vill om den här säsongens Leksand, men spela tredjeperioder, det kan de.

Första perioden perioden påminde om den mot AIK. Tamt spel och stort tryck emot sig. Och 0-0. Det slutade med 2-1-seger den gången och det slutade med 2-1-seger den här gången också.

Baklängesmålet kom precis nu som då som samma form av oväntad kalldusch. Andra perioden var kanske inte bra, men Leksand klev framåt och var minst lika farliga. Och tidigare i det numerära överläget som ledde till målet såg Leksand ut att vara på väg mot sitt allra mest övertygande box play. Man skapade nämligen fler och farligare chanser än vad Rögle gjorde då.

***

Problemet i tredjeperioderna är effektiviteten. Trots att de varit Leksands bästa i match efter match har man bara en gång vunnit den med mer än ett mål. I denna match kunde övertaget mycket väl ha räckt till en fullpoängare.

***

Intressant med matchandet av Thomas Rhodin. I de två första perioderna spelade han knappt ett enda byte i spel fem mot fem. Då spelade Oliver Ekman-Larsson i stället med Markus Karlsson (som måste ha gjort sin bästa match i Leksands tröja). Då spelade Rhodin nästan enbart i power play. I tredje perioden kom han in i handlingen mer. Och även om jag flera gånger svor åt honom på samma sätt som tidigare under kvalet bjöd han ändå på assist till båda målen och hade därmed något av en matchvinnarroll.

***

Jussi Pesonen har haft en tung och frustrerande tid sedan sina succéartade inledningsmatcher för laget. Även om han inte har spelat bra eller kommit till sin rätt har han ändå kämpat på och röjt väg med ett friskt satsande närkampsspel. I förra matchen gav hans ansträngningar ett reduceringsmål som var ytterst nära att till slut ge poäng och den här gången fick han avgöra. Skönt och viktigt på många sätt.

***

Herre min skapare en sådan rysare som nu väntar borta mot AIK.


***


Tabell:

1. Södertälje  6  5 0 1 0  25-17  16
2. Rögle  6  2 2 1 1  16-13  11
3. AIK  6  3 0 1 2  18-16  10
4. Leksand  6  2 1 0 3  15-14  8
5. Almtuna  6  1 1 1 3  12-16  6
6. Växjö  6  0 1 1 4  21-31  3

Leksand-Rögle 3-4 (1-3, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Thomas Rhodin, Pelle Prestberg), 2-3 Tony Virta (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 3-4 Jussi Pesonen (Pelle Prestberg, Oliver Ekman-Larsson).


***


Det finns förluster som tar längre tid att bearbeta än andra.

Jag gick in i den här matchen med lite samma känsla som inför matchen mot Södertälje. Nervöst, men med känslan av att ha mycket att vinna. Att en förlust skulle vara tung, men inte nödvändigtvis avgörande.

Jag lämnade den här matchen med en stor del av mitt hopp bortblåst.

Det sköljde nog över mig under andra perioden. En röst som sade: "Herregud, TRODDE du verkligen på det här? Att det här kvalet skulle kunna gå vägen? Rögle har spelat två säsonger i rad i Elitserien. Leksand har spelat fyra år i Allsvenskan. Snälla någon, det finns en ANLEDNING till det." Ungefär så. Det kom när de stoppade Leksands adrenalinrusch efter en stark periodinledning och 2-3-reducering lika lätt som Baloo daskar undan en vilt framstormande Mowgli genom att göra 2-4 direkt efter. Och sedan växte det under resten av perioden i takt med att Rögle retfullt enkelt stoppade det ena uppspelsförsöket efter det andra.

***

Det var framförallt två saker som Rögle gjorde som imponerade på mig och som verkligen fick dem att se ut som ett elitserielag. Dels, som sagt, hur de spelade av andra perioden och dels deras förmåga att få in massvis med folk framför mål vid sina anfall. Det gav både 1-2 och 1-3 och viss mån även 2-4.

***

Ett tag i första perioden började jag annars att tro på något stort. Leksand angav tonen och fick Rögle att se rädda, ängsliga och frustrerade ut. Ängelholmarna slog puck efter puck till icing, drog på sig två solklara utvisningar i samma spelsekvens och tappade omgående sitt 0-1 till 1-1. Då var det något på gång.

Sedan gjorde Kimmo Lotvonen som han har gjort alldeles för många gånger denna säsong. Han fumlade till det, missade pucken och tog spelaren i stället och interferenceutvisningen var solklar. Och i power play-spelet lyckades Rögle få in, vad det verkade, halva Dalarna och halva Skåne framför mål för att bygga en kompakt vägg i vägen för Joacim Eriksson och så stod det 1-2.

***

Ja, jag var arg på domarna ett par gånger. Ja, jag var arg på flera spelarmisstag. Och nej, jag orkar inte tänka på det mer nu. Dels för att det är trist nog som det är. Och dels för att ingen av dem, trots allt, gjorde det med flit.

***

Om jag innerst inne tror att Leksand kommer att slå Rögle borta? Nej, det gör jag inte. Om jag innerst inne tror att Leksand spelar i Elitserien nästa säsong? Nej, det gör jag inte. Om det spelar någon som helst roll att jag känner så? Nej, tack och lov, inte det minsta.

***

Det försöker jag ändå att bära med mig:

1) Leksands inledning.
2) Det faktum att Leksand trots Rögles styrka och sitt eget slarv och sina egna missar ändå var så extremt nära att plocka med sig poäng. Naturligtvis ett tecken på att man inte var fullt så chanslösa som i alla fall jag ett tag kände.
3) Att Rögle inte har spelat så här bra tidigare i kvalet. Därmed finns det ingen som helst garant att de ska göra det igen.
4) Rögle har tidigare under säsongen haft svårt att bygga vidare på starka matcher.
5) Rögle har under hela säsongen haft förtvivlat svårt att dra nytta av att spela på hemmaplan.

***

Snälla Leksand, ta chansen nu. Gör säsongens bästa match på fredag. Ta de poäng ni borde ha tagit mot Södertälje och kunde ha tagit hemma mot Rögle.

Ni har periodvis i kvalet visat vad ni kan. Gör det igen. I sextio minuter. Ge oss tillbaka drömmen. Ge oss chansen att vara stolta. Ge oss ett mirakel. Ge oss tre poäng.

Ni kan. Jag lovar.


***


Tabell:

1. Södertälje  5  5 0 0 0  19-10  15
2. Rögle  5  2 2 0 1  15-11  10
3. AIK  5  2 0 1 2  16-15  7
4. Leksand  5  2 0 0 3  13-13  6
5. Almtuna  5  1 1 1 2  11-14  6
6. Växjö  5  0 0 1 4  14-25  1

Leksand-AIK 2-1 (0-0, 2-1, 0-0)

Leksands mål: 1-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Tony Virta), 2-1 Jesper Ollas.


***


Känner ni? Den oförblommerade lyckan? Så här glad har jag inte varit över ett hockeyresultat sedan 2008 när Leksand slog Mora med 2-0.

***

Det såg länge ut som förra matchen mot Södertälje. Fast med AIK i rollen som Leksand. De hade totalt övertag i första perioden men gick ändå till pausvila med oavgjort. Sedan tog Leksand över helt i andra perioden. Problemet var att AIK ändå tog ledningen. Då dog Leksands spel ut, det blev lätt panikartat och lagdelarna gled isär. Jag satt och ville ha time out, trots att jag visste att Leif Strömberg förbrukat den i första perioden. I stället blev man räddade av ett power play, kom in i matchen och gjorde 1-1. Sedan gick resten på räls.

***

I första perioden märktes det att pressen på Leksand var större nu än mot SSK. Allt det som klaffade då misslyckades den här gången. Varje passning kändes besvärlig.

***

Leksand hade tre riktigt stora matchvinnare.

1) Joacim Eriksson har varit väldigt bra hela serien.
2) Tomas Kollar stod för en delikat framspelning till 1-1 och det kändes som att han var överallt. Han ordnade även ett flertal utvisningar. Kanske föll han lätt, men jag kan ärligt säga att det skiter jag i.
3) Det matchvinnande målet stod Jesper Ollas för. Han stod även för en lysande brytning i box play i tredje perioden. Se och lär, Tony Virta. Det går att ta bort spelare som får pucken framför tom bur.

***

Två spelare fortsatte i sin oväntade kvalform. Stefan Lassen har varit chockerande bra i match efter match. Markus Persson har banne mig inte misslyckats med något i detta kval. I Mariestad förra säsongen producerade han mycket poäng och det har han inte gjort nu. Men vill man ha honom som en krigare är han lysande.

***

Pelle Prestberg tog oss in i matchen med sitt 1-1-mål. Trots en hel del kritik har han gjort poäng i varje match hittills i Kvalserien.

***

Däremot står Thomas Rhodin fortfarande på 0+0. Hur man än vrider och vänder på det är det förbannat undermåligt. Och han har en förbannat irriterande förmåga att hamna i svåra lägen genom att avvakta för länge i situationer i egen zon när han ligger närmast pucken och man tror att han har koll.

***

Nu väntar dubbelmöte mot Rögle. Mina prognoser visar att Leksand behöver ta lika många poäng i de matcherna som ängelholmarna gör.


***


Tabell:

1. Södertälje  4  4 0 0 0  12-6  12
2. Rögle  4  1 2 0 1  11-8  7
3. Leksand  4  2 0 0 2  10-9  6
4. Almtuna  4  1 1 1 1  10-10  6
5. AIK  4  1 0 1 2  12-14  4
6. Växjö  4  0 0 1 3  10-18  1

Södertälje-Leksand 3-2 (1-1, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-2 Daniel Hermansson (Oliver Ekman-Larsson, Eric Johansson).


***


Åh, så irriterande. Åh, så frustrerande. För åh, så bra det såg ut.

Första perioden var nog det bästa jag sett Leksand prestera på hela säsongen. I andra fick man det tyngre, Södertälje gjorde det bra, men Leksand red ut stormen med oavgjort. I tredje skapade man gott om chanser både före och efter 3-2. Därför var det väldigt snopet att lämna den här matchen utan några poäng.

Jag gick in i den här matchen med en upplyftande känsla av allt att vinna, att man inte behövde ta poäng och att allt annat var en chans till bonus.

Det stämde. Men oj, så nervös jag är för nästa match mot AIK.

***

Men. Två utvisningar för sex spelare på isen. I helt avgörande lägen dessutom. Första situationen gav, även om Leksand hann döda själva utvisningen en halvminut tidigare, 2-1. Och den andra skedde med två minuter kvar av matchen. Uslare än så blir det faktiskt inte.

Det som gjorde det ännu mer obegripligt var hur det skedde. I vanliga fall kommer dessa utvisningar för att pucken hamnar vid spelarbåset medan byte pågår och en "utbytt" spelare råkar bli inblandad i spelet. Spelet var inte i närheten av båset vid något av tillfällena den här gången.

I en match där Leksand gjorde väldigt mycket väldigt bra var det här under all kritik.

***

Detta var det som i övrigt i fällde Leksand:

1) 1-0-målet påminde mycket om Växjös mål i matchen innan. Halvosäkert agerande av Joacim Eriksson och en Tony Virta som inte klarar av att ta bort sin spelare. Det ska till Erikssons försvar sägas att han sett över hela matchen var grym. Han släppte ett par märkliga returer, men det var bara vid målet som han blev Tom Lawson-strandad av det. Vid övriga tillfällen (efter en knapp minut och i mitten av andra perioden) var han fullkomligt beredd på andravågen och gjorde riktigt bra och disciplinerade räddningar.
2) Efter Södertäljes 3-2 fick plötsligt Leksand det ena öppna läget efter det andra (vad höll SSK på med?), men drog då avslut efter avslut rakt på målvakten. Leksand höjde, som man brukar, sitt spel i tredje perioden, med lite effektivitet hade det räckt till tre poäng.
3) Det är dags för Thomas Rhodin att visa att han ska vara en stjärna i det här laget.

***

Med tanke på 2-1-målet är det kanske en sanning med viss modifikation, men fortfarande inget mål insläppt i box play i kvalet.

***

Patrik Carlsson fortsatte på den inslagna vägen. Jag imponeras över hur oberörd han tycks vara av matchernas innebörd. Det är som att han burit med sig känslan från förra årets kval med Växjö, där kvalseriespel mest var en rolig bonus och inget tungt och pressande.

Markus Persson klev in i laget i stället för sjuke Martin Karlsson och gjorde det väldigt bra med ett uppoffrande jobb och hade ett finger med i flera farligheter.

***

Lyckas Leksand spela som mot Södertälje i resten av kvalet tror jag att man kommer att gå upp.

***

Södertälje tog tre poäng i premiären mot Rögle trots att man inte ens lyckades skjuta 20 skott. Man tog tre poäng borta mot AIK efter att ha avgjort med mindre än en minut kvar. Och man tog samtliga poäng mot ett jämnbra Leksand. Otroligt frustrerande – och väldigt imponerande.

***

Jag är fruktansvärt nervös inför nästa match mot AIK.


***


Tabell:

1. Södertälje  3  3 0 0 0  9-5  9
2. Almtuna  3  1 1 1 0  9-6  6
3. Rögle  3  0 2 0 1  6-6  4
4. AIK  3  1 0 1 1  11-12  4
5. Leksand  3  1 0 0 2  8-8  3
6. Växjö  3  0 0 1 2  8-13  1

Leksand-Växjö 4-1 (2-1, 0-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg, 2-0 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Tony Virta), 3-1 Pelle Prestberg, 4-1 Tony Virta (Jesper Ollas, Jean-Luc Grand-Pierre).


***


Åh. Min skapare. Vilken lättnad. Jag hatar hatar hatar att se sådana här matcher, där väldigt lite finns att vinna, och så abnormt mycket att förlora. Om jag missar att ta upp något som var dåligt så är det för att jag är så uppfylld av lycka över tre kvalseriepoäng.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Pelle Prestberg har redan tangerat sin poängskörd från förra årets kval och överträffat samma målfacit. Han hade befunnit sig i en poängmässig svacka en tid, men oj som han klev fram och oj som det kändes välbehövligt.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Fler glädjeämnen:

1) Tony Virta hade blivit befordrad till vicekapten och tog det ansvaret med den äran. Han var helt otroligt nyttig. Många viktiga brytningar i egen och neutral zon och flera bra försök framåt. Kul att han fick kröna det med 1+1.
2) Jag har aldrig någonsin sett Stefan Lassen så här bra. Gjorde han ett enda misstag?
3) Efter förra matchen hyllade jag Patrik Carlsson. Han var lika bra mot Växjö.
4) Tomas Kollar var... ja... Tomas Kollar.
5) Leksand har spelat sju box play hittills i kvalet och har på dessa släppt in noll mål.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Negativt:

1) Oliver Ekman-Larsson vek ner sig lite för enkelt vid 2-1-målet och spred felpass omkring sig under första perioden. Sedan spelade han tack och lov upp sig ordentligt.
2) Även Joacim Eriksson fick ta på sig målet efter en misslyckad bortstötning. Efter det kom han dock in i matchen och stod för drösvis av fina räddningar. Otroligt skönt och viktigt att han fick en sådan match. Perfekt uppladdning inför nästa match mot Södertälje. (Nej, som sagt, jag är inte så duktig på att vara negativ i dag.)
3) Eric Johansson tillhörde de bästa spelarna mot Almtuna, men i den här matchen hade han väldiga problem med passningsspelet.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Nu väntar Södertälje borta och det känns väldigt roligt. Det är en match där man inte kan kräva några poäng enligt mig. Därför är varje poäng en bonus och det är en känsla som är otroligt ovanlig när det handlar om kvalseriematcher för Leksand. Och nu får Kollar, Leif Strömberg och Stefan Nyman chansen att visa vad deras SSK-erfarenhet har gett dem.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.


***


Tabell:

1. Södertälje  2  2 0 0 0  6-3  6
2. Almtuna  2  1 0 1 0  6-4  4
3. Leksand  2  1 0 0 1  6-5  3
4. AIK  2  1 0 0 1  9-9  3
5. Rögle  2  0 1 0 1  3-4  2
6. Växjö  2  0 0 0 2  6-10  0

Almtuna-Leksand 4-2 (1-1, 2-0, 1-1)

Leksands mål: 1-1 Eric Johansson (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 3-2 Antti Hulkkonen (Daniel Hermansson).


***


Hello, darkness, my old friend, I've come to talk with you again.

Ja, visst känner man igen sig? Tom blick, blandning av frossa, trötthet och desperation. Och noll poäng. Det är här är en del av vår LIF-identitet. Varken vi vill eller inte.

Och ingen behöver berätta för oss att förluster i sådana här matcher, för att använda finsvenska, suger. Suger hårt. Och man blir förbannad när man tittar. Varje baklängesmål känns fullkomligt bedrövligt. Ofattbart dåligt. Man tycker att anfallsspelet är obefintligt. Och varje liten miss på planen får en att börja tycka att Lucky Luke-systemet där man doppar syndare först i tjära och sedan i fjädrar och efter det binder fast dem på en bit tågräls och bär ut dem över stadsgränsen är ett rimligt straff.

Men med lite distans måste man inse att Leksand gjorde en helt okej match. Problemet är bara att Almtuna är ett så starkt hemmalag att det inte räckte. Gör man inte en förbannat bra match i deras hall får man det väldigt svårt. Så är det bara.

***

Leksand gjorde en förstaperiod som jag var klart nöjd med. Smolken var naturligtvis att Almtuna fick ett alldeles för billigt ledningsmål. Inga stora tavlor av någon inblandad, men Kimmo Lotvonen var lite för passiv och Joacim Eriksson lite ur position.

Det var i period nummer två som det avgjordes. Två mål på kort tid blev för svårt att vända. Och det där kände jag igen från början av säsongen, bland annat från 5-0-förlusten mot just Almtuna, att Leksand hade en dålig sekvens och då inte bara släppte in ett mål, utan två. Alla lag har sämre perioder under matcher, man måste hitta ett sätt att minimera skadorna av det.

Jag betvivlade inte för ett ögonblick att domarna dömde rätt enligt regelboken när de godkände 2-1-målet, men enligt all sorts moralisk logik är det ju helt uppåt väggarna att reglerna ser ut så.

Vid 3-1 var Lotvonen återigen för passiv och dessutom obeslutsam och hamnade därför på mellanhand. Han gick varken på puckförande spelare eller täckte sin stolpe. Sedan gick det heller inte att blunda för att det var väldig otur att den studsade på både Lotvonen och Eriksson och in.

***

Men även om man kunde skylla 2-1 och 3-1 på både märkliga regler och oflyt återstår ändå ett oroande faktum. Det fanns ett skäl till att dessa faktorer ens fick chansen att straffa Leksand. Vid båda dessa mål och även 4-2 tilläts Almtuna spela sin anfallshockey alldeles alldeles för nära Leksands mål. Vid 2-1 och 4-2 fick de stå och hugga flera gånger om innan pucken gick in och vid 3-1 ökar naturligtvis målsannolikheten av att Almtunas spelare fick stå bara några decimeter från mållinjen och skicka iväg sin slumppuck.

***

Enligt min uppfattning var Patrik Carlsson Leksands bäste spelare i matchen. Han dök påpassligt upp i egen zon och löste farliga situationer flera gånger och hade bra fart när han tog sig in i offensiv zon. Även Jesper Ollas hade många fartstreck efter sina skridskor och lyckades med mycket som han företog sig, men oj oj oj vad bra det har varit för Leksand om han hade satt sitt jättefrilge vid 1-1.

***

I sådana här lägen gäller det verkligen att utnyttja det otroligt täta spelschemat. Hanterar man det på fel sätt och har "ett par dåliga dagar" har man plötsligt spelat fyra matcher utan att ha tagit poäng. Hanterar man det på rätt sätt behöver man bara vänta två dagar för att få sina första tre poäng och vara med i matchen igen.

***

Leksand kommer inte vara det enda laget i det här kvalet som lämnar Uppsala utan poäng.


***


Tabell:

1. Almtuna  1  1 0 0 0  4-2  3
2. Södertälje  1  1 0 0 0  2-0  3
3. AIK  1  1 0 0 0  6-5  3
4. Växjö  1  0 0 0 1  5-6  0
5. Leksand  1  0 0 0 1  2-4  0
6. Rögle  1  0 0 0 1  0-2  0

Leksand-Västerås 4-2 (2-1, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Tomas Kollar, Markus Karlsson), 2-1 Markus Persson (Tomas Kollar, Tony Virta), 3-2 Johan Hägglund (Jens Bergenström, Kimmo Lotvonen), 4-2 Daniel Hermansson (Jens Bergenström, Stefan Lassen).


***


Jag fick åtminstone avsluta inför kvalet någorlunda tillfredställd. En vid det här laget sällsynt trepoängare och en hyfsat gedigen arbetsinsats. Inget skönspel, men så höga krav har man fått lov att lägga bakom sig med tanke på den senaste tidens obefintliga form.

***

Jens Bergenström fortsatte att prestera och fick med sig två assist. Jag trodde verkligen att han var ute ur bilden för resten av säsongen när han var utanför laget i match efter match. Det hade varit väldigt tråkigt, men också förståeligt om det var så. Men han har nu verkligen tagit sin chans och det har gjort mig väldigt glad.

***

Något i det närmaste orimligt skedde: Stefan Lassen och Markus Karlsson gjorde varsin poäng. Lassens första sedan i december och Karlssons första på hela säsongen. Dock hade ingen av dem en speciellt imponerande förstaperiod. Lassen inledde med att misstajma en tackling vilket renderade i 0-1 redan efter 36 sekunder. Och Karlsson drog på sig en klumpig, farlig och solklar boarding och hade sedan mage att skälla på domaren för att han åkte ut.

***

Pelle Prestberg avslutade grundserien med tre raka poänglösa matcher. Den här gången kunde han i alla fall skylla lite på Tomas Kollar som brände två lysande skottlägen i början av andra perioden när Prestberg två gånger om bjöd på briljanta framspelningar från bakom målet.

***

Seriesegern säkrades också. För tredje året i rad. Ingen behöver påminna mig om att det betyder jack shit så länge man inte kommer topp två i kvalet, men tre raka grundseriesegrer har mig veterligen aldrig skett i föreningens historia. Alltid något.

Och trots allt, när man ser lag som Malmö och Mora tvingas förbereda sig för play off-spel känns det inte helt fel att man än så länge åtminstone kan se en direktplats till kvalet som en självklarhet.


***


Serien är slut och även om det viktigaste återstår är det på sin plats med en liten summering.


Glädjeämnen:

1) Joacim Eriksson går inte att se förbi. Han var den största positiva överraskningen av alla.
2) Jesper Ollas och Kenny Källstrom inledde båda säsongen på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle få se dem göra. Båda spelarna, i synnerhet Källström, mattades dock av på grund av skadeuppehåll.
3) Patrik Carlsson fick just den speltid, och tog den chansen just så bra, som jag hoppades. Och förra året gjorde han nio poäng i Kvalserien.
4) Oliver Ekman-Larsson fick i takt med att förväntningarna höjdes mer kritik än han förtjänade. Även om hans små marginaler är något man får vänja sig vid, och även om han har blandat och gett lite i matcherna, spelar han tillsammans med Thomas Rhodin på en annan nivå än lagets övriga backar.
5) Jean-Luc Grand-Pierre har en tendens att slarva i passningsspelet och bli för stillastående i egen zon. Ändå har han överträffat mina förväntningar, med ett bättre tempo och bättre disciplin än man kunde frukta.
6) Att Tomas Kollar skulle göra stor nytta kunde nog vem som helst räkna ut. Men att han skulle vara så bra och allsidig var mer än jag hade vågat hoppas på.
7) Daniel Hermansson kom in både med det spel och de målen som jag förväntade mig när jag jublade över värvningen.
8) Leksands ynglingar visade gott gry. Ekman-Larsson och Eriksson har tillhört lagets spets, men också spelare som Patrik Norén, David Åslin, Martin Karlsson, Martin Janolhs, Henrik Andersén och Victor Rask har uppträtt med en respektlöshet och tuffhet som om de inte gjort något annat än spelat allsvensk hockey.

***

Laget har under säsongen satsat på en FBK-maffia med Peter Nordström, Prestberg och Rhodin. Och det såg inget vidare ut till en början. Rhodin gjorde knappt några mål. Nordström spelade mest i fjärdekedjan - när han väl spelade. Och Prestberg hade en niomatchersperiod under första halvan av serien där han gick mållös varje match.

Men det ordnade sig rätt bra. Prestberg hittade storformen och öste in poäng. Rhodin gjorde comeback efter en skada och har sedan dess tredubblat sin poängskörd. Och i samma veva kom Nordström i gång och blev en av lagets stora förgrundsfigurer, sina ojämna insatser till trots.

Skönhetsfläckarna finns kvar. Prestberg tappade formen i slutet av serien. Rhodin stod för en Kalle Anka-tavla mot Växjö. Och Nordström har haltat av i match efter match på sistone. Men det finns i alla fall en rimlig förhoppning om att de ska kunna vara så tongivande i kvalet som det från början var tänkt.

***

Laginsatser jag bär med mig:

1) Första halvan av hemmamatchen mot AIK när man gick ifrån till 4-0.
2) Första hemmamatchen mot Malmö.
3) Anfallsspelet i andra hemmamatchen mot Malmö.
4) Andra perioden borta mot Mora när man vände 2-1 till 2-5.
5) 8-3 mot Växjö.


Laginsatser som borde grävas ned emballerade i en säck:

1) 1-3 mot Björklöven.
2) 2-5 mot Troja-Ljungby.
3) 1-3 mot Almtuna.
4) 1-4 mot Mora.
5) 0-5 mot Almtuna.

***

Noterbar statistik:

1) Leksand vann power play-ligan överlägset med mål i 24,9 procent av de numerära överlägena. Att jämföra med tvåan Bofors 20,3 procent.
2) Leksand gjorde flest mål i serien och endast Almtuna och AIK släppte in färre.
3) Pelle Prestberg kom tvåa i seriens poängliga, vann målligan och toppade den interna assistligan tillsammans med Tomas Kollar.
4) Prestberg blev tillsammans med lånespelaren Adam Rundkvist ensam om att snitta minst en poäng per match.
5) Bortsett från Andreas Johansson blev Johan Hägglund lagets bäste tekare med en procent på 52,7. Det räckte till plats 24 i hela serien.
6) Joacim Erikssons klubbrekord på åtta hållna nollor var bäst av alla. Tvåa blev Almtunas Fredrik Petterson-Wentzel med sex stycken.
7) Thomas Rhodin var den poängfarligaste backen med 33 pinnar. Det räckte till en fjärdeplats bland seriens samtliga försvarsspelare. Tvåan Oliver Ekman-Larsson gjorde 27 poäng vilket gav en andraplats bland seriens alla juniorer, oavsett position.

Växjö-Leksand 3-1 (2-0, 1-1, 0-0)

Leksands mål: 2-1 Oliver Ekman-Larsson (Martin Karlsson, Marcus Weinstock).


***


Det här var ju dumt.

Dessa lag kommer att komma på plats 2-5 i grundserien: Växjö, AIK, Almtuna och Malmö. Leksands facit på de åtta matcherna på bortaplan mot dessa lag: Noll poäng.

På sitt sätt är det ju inte upprörande för ett kvalklart lag att förlora borta mot serietvåan, men den här matchen lämnade mig med en väldigt dålig känsla. Formen har varit för dålig för länge nu.

Framför allt känns det jobbigt att power play-spelet har havererat, då det så länge varit Leksands vassaste vapen.

***

Det finns mycket negativt att säga om dagens insats (det finns det att säga om domarens första period också), men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte har funkat på sistone. Däremot finns det några positiva insatser att lyfta fram:

1) Oliver Ekman-Larsson fortsatte att gå från klarhet till klarhet. Han har totalt sett varit Leksands bäste spelare sedan han kom tillbaka från JVM.
2) Med tanke på hur laget i stort har presterat måste Jens Bergenströms insatser i de två senaste matcherna ha gjort att han klättrar i kedjehierarkin. Allt annat skulle sända fel signaler.
3) Tomas Kollar var som vanligt... ja... Tomas Kollar.

***

Vem är det som åker runt i tröja nummer tio för tillfället? Och vart har han gjort av Pelle Prestberg?


***


Leksand, Växjö och AIK har blivit klara för kvalet. Då är det interntabellsläge:

Växjö  8  3 0 1 3  20-23  13 poäng
AIK  8  3 1 1 3  25-25  12
Leksand  8  3 1 0 3   28-25  11

Slutsats: Att Leksand har svårt för AIK är väldokumenterat. Då är det tur att dessa har lika svårt mot Växjö. Tristare däremot att Leksand bara kan vinna hemma mot Växjö.


Men låt oss inte stanna där. Dessa tre lag kommer att få sällskap av Almtuna, Malmö, Mora eller Bofors.


Så här ser siffrorna ut om det blir Almtuna:

Almtuna  12  6 1 0 5  31-20  20
Växjö  12  6 0 2 4  28-33  20
Leksand  12  5 1 0 6  34-35  17
AIK  12  4 1 1 6  31-36  15


Malmö:

Växjö  12  5 1 2 4  32-35  19
Leksand  12  5 1 0 6  39-38  17
AIK  11  4 2 1 4  34-34  17
Malmö  11  4 1 2 4  34-32  16


Mora:

Växjö  12  7 0 1 4  37-31  22
Leksand  12  5 2 0 5  42-34  19
AIK  12  5 1 2 4  39-38  19
Mora  12  3 1 1 7  30-45  12


Bofors:

AIK  12  6 2 1 3  38-31  23
Växjö  12  7 0 1 4  37-32  22
Leksand  12  4 3 1 4  43-33  19
Bofors 12  1 1 3 7  23-45  8


Slutsats: Det är inte bara Leksand som har stött på patrull mot Almtuna. De har ett otroligt imponerande facit i dessa matcher. Bofors är det lag som har haft minst att hämta i toppmatcherna. Tyvärr är det Leksand som har haft svårast mot dem. Ska man ta ut en önskemotståndare baserad dels på slagstyrka och dels på Leksands statistik mot dem blir det bisarrt nog Mora.

Värst är ju dock att hur man än vrider och vänder på det är Leksands resultat oroande svagt.

Leksand-Bofors 3-2 (1-0, 1-2, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Jean-Luc Grand-Pierre (Johan Hägglund), 2-2 Tony Virta (Jens Bergenström, Jean-Luc Grand-Pierre), 3-2 Eric Johansson (Thomas Rhodin).


***


Nej, man kan inte riktigt påstå att det har sett bra ut på sista tiden, trots att kvalplatsen är helt klar. Femte poängtappet på de senaste nio matcherna. Tre av de fyra fullpoängarna har varit med uddamålet. Anfalls- och passningsspelet har inte klaffat på sju matcher nu, sedan 6-5-urladdningen mot AIK.

Speciellt oroande är det att Pelle Prestberg har varit så blek ett tag, han som alltid har levererat när laget i övrigt har sett skralt ut.

***

Några positiva punkter:

1) Johan Hägglund har fört en ganska anonym tillvaro sedan han kom tillbaka från sin hjärnskakning. Mot Bofors var han tillbaka på riktigt. Första poängen sedan comebacken när han på karaktäristiskt vis jobbade fram 1-0. Resten av matchen var han riktigt het och inblandad i flera farligheter.
2) Jens Bergenström fick äntligen chansen igen och hade ett fint samarbete med Tony Virta. Otroligt vacker passning till 2-2 och sedan väldigt nära en repris i slutet av tredje perioden.
3) Jean-Luc Grand-Pierre hade en tung roadtrip med många utvisningar och tydlig frustration. Denna insats var just vad han behövde. Två poäng (jag räknar med att det aldrig kommer att hända igen för honom i Leksands tröja) och ytterligare ett par bra framstötar. Och noll minuter i utvisningsbåset.
4) Tomas Kollar fick kuska runt mellan kedjorna under matchen men lyckades ändå att vara ett vasst offensivt hot vid flera tillfällen.
5) Martin Karlssons överhoppning innan 3-2 förtjänade enligt all sorts moralisk logik en assistpoäng.

***

"Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen" kallade en ganska trist singer/songwriter sitt senaste album. Leif Strömberg tycks ha tagit inspiration av titeln. Han stökade om rejält i kedjorna innan matchstart (Prestberg och Kollar separerades bland annat för första gången sedan slaget om Dacke) och viftade återigen med sitt trollspö under andra perioden (och vips var Prestberg och Kollar tillsammans igen).

Det såg ett tag ut som att Leksand skulle komma till kvalet med flera väletablerade och ihopspelade kedjor. Men på senaste tiden har det blivit ändring. Jag tror att startskottet var en kombination av Peter Nordströms skadeproblem och att Jussi Pesonen hade några tunga matcher efter den inledande succén med Nordström och Virta. Sedan gav den ena förändringen den andra.

Det känns ju förmätet att antyda att jag vet mer än Strömberg om hur man sätter ihop hockeyformationer, men detta oroar mig ändå. Det största problemet på sistone har varit att spelarna inte tycks hitta varandra ordentligt och det blir knappast bättre av att tränare leker hela havet stormar ett par gånger per match.


***


Men kedjeändringarna gjorde i alla fall att Prestberg och Nordström fick spela tillsammans för första gången sedan inledningen av säsongen.

Det var ett av två skäl på matchdagen att komma att tänka på klassiska kedjor och radarpar. Nordström och Prestberg spelade ju under sin tid i Färjestad många säsonger tillsammans med Jörgen Jönsson och Nordström och Jönsson var dessutom ett legendariskt förhatansvärt par att möta när de spelade box play.

Det andra skälet var att Stefan Hellkvist berättade att det var dags att sluta med hockeyn. Han ingick under sin tid i Leksand i två olika magnifika kedjor. JAS-kedjan med Jens Nielsen och Anders "Masken" Carlsson och den förvisso namnlösa men lysande kedjan med Nielsen och Mikael Karlberg 2001/02.

Det har hunnit bli några minnesvärda kedjor genom åren för Leksand. Helst ska de ha fått egna namn.

Samtidigt som JAS-kedjan flög fram fanns också ÅKE-kedjan med Markus Åkerblom, Karlberg och Niklas Eriksson. Den splittrade Sune Bergman i samma stund som Greg Parks anlände, något som jag råkar veta att Karlberg inte alls uppskattade.

De senaste åren har bjudit på ett par stycken också. Krigarkedjan och Knattekedjan blev under perioder begrepp även utanför Dalarnas gränser.


Den stora spelarrotationen gör det allt svårare att hitta en hel kedja som kan spela tillsammans år efter år. Man får hoppas på att i alla fall få fram en strävsam duo som kan fortsätta hänga ihop.


Mitt favoritradarpar är nämnda Karlberg/Nielsen, Leksands egna Lennon/McCartney, Seinfeld/David eller Strummer/Jones. Briljanta i power play naturligtvis, men också extremt samsynkade i numerärt underläge. 2002/03 kom Leksand trea i hela Elitseriens penalty killing-liga. Det kändes som att Challe och Jensa var inne 80 procent av tiden när man hade spelare utvisade den säsongen.

Borås-Leksand 4-3 (1-1, 1-1, 1-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Jesper Ollas (Thomas Rhodin), 2-2 Daniel Hermansson (Eric Johansson), 2-3 Marcus Weinstock (Tomas Kollar, Pelle Prestberg).


***


Trots full pott i säsongens tidigare matcher mot Borås blev det nu bara en poäng. Ett mål efter 55 sekunder och ett med bara drygt tre minuter kvar förstörde alla övriga planer.

Dessutom hade jag tappat den gudalika välsignelse jag hade när jag missade Örebros mål senast. I den här matchen såg jag bara en dryg minut av andra perioden. Närmare bestämt från att Antti Hulkkonen drog på sig en utvisning och ordnade tre mot fem fram till att Borås utnyttjade det och gjorde 2-1. Dessutom missade jag början av tredje perioden och därmed också Marcus Weinstocks mål. Alltså fick jag se Leksand göra ett mål, släppa in tre och förlora en straffläggning. Lord, why have you forsaken me?

***

Thomas Rhodin är nu uppe på 5+15 på sina 16 matcher sedan comebacken efter skadan. Och Pelle Prestberg fick äntligen göra poäng igen.

***

"Shouldn't we all vote on stuff like this?" utbrister Vänner-Joey när Chandler och Monica berättar att de tänker flytta från innerstan. Av någon anledning vill jag ropa samma sak när jag noterar att Stefan Lassen numera är en ordinarie figurant i power play.

***

Jag börjar bli lite orolig för Jean-Luc Grand-Pierres utvisningar. Han har ju kontinuerligt dragit på sig många men oftast har de varit nödvändiga eller i alla fall förståeliga. Men i förra matchen mot Örebro drog han sig flera omotiverade utvisningar och i första perioden mot Borås drog han på sig en okynnestripping utanför spelet. Jag hoppas att det här inte är ett omen inför kvalet på att han kommer vara övertänd och börja Roman Vopat-bråka med allt som rör sig där. Det är han alldeles för viktig för.


***


I och med strafförlusten missade Leksand chansen att helt och hållet säkra kvalplatsen. Dock måste Almtuna ta in 20 mål på tre matcher, så det finns onekligen en hel del som pekar på att det blir kvalseriehockey i år också.

Jag ser det som min uppgift att dämpa glädjen över detta en aning. Om mindre än en månad, 23 mars, kan nämligen säsongen vara mer eller mindre körd. Då spelas andra kvalomgången och Leksand har en påfallande förmåga att redan vara avhängda när två matcher har spelats.


Så här skrev jag på annan plats efter två omgångar av kvalet 2006:

"Så sitter man där igen. Stirrar instinktivt rakt ut i luften. Mössa på fast man är inomhus. Känner sig cheap and violated. Bilder av hur det skulle kunna vara blandas med verkligheten. Man vet att man borde åkt för längesedan. Man kastar ur sig haranger som man menar inget och allt av.

Om jag har kärleksproblem? Nej, det kallas visst kvalseriehockey.

Jag skulle behöva plöja åtminstone tre raka årgångar av Buster efter det här."


Och så här på samma plats efter två omgångar 2007:

"Please, don't put your life in the hands
Of a rock'n'roll band
They'll throw it all away


Så sjöng Oasis på den tiden då de fortfarande gjorde musik som betydde något för någon. Om de med rock'n'roll band menade Leksands IF så hade de alldeles rätt.

I ett avsnitt av Simpsons bestämmer sig Lisa för att bli vegetarian medan Homer anordnar en grillfest i trädgården. Homers kronjuvel under grillfesten är en hel gris med ett äpple i munnen som ska grillas under grannskapets jubel. Lisa står dock inte ut med osmakligheterna och med hjälp av en åkgräsklippare skjutsar hon ut grillvagnen med grisen på nedför en lång backe och ut på stora vägen. Homer och Bart jagar panikartat efter. Vagnen med grisen åker genom en stor buske.

Homer: It's just a little dirty... It's still good... It's still good...!


Grisen flyger av vagnen och hamnar i ett strömmande vattendrag.

Homer: It's just a little slimey... It's stil good... It's still good...!


Grisen flyter in i en trång sluss, fastnar för ett ögonblick, och flyger sedan i en vid båge över hela staden.

Homer: It's just a little airborne... It's still good... It's still good...!

Bart (med bestämd, men medlidsam ton): It's gone, dad...

Homer (resignerat och erkännande): I know...


Att följa den döda gris med ett äpple i munnen som är Leksand i årets kvalserie innebär att man genomgår alla de falska och naiva hopp följt av samma dystra sanningsinsikt som Homer gör när han ser sitt inälvsfyllda partys stolthet flyga bort i horisonten.

Tug: Om LIF vinner två raka är de med igen..! It's still good... It's still good...!

Någon annan: Det är kört...

Tug: I know..."



Visst känner man längtan välla över en?

Örebro-Leksand 2-3 (2-1, 0-1, 0-1)

Leksands mål: 2-1 Jesper Ollas (Oliver Ekman-Larsson, Thomas Rhodin), 2-2 Daniel Hermansson (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 2-3 Peter Nordström (Jussi Pesonen).


***


Jag misstänkte att Gud gjorde en insats i första perioden. Nej, inte Niklas Persson, utan den där som skapade universum och eventuellt inte finns. S24:s sändning fungerade inte förrän sju minuter hade spelats. Då var ställningen 2-0 till Örebro. Några minuter senare gjorde Leksand mål och satte fart mot segern. Det var som om Gud sade "min son, bry dig inte om inledningen, den är inget att minnas".

***

Nej, det här var ingen överdrivet betryggande seger. Faktum är att Leksand har haft problem mot Örebro hela säsongen, trots att det blivit tolv poäng av tolv möjliga i matcherna. I tre av matcherna har man hamnat i underläge och i den fjärde nådde man aldrig längre än till en 2-1-seger. Örebro har uppenbarligen hittat en nyckel till hur man ska störa Leksand, för spelet har hackat varje gång.

***

Ändå är det här en typ av seger som jag inte kan låta bli att älska. Jag älskar när underlägen vänds. Jag älskar när spelet varit halvdant och alla tre poäng ändå snos med. Och jag älskar när Leksand jobbar sig in i matchen för att till slut fullständigt massakrera motståndarna med chanser i tredje perioden.

***

Det heta backparet Thomas Rhodin-Oliver Ekman-Larsson fortsatte att leverera. Två assist var.

***

Levererat har däremot inte Pelle Prestberg gjort på ett tag. Bortsett från ett mål i tom bur mot Oskarshamn har han nu spelat fem raka matcher utan att göra poäng.

***

Jag har länge undrat vad Johan Hägglund har för sig vid tekningar. Han blir otroligt ofta bortskickad.

***

Det har varit bra att Tom Lawson har fått många matcher på sig att spela in sig. Men nu hoppas jag att Joacim Eriksson får stå resten av grundseriematcherna.


***


Förra gången listade jag de roligaste LIF-säsongerna som jag har upplevt. Dags för de tråkigaste och jobbigaste nu. Och de tre gångerna man åkte ur Elitserien sticker ju naturligtvis ut så mycket att det bara känns löjligt att ens försöka ta med några andra säsonger på listan.


Så.


3. 2000/01
Det kan låta märkligt att denna traumatiska säsong då hela ens världsbild vändes på ända bara hamnar på tredje plats. Men jag har åtminstone några positiva minnen från det här året. Uppryckningen när Christer Abris tog över som tränare. Tore Vikingstads centerspel. Robert Burakovskys straffkavalkad i kvalet mot Linköping. Vändningen hemma mot Södertälje. Niklas Perssons kvitteringsmål i samma match.

Allt annat vill jag bara lägga bakom mig.

2. 2003/04
Första gången man åkte ur var Leksand en förening och ett lag på ordentlig nedgång. Hur smärtsam den degraderingen än var gav den i alla fall en chans till en nystart som gav först elitserieavancemang och sedan slutspelsplats och en positiv buzz kring föreningen. Man var ett populärt lag med en publik vars intresse väcktes på nytt.

Allt det slängdes bort tre säsonger senare.

Man gick ut hårt inför säsongen och värvade spelare som Fredrik Svensson, Tommy Westlund och Johan Witehall. Men någon gång kring när man trodde sig kunna ersätta Greg Brown med Per Lundell insåg jag att det kunde bli en tung säsong.

1. 2005/06
Efter fyra kvalserier på fem år var jag trött på att man ständigt kom sent in i silly season-racet. Lagen som var klara för nästa års elitserie i februari kunde börja locka spelare betydligt tidigare. Därför hade jag en enda inställning inför säsongen: Skit samma om det blir slutspel, men det får inte bli kval igen. Om jag fick som jag ville? Skulle inte tro det.

Man inledde med en poäng på de första elva matcherna and then took it from there. Säsongen hade en djupt dyster lyster från premiär till avslutning.

Jag är inte stark nog att gräva mig ner i den här jävla säsongen igen. Men jag ska ge tre exempel på att den inte var speciellt lyckad.

1) Lagets bäste spelare Kimmo Lotvonen kunde bara spela tolv seriematcher.
2) Någon fick för sig att det vore en god idé att ta in Curt Lundmark som tränare.
3) Patrik Hucko spelade i laget.

Leksand-Almtuna 3-2 (0-0, 2-1, 1-1)

Leksands mål: 1-0 Thomas Rhodin (Oliver Ekman-Larsson, Peter Nordström), 2-0 Oliver
Ekman-Larsson (Tony Virta, Thomas Rhodin), 3-2 Jussi Pesonen.


***


En lättnad. Efter den senaste tidens knackiga form bjöd Leksand på just det jag ville se. Ingen storslagen hockeyfest, men en stabil och gedigen trepoängare mot ett krångligt motstånd. En avvaktande men ändå fokuserad mållös första period och sedan tryck och utdelning i andra. Enda plumpen var att man släppte upp Almtuna till 2-2.  

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin var matchens bäste spelare. Speciellt verkade han pigg och inspirerad i första perioden, där han till och med delade ut två tacklingar.
2) Även Rhodins backpartner Oliver Ekman-Larsson gjorde ytterligare en bra match. De verkar trivas tillsammans och kompletterar varandra bra. Mitt enda bryderi med det backparet är att båda kan bli lite för snälla framför egen kasse.
3) Jag fortsatte att imponeras av Tony Virta. Han är inblandad i mycket i samtliga zoner. Ingen kan dock anklaga honom för att vara en kvick och vass avslutare. Han brände ett par chanser också mot Almtuna. Och även om han har hunnit med att producera hyfsat med mål har han tagit ganska gott om tid på sig vid varje.
4) Inget av Almtunas mål såg otagbara ut, men jag tycker ändå att Tom Lawson gjorde sin klart bästa match hittills i Leksands tröja. Han avgjorde matchen med en svettig räddning på ett närskott vid ställningen 3-2.
5) Det känns som att det var ett tag sedan jag nämnde Tomas Kollar. Därför passar jag på att konstatera att han som vanligt var bra.
6) Jussi Pesonen har haft det lite tungt efter sin fina start. Det gjorde det extra skönt att det var han som satte det viktiga, smarta, starka och snygga 3-2-målet.

***

Vad var egentligen dealen med linjedomarinsatsen i första perioden? Tre gånger gick huvuddomaren in och korrigerade till "felaktig avblåsning" och släppte pucken i mittzon i stället.

***

I inledningen av tredje perioden drog Stefan Lassen på sig en utvisning som var både klumpig och onödig. Den höll dessutom på att bli ödesdiger då den gav 2-2.

***

När börjar Pelle Prestberg producera igen?


***


Per Bjurman (vars alltid förträffliga blogg nu befinner sig i en galopperande toppform under OS-tider) skrev tidigare i veckan om när Leksand förlorade den femte avgörande SM-semifinalen mot Färjestad 1997 trots ledning 3-0 efter första perioden.

Det påminde mig om två saker. Att det fortfarande är min värsta idrottsupplevelse. Men också att det egentligen var en förbannat rolig säsong.


Jag har här nedan listat de fem säsonger då det, under de snart tjugo år som jag har hållit koll på laget, har varit roligast att heja på Leksand. Det gäller alltså hur det har känts under säsongen och har med andra ord inte så mycket att göra med säsongens slutresultat, då skulle tre av säsongerna gå bort ordentligt.


5. 2007/08
Ett av de allra tyngsta och jobbigaste kvaldebaclen. Men det var också en säsong då Leksand värvade spelare som Ed Belfour, Michal Grosek och Juha Lind och det med någorlunda allvar ryktades om spelare som Petteri Nummelin, Lars Jonsson, Teemu Selänne, Kim Staal, Jeff Friesen och Andreas Karlsson. Det ångade av framtidsanda i laget, med många spelare som hade varit bra även om man hade gått upp i Elitserien. Det var dessutom en trupp som gav intrycket av att vara ett kul gäng, med en liga som bräkte på borlängemål i täten. Dessutom hade hemsidan en briljant videoserie där man fick träffa varje spelare vid sidan av isen. Välgjort och roligt.

Ja, och så vann man grundserien överlägset.

4. 1993/94
Säsongen före hade man gått till slutspel för första gången på tre år. Det här året vann man Elitserien överlägset och hade sex medaljörer i OS. Den här säsongen borde rimligtvis hamna högre upp, men hämmas nog av att jag nästan enbart följde matcherna via Radiosporten.

3. 2001/02
Den första säsongen utan elitseriehockey. Bortsett från det grundfaktum att man var tvungen att leva med att den högsta serien inte innehöll Leksand har jag nog inga negativa minnen alls från den här säsongen.

Efter två år som bottenlag var det skönt att få vinna många matcher igen. Och laget var just så överlägset som man kunde hoppas på. Det känns i efterhand svindlande hur övertygad jag var hela säsongen att Leksand skulle gå upp. Och att jag hade rätt.

2. 2002/03
Senaste gången som Leksand gick till slutspel. Varje poäng gjorde mig glad den här säsongen, är man tillbaka i Elitserien igen vill man verkligen suga märgen ur den. Och laget levererade och kom åtta. Mikael Karlberg vann poängligan, Sean Gauthier var långa stunder alldeles glimrande och Robert Nilsson slog igenom big time.

1. 1996/97
Detta var första säsongen som jag regelbundet började gå på matcherna. Det var ett bra val av säsong.

Om Leksand nu har ryktet som laget som alltid misslyckas i kvalet så hade man på den här tiden ryktet som laget som alltid åkte ut i kvartsfinalen. De föregående fyra åren hade det blivit respass i första slutspelsrundan. Med tidsperspektivitet hos den 11-årige pojke som jag då var kände jag mig mer eller mindre övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva något annat, varken mer eller mindre. Trots att man hade vunnit serien våren 1997 verkade det bli samma visa igen när man förlorade första kvartsfinalen hemma mot Malmö. Men med tre raka segar vände man på steken och dödade den förbannelsen.

1996/97 var peaken på Leksands 90-tal och truppen var orimligt stark.

Som målvaktspar hade man Johan Hedberg och Per-Ragnar Bergkvist, som båda gjorde sina LIF-karriärers bästa säsonger.

Bland backarna fanns namn som Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Hans Lodin, Örjan Lindmark och Jan Huokko.

Och vad sägs om en centerbesättning med Anders "Masken" Carlsson, Per-Erik Eklund, Andreas Karlsson, Mikael Karlberg, Anders Lönn och Mikael Holmberg?


***


Nästa gång blir det inte lika muntert, då listar jag i stället de allra jobbigaste säsongerna.

Malmö-Leksand 4-1 (1-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 3-1 Eric Johansson (Tony Virta, Kimmo Lotvonen).


***


Denna match var en återgång till mycket som har varit fel i Leksand genom åren.

1) Genom alla tider har det skrikits på Leksands läktare om att man "inte ska göra det så jävla snyggt hela ti'n". Mot Malmö var det fullt befogat. Många gånger blev det en eller flera passningar för mycket. Det var till och med fallet vid målet, men då kom Eric Johansson så nära målet att han inte klarade av att missa.
2) Under Tomas Kempe-säsongerna hade man svårt att hålla upp sitt spel när det vankades toppmöte. Med Leif Strömberg har det sett bättre ut. Men i denna match fick man inte ordning på anfallsspelet på hela matchen.
3) I uppbyggnadsfasen försökte varje leksing att spela hockey på egen hand. I avslutningsfasen ville alla passa. Och i varje skede tog spelarna för lång tid på sig att bestämma vad man skulle göra av pucken. Alla dessa faktorer var problem i inledningen av denna säsongen. Mot Malmö var det flera nya anfallsformationer och det kan vara en stor anledning till att det såg ut så. Även då i början hade man fullt upp med att spela ihop sig och lära känna varandra.

***

Det lilla positiva:

1) Joacim Eriksson skulle ha tagit 3-0. Det var en märklig situation eftersom han agerade som att han var skymd trots att det var vidöppet. Men i övrigt bjöd han på ett par svettiga räddningar och höll kvar Leksand i matchen i första perioden.
2) Oliver Ekman-Larsson agerade med pondus och visade vilja.
3) Patrik Carlsson levererade ett par vackra passningar.
4) Tony Virta var ojämn och brände ett par chanser, men var, som ofta, också en av dem som var med och vaskade fram chanser.

***

Det ska, lätt motvilligt, erkännas att Malmö gjorde en väldigt bra hemmamatch, denna match skulle ha blivit svår även om Leksand hade spelat bra.

***

Jag har otroligt svårt att se tanken med att använda Stefan Lassen i power play.


***


Leksand har nu spelat samtliga sina grundseriematcher mot Mora, AIK och Malmö. En av svårigheterna med allsvenskt spel är att veta hur bra laget i stort och de enskilda spelarna ska prestera under ett kval. Hur bra eller dåligt det än går i serien är det en annan karaktär på kvalmatcherna. Det närmaste man kan komma är just de här toppmatcherna.

Därför har jag sammanställt en poängliga över enbart de tolv matcherna mot dessa lag. Det kan tyckas orättvist att utelämna topplag som Växjö och Almtuna, men för det första är det mer stormöteskänsla över dessa matcher, för det andra har matcherna spelats tätare inpå varandra och för det tredje är det jag som bestämmer här.

I alla fall: 


Pelle Prestberg  Matcher: 12  Mål: 5  Assist: 11  Poäng: 16  (Totalt: Matcher: 46  Poäng: 60)
Jesper Ollas    12  7  2  9  (32  27)
Tomas Kollar    12  4  4  8  (46  38)
Patrik Carlsson    11  5  2  7  (41  34)
Marcus Weinstock    12  2  5  7  (46  28)

Peter Nordström    10  3  3  6  (40  35)
Eric Johansson    11  2  4  6  (43  29)
Thomas Rhodin    12  1  5  6  (36  27)
Markus Persson    12  2  2  4  (43  12)
Oliver Ekman-Larsson    10  0  4  4  (36  22)

Tony Virta    5  2  1  3  (11  9)
Martin Karlsson    9  2  1  3  (42  4)
Kimmo Lotvonen    10  0  3  3  (40  15)
Daniel Hermansson    6  1  1  2  (21  21)
Johan Hägglund    9  1  1  2  (35  14)

Kenny Källström    8  1  0  1  (37  11)
Jean-Luc Grand-Pierre    11  1  0  1  (31  5)
Antti Hulkkonen    3  0  1  1  (7  1)
Jussi Pesonen    3  0  1  1  (7  7)
Jens Bergenström    4  0  1  1  (13  2)

David Åslin    12  0  1  1  (45  11)
Petter Ullman    0  0  0  0  (6  0)
Patrik Norén    3  0  0  0  (16  0)
Markus Karlsson    5  0  0  0  (12  0)
Stefan Lassen    9  0  0  0  (42  4)


Joacim Eriksson  Matcher: 10  Insläppta mål: 28  Räddningsprocent: 90,9  (Totalt: Matcher: 35  Räddningsprocent: 92,6)
Tom Lawson    1  3  69,2  (4  89,6)


Noterbart:

1) Pelle Prestberg är ännu mer överlägsen här än i den totala poängligan.
2) Sex spelare har högre poängsnitt i de här matcherna än totalt: Jens Bergenström, Antti Hulkkonen, Marcus Weinstock, Markus Persson, Martin Karlsson och Prestberg.
3) Speciellt Martin Karlsson sticker ut då tre av hans fyra poäng kommit på de endast nio matcher som han har varit med i.
4) Den som tydligast sticker ut åt andra hållet är kanske Daniel Hermansson. Speciellt anmärkningsvärt är att han totalt sett har varit poänglös i fem matcher under säsongen, fyra av dem är med bland dessa. Å andra sidan gjorde han hattrick i sin enda match mot Växjö, så han är den som förlorar mest på att de matcherna inte har räknats med.

Oskarshamn-Leksand 2-5 (1-0, 1-1, 0-4)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Thomas Rhodin), 2-2 Eric Johansson (Oliver Ekman-Larsson, Tony Virta), 2-3 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 2-4 Daniel Hermansson (Tony Virta), 2-5 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson).


***


Aj, oj, ja. Jag vet inte. Detta såg ju verkligen inte bra ut och jag borde i rimlighetens namn rasa över det. Men mest känner jag mig lättad över att det inte blev en ny förlust. Det var även en återgång till höstens Leksand där man utan att imponera vann efter att ha dragit ifrån i sista perioden. Och ironiskt nog blev den här skitmatchen också säsongens största seger mot Oskarshamn.

***

Några noteringar:

1) Jag tycker att Oliver Ekman-Larsson har sett väldigt bra ut sedan han kom tillbaka från JVM och inte visat upp den trötthet som jag fruktat lite. Mot Oskarshamn gjorde han fyra poäng och satte själv det viktiga 1-1-målet och jobbade fram det 2-2-mål som vände matchen.
2) Daniel Hermansson stänkte in ett snyggt mål på rent Pelle Prestberg-manér. Hempa har spelat 20 matcher sedan han kom från Brynäs. Han har bara lämnat isen poänglös fyra gånger.
3) Jussi Pesonen har varit blek och haft det tungt i två raka matcher. Därför var det skönt att han fick göra ett mål.
4) Tony Virta kunde visst göra poäng även utan Peter Nordström.

***

Det var även positivt att man gjorde fyra mål mot fullt manskap i tredje perioden. På de flesta sätt är det ju bra att det blir mycket mål i power play, men det har varit väldigt få mål som har gjorts i 5 mot 5 på sistone.

***

Leksand öppnade matchen helt okej, men efter 1-0-målet tog det lång tid innan man hittade in i spelet igen. Det har sett ut så flera gånger på sistone och det är en tendens som oroar mig. Större delen av säsongen har det annars varit det stora glädjeämnet att Leksand inte har låtit sig nedslås av onödiga mål. Till skillnad från mot Troja-Ljungby och Björklöven fick man i alla fall styrning på det i sista perioden och tog tre poäng. Alltid något.


***


OS har startat och Damkronorna har redan säkrat en plats i semifinalen. Det ger Cissi Östberg och Klara Myrén en 75-procentig chans att bli de första spelarna på 16 år att kamma hem OS-medalj medan de tillhör LIF.

Förra gången det skedde var det tillfälle som de flesta i min generation rankar som sitt livs största hockeyhändelse. Då var Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Roger Johansson, Jonas Bergqvist och Niklas Eriksson med och tog guld. Och Greg Parks vann silver.

Att Leksand var det lag som hade flest spelare med i ett OS-vinnande lag känns med dagens mått onekligen svindlande. Och att det var Jonsson och Svensson som stod för spelmålen i finalen gör inte saken sämre.

Att Leksands 90-tal var mer framgångsrikt än dess 00-tal råder det knappast någon oenighet om. Ett av sätten att påvisa det är hur många som fick chansen i Tre kronor. Stundtals under 90-talet kändes det som att det räckte med att ha en ordinarie plats i LIF för att få spela i landslaget.

Följande spelare fick chansen under 90-talet medan de tillhörde Leksand (och här kan jag mycket väl ha glömt ett par stycken):

Johan Hedberg
Magnus Svensson
Tomas Jonsson
Roger Johansson
Örjan Lindmark
Per Lundell
Jan Huokko
Markus Åkerblom
Anders "Masken" Carlsson
Andreas Karlsson
Niklas Eriksson
Jonas Bergqvist
Tomas Forslund
Stefan Hellkvist
Per-Erik Eklund


Och under 00-talet?

Fredrik Svensson
Lars Jonsson
Gabriel Karlsson
Henrik Nordfeldt
Niklas Persson
Mikael Karlberg


Förvisso spelade man i Allsvenskan i drygt halva decenniet, men det var också ett decennium då spelarrotationen i blågult var betydligt större än tidigare.


Blir det fler under 10-talet? Och vem blir näste man till landslagsrakning? Med tanke på att den tillträdande förbundskaptenen Pär Mårts knappt tyckt att den allsvenska serien varit bra nog att plocka JVM-spelare från gör man nog bäst i att gå upp. Vilka ur dagens trupp skulle då ha chansen att vara med nästa år? Pelle Prestberg är förmodligen tillräckligt bra, men hans ålder gör det svårt. Oliver Ekman-Larsson och kanske Joacim Eriksson borde ha en hyfsad chans. Men mer då? Jesper Ollas? Tomas Kollar? Daniel Hermansson? Andreas Johansson?

Leksand-Björklöven 1-3 (0-0, 1-2, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Eric Johansson, Daniel Hermansson).


***


Det skulle vara lätt att sammanfatta den här matchen med en enda typisk lokaltidning-om-lägre-divisioner-fras: Hela Leksand kan bättre.

***

Detta var enligt min uppfattning Leksands sämsta match för säsongen. Det har speciellt blivit fyra riktiga bottennapp tidigare: Mora, Troja-Ljungby och 2xAlmtuna. Men i de flesta av de matcherna har det trots att man har misslyckats med mycket åtminstone funnits ambitioner att försöka göra något. Mot Björklöven fanns det ingenting. Spelet som låg bakom Leksands enda mål kändes som det enda ordentliga anfallet på hela matchen.

Dessutom har motståndarna i de nämnda debaclen gjort riktigt bra matcher. Jag tycker faktiskt inte att Löven gjorde det den här gången. Det var inte de som gjorde det svårt för Leksand. Det ordnade man utmärkt själva i stället.

***

Kedjan Jesper Ollas-Eric Johansson-Daniel Hermansson hade kanske ingen stor afton. Men det var i huvudsak de som låg bakom det som ändå skapades. Och det var de som ordnade målet. Speciellt har Hermansson en förmåga att varva upp och köra på även om övriga laget faller ur ramen. Han var ju bäst i laget i genomklappningen mot Troja.

***

Även Tony Virta hade en del goda intentioner.

***

Peter Nordströms poängsvit bröts. Det berodde ju delvis på att han för andra matchen i rad gick av tidigt skadad, men han hade också en riktigt usel afton fram till dess. Det kändes inte som att han lyckades med något som han företog sig.

***

Thomas Rhodin fumlade med pucken tre gånger på väldigt kort tid i samband med att matchen avgjordes. Först tappade han pucken ur zon i inledningen av det sista power play-läget. Sedan åkte han ner och hämtade i egen zon men slog en felpass samtidigt som Joacim Eriksson lämnade kassen. Och sedan misslyckades han med att låsa fast pucken i anfallszon innan Löven sköt 1-3 i tom bur.

***

Det blir plattmatcher ibland och det får man acceptera. Men det är jobbigt när de sker två gånger på så kort tid och dessutom på hemmaplan vid båda tillfällena.


***


Vad har Lövens Johan Svedberg, Västerås Fredrik Johansson och Växjös Johan Andersson gemensamt? Jo, Mikael Lundström var vid olika tillfällen nära att värva dem under sin tid som sportchef för Leksand. Ja, det var faktiskt så nära att alla var på plats och hälsade på i Dalarna innan de bestämde sig.


Svedberg var på gång till säsongen 2007/08. Men han valde att flytta till Umeå och strax därpå värvade Leksand Libor Prochazka. Nu toppar Svedberg Lövens interna poängliga, trots att han är back.

Johansson var aktuell året efter. När han valde Västerås slutade det som såg ut som ett val mellan Fredrik Johansson och Gabriel Karlsson med att det blev Eric Johansson.

Andersson rycktes det i till den här säsongen. Han skrev i stället på ett långtidskontrakt med Lakers och lyckades reta gallfeber på flera leksingar i båda matcherna när lagen möttes två gånger på kort tid i december.


Men dessa herrar har ytterligare en sak gemensamt. Vad? Jo, de har gjort mål på Leksand under säsongen.

Det brukar ofta talas om att "släkten är värst", men det är inte riktigt användbart här. De blev aldrig en del av släkten, de sade nej till frieriet.

Vad finns det för slogan för det?

Leksand-AIK 6-5 (2-2, 2-2, 2-1)

Leksands mål: 1-0 Jesper Ollas (Kimmo Lotvonen, Eric Johansson), 2-1 Tony Virta (Thomas Rhodin), 3-2 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson), 4-4 Tomas Kollar (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 5-4 Pelle Prestberg (Marcus Weinstock), 6-4 Tony Virta (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson).


***


Det var inte utan att man började tro på att det där AIK-spöket verkligen fanns. Varför har Leksand haft så svårt att utnyttja spel- och målmässiga övertag hemma mot Gnaget den här säsongen? Förra gången spelade man lysande och ledde med 4-0 för att sedan tappa till 4-4 och behöva straffar för att avgöra. Den här gången gjorde man 1-0, 2-1 och 3-2. Varje gång föranleddes och följdes de av bra spel med bud på fler mål. Men varje gång slutade det med att man gav bort enkla kvitteringar. Vid de två första drog Peter Nordström och Marcus Weinstock på sig onödiga utvisningar och det tredje skulle Tom Lawson ha stoppat.

Nu blev det en matchutveckling som påminde väldigt mycket om den i senaste hemmamatchen mot Malmö. Att Leksand lyckats ta full pott i båda dessa matcher trots likaläge i sista perioden är i sig ett gott tecken inför kvalet, som Leksand har kommit allt närmare att säkra.

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin gjorde sin tionde match sedan comebacken i januari. Han har onekligen levererat under dessa matcher. Tre assist nu och sammanlagt 4+9 poäng har det blivit. Att jämföra med de 2+10 han gjorde på de 23 matcherna före ljumskskadan. Även övriga FBK-maffian har producerat ordentligt under de tio matcherna. Om det beror på Rhodins återkomst låter jag vara osagt, men Nordström har plockat 6+8 och Pelle Prestberg 7+8.
2) Jesper Ollas styrde in första målet och gjorde sin i mitt tycke bästa match sedan fotskadan.
3) Oliver Ekman-Larsson gjorde bland annat två assist och var överhuvudtaget mycket nyttig.
4) Mycket avgjordes när Leksand så lätt spelade av Rhodins utvisning strax efter 6-4. Tomas Kollar var fullkomligt magnifik i det skedet.
5) På tal om att avgöra mycket; David Åslin kom i ett av sina få byten in med fart och ordnade i en och samma spelsekvens de två utvisningar som gav 5-4 och 6-4.
6) AIK drog på sig många utvisningar och Leksand utnyttjade det genom att göra fem av sex mål i numerärt överläge. Tyvärr drog även Leksand på sig drösvis med onödiga utvisningar och straffades också flera gånger för detta.
7) Tony Virta har fått igång poängen på allvar efter den inledande torkan. Och det var otroligt viktigt att han visade att han kunde göra två mål i den här typen av match.

***

Desto mer negativt:

1) Tom Lawson har spelat tre matcher och släppt in minst ett billigt mål i varje.
2) Jussi Pesonen lämnade för första gången isen poänglös och han hade inte det minsta flyt under matchen.


***


Jag nämnde Peter Nordström. Han har nog varit den spelare som jag har gnällt oftast på i den här bloggen. Trots att jag brukar koncentrera mig på att lyfta fram det positiva har jag inte kunnat hålla mig från att klaga på hans onödiga slarv och missar. Även om det låter ungefär likadant i soffan när jag tittar på matcherna ger detta mig lite dåligt samvete.

Det är inte det att själva klagomålen är omotiverade. Nordström tar då och då idiotiska utvisningar, slår slarviga och nonchalanta blindpass in i banan, trillar omkull ostörd (gärna in i Rhodin) och ofta slarvar han bort bra skottlägen genom att glömma bort att sikta.

Nej, det är inte det som jag kan få dåligt samvete över. Det är i stället det att det ger en orättvis bild av Nordströms totala skicklighet. För det finns ett skäl till att han ens får chansen att göra alla de där missarna och det är att han hamnar i så många situationer. Han tvekar inte att sticka in huvudet ens där det inte verkar finnas någon glipa. Han tvekar inte att ta plats. Och han tvekar inte att visa att han vill ha puck och vara med där det händer.

Detta visar på två saker. Dels att han inte är rädd att ta sitt ansvar. Och dels att han "vågar" vilja vinna.

Det sista kan låta alldeles självklart, men det talas ofta i kvalseriesammanhang om vikten i att inte begå några misstag. Jag tror att det är farligt att tänka så. Det ger, och det här har Leksand haft problem med i flera kval, en för stor rädsla för att förlora. Riskerar man inte något är det också i det närmaste omöjligt att vinna något. Det är måhända den klyschigaste av alla idrottsklyschor, men jag tror också att det ligger ett stort korn av sanning i det. Ibland är det irrationella, det oväntade och det chansartade det som behövs för att bryta ett dödläge och för att dyrka upp ett samlat och förberett försvar. Och det verkar Peter Nordström ha förstått.

Magnus Svensson var en spelare som jag många gånger bara ville kasta något väldigt trubbigt i ansiktet på. Det tog lång tid för mig att förlåta honom för att han i början av den sista kvartsfinalen mot Luleå 1999 bjöd på en omotiverad dribbling som siste man och gav bort 1-0 till norrlänningarna. Och det var inte direkt den enda indianaren som han bjöd på i sin karriär. Men han var också spelaren som kunde lyckas med våghalsiga helikopterfinter i slutminuterna och avgöra matcherna. Och han var spelaren som kvitterade och dessutom satte en straff i OS-finalen mot Kanada 1994. Det känns inte som en tillfällighet att en så exemplarisk back som Örjan Lindmark aldrig har gjort avgörande insatser i internationella finaler.

Det här gäller inte bara i ishockey. Handbollslandslagets Staffan Olsson gjorde till sin grej att göra en vansinnig genom att bjuda på huvudlösa skott ur konstiga lägen. Men man visste också att han aldrig skulle banga att kliva fram och försöka även i skarpt läge, som när han med sin kantiga stil bröt sig in och dunkade in kvitteringsmålet med sex sekunder kvar mot Tyskland i EM-finalen 2002.

Och under andra halvan av serien har Peter Nordström på allvar gett mer än han har kostat. Så länge han ligger bakom tre framåt kan man väl leva med att han ger bort ett bakåt. Men jag kommer förmodligen fortsätta att svära när det händer.

Mora-Leksand 3-4 (1-1, 0-1, 2-1, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Thomas Rhodin (Pelle Prestberg), 1-2 Peter Nordström (Jussi Pesonen, Antti Hulkkonen), 2-3 Markus Persson (Martin Karlsson, Marcus Weinstock), 3-4 Daniel Hermansson (straff).


***


Det här med att släppa in kvitteringar med 35 sekunder kvar är inget som man har behövt vänja sig vid den här säsongen. I stället är det Leksand som brukar vända på steken i sista perioden. Och det är ju totalt sett något positivt, men det gör också att det svider betydligt mer när det väl händer. Och att det blir värre om det händer mot Mora behöver jag inte berätta.

Med det sagt får man nog, sett över hela matchen, vara glad att det blev två poäng. Det kändes som att det bara var i power play som Leksand hade ett ordentligt anfallsspel.

***

Några noteringar:

1) Det enda positiva med att matchen nådde straffläggning var att Joacim Eriksson, som hade släppt in en del straffar på sistone, fick rädda sex raka på slutet.
2) Det var som vanligt härligt att se Martin Karlsson ta alla chanser att reta upp motståndarna. Och att han alltid gjorde det med ett ondskefullt flin på läpparna.
3) Karlsson var dessutom med och arbetade fram Markus Perssons 2-3-mål som borde ha blivit avgörande. Persson som trots sin fina fysik och teknik har haft det ganska tufft under säsongen kan förhoppningsvis lyftas av det målet.
4) Under första halvan av matchen undrade jag vad i hela friden Peter Nordström höll på med. Läge efter läge slarvade han bort, antingen genom märkligt och tveksamt agerande eller genom att helt enkelt trilla omkull. Sedan gick han av och slipade skridskorna och strax efter stötte han in 1-2. Vi kan väl vara snälla och skylla hans inledande uselhet på skridskoproblemen. I vilket fall som helst har han nu gjort mål i fyra matcher i streck och poäng i sju stycken.
5) ...och Jussi Pesonen spelade fram till målet och har fortfarande inte gått poänglös sedan han kom till laget.
6) Eric Johansson gjorde många viktiga ingripanden i defensiven.

***

Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka och drog ett stort lass direkt. Tyvärr klarade han bara delvis av det. Återigen slarvade han lite för mycket i passningsspelet och agerade dessutom märkligt vid 2-2.

***

Både Stefan Lassen och Markus Karlsson fick speltid i box play i stället för Antti Hulkkonen. Jag kunde inte se någon anledning till varför.


***


Jag har haft kraftiga abstinensryckningar i mina internetfingrar i några dagar. Transferdeadlinen inföll förra veckan och lämnade efter sig ett hål i mitt liv. Det finns ju inte längre samma fog för att trycka F5 inne på Elite Prospects åtminstone hundra gånger om dagen.

Det kan i och för sig vara en ganska bra övning inför ett eventuellt misslyckat kval. De där två veckorna mellan grundserien och Kvalserien är, utan överdrift, olidliga. Man väntarväntarväntar våndasvåndasvåndas längtarlängtarlängtar efter att det ska dra igång. Man läser absolut allting som finns att läsa om hockey (förra året lusläste jag bland annat en fyra år gammal elitseriebilaga dagarna innan premiären). När sedan Leksand några dagar och två matcher senare är avsågade med noll poäng vill man inte ens kännas vid att det finns något som kallas för hockey.

Det nuvarande övergångssystemet är i alla fall mer skonsamt än det som rådde för ett par år sedan. Då var hela säsongen uppstyckad med transferfönster på vardera ungefär en vecka där alla övergångar skulle skötas. Med andra ord blev det en hel hög med deadlines att oroa sig över varje säsong. Eftersom Leksand mestadels ägnade just dessa år till att sladda efter i Elitserien och därmed vara i skriande behov av förstärkningar blev det inte direkt enklare att hantera det.

Proceduren brukade då ungefär vara den samma gång efter gång. Dåvarande sportchefen Anders "Masken" Carlsson brukade mellan transferfönstren först mer eller mindre utlova ett par förstärkningar. Sedan, ju närmare värvningsöppningen man kom, desto mer tveksam lät då Masken i sina förhoppningar. Och generellt slutade det med att Leksand misslyckades med att ens få, säg, David Oliver. Eller fick nöja sig med, säg, Jarrod Skalde.

Säga vad man vill om Maskens insatser, men hans lagbyggen var aldrig långtråkiga att följa. Han stack aldrig under stol med att truppen inte var komplett och han var på ständig jakt. Masken var sportchefen som gick in i en elitseriesäsong med Henrik Nordfeldt och Niklas Persson som truppens enda centrar. Masken var sportchefen som på allvar trodde att Per Lundell skulle kunna ersätta Greg Brown. Masken var sportchefen som sa att han hade erbjudit Andreas Karlsson "ett jävla bra hockeykontrakt". Masken var sportchefen som, vad det verkade, förutsättningslöst åkte till Tjeckien med en kappsäck full med pengar och kom hem med Jaroslav Kalla och Pavel Trnka.

Allt som oftast slutade hans experiment med pannkaka. Men det var också denna going for broke-inställning som gjorde att han blev den sportchef som bäst profiterade på den senaste NHL-strejken, när han till ett allsvenskt lag lyckades kapa åt sig Johan Hedberg, Francis Bouillon och Michael Ryder.

Troja-Ljungby-Leksand 2-5 (1-2, 0-3, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Tony Virta (Thomas Rhodin, Peter Nordström), 0-2 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 1-3 Peter Nordström (Tony Virta, Jussi Pesonen), 1-4 Martin Karlsson (Markus Persson, Marcus Weinstock), 1-5 Thomas Rhodin (Daniel Hermansson, Pelle Prestberg).


***


Ett viktigt styrkebesked och en viktig revansch. Det måste ha varit skönt för laget att utan pardon trycka till Troja-Ljungby efter genomklappningen tidigare i veckan. Man kopplade greppet direkt och släppte det aldrig och matchen dödades definitivt när Peter Nordström satte 1-3.

***

Positivt:

1) Nordström-Jussi Pesonen-Tony Virta fortsatte att leverera med två eleganta mål där Nordström och Virta bjöd varandra på perfekta mackor. På sina två matcher tillsammans har dessa tre spelare gjort sammanlagt 15 poäng.
2) Pelle Prestberg-Patrik Carlsson-Tomas Kollar ville inte vara mycket sämre och gjorde ett ännu vackrare mål till 0-2.
3) Daniel Hermansson gjorde poäng för fjärde matchen i rad.
4) Antti Hulkkonen visade återigen upp ett stabilt backspel.
5) Oliver Ekman-Larsson var ännu en gång vass i passningsspelet och har knappt visat upp några tecken alls på att vara trött sedan han kom tillbaka från JVM.

***

Desto tyngre för Marcus Weinstock som under ett av få byten bjöd på 2-5 med en fatal felpass.

***

Tom Lawson gjorde på det stora hela en mycket bra match men släppte för andra raka matchen in ett mål efter en onödig retur, den här gången efter en ganska lös backhand. Joacim Eriksson släpper, precis som Ed Belfour på sin tid, också en hel del returer, men är då, också som Örnen, beredd att reparera det. Lawson verkar bli överrumplad när det kommer nya skott mot honom efter att han har släppt ut pucken.

***

Nog vill vi väl få se Jens Bergenström lite oftare?


***


För snart två månader sedan tippade jag på annan plats vilka sex lag som skulle hamna i årets kvalspel. Jag trodde på:

Rögle
Södertälje
Leksand
Växjö
Malmö
AIK

Strax därpå gick mer eller mindre varje lag som nämndes i positiva ordalag i det inlägget in i formsvackor och jag undrade plötsligt om jag skulle få ett enda rätt. Men det har vänt på sig igen och för tillfället känns det fullt rimligt att samtliga sex lag får kvala i vår, även om Malmö hänger löst och jag tror att det imponerande starka Södertälje har en hyfsad chans att passera det opålitliga Timrå.

Det lag som jag ställde mig mest tveksam till att ta med var Rögle. Det var ju med facit i hand inte direkt motiverat. I stället har de ju längre säsongen har gått bara blivit sämre och sämre och är rejält akterseglade i tabellen med 15 poäng upp till strecket. Det kommer naturligtvis att bli kval för ängelholmarna. Och förhoppningsvis och troligtvis får de det förbannat svårt där.

Det brukar ofta sägas om avhängda lag att de kan ha en fördel för att de "vet att de ska kvala" och "kan förbereda sig länge på kvalspel". Men när det väl kommer till kritan brukar de orden ha ungefär lika bra täckning som de som påstår att spelordningen i Kvalserien inte spelar någon roll, eftersom "man ska möta alla ändå" (om Leksand får inleda hemma mot Södertälje och sedan borta mot Rögle i år också kommer jag eventuellt att slå ner någon).

Sanningen brukar i stället lyda att om man är för dålig för att på allvar utmana i Elitserien är man förmodligen också för dålig för att på allvar utmana i Kvalserien.

Det är bara att ta Leksand. Tre gånger har elitseriespel slutat med kval. Vid samtliga tillfällen har detta varit klart med minst ett par omgångar kvar av grundserien. Om det hjälpte? Nej, inte direkt. Samtliga tillfällen åkte man ur. Och var inte ens speciellt nära att göra något annat. De två första gångerna kom man fyra. Den tredje femma.

Men vill du ha fler exempel än Leksand? Tja, vi kan väl fråga Malmö.

2005 kom de sist i högsta serien och fick tillsammans med Brynäs kvala. Aftonbladets Mats Wennerholm påstod att de allsvenska lagen skulle vara chanslösa eftersom elitserielagen var "alldeles för bra för att åka ur". Facit: Malmö var aldrig nära att klara av det medan Brynäs först efter att ha varit i djup brygga krånglade sig kvar.

2007 fick Malmö verkligen chansen att förbereda sig för kval. Man kom 25 poäng efter tabellelvan Skellefteå och hann byta ut såväl tränare som stora delar av spelartruppen. Om det hjälpte? Inte alls.

Leksand-Sundsvall 6-3 (1-1, 3-2, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Tony Virta (Peter Nordström, Jussi Pesonen), 2-1 Peter Nordström (Jussi Pesonen, Oliver Ekman-Larsson), 3-2 Tony Virta (Peter Nordström, Jussi Pesonen), 4-2 Jussi Pesonen (Peter Nordström, Oliver Ekman-Larsson), 5-3 David Åslin, 6-3 Daniel Hermansson (Pelle Prestberg, Marcus Weinstock).


***


Onödigt spännande, brukar det väl heta? Sundsvall lyckades ha 1-1 efter första perioden utan att ha skapat en enda målchans. Och i andra perioden hade debutanten Tom Lawson det tungt. Först släppte han en billig retur och följde upp den passivt vid 2-2 och sedan tappade han stolpen vid 4-3.

Det var ungefär samma historia förra gången man mötte Sundsvall hemma. Då slarvade man bort både 1-0- och 2-1-ledning efter billiga misstag. Tack och lov lyckades man dra ifrån i tredje perioden.

***

Positivt:

1) De nya spelarna fick onekligen chansen att spela in sig i laget. Det kändes som att kedjan med Jussi Pesonen, Tony Virta och Peter Nordström spelade konstant i de två första perioderna. Och det betalade sig.
2) ...för Pesonen gjorde 1+3.
3) ...och Virta fick äntligen spräcka sin poängnolla med två mål. Det första var dessutom ett kämpamål av Göran Hermansson-snitt.
4) ...och Peter Nordström fick med Troja-Ljungby-matchen inräknad poäng på Leksands samtliga mål i fem raka perioder. Sex mål, närmare bestämt. Det vore guld värt om den här kedjan kan fortsätta producera mycket. De skulle bli ett utmärkt komplement till Pelle Prestberg-Patrik Carlsson-Tomas Kollar som vi redan vet vad de kan göra tillsammans.
5) Också Antti Hulkkonen fick mycket förtroende och såg bra ut och utstrålade auktoritet. Trots hans eleganta knävolleysjälvmål till 1-1.
6) Daniel Hermansson var förmodligen den ende som kunde kallas het mot Troja. Han fortsatte på det inslagna spåret och förtjänade därför sitt 6-3-mål.
7) Kul också för David Åslin att äntligen få göra mål igen.

***

Det är trist att Eric Johansson har hamnat lite i skymundan i år och dessutom har tappat en hel del av sitt poängplockande. Han har kommit i kläm lite på samma sätt som Morten Green och Jens Bergenström gjorde förra året, men de snittade ändå över en poäng per match. Johansson gör dock mycket och viktigt jobb i det tysta, speciellt nu när det är tunt med naturliga centrar. Även om han slog en blindpass vid 2-2 i den här matchen.


***


Leksand har brutit kontraktet med Timo Leinonen. Man är nu uppe i en komplett femma med spelare som har offrats den här säsongen under mer eller mindre kontroversiella former.


Timo Leinonen

Per-Anton Lundström – Niklas Andersson

Johan Eneqvist – Mathias Johansson – Robert Petrovicky


Gällande kontrakt som har brutits med Leinonen, Lundström och Eneqvist. Ett enligt Petrovicky gällande kontrakt som har brutits med honom. Ett kontrakt som har dragits tillbaka från Johansson. Och ett brutet avtal som ingen verkar ha vetat hur det såg ut med Andersson.

I inget av de här fallen har det traditionella pratet om ”gemensamma överenskommelser” eller ”inga hard feelings” tagit överhanden. I stället har samtliga spelare utom Eneqvist varit öppna med sitt missnöje över hur de har behandlats av föreningen.

Som så ofta kan man se allt detta såväl från en positiv som en negativ synvinkel.

Man kan se det som att LIF har insett att man inte kommer dit man vill utan att våga ta de tuffa besluten. Att man inte låter sig hindras av gamla misstag. Att spelare måste prestera för att tjäna så bra som de gör i Leksand. Då det här bland annat handlar om fem spelare som har spelat i Elitserien, två i NHL och tre i landslaget är det också tydligt att Leksand inte låter sig förblindas av gamla meriter. Dessutom fanns det, bortsett från fallet Eneqvist, tydliga sportsliga anledningar till besluten.

Samtidigt ger det också bilden av en förening som kastar sig in i saker som den inte har koll på. Som inte riktigt vet vad den vill. Både Leinonen och Eneqvist hade kontrakt även över nästa säsong. Det här ger också bilden av att Leksand är en ganska hänsynslös förening och jag undrar hur det påverkar potentiella nyförvärv. Oavsett om dessa aktioner har varit fullständigt befogade eller inte, eller om man har haft juridiken på sin sida i fallen Johansson och Petrovicky, har jag svårt att tro att dessa typer av beslut lockar spelare att skriva på. Eller agenter att förhandla med föreningen.

Vi får verkligen hoppas att den här tuffa satsningen betalar sig och ger en plats i Elitserien. Annars kan det bli dyrt, både ekonomiskt och ryktesmässigt.

Och jag hoppas att även om säsongen går vägen så kommer vi inte att glömma dessa sex spelares insatser för laget. Ja, förutom möjligen Per-Anton Lundströms då.

Leksand-Troja-Ljungby 2-5 (1-2, 0-1, 1-2)

Leksands mål: 1-0 Peter Nordström (Daniel Hermansson, Oliver Ekman-Larsson), 2-5 Peter Nordström (Eric Johansson, Daniel Hermansson).


***


Det känns ju onekligen lite ironiskt så här i efterhand. Att jag efter drygt tio minuter tänkte på hur bra det såg ut. Som om Leksand hade tagit med sig farten från toppmatcherna och nu skulle köra över Troja-Ljungby.

För hur orimligt det än kan låta nu efter matchen visade Leksand till en början att det verkligen var serieledaren mot nästjumbon. Jean-Luc Grand-Pierre hade två bra chanser redan i första bytet. Tidigt power play. Tidigt mål. Och så såg det ut att fortsätta. Tills Troja gjorde 1-1.

***

Några ljusglimtar:

1) Daniel Hermansson var i mitt tycke Leksands bäste spelare. Han missade förvisso någon chans för mycket, men hade en beslutsamhet i anfallsspelet som övriga laget verkade sakna och var därför en av få spelare som överhuvudtaget skapade och fick målchanser.
2) Det var väldigt roligt att få se Victor Rask spela igen. Det blev ju inte så mycket speltid för honom (jag vet verkligen inte varför), men han hann redan under sitt första byte ordna den utvisning som ledde till 1-0.
3) Även om Oliver Ekman-Larsson drog på sig en onödig utvisning i början av tredje perioden visade han att han var taggad, både i och utanför spelet.

***

Trots att Peter Nordström gjorde båda målen hade vår rutinerade Färjestad-maffia ingen stor afton. En okoncentrerad passning av Nordström förstörde en bra anfallsmöjlighet och blev i stället till en kontring som gav 1-1. Thomas Rhodin drog på sig 2+10 i slutet av andra perioden. Tvåan gav 1-3 och tian att Leksand var tvungna att försöka forcera i inledningen av tredje perioden utan sin offensivt vassaste back. Den forceringen blev heller inte lättare av att Pelle Prestberg drog på sig en onödig utvisning som gav 1-4.

***

Det här var en för säsongen ganska otypisk insats av Leksand. Dels har man varit väldigt bra på att vända onödiga underlägen mot på papperet sämre lag. Och dels så har man varit bra på att inte tappa humöret när motståndarna har spelat fult.

Nu tappade man humöret och drog på sig onödiga utvisningar trots att Troja inte verkade spela speciellt fult och att man inte fick så många domslut emot sig. De flesta tveksamma besluten från domaren kom när matchen redan var avgjord.

***

Joacim Eriksson gjorde inga stora misstag, men bjöd heller inte på det där lilla extra som i alla fall jag är van vid. Jag fick känslan av att han var lite trött. Så Tom Lawson får gärna vara på plats så snart som möjligt, så Eriksson får vila lite.

***

Leksand vann skotten i varje period. Och förlorade målen i varje. Inte direkt något som man har behövt vänja sig vid den här säsongen.

***

Ingen kan anklaga Paul Weller-look-a-liken Tony Virta för att ha tur. Först verkade han med en andraass äntligen få en poäng vid 1-0, men det visade sig att Nordström var sist på den pucken. Och i tredje perioden sköt han i stolpen. Så han får stå kvar på 0+0 ett tag till.


***


Efter en skräpmatch som denna kan det vara skönt att grotta ner sig i lite statistik. Bland annat för att Leksand toppar i den viktigaste statistiken – serietabellen.

I och med matchen mot Troja är tre fjärdedelar av serien spelad. Nu återstår en match mot vardera lag.


Låt oss göra en tabell som är baserad på hur många poäng Leksand har tagit mot lagen. Vi kan väl kalla den De Vill Vi Möta I Kvalet-tabellen:


Borås  9
Oskarshamn  9
Örebro  9
Björklöven 7
Västerås  7
Sundsvall  7
Malmö  6
Mora  6
Växjö  6
Bofors  5
Troja-Ljungby  4
Almtuna  3
AIK  2

Slutsats? Well, det vore väl inte så dumt om AIK tappade sin nuvarande direktplats eller om Almtuna misslyckades i play off.


Några andra observationer:

1) AIK är fortfarande det enda lag som Leksand inte har tagit tre poäng mot.
2) Leksand leder serien.
3) Tre spelare i Leksand snittar minst en poäng per match: Prestberg, Hermansson och Adam Rundkvist. Jesper Ollas och Patrik Carlsson ligger strax under. Och kanske vill Jussi Pesonen ha något att säga till om här. Förra säsongen låg Jan Huokko över det snittet, i år är bäste back Rhodin med 19 på 29 matcher.
4) Leksand ligger åtta när det gäller antalet avfyrade skott. Man har en klar ledning när det gäller effektivitet då man gör mål på 11,93 % av sina skott.
5) Enbart Andreas Johansson, som väl egentligen knappt ska räknas, återfinns på topp 25 i seriens tekningsliga.
6) Leksand har gjort flest mål i serien.
7) ...och enbart Almtuna och AIK har släppt in färre.
8) Laget har högst power play-effektivitet av alla lag, men ligger bara åtta i penalty killing.
9) ...dock har man minskat antalet utvisningar och har sjunkit till en femteplats i den ligan.
10) Jocke Erikssons åtta nollor är klart bäst i serien.
11) Prestberg leder både seriens skytte- och poängliga. Han ligger fyra i assistligan.
12) Leksand har enbart lyckats ta två bonuspoäng av sju möjliga i matcher som har gått till övertid.

Sundsvall-Leksand 0-6 (0-2, 0-1, 0-3)

Leksands mål: 0-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Thomas Rhodin), 0-2 Kimmo Lotvonen (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 0-3 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson, Jean-Luc Grand-Pierre), 0-4 Thomas Rhodin (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 0-5 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 0-6 Jens Bergenström (Daniel Hermansson, Kenny Källström).


***


Eftersom jag jobbade har jag inte sett en enda sekund av den här matchen, inte ens i efterhand. Och jag vet inte. Jag kanske borde sluta titta på matcherna. Målskillnaden i de tre senaste som jag har missat är nu 16-0 i Leksands favör.

***

Men ska man bygga en matchrapport enkom på målprotokollet var det här rätt match. Mycket anmärkningsvärt hände.

1) Joacim Eriksson höll nollan för andra matchen i rad och är nu ensam om klubbrekordet.
2) Jens Bergenström gjorde sitt första mål på nästan ett år.
3) Första assisten för Jean-Luc Grand-Pierre.
4) Pelle Prestberg gjorde ungefär som han brukar. Två mål och en assist alltså.
5) Skadeuppehållet gjorde gott för Thomas Rhodin. Bortsett från en halvdan och slarvig match mot Malmö har han övertygat och mot Sundsvall blev det tre poäng.
6) Patrik Carlsson knaprade sig allt närmare ett snitt på en poäng per match.
7) Däremot är Tony Virta fortfarande poänglös. Det vore nog på sin plats att det fick sig ett slut mot Troja-Ljungby på onsdag.

***

Tre skäl till att den här segern gör mig lite extra glad:

1) Det var starkt att ladda om efter urladdningen mot Mora.
2) Leksand har haft en halvdan bortastatistik under säsongen.
3) Leksand har också haft problem borta mot just Sundsvall tidigare. Och det är inte att undra på. Jag har varit i Gärdehov några gånger och det är inte direkt det roligaste som man kan uppleva och det är inte så att det lockar till hockeyfest. Det gjorde den här klara segern ännu skönare.


***


Eriksson skrev alltså klubbhistoria i matchen. Jag trodde annars att målvaktsbiten skulle vara speciell av en annan anledning. Christer Olsson hintade nämligen efter Mora-matchen att Timo Leinonen skulle få chansen för första gången efter sin skada.

Men det blev alltså en till match vid båsdörren för finnen.

Det är ju en rätt speciell sysselsättning det där med att vara reservmålvakt. Jag undrar verkligen hur arbetslivet är för de som är uttalade andraval. Och hur mycket hoppas man, innerst inne, att ettan ska slita sönder ljumsken? Ligger man långt ner i rangordningen som utespelare kan man alltid få några byten per match att försöka kämpa sig in i laget under. Det funkar inte riktigt så för målvakter.

Jag kan tänka mig att det här är en av de svåraste bitarna för sportchefer att veta hur de ska hantera. Man måste ha en bra back up. Och samtidigt kan inte mer än en åt gången spela. Och målvakten är en position där man inte riktigt kan slänga in något dåligt, det brukar onekligen märkas.

Och marknaden har också förändrats lite under 2000-talet. De äldre, uttalade reserverna är ganska få nu. Antingen spelar båda målvakterna ungefär lika mycket eller så är reserven junior eller förstaårssenior, och dessa vet att snart kan det vara de som är kungar.

Det blir också allt ovanligare att ett lag år efter år har samma ersättare. Det senaste riktiga praktexemplet var förmodligen Södertäljes Magnus Lindquist som spelade i klubben större delen av både 90- och 00-talet utan att speciellt ofta vara förstaval. Och jag undrar hur många matcher som Luleås Erik Granquist såg från båset medan antingen Robert Skoog eller Jarmo Myllys spelade. Eller hur många gånger Brynäs Lars Karlsson fick se från sidan hur Michael Sundlöv slashade motståndaranfallare i ryggen.

Leksand har relativt ofta kört (eller åtminstone försökt köra) på "två bra målvakter"-spåret. Men några rediga bänknötare har de allt samlat på sig:

Bengt Höglund
Jonas Fransson
Tomas Duba
Mike Ayers
Manne Fredriksson

Jag ser annars gärna att Leksand har ett uttalat förstaval. "Två bra målvakter" slutar oftast bara i ett Peter Hirsch/Joni Puurula-mög. Men det är klart. Ge mig Johan Hedberg/Per-Ragnar Bergkvist i 1996/97 års form och jag tar det alla dagar i veckan.

Ja, såvida inte Joacim Eriksson finns att tillgå naturligtvis.

Leksand-Mora 3-0 (1-0, 0-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg (Tomas Kollar), 2-0 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg), 3-0 Peter Nordström (Pelle Prestberg).


***


Tre poäng mot Mora. Nollan hållen. Egentligen räcker det med att skriva så. Den här typen av matchen tömmer ens skalle.

Det här var säsongens tredje "minikvalserie" med matcher mot Malmö-AIK-Mora. Och det har gått framåt. Första gången blev det tre poäng. Andra gången fem poäng. Och den här gången sex stycken.

***

Några spelare stack ut.

1) Pelle Prestberg är ovärderlig i den här typen av matcher. Han låg bakom samtliga mål. Och under de två senaste ovannämnda minikvalen har han gjort tre mål, åtta assist och sammanlagt elva poäng på sex matcher. Skada dig inte, Pelle! Hör du det?
2) Joacim Eriksson tangerade äntligen Ed Belfours klubbrekord med sju nollor på en säsong. Och precis som för Belfour kom den sjunde nollan på hemmaplan mot Mora. Stjärnor vet att välja sina tillfällen att stila.
3) Peter Nordström har missat många chanser de två senaste matcherna och har även slarvat lite för mycket. Samtidigt har det märkts hur han har klivit fram och synts på ett helt annat sätt i de här tuffa, heta matcherna.
4) Martin Karlsson fick massvis av speltid och levde bra upp till det. Det enda jag kan klaga på är att han tar lite för många enkla avslut. Det är ju alltid bra att få pucken på mål, men han slarvade bort några bra anfallsmöjligheter genom att kasta pucken direkt på målvakten.

***

Jean-Luc Grand-Pierre bjöd på en fantastisk brytning när han avvärjde ett friläge i början av andra perioden. Han gjorde stor nytta hela matchen med alla sina kilon. Dock har han en irriterande tendens att slarva med passningar och rensningar, det känns som att han brister lite i koncentrationen när han blir för säker. Sedan var han nära att klacka in ett elegant självmål bakom Eriksson. 

***

Jag gillar verkligen Tony Virta. Han gör mycket nytta och är skicklig med pucken. Men han har även en benägenhet att dröja lite för länge med pucken i avgörande offensiva lägen. Det verkade flera gånger i matchen som att han tänkte för länge innan han skred till verket och som att han hade svårt att bestämma sig för om han skulle skjuta eller passa.


***


Att uppleva vinster mot Mora är ett viktigt fundament i alla LIF-supportrars liv.

Och om vi ändå är inne på grundläggande grejer är det väl dags att jag avverkar en annan. Det här med favoritspelare. Alla borde ha en. 


Jag har en tendens att "heja" på enskilda spelare. Spelare som gör att jag blir extra glad när de gör mål. Som jag knappt alls kan bli arg på. Som jag när som helst är redo att ta verbal strid för.

Detta har aldrig varit tydligare än med Niklas Persson. Eller Pajen, som jag och de flesta andra kallar honom åtminstone 90 % av tiden.


Han är utan tvivel min absoluta favoritspelare från hela min tid som LIF-supporter. Han är inte den bäste jag har sett i blått och vitt (det är Tomas Jonsson). Men han är fan i mig min spelare.


Och det låter väl inte så märkligt när det handlar om en spelare som de senaste åren har dominerat SM-finaler, gjort mål och vunnit medalj i VM och firat triumfer i KHL. Men det är inte riktigt det, hans framgångar, som det handlar om, även om det är viktigt.

Det här handlar mer än något annat om en spelare som har gått den långa vägen. Om en spelare som jag har följt från nära håll sedan han som 18-åring debuterade i A-laget. Som slet på med glatt humör när han under flera år hade en tillbakadragen roll i laget. Och som jag utan någon uppenbar anledning omedelbart föll för.

I spelet lade jag främst märke till honom av två anledningar. Dels kändes det som att han vann varenda jävla tekning som han tog. Och dels var han magnifik på att täcka skott i box play. Hans paradnummer var att liggandes på isen retsamt peta ut pucken ur zon, för att sedan resa sig, ta pucken och starta en kontring.

Sedan verkade han vara en rolig, rätt vanlig kille som såg ut lite som jag själv. Och som, precis som jag, oftast lät håret bli lite FÖR långt innan han klippte sig. Jag gillade även att skämtsamt påstå för mina kamrater att vi "i princip" var släkt (läs: han hade tidigare varit ihop med en kusin till mitt ex).

Han tajmade ihop sina personliga framgångar lite dåligt med det totala lagets insatser. Och han blev på sätt och vis en förgrundsfigur för det Leksand som strulade som mest. Både året när han var lagets poängkung och året då han var kapten åkte laget ur Elitserien. Men samtidigt ska man minnas att han tillsammans med Mikael Karlberg och Niklas Eriksson är ensam om att ha tagit upp Leksand i högsta serien två gånger.


Pajens bästa säsong i Leksand var förmodligen 2003/04. Då vann han både lagets interna mål- och poängliga i Elitserien och debuterade dessutom i landslaget. Men i min värld var ändå hans allra, allra största stund i klubben Kvalserien 2002.

Säsongen innan hade tvivelsutan varit hans sämsta, värsta och förmodligen jobbigaste i karriären. Han bråkade med Tommy Sandlin, fick, om han hade tur, på sin höjd spela i fjärdekedjan tillsammans med Martin Jansson och kändes under långa stunder som den offensivt sett ofarligaste spelaren i hela landet. Och Leksand åkte ur.

Säsongen som följde hade under tiden i grundserien gått hyfsat för honom, men Pajen hade på inget vis etablerat sig som någon av lagets stjärnor. Detta, i kombination med att han aldrig ansetts som någon stor målskytt eller poängplockare, var förutsättningarna när han gick in i kvalspelet.

Under första halvan av den serien smög han lite i vassen. Han gjorde lagets allra första mål i premiären mot Boden. Satte ett i omgång fyra mot Bofors. Var sjuk och missade femte matchen mot Timrå. Sedan, när serien började om, exploderade det. Mål i varje match. Tre mot Boden. Första målet mot Björklöven. Avgörande målet mot Bofors. Ett mot Timrå. Och, i synnerhet, 2-0 och 4-0 mot AIK i den helt avgörande matchen.


Så slår man igenom. Så blir man hjälte.


Det har florerat vissa rykten under vintern om att Pajen ska vara på väg tillbaka till årets säsongsavslutning. Det kan mycket väl vara nytt rekord när det kommer till orimliga transferspekulationer. Teemu Selänne var åtminstone klubblös när han ryktades hit. Nej, Pajen kommer inte att spela kvalseriehockey i år, det törs jag nog lova.

Däremot skulle det vara en av mitt livs största hockeysorger om #23 PERSSON aldrig mer skulle spela en match i Leksands tröja.

AIK-Leksand 4-1 (1-0, 1-0, 2-1)

Leksands mål: 2-1 Jesper Ollas (Daniel Hermansson, Peter Nordström).


***


Dessa eviga förbannade AIK-förluster. Leksand gjorde egentligen en ganska bra match, hade en hel del oflyt och normalt sett skulle en sådan förlust kanske inte göra mig så mycket, men det känns som att det alltid blir så mot AIK. Extremt frustrerande.

***

Det bär jag med mig:

1) Jag tyckte att Joacim Eriksson studsade tillbaka bra från den halvdana insatsen mot Malmö. Förvisso släppte han in fyra mål, men även om det hade varit bra om han kunde ha stoppat något av dem blev han ändå övergiven på samtliga. Speciellt imponerade han i AIK:s två långa 3 mot 5-lägen i första perioden.
2) Jens Bergenström tuggade på bra.
3) Oliver Ekman-Larsson var äntligen tillbaka. Han gjorde kanske inte sin karriärs bästa match, men det var härligt att få se honom igen.
4) Tony Virta såg pigg och farlig ut.
5) Stefan Lassen gjorde många bra och alerta grejer under första halvan av matchen. Samtidigt drog han på sig en straff till 2-0 och den situationen kan tillsammans med Dick Tärnströms hakning när Tomas Kollar kom fri strax innan användas som typexempel på olika mycket rutin. Båda situationerna var naturligtvis straff, men Tärnströms ingripande var just så lagom diskret att domaren släppte det, medan Lassen gjorde sitt bästa för att brotta omkull sin motståndare, något som ingen domare i världen skulle missa.

***

Straffar ja. För andra matchen på raken släppte Eriksson in en sådan. Knappast bra för hans psyke. Samtidigt var båda straffarna väldigt bra lagda med hög fart och tidigt, snärtigt och högt skott.

***

AIK:s försvarsspel var något av ett mysterium för mig. Jag tyckte att de under långa perioder var väldigt slarviga i egen zon. Misslyckades med rensningar, slog många felpass och gav Leksand flera onödiga skottlägen. Men så fort det blev box play var de stensäkra. Stod rätt hela tiden och låg som iglar på Leksands spelare. Ska Roger Melin börja lura sina spelare att man är en man mindre hela tiden?

***

Markus Karlsson har förvisso inte haft det lika katastroftungt under den här sejouren i klubben som under sina två första matcher. Ändå har han verkligen inte imponerat på mig i en enda match och jag har svårt att förstå varför Patrik Norén fick sitta på bänken i stället.

***

Nej, jag orkar inte tänka på situationen till 3-1 där Peter Nordström, Thomas Rhodin och Kimmo Lotvonen tävlade i att trilla omkull. Nordström vann strax före Lotvonen.


***


Leksand värvade ju nyss Tony Virta. Värvningen gjorde mig en aning frustrerad. Inte av de skäl som många andra verkade bli det, utan för att jag vet så lite om honom. Med tanke på att jag känner igen namnet direkt då jag hör det och att jag minns att han spelade i både Södertälje och NHL borde jag rimligen ha bildat mig en uppfattning om hur han är som spelare. Men det är bara blankt.

Det är även frustrerande att inte veta huruvida han är en center eller inte. Dt.se, Sportbladet.se och Hockeysverige kallade honom det, medan Eliteprospects och den gamla godingen Eurohockey kallade honom högerytter. Fakta i målet är i alla fall att han under sin tid i SSK spelade ytter i förstakedjan tillsammans med centern Peter Larsson och vår vän Juha Lind. Och högerytter spelade han ju även nu i debuten.

Även om han inte skulle vara tänkt som center är jag ändå förhoppningsfull när det gäller den här värvningen. Och jag är det med hjälp av en sorts omvänd logik. Ju märkligare en värvning ser ut på pappret, desto större chans är det ofta att spelkvaliteten finns där. Det finns få hägringar att luras av för en sportchef när det kommer till Virta.

Power play-back? Nej.
Center? Kanske inte.
Rightare? Nej.
Mycket poäng de senaste åren? Nej.
Ung? 37 år.

Ingen sportchef värvar en sådan typ av spelare ”bara för att”. Ingen säljer in en värvning med argumentet att ”vårt lagbygge behöver en leftskjutande 37-årig ytter!”, i stället måste en sådan värvning backas upp av en ordentlig scouting för att vara försvarbar.

Pierre-Edouard Bellemare var onekligen ung när han kom till Leksand, men i övrigt gick han in på ovanstående kriterier. Det gick rätt bra för honom.

Tomas Kucharcik var förvisso center när han värvades vintern 2005, men han var också 34 och kom från en skadedrabbad säsong där han hade gjort noll mål på 17 matcher. I Allsvenskan snittade han en poäng per match. I Kvalserien sköt han fyra mål och Leksand gick upp i Elitserien.

Kanske är det här inlägget egentligen en stilstudie i naivitet och desperat överoptimism. Kanske har Leksand faktiskt gjort en fullständigt obegriplig värvning. Men jag följer tills vidare Bob Dylans råd ”don’t criticize what you can’t understand”. Och jag kan, trots allt, inte tänka mig att Leksands ledning gör en sådan här sak helt utan eftertanke.

Leksand-Malmö 5-4 (3-3, 1-0, 1-1)

Leksands mål: 1-0 Tomas Kollar (Pelle Prestberg), 2-1 Pelle Prestberg (Eric Johansson, Thomas Rhodin), 3-1 Pelle Prestberg, 4-3 Martin Karlsson (Jens Bergenström, Marcus Weinstock), 5-4 Marcus Weinstock (Pelle Prestberg).


***


Det kan låta som en klyscha som är för lätt att använda sig av. Men snacka om att första perioden "hade allt". Sex mål, en straff, slagsmål, en Kim Staal som stod upp i utvisningsbåset och skrek åt sittplatspubliken, domare som trillade, linjedomare som trillade, två skador och ett mål under första spelminuten och en domare som fullständigt tappade matchen.

***

Några noteringar:

1) Pelle Prestberg var magiskt bra i power play. Extremt viktigt inför ett eventuellt kval att han producerar i sådana här matcher.
2) Jens Bergenström gjorde sin första poäng och han gjorde det med besked. Framspelningen till Martin Karlsson var mycket vacker.
3) Marcus Weinstock hade en tung match och inte många rätt – men avgjorde ändå tillställningen.

***

Leksands anfallsspel och i synnerhet power play var mycket bra, men försvarsspelet var stundtals bedrövligt svagt. Det var svårt att sätta fingret på vad som var problemet, men Malmö fick komma alldeles för nära målet alldeles för lätt. Det blev extra ödesdigert då Joacim Eriksson var okaraktäristiskt mänsklig. Passningsprocenten i egen zon var också under all kritik och Thomas Rhodin, Kimmo Lotvonen och Jean-Luc Grand-Pierre var alla väldigt slarviga.

***

Matchen fick en obehaglig start då Johan Hägglund blev liggande på isen efter 16 sekunder. Men oavsett vad man tyckte om Robin Alvarez tackling känns det som att han fick straff nog trots att han inte blev utvisad. Dels fick han utstå skräcken som det måste innebära att se en motståndare som man har tacklat bli liggande och dels fick han utstå klackens (och Grand-Pierres) hat. Och så hann matchen knappt sätta igång igen innan han fick halta av.

Däremot var Jesper Damgaards uppträdande i första perioden provocerande pinsamt. Att efter skräcken med Hägglund åka runt och dela ut hårda, fula och farliga ryggtacklingar vid tre-fyra tillfällen och dessutom ha mage att skälla på domaren när han till slut blir utvisad för det, ja, för en så rutinerad spelare som dessutom är assisterande kapten tycker jag att det är i det närmaste oförlåtligt. Han spelade inte så mycket mer sedan. Jag vet inte om han var skadad, men jag hoppas verkligen att han hade blivit petad.


***


Senast listade jag sparkade spelare. Endast fyra av tolv var svenskar och då lämnade ändå Robert Nilsson klubben frivilligt och platsade knappt på listan.

Och det här med att ge utländska spelare skulden är överhuvudtaget inget ovanligt. Varje gång Leksand har misslyckats i ett kval får något fenomen eller några personer agera syndabockar. Och ibland är det enskilda nationaliteter som får sina fiskar varma på ett sätt som för tankarna till baltutlämningen.

När man åkte ur våren 2004 publicerades det på supporterforum Vellinge-doftande inlägg i stil med "Aldrig mer några tjecker och slovaker!".

Många gånger dras de som faktiskt har levererat ner i smutsen av sina sämre presterande landsmän. Leksands förlorade mot Rögle i andra omgången av Kvalserien 2006. Efter matchen skrev en krönikör hos Falu-Kuriren om hur han "hellre såg att Petter Ullman får spela än en spelare som Jan Nemecek som bara åker runt och väntar på att få gå till sin nya klubb". Jag såg inte någon av de två första matcherna, men till saken hör att Curt Lundmark efter den inledande vinsten mot Skellefteå beskrev Nemecek som "ett slagskepp". Jag har svårt att se hur han då skulle kunna ha visat upp så mycket dålig motivation. Och det ska tilläggas att det dröjde en bra bit in på sommaren innan Nemecek ens hade hittat en ny klubb.

Våren 2007 talade Håkan Åman om att "den finländska satsningen" inte hade fallit så väl ut. Sedan fick Niko Mikkola, som med ett kamikazeuppoffrande spel inte tvekade att dyka in med huvudet före i närkamperna och snittade en poäng per match och kom fyra i den interna målligan, veta att man helst ville att han skulle hitta en ny klubb.

Jag undrar vilka som om (jag säger om) Leksand misslyckas i vår får bära hundhuvudet. Värmlänningarna?


I vilket fall som helst är leksingar inte alltid så olika South Parks invånare:

Björklöven-Leksand 5-4 (1-3, 1-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Johan Hägglund (Daniel Hermansson, Jesper Ollas), 1-2 Thomas Rhodin (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 1-3 Eric Johansson (Thomas Rhodin, Peter Nordström), 2-4 Patrik Carlsson (Thomas Rhodin).


***


Jag var ju så nöjd. Den här texten var mer eller mindre färdigskriven i huvudet. Sedan beslutade sig Leksand för att sluta spela hockey. Och Björklöven tyckte att det var dags att börja göra mål.

Men jag tar ändå mest positivt med mig från den här matchen. Efter insatserna mot Almtuna och Oskarshamn var det en lättnad att se det spel som Leksand visade upp hela första perioden och i inledningen av tredje. Det var fart och det blev mål.

Det kändes på något vis orimligt att årets Leksand faktiskt skulle kunna förlora den här typen av matcher, jag kände mig ovan vid det och det är ju på sitt sätt ett bra tecken.

***

Några positiva insatser:

1) Thomas Rhodin var äntligen tillbaka och han var det verkligen med besked. 1+2 och hans klart bästa insats för säsongen. Och även om han har varit upp och ner under hösten märktes det hur viktigt det är att ha en bra, spelförande back i numerärt överläge. Det blir inte sämre av att Oliver Ekman-Larsson också snart spelar igen. De två har saknats där bak.
2) Joacim Eriksson spelade igen trots det tragiska beskedet om hans bäste väns död och han höll stundtals kvar Leksand i matchen. Bland annat bjöd han på en smart och skicklig räddning som hade kunnat bli matchvinnande på ett Löven-friläge några minuter före kvitteringen.
3) Det kändes som att Jens Bergenström var tillbaka på allvar.

***

Några negativa:

1) Daniel Hermansson hamnade i en ond cirkel och brände öppen chans på öppen chans. Han hade naturligtvis behövt hänga dit någon. Det tyckte nog Jesper Ollas också som blev lidande då han i bra lägen inte fick några passningar från en mål- och skottsugen Hempa.
2) Peter Nordström visade att han också kan det där med att missa bra chanser.
3) Jean-Luc Grand-Pierre (bra i övrigt) drog på sig två obegripligt onödiga utvisningar som gav 3-4 och 5-4.

***

Björklöven gjorde en bra match och ställde till med en hel del problem. Men periodvis var närkampsspelet verkligen ingen skön syn. Speciellt var en tackling som sänkte Markus Karlsson både farlig och feg.


***


Största händelsen innan matchen var annars att Niklas Andersson äntligen fick lämna klubben.

Det var ett fenomen som växte sig starkt under 00-talet, det där med spelare som får gå under pågående säsong. Leksand ville naturligtvis inte hamna på efterkälken.

Greg Parks
Magnus Eriksson
Mike Stapleton
Robert Nilsson
Mikko Rautee
Mike Kennedy
Patrik Hucko
Yan Golubovsky
Magnus Österby
Niko Mikkola
Ric Jackman
Johan Eneqvist

Där är de, från början någorlunda ordinarie, namn som jag på rak arm kommer på.

Mikael Lundström hade under sin tid i klubben dessutom en förkärlek för att mellan säsongerna bryta gällande kontrakt. Det mer eller mindre första han gjorde i föreningen var att skicka Jimmie Eriksson dit pepparn, eller i alla fall Pavel Skrbek, växer. En anledning så god som någon att gilla Lundström.

Ordningen var, minst sagt, en annan på Olle Östs tid. Där visste man under många år två saker: 1) Att Leksand, som första elitserielag, skulle ha spikat truppen i början av maj. 2) Att han skulle slå sig för bröstet över att Leksand enbart hade svenska spelare. Man kan i korthet roas över tanken på hur det skulle gå för ett svenskt lag som byggde efter dessa premisser i dagens elitseriehockey. Nog för att fotbollslaget Athletic Bilbao, som enbart har baskiska spelare i laget, aldrig har åkt ur spanska högstaligan, men något säger mig att ett liknande experiment knappast skulle falla vidare väl ut här.

Sedan är ju en stor del av sportchefernas jobb att hitta på nya synonymer att använda i stället för "sparken". Helst ska ju orden "gemensam överenskommelse" användas i pressmeddelandet.

Mycket kan man säga om Anders "Masken" Carlsson, men han var på många sätt ett föredöme på det här området. Han klarade inte av att skräda orden knappt ens om han försökte. När Rautee fick gå pratade "Masken" först om finnens skadeproblem och det hade räckt mer än väl som motivering. Ändå kunde han inte låta bli att avsluta med följande klassiska ord: "Sedan var han ju inte speciellt bra."

Leksand-Oskarshamn 4-3 (1-2, 2-0, 1-1)

Leksands mål: 1-1 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 2-2 Kimmo Lotvonen (Pelle Prestberg, Patrik Carlsson), 3-2 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 4-2 Jesper Ollas (Johan Hägglund).


***


Vilken stor dag! En otrolig seger! 36-34 i hemmafavör. Just precis. Leksand vann skotten. Jo, det är sant. 15 raka förluster stannade det vid. Därmed går en stor era i den här bloggens historia i graven.

Och gudarna ska veta att det där med glädjeämnen inte var något som det gödslades med i denna match. Jag börjar bli lite orolig för Leksands form. Detta var femte matchen efter uppehållet och det känns inte som att det har lossnat i någon av dem. Efter nästa match mot Björklöven väntar Malmö, AIK och Mora och då behövs det ju onekligen form.

***

Några noteringar:

1) Jesper Ollas har haft det lite tungt med producerandet sedan han gjorde comeback. Det såg ut att bli femte raka matchen utan poäng. Därför kan det ha varit viktigt att han fick göra 4-2-målet i slutet av matchen. Innan han gick sönder gjorde han ju mål på allt, men under skadeperioden har den nya förstakedjan spelat ihop sig ordentligt. Därför får han inte riktigt samma utrymme nu och då är det viktigt med effektiviteten.
2) Power play-spelet såg väldigt fattigt ut i första perioden. Det blev då en lättnad att man genom Kimmo Lotvonen och Patrik Carlsson hängde två raka i numerärt överläge i andra perioden.
3) Detta var åttonde raka fullpoängaren och elfte raka segern (man tappade en poäng mot AIK) på hemmaplan. Ett vapen som kan bli guld värt i Kvalserien.
4) Har inte Stefan Lassen spelat upp sig på sistone?
5) Tyvärr dog Daniel Hermanssons poängsvit i dag.

***

Jag inser att Jens Bergenström har en bra bit till toppformen, men såvida jag inte har missat något har han inte gjort ett enda byte på två matcher nu. Det känns som att det är på sin plats med lite speltid.

***

Det som gjorde mig gladast i dag var nog att förstakedjan med Patrik Carlsson, Pelle Prestberg och Tomas Kollar klev fram igen och levererade när den övriga offensiven inte klickade. Sammanlagt åtta poäng blev det.


***


Just Patrik Carlsson gjorde 1+2 och är snart uppe i en poäng per match (27 på 29). Han är en av de som har gjort mig gladast under säsongen. Efter förra säsongen försvann Mikael Karlberg, Morten Green, Mathias Johansson och Kevin Doell. Duktiga centrar varav de två första dessutom varit en viktig del av stommen under flera säsonger. Centern är den position som kanske är svårast att fylla med annat än naturliga spelartyper. Det är dessutom en position där man behöver spela länge för att blomma ut ordentligt. Karlberg spelade många säsonger i Leksand innan han blev en stjärna. I Carlsson och Johan Hägglund har man nu två spelare som kan spela i Leksand många år framöver.

Att hans poängplockande har tickat på är extra viktigt just eftersom det ger honom den speltid och det utrymme som krävs för att han ska få den rätta utvecklingen.

Det där är ett evigt centerdilemma. Det är en roll som är så viktig för spelet att man inte riktigt har råd med att låta någon spela där bara för att se och lära, samtidigt som spelarna verkligen behöver se och lära.

Jonas Nordquist var redan från början ansedd som en enorm talang. Trots det kunde Leksand inte ge honom den speltid som han behövde så han lämnade föreningen. Det har löst sig för honom ändå, men Leksand har tvingats att spela utan honom i åtta år nu.

Hade inte Carlsson gjort sina poäng hade han också legat i riskzonen att falla in i en annan grupp av spelare. De som aldrig riktigt kommer in i föreningen, lånas ut och sedan aldrig kommer tillbaka.

Linus Persson var ett av Mikael Lundströms allra första nyförvärv, men lånades snabbt ut, kom tillbaka i slutet av sin första säsong, för att sedan plötsligt lämna klubben precis innan säsongsstart följande höst. Efter ett par tunga säsonger tillhör han nu Bofors bästa spelare.

Hösten 2004 värvades norrmannen Jonas Solberg Andersen. Efter att under inledningen ha imponerat på åtminstone mig de gånger jag såg honom lånades han ut till Sparta Sarpsborg och sedan verkade det inte ens finnas en diskussion om att ta hem honom igen.

Och nej, jag hoppas verkligen inte att detta kommer att ske för Andreas Martinsen. Och ja, jag tycker att Leksand snarast borde skriva ett femårskontrakt med Patrik Carlsson.

Almtuna-Leksand 3-1 (0-0, 1-1, 2-0)

Leksands mål: 0-1 Daniel Hermansson (Kenny Källström, Niklas Andersson).


***


Okej. Man ska inte underskatta att lyfta fram det positiva. Och well, jag är inte lika arg efter denna match som jag var i höstas när Leksand mötte Almtuna borta förra gången och förlorade med 5-0. Men det är ungefär det. Jag förstår inte riktigt vad som Leif Strömberg ska kunna lyfta fram efter denna match. 14 avfyrade skott på hela matchen. Inget ordnat anfallsspel alls. Drösvis av odisciplinerade utvisningar. Det man skulle kunna ge Leksand är väl att de mirakulöst nog ledde matchen så sent som i slutet av andra perioden.

***

Nej, lite positivt ska jag fan i mig krama ur den här trasan ändå.

1) Daniel Hermansson gjorde mål igen.
2) Joacim Eriksson räddade 44 skott och såg till att man in i det sista siffermässigt var med i matchen.

***

Jag hoppas från botten av mitt hjärta att Strömberg tar med sig Peter Nordström och Kimmo Lotvonen in i ett väldigt trångt rum och sedan skriker åt dem i åtminstone fyrtio minuter. Med en och en halv minut kvar, med ett måls underläge, lyckades båda dra på sig varsin utvisning. Jag såg inte vad Nordström åkte ut för, S24 orkade inte visa en repris, men jag skiter faktiskt i vilket, för i vilket fall som helst skedde det så långt från spelet att det inte syntes på tv-skärmen. I det skedet av matchen drar man aldrig på sig den typen av utvisning. Och jag skiter även i att Lotvonens utvisning egentligen var för hårt dömd. Det var ingen målchans och med en avvaktande utvisning hängande över laget får man fasen se till att hålla sig i skinnet.

Nordström är assisterande kapten. Lotvonen i dagsläget lagets mest rutinerade back. Jag hoppas att de har vett och stolthet nog att skämmas.

***

Det finns ett kapitel av Emil i Lönneberga där Emil går och sätter sig i snickerboa redan innan någon har upptäckt hans hyss. Jag påmindes om det i andra perioden när Kenny Källström och Jean-Luc Grand-Pierre på kort tid drog på sig varsin solklar tvåminutare och molokna gled ut i båset innan spelet knappt ens hade blåsits av. Speciellt Grand-Pierre har förmågan att anlägga en komiskt trumpen min när han drar på sig de odiskutabla utvisningarna som han ibland tvingas till.

***

Jag såg inte den egentliga logiken i det, men personalen i Gränby Ishall spelade vid Almtunas utvisningar Seinfeld-vinjetten. Sådant ska alltid hyllas och premieras.


***


Fredrik Vestberg stod för en elegant målpass till 1-1 och var på det stora hela Almtunas kanske bäste spelare. Jag tänker inte säga ett ord om att "släkten är värst". Sådant konstateras tillräckligt ofta ändå. Däremot är läget aldrig fel att sura över borttappade spelare.

Vestberg leder ju lagets interna poängliga i år. Det är inte direkt första gången man ser en ex-leksing och frusterars över att han har ett "ex" före sig.

I förra omgången gjorde Sundsvalls Niklas Bröms sin plikt som ur-leksing och gjorde det matchavgörande målet mot Mora. När jag under förra säsongen bodde i just Sundsvall och såg laget på plats vid ett par tillfällen var Bröms varje gång bäst på plan. Honom vill jag se i ett framtida LIF i Elitserien.

Och på tal om Sundsvall flyttade även Elias Granath dit när han efter sex A-lagssäsonger i Leksand skrev på för Timrå. På 84 eliteseriematcher i blåvitt gjorde han 0+0 poäng. På 36 matcher för Timrå har han redan hunnit producera 4+4.

Sedan finns det ju spelare som sårar en på en ännu högre nivå. Världens bäste Niklas Persson rankades häromsistens som Linköpings åttonde störste spelare under 00-talet. Näst efter en elitserieåterkomst för LIF är nog en Pajen-comeback det som skulle göra mig allra gladast. Daniel Widing blev under en period Brynäs galjonsfigur. Johan Backlund Timrås. Robert Nilsson spelade VM 2008. Jonas Nordquist vann VM 2006. Andreas Karlsson tog hem hela Elitseriens poängliga 2006. Samtliga de tre sistnämnda har spelat i NHL. Johan Hedberg och Mattias Ritola också.

Då och då kan jag känna att det vore kul om de spelade i Leksand nu.

Leksand-Örebro 2-1 (2-1, 0-0, 0-0)

Leksands mål: 1-1 Marcus Weinstock (Daniel Hermansson), 2-1 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Pelle Prestberg).


***


Hur är det som det brukar heta? Tre poäng är tre poäng? Ja, så var det. För det känns inte som att det har lossnat efter juluppehållet. Straffar mot Bofors och en vad det verkar ojämn insats mot Borås. Och nu en uddamålsvinst. Trots det har det blivit åtta av nio poäng på dessa matcher. Det är sådant man tar sig till Kvalserien på.

***

1) Förra gången introducerades Jakten På Nye Tomas Kollar. De båda huvudkandidaterna visade vid första målet att ingen av dem tänkte vika ner sig. Daniel Hermansson genom att skjuta förbi målvakten och Marcus Weinstock genom att stjäla målet då han petade till den puck som redan var på väg in.
2) Jens Bergenström gjorde äntligen comeback. Att tajmingen inte satt där ännu bryr jag mig inte om. Jag är glad ändå.
3) Joacim Eriksson var kort och gott Joacim Eriksson. Trots att han inte höll nollan ens en minut. Och trots ett par returer.
4) Jag är fortfarande väldigt förtjust i Patrik Norén.

***

Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se det som något annat än pinsamt och direkt provocerande att Robin Olsson bara fick två minuter för sin knätackling på Hermansson. Den var ful, feg, farlig, sen, avsiktlig och långt från pucken. Är inte det tillräckligt för ett matchstraff vet jag inte riktigt vad som är det.

***

Örebro har ju satt det där med det (små)fula i system. Många sena tacklingar och många pååkningar efter avblåsning. Domaren verkade fullständigt ointresserad av att sätta dit dem för det. Leksand verkade hantera det hela på ett bättre sätt. Jean-Luc Grand-Pierre stod i utvisningsbåset och tycktes hota det mesta som nämnde Olsson håller kärt. Och Martin Karlsson la sig raklång över en örebroare som körde in i Eriksson och väste några väl valda ord i hans öra innan domaren drog upp honom.

***

Det finns en del (alltid på brett dalmål) återkommande utrop på leksingarnas ståplats. Ett ilsket "men SLÄPP pycken!" varje gång linjedomaren tar en extra sekund på sig. Ett ännu ilsknare "men SKJUUUUUUUUT!" varje gång power play-spelet går för långsamt.

Ett annat av de vanligare fick ett förkroppsligande mot Örebro. Varje gång det blir "en pass för mycket" vet man att vrålet "måste ni göra det så jävla snyggt hela tiiin?" snart kommer. Men herreryder vad snyggt målet hade blivit om Pelle Prestbergs ramträff hade gått in efter den hysteriska passningseuforin som uppstod inom förstakedjan i andra perioden.


***


Alla har ni väl märkt att ett decennium nyss har tagit slut. Jag ska inte ge mig på någon lång 00-talssammanfattning. Det blir det så mycket av i den här bloggen ändå. Men några femmor med minnesvärda 00-spelare har jag åtminstone gett mig på att plocka ut



Bästa femman:


Sean Gauthier

Greg Brown – Francis Bouillon

Michael Ryder – Mikael Karlberg – Pelle Prestberg



Personliga favoriter som inte platsade i bästa-femman:


Johan Backlund

Daniel Larsson – Jan Huokko

Robert Burakovsky – Niklas Persson – Jens Nielsen



Sämsta femman:


Mike Bales

Patrik Hucko – Yan Golubovsky

Ryan Foster – Mikko Rautee – Jimmie Eriksson



Mest imponerande värvningarna (i kategorin gott sportchefsöga):


Joacim Eriksson

Oliver Ekman-Larsson – Greg Brown

Pierre-Edouard Bellemare – Tomas Kucharcik – Morten Green



Mest imponerande värvningarna (i kategorin sportchefsskalpar):


Ed Belfour

Antti-Jussi Niemi – Christer Olsson

Michael Ryder – Tommy Westlund – Pelle Prestberg



Värvningarna som har varit de största besvikelserna:


Mike Bales

Pavel Trnka – Daniel Nielsen

Robert Petrovicky (del 2) – Jimmie Eriksson – Johan Witehall



Värvningarna som visade sig vara ungefär lika dåliga idéer som åtminstone jag antog:


Mike Ayers

Patrik Hucko – Per-Anton Lundström

Tobias Holm – Mikko Rautee – Patrik Wallenberg

Leksand-Borås 4-0 (1-0, 2-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Tomas Kollar (Marcus Weinstock, Pelle Prestberg), 2-0 Daniel Hermansson (Peter Nordström), 3-0 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson), 4-0 Peter Nordström (Marcus Weinstock, Joacim Eriksson).


***


För tredje gången sedan jag startade detta projekt missade jag nu en match. Men man ska inte underskatta värdet i stats.swehockey.se-baserade matchrapporter. Tror jag.

***

Ett par saker:

1) Marcus Weinstock har gjort fyra assist på de två senaste matcherna. Och om vi ger honom en moralisk passningspoäng för att han ordnade en straff som gav mål mot Växjö har han nu gjort poäng i fem matcher i rad. Marcus Weinstock – nye Tomas Kollar?
2) ...nja, Daniel Hermansson med sina 6+2 på fem matcher vill också ha något att säga till om.
3) Joacim Eriksson höll nollan för första gången på ett tag. Hans sjätte för säsongen. Och så gjorde han till och med en assist!
4) Peter Nordström har ju kommit igång mer och mer den senaste tiden, både spelmässigt och produktionsmässigt. Mot Borås gjorde han enligt rapporterna ett mycket vackert mål. Naturligtvis av otrolig vikt att han tar sig mot storformen.
5) Senaste nytt runt Thomas Rhodins skada är att Leif Strömberg tror att han är redo för match "inom en vecka". Jag börjar tröttna på att det ständigt är nya/oklara besked runt skadan. Är han inte tillbaka om en vecka blir jag orolig på riktigt.
6) Förra hemmamatchen, den mot Växjö, tog Strömberg en time out vid ställningen 4-3, varpå man snart drog iväg till 8-3. Nu tog han time out i andra perioden. Resultat? 2-0 nästan direkt efter. Han kan det där, det gör han.
7) Nej, jag tänker inte påpeka att Leksand förlorade skotten i denna match också. Så tjatig ska jag inte bli.


***


Webb-tv-explosionen har gjort en lite bortskämd med att kunna se nästan alla matcher, även om man inte bor i Leksand. Det där med att följa matcher på distans är ju en annars en historia för sig. En del minnen är jobbigare än andra.

Som i fjärde omgången av 2007 års kvalserie. Efter en mirakulös vändning i tredje perioden mot Rögle i matchen innan hade man fått vind i seglen och skulle plocka Björklöven borta av bara farten. Jag hade fullt upp med ett besök den dagen och kunde inte alls följa matchen. När jag sedan hastigt tittade till slutresultatet märkte jag att Leksand hade förlorat med 2-0. Jag hade vissa besvär att på ett obesvärat sätt träda tillbaka i rollen som trevlig besöksvärd.

Eller den kanske allra värsta. Hösten 2003 var jag och min gymnasieklass i Uganda. Leksand hade fått en tung start på säsongen trots att man hade gått till slutspel året innan. När Leksand mötte de regerande mästarna Frölunda på bortaplan fick vi sms-rapporter till min vän Christoffers telefon. Till vår förvåning droppade positiva periodredovisningar in. Ledning 2-0 efter första. 4-0 efter andra. Alla var nöjda och glada och började skoja om det orimliga men på sitt sätt typiska i om Leksand skulle tappa detta. Så kom sms:et som vi alla insåg innehöll slutresultatet.

Christoffer tog upp telefonen, bytte plötsligt till ett ansiktsuttryck som påminde om Patrick Batemans i American Psycho, tog upp nyckeln till sitt och mitt gemensamma rum och kastade nyckeln på en tavla på andra sidan av det sällskapsrum som vi satt i på vårt guest house.

Varför?





Fyra baklängesmål under de sista fem minuterna av ordinarie matchtid. Och, givetvis, förlust på straffar.

Dagen efter fick vi reda på att Jens Nielsen hade kommit fri mot tom bur, men bestämt sig för att skjuta slagskott – som han missade. Det kändes av någon anledning inte alls förvånande.

Bofors-Leksand 2-3 (1-1, 1-1, 0-0, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Markus Persson (Marcus Weinstock, Kimmo Lotvonen), 2-2 Jean-Luc Grand-Pierre (Marcus Weinstock), 2-3 Daniel Hermansson (straff).


***


Det är roligare att vara positiv än att vara negativ. Därför väljer jag att se denna tvåpoängare som ett värdefullt typ av styrkebesked inför en eventuell kvalserie. Det är nämligen så otroligt viktigt att när motståndarna är lite piggare, vassare och bättre ändå klara av att inte släppa iväg matchen. Att inte falla ur ramen när man får mål i baken, utan i stället ser till att snabbt kvittera. Och i synnerhet att i en tredjeperiod med jultunga ben klara av tre raka 3 mot 5-spel i ett mer än sex minuter långt sammanhängande box play.

För vi ska inte bedra oss själva. Leksand såg tunga ut, drog på sig lata utvisningar och hade knappt något anfallsspel alls. Två poäng var verkligen inget som var någon självklarhet i den här matchen.

***

Några noteringar:

1) Tack för den här tiden, Tomas Kollar. Nu kommer jag inte att behöva tjata om din poängsvit längre. Den stannade vid tio matcher. Hela förstakedjan, som gjorde nio poäng mot Växjö, hamnade utanför målprotokollet. Tack och lov förlorade åtminstone Leksand skotten.
2) Daniel Hermansson har däremot fortfarande inte lämnat isen poänglös sedan sin återkomst i klubben.
3) Det kan vara lätt att rynka på ögonbrynen åt Marcus Weinstock. Han har en utstrålning som kan göra att han verkar mindre idog än vad han egentligen är och ibland slarvar han mer än önskvärt. Men han har gjort många bra matcher i år och mot Bofors låg han bakom mycket i Leksands anfallsspel. Bland annat stod han för finfina framspelningar till båda målen under ordinarie matchtid.
4) Inblandad i förspelet till första målet var även Kimmo Lotvonen med en utsökt långpass. Och han var under hela matchen betydligt mer på G än mot Växjö senast då han kom snett redan från början.

***

I övrigt kan vi konstatera att Bofors är ett hemmalag som är förbannat svårspelat och det skulle inte göra mig ett dugg om vi slapp dem i kvalet.


***


Leksand bättrade på sin skrala bonuspoängsstatistik genom att vinna straffläggningen. Bofors tränare Sam Hallam gjorde det lite märkliga valet att låta backarna Christian Carlsson och Morgan Hassel slå de två första straffarna.

Som minnesgod leksing är man ju själv van vid det där. Både att förlora straffläggningar och att få stå ut med konstiga val av skyttar.

När straffarna infördes i Elitserien under slutet av 90-talet var Sune Bergman tränare i Leksand. Han ansåg det hela vara "ett jävla otyg" och vägrade låta laget att träna på det. Följaktligen förlorade man i princip varje straffläggning och de övriga bestående minnena var när Marko Jantunen vände ut och in på Reinhard Divis och när Conny Strömberg vände ut och in på hela Kempehallen.

De märkliga skyttesvalens förkrigare var Jarmo Tolvanen. Med honom vid rodret fanns det ingen rim och reson i vilka som fick skjuta. Han var inte blyg för att ge spelare som Hans Lodin, Johan Rosén, Jörgen Sundqvist eller Tobias Holm chansen. Och det gick normalt sett fruktansvärt dåligt.

Å andra sidan lät han Henrik Nordfeldt lägga varje gång under 2003/04, en för Nordfeldt hemsk säsong där den normalt sett säkre centern missade friläge på friläge på friläge. Jag tror inte att han satte en straff på hela året.

Men det finns även positiva straffläggningsminnen. Som Kvalserien 2001 när Robert Burakovsky avgjorde matchen genom att näta på tre av fyra försök efter att ha använt i det närmaste identiska dragningar.

Och ett av mina absoluta favoritminnen från Leksands Isstadion är ett straffmål. Jag har sällan mått så bra i en hockeyarena som i kvalet 2002 i den, som det visade sig, avgörande matchen mot AIK, när Daniel Widing revs ner och Mikael Karlberg satte 1-0 på det efterföljande straffslaget.

Leksand-Växjö 8-3 (2-1, 2-1, 4-1)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Peter Nordström), 2-1 Daniel Hermansson (Johan Hägglund, David Åslin), 3-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Tomas Kollar), 4-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 5-3 Eric Johansson (Peter Nordström, Kenny Källström), 6-3 Tomas Kollar (Daniel Hermansson, Patrik Carlsson), 7-3 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 8-3 Daniel Hermansson (straff).


***


Ojsan. Snacka om skolboksexempel i hur man ska avsluta inför ett uppehåll. En kontrollerad och överlägsen 8-3-seger mot serietvåan. Och man gjorde det med endast fem ordinarie backar i uppställningen.

***

Matchen bjöd på ett flertal glädjeämnen:

1) Förstakedjan var återigen komplett i och med Patrik Carlssons comeback. Och de levererade. Minst sagt. Sammanlagt blev det nio poäng. Bland annat gjorde Tomas Kollar 1+3 och har gjort 16 poäng på de senaste tio matcherna. Dessutom bjöd han på ett sanslöst bra defensivt arbete i det fem minuter långa och för matchen viktiga box play-spelet efter Kimmo Lotvonens matchstraff.
2) ...och i samma box play gjorde även Jean-Luc Grand-Pierre ett otroligt arbete. Han visade också äntligen återigen upp en mäktig offensiv uppåkning som gav det på sitt sätt avgörande 3-1-målet.
3) De fem ordinarie backarna kompletterades av nyblivne 17-åringen Patrik Norén som sin ålder till trots spelade backspel som en hel karl. Med säkerhet, pondus och en lagom dos smart elakhet. Även Stefan Lassen kom bra in i matchen och gjorde en imponerande stark insats. Det är otroligt avgörande att backbesättningen fungerar bra när den är så kvantitativt begränsad. Störst problem hade faktiskt den mest rutinerade Lotvonen, som kom fel i vändningen vid 0-1.
4) Daniel Hermansson har gjort poäng i sina samtliga tre matcher och efter att ha missat ett par bra chanser senast mot Västerås lossnade målskyttet ordentligt.
5) Joacim Eriksson bjöd på en otroligt svettig och imponerande dubbelräddning i ett box play i slutet av första perioden. Han stod också för några kvalificerade puckmotningar när Växjö var på väg att vända på matchen vid 4-3.
6) ...och i samma veva tog Leif Strömberg en time out. Strax efter gjorde Leksand 5-3 och kunde sedan släppa loss totalt. Onekligen framgångsrik matchcoaching.

***

Jag var lite orolig ett tag, men vi kan alla vara lugna. Leksand förlorade återigen skotten. Men faktiskt bara med ett skott.


***


Leksand går nu till juluppehållet som serieledare. Och visst känns det väl också som att man gör det med positiva tongångar omkring sig?

Det har ju varit lite si och så med det under säsongen.

Frontplats i vaccinkön. Vägran att skjuta upp match. En märklig behandling av Johan Eneqvist. Kontraktstrubbel med Robert Petrovicky. En sen och dyr sparkning av Per-Anton Lundström. Leif Strömberg i ordkrig med domare och andra tränare. Avstängning på Jean-Luc Grand-Pierre. Toppen av utvisningsligan. Åldrade nyckelspelare. Åldrade nyckelspelare som inte producerar. Åldrade nyckelspelare som blir skadade och slutar. Förnedrade av Almtuna. Förnedrade, på hemmaplan, av Mora.

Alltså, svarta rubriker om både det sportsliga och det administrativa.

I flera av de här fallen går det definitivt att argumentera för att Leksand har behandlats orättvist. I vissa fall behöver det som har inträffat inte ens vara något som egentligen är dåligt. Men även om det går att diskutera huruvida reaktionerna har varit befogade och även om det går att ifrågasätta hur Leksand har valt att hantera situationerna (och det gör det verkligen), är det en annan diskussion. För i längden är det i vilket fall som helst inte positivt att föreningen ständigt omringas av denna typ av prat. Förr eller senare skrämmer det iväg allt från spelare till supportrar och sponsorer. Och det gör heller knappast arbetsdagarna lättare för varken föreningens spelare eller dess ledare.

Men under den senaste månaden har det steg för steg blivit ett annat ljud i skällan. Det vore ju lockande att påstå att det berodde på lanserandet av denna blogg, eftersom det var någonstans i den vevan som det hände, men en självdistanserad del av mig inser det orimliga i att det skulle finnas ett samband.

I stället tror jag att den stora vändpunkten kom för nästan på dagen en månad sedan. Och att den såg ut så här:





När Henrik Andersén brakade igenom plexiglaset mot Björklöven fick media äntligen något odelat positivt att rapportera om från Leksand. En ung spelare som gör ett drömmål, varpå han bjuder på sig själv och sedan tar uppmärksamheten med en klackspark. Och dessutom passar på att göra YouTube-succé. Den sportjournalisten är inte född som inte vill rapportera om den händelsen.

Anderséns mål har blivit signifikativt på flera sätt.

Dels var det målet och den matchen ett viktigt avstamp. Segern där var den första av sex raka. Och man har fortfarande inte tappat poäng på hemmaplan sedan dess. Och för Joacim Eriksson var det den första nollan av fyra på kort tid.

Och dels blev Andersén tillsammans med just Eriksson symbolen för ett nytt, ungt Leksand. Ett Leksand som inte bara matchar en 112-årig Thomas Rhodin utan också en i det närmaste absurd mängd juniorer. Juniorer som i fallen Eriksson och Oliver Ekman-Larsson tillhör lagets allra största stjärnor och juniorer som i bland annat fallen Andersén och vidhängande knattekedja gör ett gediget jobb i match efter match.

Och i skuggan av ungdomsrevolutionen har det rullat på även för övriga laget och spelare som Prestberg, Kollar och Patrik Carlsson har öst in poäng för glatta livet. Och laget har etablerat sig i tabelltopp.

Man ska inte underskatta värdet i att ha en positiv buzz runt laget och föreningen. Speciellt inte i Leksand som av tradition har ett av svensk hockeys starkaste varumärken. Här står en historia, ett rykte och den kanske främsta förhandlingsfördelen på spel.

Och även om suget efter att ha ordet "Leksand" i rubrikerna gör att man är extra hårt ansatta, ger det också en chans att utnyttja läget till sitt eget bästa. För det är inte bara negativa Leksands-rubriker som lockar till klick och läsningar. Det gäller även de positiva.

Leksand-Västerås 3-1 (0-1, 1-0, 2-0)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Daniel Hermansson), 2-1 Marcus Weinstock (Tomas Kollar), 3-1 Peter Nordström.


***


Efter en poäng på två matcher och underläge efter mer än halva matchen var det här naturligtvis en moraliskt otroligt skön seger. Hade det blivit poängförlust igen hade det kunnat bli väldigt svårt mot Växjö i nästa omgång. Men. Nog för att det där med att det är en styrka att vinna när man inte har spelat bra är en korrekt klyscha, men det känns som att vi har fått ta till den tillräckligt ofta på sistone. Skulle inte skada att spela bra OCH vinna ibland också.

***

Jag hade inte varit jag om jag inte hade gjort några noteringar:

1) Peter Nordström verkade inte ens nära att försöka störa den helt omarkerade Fredrik Johansson vid 0-1, men på det stora hela gjorde han en hel drös med bra och viktiga grejer i box play matchen igenom. Och hans mål var såväl snyggt framjobbat som avslutat.
2) Hedras den som hedras bör. Jag har klagat många gånger på Niklas Andersson, men denna match var nog den bästa som jag har sett honom prestera.
3) Att Patrick Yetman, som fram tills dess varit den dominerande spelaren i det här dubbelmötet, Jacques Tati-trillade vid 1-1 kändes som ett gott tecken på att detta skulle sluta med seger.
4) Det var guld värt att Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka med sin fysik i den här matchen.
5) 16-årige Victor Rask fick gott om speltid i stället för bänkade Markus Persson, och han gjorde det väldigt bra. Han har gott öga, Leif Strömberg.
6) Jag var inte överdrivet orolig när det länge stod 1-1. Tomas Kollar hade ju inte gjort sin traditionsenliga poäng än. Nu är han uppe i nio raka. Och visst förlorade Leksand skotten för tionde matchen i rad.


***


I vår är det tio år sedan som Västerås senast spelade i Elitserien. Men i min lilla bubbla kommer de alltid vara ett av de "egentliga" elitserielagen, precis som Leksand, AIK och Malmö, inte på några moraliska grunder utan helt enkelt för att de spelade där när jag började följa serien i början av 90-talet och sedan hängde kvar där större delen av det decenniet.

Västerås hade lite samma roll i serien som Örebro SK har haft i Allsvenskan i fotboll eller West Ham i Premier League. Ett på sitt sätt ganska meningslöst lag som oftast höll till på övre delen av seriens undre halva. Sällan något topplag (även om man under en galen säsong vann Elitserien 1993), sällan ens slutspel, men också sällan kvalspel.

Likväl slutade det faktiskt lika för alla lag. Man åkte ur.

Leksand och Västerås har delat på rätt många spelare genom åren. I årets VIK spelar Henrik Nordfeldt, Sebastian Meijer och Stefan Hellkvist. Och bland tidigare spelare kan nämnas Anders "Masken" Carlsson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Marcus Jonasén, Andreas Nordfeldt, Henric Björkman och Mattias Lööf.

Det har även spelats några episka elitseriematcher mellan lagen. Jag minns när ett Västerås anfört av Robert Nordmark gjorde två mål under sista matchminuten och ordnade oavgjort i Rocklundahallen. Och en av de märkligaste matcher som jag såg i gamla Leksands Isstadion då Leksand under matchens första tio minuter gick ifrån till 3-0, tappade till 3-5 inför tredje perioden, där Jan Huokko gjorde fyra mål varpå matchen slutade 7-7.

En sak har dessa lag emellertid INTE gemensamt. Det har inte riktigt haft samma lycka med ryska importer. VIK är ett av få lag i Elitseriens historia som har satsat på att locka ryssar till landet. Och man gjorde det periodvis i drivor. Vilket bland annat gav legender som Alexej Salomatin, Sergej Fokin och Mishat Fahrutdinov.

Leksand däremot. De har bara haft en ryss genom åren. Vem? Just precis, Yan Golubovsky. I rest my case, som Lionel Hutz skulle ha sagt.

Västerås-Leksand 5-4 (1-2, 2-0, 1-2, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Johan Hägglund, Stefan Lassen), 1-2 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Marcus Weinstock), 3-3 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson), 3-4 Peter Nordström (Oliver Ekman-Larsson).


***


Det blev bara en poäng i en match som bäst beskrivs med orden "Å ena sidan... å andra sidan...". Å ena sidan var det väldigt frustrerande att man inte kunde stänga matchen efter Peter Nordströms 3-4-mål, å andra sidan var det glädjande att återigen se att årets Leksand är kapabla att vända underlägen även i tredje perioden. Å ena sidan slarvades det mycket, speciellt i egen zon, å andra sidan var man effektiva i målskyttet i de lägen då det verkligen behövdes. Å ena sidan borde Leksand ha kunnat döda matchen och glida ifrån Västerås under inledningen av andra perioden, å andra sidan lyckades de blåvita dra i handbromsen efter att VIK gjort två snabba mål och var på väg att avgöra matchen åt sitt håll.

***

Ett par noteringar:

1) Jodå, jag förstår att ni undrar, och jodå, visst förlorade Leksand skotten. Och jodå, visst gjorde Tomas Kollar poäng. Två till och med.
2) Även Pelle Prestberg fortsatte sin poängform. Och snacka om att han tog den roll som förväntades av honom. Två äkta skyttekungsmål i power play i lägen när matchen stod och vägde. Han visade även varför spelare har olika roller. I 3-2-underläge ägnade först Marcus Weinstock, som det kändes, fem sekunder åt att sikta in sig mot öppet mål... och ändå inte näta. När sedan Prestberg fick chansen ur snävt läge sa det bara pang.
3) Joacim Eriksson visade att han är på väg att bli en äkta leksing genom att inse att om man nu nödvändigtvis ska slåss, ja, då är Alexander Ribbenstrand den person som ska ha på nöten.
4) Jag har länge tjatat om att Kenny Källström ska få ordentlig speltid i power play igen. När han nu fick det så... kan jag inte riktigt påstå att han inledningsvis gav mig rätt. Han hade det stundtals riktigt jobbigt. Men samtidigt så tuggade han sig in i matchen. Det tyder på rätt psyke.
5) På tal om unga backar med rätt psyke. Oliver Ekman-Larsson ville också ha något att säga till om i Blanda Och Ge-VM. Hans berömda små marginaler ställde till det flera gånger i egen zon. Men han spelade också fram till de två mål i tredje perioden som borde ha gett tre poäng. Och hans målpass till Nordströms mål... nej, jag vet inte vad jag ska säga. Otroligt vackert.
6) Daniel Hermansson gjorde comeback – och han gjorde det med ett Mats Sundin-mål!






***


Detta var en statistiskt speciell match av flera anledningar. För det första, om Leksand går direkt till Kvalserien betyder det att en fjärdedel av den här bloggen nu är skriven.

För det andra (och eventuellt lite viktigare), halva serien är nu spelad. Alla lag har mött alla två gånger, en gång hemma och en gång borta.

Några observationer:

1) Leksand har slagit samtliga lag, men AIK enbart efter straffar.
2) Fyra lag har det blivit sex poäng mot: Borås, Oskarshamn, Örebro och Björklöven.
3) Leksand leder serien.
4) När förra årets grundserie var färdigspelad hade Leksand åtta spelare som hade snittat minst en poäng per match. Hittills i år är den siffran fyra: Prestberg, Hermansson, Jesper Ollas och Adam Rundkvist.
5) Det ser trögt ut på tekningsfronten. Bortsett från den sedan länge bortdunstade Andreas Johansson har laget ingen spelare på topp 25 i serien.
6) Leksand har gjort flest mål i serien.
7) ...och enbart Almtuna och AIK har släppt in färre.
8) Laget har högst power play-effektivitet av alla lag, men ligger bara sjua när det kommer till penalty killing.
9) ...vilket är lite arbetsamt då enbart Växjö har dragit på sig fler utvisningsminuter.
10) Jocke Eriksson har hållit nollan fem gånger, vilket är bäst i serien.
11) Prestberg leder både seriens skytte- och poängliga.
12) På fem matcher som har gått till övertid har Leksand enbart lyckats ta en bonuspoäng.

Växjö-Leksand 3-1 (0-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Adam Rundkvist).


***


Sviten är bruten. Efter sex raka fullpoängare tog det stopp. Och det kändes som att det inte kunde ske på ett rimligare sätt. Bortaplan mot serietvåan som gör en gedigen, bra och intelligent smutsig insats. Man kan såklart klaga över att Leksand skapar få ordentliga målchanser. Men så har det i ärlighetens namn sett ut i de där sex segrarna också.

***

Några noteringar i en match där få spelare i Leksand utmärkte sig:

1) Trots förlusten lever några sviter vidare. Tomas Kollar (i sedvanlig ordning en av lagets bättre spelare) gjorde mål och är nu uppe i sju raka matcher med poäng. Och skotten förlorades för åttonde gången på lika många matcher.
2) Och Pelle Prestberg gjorde ytterligare en assist.
3) Jean-Luc Grand-Pierre gjorde på det stora hela en helt okej match men var under första halvan av matchen den stora hjärnan bakom Växjös anfallsspel. I första perioden var han nära att göra självmål och i andra levererade han en indianare rakt in i slottet. Han och Joacim Eriksson får nog tala ut med varandra.
4) Andreas Martinsen tuggade på bra under första perioden.
5) OM nu Leksand vill ha en ursäkt berodde förlusten naturligtvis på att brandlarmet gick när man hade ledningen. 0-1 innan. 3-1 när matchen var slut. Enkel matematik.

***

Jag förstod nog inte hur rätt jag hade när jag visade viss glädje senast över att Eriksson missar JVM. Timo Leinonen förmodas vara borta fyra till sex veckor med sin skada. Ska vi enas om att Pär Mårts visste om detta?


***


På tal om JVM lovade jag senast att lägga ut texten lite om Oliver Ekman-Larsson. Och jag är en man av mitt ord. Åtminstone när det gäller hockeybloggande.

Jag är faktiskt en potentiell sucker för de flesta spelartyperna. Bland backarna gillar jag såväl slagskottshuliganer à Jan Huokko och inte-kliva-över-egen-blå-män à Jan Srdinko. Bland forwards kan jag ha en soft spot för allt från kloka centerrävar à Mikael Karlberg, kamikazecheckande yttrar à Niko Mikkola och gnuggare à Johan Eneqvist till på offensiv blå ständigt fiskande slöfockar à Robert Burakovsky. Ja, jag kan till och med hysa vissa medkännande sympatier för direkt genomusla halvfigurer à Yan Golubovsky och Mikko Rautee. De är slapstick-karaktärer som erbjuder en viss comic relief.

Det är inte nödvändigtvis så att jag har gillat samtliga som har innehaft dessa roller genom åren, men det finns någon sorts inneboende charm och attraktion i vardera roll.

De enda typerna som jag nog aldrig faller för är Mike Bales-rollen (då min kvalitetstolerans bland målvakter är betydligt striktare), Mike Siklenka-rollen (det dåliga kan jag känna sympati för, men inte det lobotomerat genomkorkade) och Patrik Wallenberg-rollen (tillför varken skicklighet eller charm).

Men, och det är hit jag egentligen vill komma efter en fyra stycken lång inledning, det finns nog en enskild typ som jag är svagare för än alla andra: De universiellgeniala backarna.

De ska göra lagom mycket poäng, idealet ligger någonstans på en halv poäng per match, utan att kännas som några typiskt offensiva backar. De ska samtidigt kunna hålla rent hus i egen zon och helst kunna göra det utan att tacklas, och i stället klara av det på ren klokhet. I min smak ska de heller inte vara påtagligt bredaxlade, men gärna vara ganska långa.

Som några exempel genom åren kan nämnas Jan Nemecek, Tomi Pettinen, Christer Olsson, Kimmo Lotvonen, Antti-Jussi Niemi, Lars Jonsson och i någon mån Francis Bouillon och Örjan Lindmark.

Men i mitt eget lilla LIF-universum finns det två representanter som är viktigare än alla andra. Dessa herrar heter Greg Brown och Tomas Jonsson. Om det finns något i livet som kan ge mig samma simmiga blick och halvslutna ögonlock som Homer Simpson får när han tänker på rosaglacerade donuts så är det att tänka på dessa tvås backspel.

De gav intrycket av att varje gång de fick pucken skulle de inte släppa den förrän den var exakt där de ville att den skulle vara. Detta kombinerades med att de använde sin rutin åt att dirigera sina unga Niklas Nordquist-artade backpartners och på egen hand se till att dessa befann sig precis där de skulle, helst genom att handgripligen peka med klubban (i Jonssons fall ständigt en vit Titan).

Nu har äntligen en yngling dykt upp som besitter dessa egenskaper och förmodligen är en större talang än båda dessa legender. Det är en fröjd och ynnest att få se. Och killen som visar upp det är, tror jag, elva år gammal och pratar dessutom en knarrig Tommy Svensson-småländska.

Jag älskar Oliver Ekman-Larsson för det.

Leksand-Bofors 6-0 (0-0, 4-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg (Adam Rundkvist, Tomas Kollar), 2-0 Peter Nordström (Pelle Prestberg), 3-0 Pelle Prestberg (Marcus Weinstock, Kimmo Lotvonen), 4-0 Pelle Prestberg (Kimmo Lotvonen, Marcus Weinstock) 5-0 Eric Johansson (David Åslin), 6-0 Pelle Prestberg.


***


Förra gången som jag inte tittade åkte Leksand på den här bloggens historias första nollpoängare. Vi kan väl enas om att det gick bättre den här gången.

"Men", tänker ni, "såg han inte matchen? Blir det ingen matchrapport? Hur ska det gå? Det är ju inte som att det finns någon annanstans på internet där vi kan läsa om Leksands matcher. Vad är det här? Hur ska vi kunna gå vidare efter detta? Kommer vi att tappa intresset för hockey nu? Ja, intresset för att leva ett gott liv till och med?"

För det första: Tack för de fina orden. För det andra: Sansa er. Det är klart att det blir ett litet referat. Jag ska göra som vilken rutinerad lokaltidningsreporter som helst gör när denne rapporterar från de lägre serierna: Bygger rapporten på statistiken. Så här låter det:

"Leksand hade inga som helst problem att ta en sexig kanonseger mot Bofors. Beröm till Pelle Prestberg som stod för ett veritabelt mål-fyr-verkeri. Ja, en riktig fempoängare var han. Omnämnas bör också unge målvakten Joacim Eriksson som spikade igen buren. I övrigt stod hela laget för en gedigen kämpainsats. Hela Bofors kan bättre."

***

Några till stats.swehockey.se-baserade reflektioner:

1) Prestberg har efter den tidigare niomatchersmåltorkan nu gjort 11+4 på sex matcher. Håller ni med mig om jag säger att han verkar vara på rätt väg?
2) Leksand fortsatte både med att vinna sina matcher och samtidigt förlora skotten. Sjätte respektive sjunde matchen på raken. Det finns något underbart smart och cyniskt i detta (hoppas jag). Lars Lagerbäck sa ofta att i en taktiskt idealisk match för hans fotbollslandslag förlorade man bollinnehavet med 45% mot 55%. Förhoppningsvis är Leksand något liknande på spåren. Eller så är man på väg att bränna ut Eriksson i målet.
3) Tomas Kollar gjorde poäng för sjätte matchen i streck.
4) Trots att ett av Leksands problem i år stundtals har varit målskyttet har man nu gjort flest mål av alla lag i serien.
5) Kimmo Lotvonen gjorde två poäng. Det kan han behöva. Trots att han är en spelare som är bra även när han är dålig skulle det vara guld värt att ha honom i full form.


***


Om Eriksson blev knäckt av att missa JVM så dolde han det uppenbarligen väl. Fjärde nollan på sex matcher och tredje hemmanollan i rad. Vi får naturligtvis hoppas att han ändå inte tappar alltför mycket mod av det här. För let's not kid ourselves, möjligheten att få spela just JVM var det huvudsakliga skälet till att han faktiskt lämnade Brynäs.

Annars är den mest egoistiska delen av mig ganska lättad över att han inte blev uttagen. Bortsett från de faktiska matcher som spelarna missar under turneringen är de ofta fysiskt och psykiskt utmattade när de kommer tillbaka och det är heller inte ovanligt att övriga laget har spelat ihop sig under tiden och att det plötsligt inte finns någon plats kvar i laguppställningen.

Några exempel:

1) Jacob Markström repade sig inte riktigt på hela vårsäsongen efter förra vinterns VM.
2) När i förra inlägget nämnde Elias Granath hade deltagit i 2005 års turnering träffade jag honom några dagar senare strax innan en match. I civila kläder.
"Fan, ska du inte spela i dag?"
"Nääe, det är skönt att vila upp sig lite efter JVM."
Tyvärr visade det sig inte direkt bli den sista matchen som Elias, som hade varit ordinarie fram tills dess, fick se från läktaren under den säsongen.
3) Trots att Robert Nilsson innan VM 2004 kommit igång efter en tung säsongsstart och gjort poäng sex matcher i rad, hamnade han ändå på bänken när han kom tillbaka och fick snart nog och lämnade klubben.


Och om vi säger så här, är Jocke Eriksson så bra i ett eventuellt kval som han är nu är väldigt mycket vunnet.


Men Leksand fick ju också med en spelare i truppen. Mer om honom nästa gång.

Borås-Leksand 3-5 (1-1, 2-1, 0-2)

Leksands mål: 1-1 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Patrik Carlsson), 3-2 Oliver Ekman-Larsson (Tomas Kollar, Kimmo Lotvonen), 3-3 Oliver Ekman-Larsson (Eric Johansson) 3-4 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg, Oliver Ekman-Larsson), 3-5 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson).


***


Med en gång, för att undvika missförstånd: Mycket i den här matchen såg dåligt ut. Men det fanns också en hel del positivt som bröt av:

1) Ska man spela Leif Strömberg-hockey så ska man göra det ordentligt. Tvåmålsunderläge efter halva matchen, enbart 15 skott på hela matchen. Och ändå 3-5-seger. Jag behöver inte berätta att det är ett styrkebesked i sig.
2) När Leksands försvarsspel var som mest stillastående i andra perioden drog Jean-Luc Grand-Pierre igång ett kroppstacklingstifo som dödade kraften hos Borås.
3) Lagkaptenerna klev fram när det krävdes. Pelle Prestberg gjorde det snyggt när han i ett psykologiskt viktigt läge ordnade 1-1. Sedan slog han ett drömpass till det matchavgörande målet och följde upp det med att spika slutresultatet. Oliver Ekman-Larsson såg halvdan ut och gjorde ett par slarviga misstag under första halvan av matchen. Sedan klev Thomas Rhodin av och lämnade en lucka efter sig. Då trädde Ekman-Larsson fram när det som mest behövdes. Två mål, en assist och en tillskärpt defensiv.
4) Tomas Kollar var fortfarande... ja, Tomas Kollar.
5) Patrik Carlsson gjorde förutom det matchavgörande målet även två målpass. Trogna läsare vet att jag jublar ystert varje gång Carlsson gör poäng. With that said, jag undrar hur många andraass han har fått den här säsongen, och då påfallande ofta "lätta" sådana. Lite som det brukade sägas om Wayne Gretzky. Ergo: Patrik Carlsson – Leksands Gretzky.


***


Martin Janolhs lyckades med en skojig kupp i första perioden. Han delade ut en crosschecking efter en avblåsning och startade ett slagsmål. Fyra spelare blev utvisade. Ingen av dem var Martin Janolhs.

Att slippa undan straff för ojustheter är alltid underhållande när det händer rätt lag. En av David Bornhammars mer minnesvärda insatser för föreningen var när han förra säsongen mot AIK delade ut en monsterslashing bakom ryggen på domaren och sedan flinande gled därifrån medan den utsatte motståndaren startade ett jätteslagsmål mot en annan leksing.

Min vän Elias Granath har berättat om när Tomas Forslund på sin tid ägnade en träning åt att lära ut fultrick till sin unge Borlänge-frände. Han passade även på att exemplifiera sina lärdomar för eleven. Elias egna ord om händelsen: "Jag stod vid sargen och plötsligt smällde till över hela kroppen. Man typ dog."

Örebro-Leksand 5-8 (3-3, 1-3, 1-2)

Leksands mål: 1-1 Tomas Kollar (Pelle Prestberg), 2-2 Eric Johansson (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 3-3 Marcus Weinstock (Markus Persson), 3-4 Pelle Prestberg (Thomas Rhodin, Tomas Kollar), 3-5 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson), 3-6 Eric Johansson (David Åslin, Peter Nordström), 5-7 Peter Nordström (Eric Johansson), 5-8 Andreas Martinsen (Marcus Weinstock).


***


Jaha, där sprack Joacim Erikssons nolla och det med besked. Det blir faktiskt ofta så i idrott, att när sviter spricker gör de så med en smäll. Så man ska nog vara tacksam att det skedde mot ett lag där man kan släppa fem och ändå vinna.

Att det blev målsnålt senast mot Almtuna var statistiskt logiskt. Efter den matchen var dessa de två lag som släppt in minst antal mål i hela serien. Trots just den statistiken var även målflödet mot Örebro också ganska rimligt. De har i stället släppt in flest mål. Och gjort näst flest (efter Växjö).

***

Några enskilda framgångar:

1) Peter Nordström gjorde nog sin bästa match för säsongen.
2) Eric Johansson gjorde 2+1. Välkommet efter en viss torka.
3) Patrik Carlssons framspelning till 5-3 höll rent av Mikael Karlberg-klass.
4) Tomas Kollar var magnifik.
5) Markus Persson också.

***

Jag tänker inte ägna den här bloggen åt att klaga på domare. Men insatsen i dag var verkligen inget vidare. Och eftersom Leksand vann hoppas jag att det inte är att vara dålig förlorare att konstatera att den uteblivna utvisningen innan Örebros 3-2 var direkt pinsam.

***

Örebro spelade tufft och många gånger smutsigt. I en match där mycket var halvdant av Leksand, var det positivt att de i stället för att trampa i sin traditionella fälla att tappa humöret och därmed matchen, i stället bara gav igen, på ett lagom smutsigt sätt. Leif Strömberg-effekt?

***

Leksand har inte gjort så här många mål i en enda match tidigare under säsongen.

***

Det här var Leksands fjärde raka trepoängare. Och samtidigt femte raka förlusten i skottstatistiken.


***


I förra inlägget utlovade jag en femma med spelare som enbart med nöd och näppe (max tio matcher) har spelat i Leksand. Well, here goes:

Målvakt: Manne Fredriksson. Han spelade sin första match för Leksand 1996. Sin senaste, och rimligtvis sista, 2008. 12 år. Och sammanlagt sex matcher.

Back: Patrik Hucko. Det finns en del värvningar som är just så usla och passar så dåligt som man trodde på förhand. Carl-Johan Goth på Dalarnas Tidningar fick någon form av kortslutning under försäsongen sommaren 2005 och liknade tjecken vid Kjell Samuelsson. Well, det märktes inte. Det blev sju elitseriematcher innan han dumpades av i den tjeckiska ligan. Säsongen därpå passade han på att förstöra knäet och säsongen för Karlberg med en ful, feg och sen tackling. Nej, jag saknar honom inte.
Back: Dan Johansson. När Arboga körde sin ekonomi i botten vårvintern 2005 tog Mikael Lundström chansen att bredda truppen med rutinerade Johansson. Det blev sju matcher (de flesta på bänken utan ett enda byte) och en plats som den mest lättglömda spelaren som har haft A-lagskontrakt med Leksand genom tiderna.

Forward: Jukka Tiilikainen. Under Anders ”Masken” Carlssons tid som sportchef blev det en stående tradition det här med spelare som lade av i förtid på grund av skador. Per Löfström, Christer Olsson, Tommy Westlund och Joonas Jääskeläinen, för att nämna några. För Tiilikainen hade det roliga inte ens hunnit börja innan det så gott som var över. Han fick en tackling mot huvudet av Marco Tuokko i Mora under försäsongen, spelade sedan fem elitseriematcher trots yrsel, innan han till slut gav upp karriären.
Forward: Andreas Johansson. Den storyn kan ni.
Forward: Tobias Kisum. Ja, egentligen tänkte jag hoppa över juniorer som har kommit upp och gjort enstaka matcher i A-laget. Men danske Kisum, som under sin tid på Leksands gymnasium gick under det fantasifyllda smeknamnet ”Dansken”, har en statistik som är svår att se förbi. Han spelade två matcher Leksand hösten 2004. På dessa matcher gjorde han två mål. Ett mål per match alltså. Upplys mig gärna, men jag vet ingen spelare som har ett så högt målsnitt i föreningens historia.

Leksand-Almtuna 2-0 (1-0, 1-0, 0-0)

Leksands mål: 1-0 Johan Hägglund (Thomas Rhodin, Kenny Källström), 2-0 Tomas Kollar (Peter Nordström, Patrik Carlsson).


***


Seger med 2-0. Första målet tidigt. Andra målet långt senare, just när ledningen började kännas en aning hotad. Halvdant passningsspel.

Vänta lite, varför spelade Leksand sin förra match en gång till?

***

Jag har tidigare hyllat Johan Hägglunds avslut och i dag, efter att Almtuna redan hade hunnit etablera ett visst tryck, var han lika iskall som vanligt när han gjorde det viktiga, tidiga målet.

***

Tredje raka nollan för Joacim Eriksson. Förvisso mot på pappret sämre lag, men faktum är att Leksand har förlorat skottstatistiken i samtliga tre. 106 skott har han räddat i rad, över 35 räddningar i snitt per match. Ett tecken på en imponerande uthållighet att inte en enda puck har letat sig in.

***

Jag vet att Niklas Andersson har gjort 22 poäng under en allsvensk säsong tidigare. Men kan han inte få visa upp någon form av offensiv duglighet även i år innan han får spela mer power play?

***

Jag vet inte jag. Hur trevligt det än är att hålla nollan ser spelet halvdant ut. Det var snäppet sämre mot Almtuna än mot Oskarshamn. Hög felprocent i passningsspelet och relativt få skapade målchanser. Hur mycket som sedan berodde på att det fanns en ledning att försvara, det är naturligtvis svårt att avgöra.


***


Det spelade som bekant två leksingar i Almtuna. Dels Fredrik Vestberg. Och dels min barndomsvän och, under vår uppväxt, så-gott-som-granne Julius Larsson. Han har aldrig spelat några tävlingsmatcher i Leksands A-lag, men medverkade ändå till mitt stora nöje på lagfotot för säsongen 2004/05.

Och detta leder oss in på nästa ämne. Spelarna som bara nästan har spelat för Leksand. Jag har tagit ut en femma:

Målvakt: Mike Ayers. Inte kunde väl en kille som inte hade fått förlängt med Sønderjyske och hade varit nära att gå till Fagersta peta Ed Belfour eller Eddie Läck? Nej, det kunde han inte och han spelade inte en enda seriematch för laget.

Back: Marek Zidlicky. Värvades till Leksand inför 2005/06, men så tog NHL-strejken slut och han dök aldrig upp i Dalarna. Sedan dess har han gjort ytterligare 176 poäng på 224 NHL-matcher.
Back: Miska Kangasniemi. Var klar men bröt kontraktet när Leksand åkte ur högsta serien 2004. Han gick till Malmö i stället. Varpå de åkte ur i nästföljande kval i utbyte mot Leksand som gick upp.

Forward: Jonathan Hobson. Var på try out i klubben under försäsongen 2001/02. Han gjorde bra ifrån sig och satte flera mål i träningsmatcherna. Men sedan bestämde sig Stefan Hellkvist för att flytta hem från Ryssland. Då fanns ingen plats för Hobson längre, så han gick till Halmstad. Där hann han spela 12 matcher innan han bröt armen och har inte spelat i Sverige sedan dess.
Forward: Jamie Johnson. Den storyn kan ni.
Forward: Ulf Dahlén. Var tre somrar i rad "högaktuell" för Leksand. Han valde NHL varje gång.


Nästa gång får ni läsa om spelarna som bara med nöd och näppe (max tio matcher) har spelat för Leksand.

Oskarshamn-Leksand 0-2 (0-1, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 0-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 0-2 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson).


***


Pelle Prestberg blev skadad i slutet av matchen mot Björklöven. Han kunde ändå vara med mot Oskarshamn. Det var bra, minst sagt. I en tät match mot ett hårt kämpande motstånd gjorde han mål på sin första chans och avgjorde sedan matchen när laget var som mest i brygga. Snacka om att ta sitt ansvar, både som lagkapten och skyttekung.

***

Ett par matchobservationer:

1) Thomas Rhodin bjöd på ett par onödiga och farliga felpass men gjorde på det stora hela en av sina bättre matcher. Han var involverad i mycket och gjorde ett lysande förarbete till Henrik Anderséns stolpskott.
2) Tomas Kollar var som vanligt fullkomligt magnifik att ha att tillgå när man ville få pucken ur zon i trängda lägen.
3) Oskarhamn gjorde enligt mig en imponerade bra match utifrån sina förutsättningar. Riktigt tufft och aggressivt spel som gjorde det svårt för Leksand att koppla grepp om matchen. Dessutom skapade de stundtals bra tryck i Leksands zon och sköt hela 41 skott.
4) ...därför var det i sin tur imponerande av Leksand att de ändå lyckades hålla matchen under kontroll och inte släppte in några mål. Jag efterlyser fortfarande en känsla av det ska finnas en ordentlig spelidé i fem mot fem, men det känns ändå som att det finns en helt annan grundtrygghet i spelet, även när det inte riktigt fungerar, än tidigare. Jag tror att det beror på att kedjeformationerna har lärt känna varandra nu.
5) Joacim Eriksson höll nollan för andra matchen i rad. Han tappade förvisso någon puck för mycket, men en nolla är en nolla. Och 41 räddningar är 41 räddningar.
6) Patrik Carlsson ligger nu trea i Leksands interna poängliga. Mycket tack vare sin kedjeomgivning naturligtvis, men ett roligt styrkebesked lika fullt.

***

Kenny Källström var sjundeback och jag har svårt att förstå varför. Jag tycker att Stefan Lassen inledde säsongen helt okej, men har haft det tyngre på sistone och gjorde heller ingen vidare match nu. Speciellt märkligt att han fick speltid i box play. Och på samma spår ställer jag mig frågande till vad Niklas Andersson har presterat för att få spela power play. Källström är långt ifrån någon fläckfri hockeyback, men det ångande självförtroende som han har visat upp hittills räcker långt och det är onödigt att ta bort det med en bänkning.

***

Att se juniorkedjan spela hockey är som att se Filip & Fredrik göra tv. Roligt, smart, skickligt, charmigt, talangfullt, överraskande, spontant – och därför inte alltid helt genomtänkt.

Sedan kanske Andersén borde utöka sin fintarsenal en aning. Å andra sidan gjorde Mats Sundin över 1300 NHL-poäng trots att han alltid gjorde samma sävliga dragning där han la över pucken på backhand och lurade ner målvakten på isen. Så det kan gå bra ändå.


***


Men inget i den här matchen överskuggar veckans viktigaste händelse: Jan Huokko slutar. Ett slag som tog hårdare i magen på mig än när Andreas Johansson slutade, trots att det senare var en större överraskning.

På många sätt känns det förvisso som att om det någonsin skulle hända så var detta ett bra tillfälle. Leksand har spelat utan Huokko i princip hela säsongen. Man har en starkare och mer komplett backuppsättning än på mycket länge. Och nu slipper man det orosmoment som osäkerheten kring hans skador orsakade. Nu vet man hur det ligger till och det är inget mer med det.

Men samtidigt... det svider ordentligt. Man vet ju vilken jävla tillgång den där bössan från vänsterbacken alltid har varit. Man visste att hur matchsituationen än var, så varje gång Leksand fick tekning i offensiv zon kunde målvaktens vattenflaska vara bortskjuten av en flinande #15 några sekunder senare.

Förlusten blir ännu större av att också Mikael Karlberg är borta. Dels för att de utgjorde ungefär 80 % av Leksands slagstyrka i power play de tre senaste säsongerna. Och dels för att de var de sista spillrorna av det gamla, riktigt framgångsrika Leksand. De sista som hade spelat SM-semi med Leksand. Ja, till och med de sista (tillsammans med Johan Eneqvist) som ens hade spelat SM-slutspel med Leksand.

Huokko och Karlberg var konstanterna i lagbygget. Oavsett vilka spelare som försvann och vilka som värvades i stället visste man att de alltid fanns där att bygga laget runt. Lite som den stomme som Jörgen Jönsson-Peter Nordström-Thomas Rhodin länge utgjorde i Färjestad. Huokko och Karlberg var konstanterna som man inte behövde oroa sig för att de skulle gå till Brynäs. Konstanterna som alltid fanns i toppen av poängligan.

De symboliserade också något annat. Båda spelarna hann göra ett flertal säsonger i Leksands A-lag innan de började ta ordentlig plats och producera. Sakta (speciellt i fallet Karlberg) men säkert växte de sig större och större inom laget och förvandlades till stöttepelare för föreningen. Under Olle Östs 90-tal var detta relativt vanligt. Ett gäng spelare om vilka man visste att de, trots att de inte var några stjärnor, skulle finnas kvar där säsong efter säsong och plötsligt blev de nyckelspelare. Torbjörn Johansson, Markus Åkerblom, Örjan Lindmark, Stefan Hellkvist, Andreas Karlsson, Niklas Eriksson och Johan Hedberg för att nämna ytterligare några exempel.

Delvis beror det såklart på att det är nya hockeytider. Ändå saknar jag verkligen denna typ av tålamod, både hos klubbar och hos spelare.

Anders "Masken" Carlsson dödade mycket av denna kontinuitet när han på oklara grunder lät bli att förlänga kontrakten med unga spelare som Morten Green, Jörgen Sundqvist och nämnde Eneqvist.

Mikael Lundström började bygga upp en liknande stomme som dock har luckrats upp. Elias Granath var på god väg, men gick till slut till Timrå där han nu i supporterkretsar genomgående får högst betyg bland lagets backar. Pierre-Edouard Bellemare och Eddie Läck valde också spel en division upp, dit även Gabriel Karlsson slarvades bort.

I dagens lag är det Johan Hägglund, Jens Bergenström och Jesper Ollas som vi får hoppas på. Och med lite tur blir Prestberg kvar flera säsonger till.

Så länge saknar jag Huokko och Karlberg. Och gläds åt den gudomliga rättvisan i att Huokkos sista mål kom på bortaplan mot AIK.

Leksand-Björklöven 4-0 (1-0, 1-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Henrik Andersén (Martin Janolhs, Niklas Andersson), 2-0 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson), 3-0 Pelle Prestberg (Stefan Lassen, Tomas Kollar), 4-0 Thomas Rhodin (Marcus Weinstock, Eric Johansson).


***


En kväll när Peter Forsberg gör tre assist i sin elitseriecomeback är det inte så många som riktar sina blickar mot Leksand, men mig kan ni lita på. En märklig match där man lyckades punktera matchen efter två perioder trots enbart tolv avfyrade skott.

***

Några tankar:

1) Efter nio raka mållösa matcher hängde äntligen Pelle Prestberg två stycken och dödade spänningen.
2) Det var kul att Leif Strömberg gav juniorkedjan rejält förtroende. Men stundtals kändes det nästan som att han hade glömt bort att det ens fanns några andra alternativ. Vad hade kedjan för speltid i de två första perioderna? 35 minuter?
3) Leksand fick klara sig utan power play i två perioder. När Björklöven sedan började dra på sig utvisningar i tredje insåg man att man kanske inte hade missat så mycket. Det dröjde till det tredje numerära överläget innan Leksand ens fick ett skott på mål.
4) Thomas Rhodin lyckades dock göra ett välkommet mål vid det fjärde försöket. Efter en rökare i matchen mot Mora tror jag dessutom att det var hans andra skott den här säsongen som kunde beskrivas som hårt.
5) Joacim Eriksson gav mig åtminstone delvis rätt i min analys efter förra matchen. Han TOG faktiskt igen sin svaga Malmö-match. Han höll nollan. Nu återstår bara att hoppas att jag också får rätt i att han fortsätter att göra det i kvalet. Och att han håller nollan då också.
6) ...men hans nolla var nära att spricka när han blev ställd av den kanske konstigaste studs som jag har sett. Förra hemmamatchen studsade pucken in bakom Timo Leinonen. Är det något med isen i Leksand? Dags att ringa Spol-Jansson?
7) Niklas Anderssons backspel kändes stundtals provocerande arrogant och svagt.


***


Men viktigare än allt i den här matchen var naturligtvis Henrik Anderséns 1-0-mål. Han lyckades med samma dragning som han bjöd på mot AIK och den här gången blev det mål. Och detta efter att man som åskådare redan hade börjat grymta "men varför skjuter han inte direkt?". Och han följde upp det med att Cosmo Kramer-trilla över sargen efter ha hoppat bort plexit.

En junior som gör konstmål och hoppar sönder inredningen. Det är så man tar plats i fansens hjärta.

Men när det kommer till minnesvärda juniorinsatser ligger nog Andersén ändå i lä.

Det var den på de flesta sätt horribelt hemska säsongen 2000/01. Hemmamatch mot Frölunda. 0-0 efter första perioden. Sedan två snabba göteborgsmål.

Då bestämde sig den 19-årige Daniel Widing för att kliva in i handlingen. Hur det gick?





Jovars. Två mål i samma byte. En assist i nästa. Och så matchavgörande målet med fem minuter kvar.


Efter det kan åtminstone jag förlåta en hel del. Som en jävla massa mål i Brynäs tröja, till exempel.

Malmö-Leksand 4-2 (1-0, 0-0, 3-2)

Leksands mål: 2-1 Martin Karlsson (Henrik Andersén, Martin Janolhs), 4-2 Markus Persson (Kimmo Lotvonen).


***


Jaha, här låter jag bli att titta på matchen och vips så blir det första förlusten under den här bloggens livstid. Eller så var det för att Jean-Luc Grand-Pierre saknades. Eller, högst eventuellt, så berodde det på något annat.

***

Då jag inte har sett några matchbilder ska jag inte dröja mig kvar alltför länge vid den här tillställningen. Men ett par reflektioner.

1) Martin Karlsson gjorde mål. Kul för honom. Kul för Leksand.
2) Han blev framspelad av Henrik Andersén och Martin Janolhs. Kul för dem. Kul för Leksand. Andersén har gått i Åslins och Janolhs imponerande fotspår och har övertygat när han har fått chansen.
3) Ska man nu nödvändigtvis förlora en hockeymatch är det tämligen förlåtligt att göra det på bortaplan inför 12 000 mot Malmö.
4) Likväl är det själva fan att det aldrig verkar kunna gå vägen där nere.
5) Har jag förstått rapporterna rätt inledde Leksand strålande och öste på med målchanser. Sedan trillade pucken in för Malmö i stället och efter det lyckades man inte att vända på steken igen. Det är en irriterande, mångårig tendens i laget att inte kunna råda bot på ett tidigt underläge. En enmålsledning är ju egentligen ingenting i hockey, det har jag om inte annat märkt alla de gånger som Leksand har tappat trots drömstarter.
6) Joacim Eriksson släppte tydligen ett par billiga mål. Inte riktigt vad jag främst hoppades på efter det tabbtifo som Timo Leinonen har bjudit på i de senaste matcherna. Men det tar Eriksson igen mot Löven. Och i Kvalserien.


***


Ja, det är visst, lågt räknat, hundra år sedan Leksand tog full pott borta mot Malmö. Generellt sett brukar Leksand inte vinna mot Malmö heller på hemmaplan så länge det inte rör sig om, för Leksand, obetydliga slutomgångar i kvalserien. Det ger den märkliga situationen att dessa två lag är varandras mardrömsmotståndare.

Leksand har inlett tre kvalserier borta mot Malmö och har på dessa matcher lyckats skrapa ihop noll poäng. Malmö har i sin tur avslutat sina tre senaste säsonger i Dalarna och har i dessa matcher tagit sammanlagt två poäng vilket har gjort att varje säsong har slutat med ett misslyckande.


Men jag flaggade redan i förra inlägget om att det finns en ännu värre satan för Leksands del. Let's take a trip down The Kvalserie Memory Lane.


Leksand har misslyckats i sex stycken kvalserier. Vid samtliga fall har det funnits en förlust som borrat sig lite extra djupt in. Helst ska de ske mot på pappret sämre lag. Resultatet ska gärna få en att förstå att det där med "en kalldusch" är en väldigt realistisk metafor. Ja, resultatet ska få en, mer exakt, att känna som att någon har tömt hink med vatten över ens huvud, och man får varken torka sig eller byta kläder. Och det viktigaste av allt är att det ska göra att elitseriechanserna har minskats åtminstone dubbelt så mycket som man tänkte att det ens var möjligt inför nedsläpp.

Så. Här har vi matcherna.


2001: Omgång 7: Linköping-Leksand 4-2
2004: Omgång 2: Leksand-Blivande jumbon Hammarby 0-5
2006: Omgång 2: Rögle-Leksand 4-0 (Efter en miserabel säsong inledde Leksand med en chockerande stabil 4-2-vinst mot Skellefteå. "Jisses, det här kanske kan lösa sig ändå." Det kunde det inte. I andra matchen drog Magnus Österby på sig en utvisning efter åtta sekunder och fyra sekunder senare gjorde Kenny Jönsson matchens första mål. Jag bodde i England då och hade ingen dator hemma, utan satt i stället ensam i en datasal på universitetet och lyssnade på matchen. Jag har bara en gång mått mer fysiskt illa av ett idrottsresultat.)
2007: Omgång 4: Björklöven-Leksand 2-0
2008: Omgång 7: Leksand-Rögle 4-8 (Det här var den gången som jag mådde värre.)
2009: Omgång 2: Rögle-Leksand 4-2 (Leksand fick för andra matchen i rad inte med sig några poäng trots ledning efter första perioden. Och så fick laget sin backbesättning halverad inför resten av serien.)


Noterar ni ett lag som återkommer ett par gånger på den där listan? Just precis. Rögle. De jävlarna. Nu håller vi alla våra elitserietummar för ängelholmarna, så att vi slipper förlora igen i vår.

Leksand-AIK 5-4 (2-0, 2-3, 0-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Marcus Weinstock (Jesper Ollas), 2-0 Patrik Carlsson (Jesper Ollas, Pelle Prestberg), 3-0 Eric Johansson (Markus Persson), 4-0 Kenny Källström (Patrik Carlsson), 5-4 Jesper Ollas (straff).


***


Jag borde nog ha startat den här bloggen tidigare. 8 poäng av 9 och mycket har hunnit falla på plats under de tre matcher som jag har bevakat. Kanske borde jag just nu mest rasa över Timo Leinonen och det faktum att Leksand lyckades med att tappa poäng i en match där man ledde med 4-0. Men min glädje över det som jag äntligen har fått se laget visa upp från andra perioden mot Mora fram till en bit in i andra mot AIK överträffar den irritation jag känner över att man i slutändan slarvar bort trepoängaren.

Precis som i förra matchen var det speciellt glädjande att puckarna trillade in, och stundtals gjorde det ganska lätt, att Patrik Carlsson återigen producerade och att kombinationerna klaffade. Och så Jesper Ollas naturligtvis. Han har hamnat i det stim som man kommer i när man har en hot streak på EA Sports NHL-spel och pucken går in även om man siktar på målvaktens navel. Det är alltid väldigt kul som supporter när spelare får sådana här poängexplosioner. Det finns många minnesvärda genom åren. Jens Bergenström, Morten Green, Pierre-Edouard Bellemare och Magnus Hedlund, för att nämna några. Och naturligtvis Robert Nilssons genombrott när han gjorde 8 poäng på 2 matcher. Man allra mest välkommet är det när de kommer i kvalserien. När Leksand gick upp 2002 var det Niklas Persson som gjorde 9+2 på 9 matcher. Och 2005 var det Ollas himself som kom från ingenstans och gjorde 4 mål.

***

Men lite måste jag ändå rasa mot Leinonen. Han tappade in 4-1 från mittzon, och sådant händer förvisso de flesta någon gång, men det var trots allt det som bjöd in AIK i matchen. Och då ska vi inte glömma att han stod för en Mike Bales-artad clowninsats också på Moras första mål i förra matchen. Hade det inte varit för att Joacim Eriksson känts som en så pass given förstemålis hade jag blivit orolig på riktigt.

***

Det känns som den värsta supporterklichén i världen att falla för den iögonfallande välväxte tuffingen, men herrezlatan vad jag har fallit för Jean-Luc Grand-Pierre. "Hade Kalmar FF varit en kvinna hade jag raggat upp henne efter matchen" skrev en gång Simon Bank efter en skickligt utförd 0-0-match mot Hammarby. Och hade jag inte haft världens bästa flickvän hade jag nog vid det här laget bett om Jean-Lucs pappas välsignelse att fria till hans son, min stereotypa sexuella läggning till trots. Jag vet inte om han är en människa, en seriefigur eller kort och gott en superhjälte, men jag gillar hans anfallsspel, så mycket kan jag säga.

Sedan kan man verkligen tycka mycket om slagsmålskulturen i hockeyn, men att han i sin fight mot Fredrik Carlsson förvandlade denne till en människohög lik den Knasen brukar bli till efter att ha fått stryk av Schassen, ja, det minskar väl knappast magin.

***

Malmö i nästa match. Från en mardrömsmotståndare till en annan, alltså. I det inlägget kan jag emellertid redan nu utlova att jag kommer att utse den absolut värsta motståndaren, och det är varken hökarna eller gnagarna kan jag avslöja.

Mora-Leksand 2-6 (2-1, 0-4, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Jesper Ollas (Pelle Prestberg, Patrik Carlsson), 2-2 Jesper Ollas (Johan
Hägglund), 2-3 Jean-Luc Grand-Pierre (Eric Johansson, Peter Nordström), 2-4 Patrik
Carlsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-5 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-6 Peter Nordström (David Åslin).


***


Om förra matchen var en sådan som ingen kommer att komma ihåg, så hoppas jag att det här blir en match som man kommer att se tillbaka på som vändningen. Inte bara för att fyra snabba mål i andra perioden gav en seger i matchen, utan också för att det här förhoppningsvis blir vändpunkten för hela säsongen. I den grekiska antikens dramatik var peripeti ett centralt begrepp. Det är beteckningen för den avgörande vändpunkten i handlingen, som leder till upplösningen. Jag tror och hoppas att matchens mittperiod blir startskottet för vad som slutar med en lyckad kvalserie i vår.

För bitarna föll ju plötsligt på plats. Leksand, som har haft bristande målskytte som den springande punkten hittills, fick plötsligt snabba, enkla mål. Nervknutarna verkade lösas upp, spelarna såg ut att till slut ha roligt på isen igen och självförtroendet fick en behövlig uppskjuts och då blir varje beslut plötsligt så mycket lättare att fatta.

***

Flera enskilda spelare kommer att kunna se tillbaka på den här matchen som något stärkande:

1) Jean-Luc Grand-Pierre fortsatte med sina i det närmaste majestätiska offensiva uppåkningar och gjorde dessutom ett förvisso turligt, men matchavgörande mål.
2) Pelle Prestberg gjorde tre assist. Förhoppningsvis var det vad han behövde. Han har sett helt okej ut hela säsongen, men har också gett intrycket av att vara frustrerad och överambitiös. I den här matchen var han magnifik och fick rejäl utdelning, även om det var ännu roligare under denna korta tid då stats.swehockey.se tillskrev honom målpass på de samtliga fem första målen. Men man kan inte få allt.
3) Patrik Carlsson fick äntligen poängplockandet att lossna med 2+1. Jag gillar hans spel och hoppas mycket på honom. Han har också fått rikligt med speltid trots brist på poäng. Nu minskar förhoppningsvis risken att han hamnar i något Linus Persson-träsk av snål speltid och sedermera utlåning.
4) Peter Nordström gjorde mål igen.
5) Tomas Kollar var... ja, Tomas Kollar.
6) Jesper Ollas hysteriska poängstim fortsatte.

***

Märklig insats av Mora. Stundtals såg de ut som a million dollar. Fick de fingret tog de hela handen. Patrik Carlsson missade pucken vid ett avslut och pang så var det 1-0. Firma Marcus Weinstock-Markus Karlsson-Timo Leinonen såg förvisso ut att tro att pucken var gjord av gift, men det var också väldigt snyggt gjort av Daniel Viksten och Mikael Simons. Håkan Bogg fick upp farten mot ett till synes samlat försvar och pang så var det 2-1. Men sedan försvann allt för dem och plötsligt stod det 2-5. Mot Leksand kan man såklart prata om "ett bättre motstånd", men faktum är att det verkar ha sett ut likadant hela säsongen. När jag har följt årets Mora målservicevägen (jag har bara sett dem i de två matcherna mot Leksand) har de påfallande ofta fallit efter märkliga vändningar. Vad beror detta på? Brist på eget spel? Dålig kondition? Oförmåga att rida vidare på framgångar? Jag vet inte, men alla motgångar som händer Mora är, som vi alla vet, välförtjänta.

***

Kan vi börja hoppas på att spelarna har börjat hitta varandra nu? Större delen av säsongen har det känns som det stora problemet att samspelet saknats och att för många har försökt spela hockey en och en. Det såg lovande mot Mora i alla fall. Prestberg-Carlsson-Kollar hittade varandra bra och fick utdelning med sammanlagt åtta poäng. Att Ollas-Hägglund kan spela ihop har väl ingen missat och i de senaste matcherna har Markus Persson varit en utmärkt tredjelänk. Och så verkade Nordström-Åslin trivas ihop så mycket att Nordström såg det som gott att till och med passa lite för mycket.


***


Jag tänker fortsätta att ge Markus Karlsson the benefit of the doubt ett litet tag till, men jisses vilken hemsk start han har fått i klubben. I sitt första byte överhuvudtaget i laget trillade han och gav Sundsvall 2-2. Och så nu i sin andra batalj hade han en sådan där match som alla som någon gång har varit försvarsspelare i någon sport drömmer mardrömmar om. Rundad vid båda målen och så en passningsprocent som måste räknas om i promille. Men som sagt, vi ska inte döma honom riktigt än. Första matchen kan med lite välvilja avskrivas som debutnerver och Mora-matchen... äh, alla har sådana matcher någon gång och det kan inte vara så förbannat lätt att spela back i en besättning där forwarden Weinstock (chockerande bra, faktiskt) tillhörde de mer erfarna.

Och Karlssons eventuella uselhet bleknar i jämförelse med den värsta debuten i lagets historia, det i mina vänskapskretsar omedelbart legendariska förstabytet av Ryan Foster. Han kom som try out-spelare hösten 2002. Han kom till klubben när Leksand hade åtta raka trepoängare i ryggen. Men när han gjorde sitt första inhopp låg Leksand under med 1-2 i tredje perioden hemma mot Timrå. Så kan vi inte ha det, tänkte Ryan och tog saken i egna händer. Först tacklade han omkull en medspelare (Niklas Persson), för att sedan lyckas tappa pucken mot en motståndare som hade tappat klubben, varpå Timrå kontrade, gjorde 1-3 och dödade matchen.

Gör Markus Karlsson så hemma mot AIK på onsdag, ja, då kommer jag inte att visa lika mycket förståelse.

Leksand-Sundsvall 5-3 (3-2, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Markus Persson (Jesper Ollas, Johan Hägglund), 2-1 Johan Hägglund (Kenny Källström), 3-2 Johan Hägglund (Jesper Ollas, Thomas Rhodin), 4-2 Thomas Rhodin (Jesper Ollas), 5-3 Jesper Ollas (Kenny Källström, Tomas Kollar).


***


Det känns rimligt att påbörja denna minnesblogg med en match som ingen någonsin kommer att komma ihåg. Den bjöd väl egentligen bara på två saker att bära med sig:

1) Jesper Ollas gjorde, lågt räknat, 600 poäng.
2) Thomas Rhodin gjorde äntligen sitt första mål.

Det har varit genuint frustrerande att se Rhodin i år. Han har kombinerat riktigt svagt skytte, löst och rakt på, med att ta idiotiska utvisningar när pucken inte är i närheten. Ja, de är så dumdristiga att de för tankarna till en onykter dansk. Samtidigt ser man ju all grundpotential som finns där. Han bjuder på skolboksexempel på det som på kommentatorssvenska kallas "ett jättejobb på blå" (läs: se till att puckfan är kvar i offensiv zon), han är som ett magnetfält där på linjen. Förhoppningsvis kan onsdagens billiga debutmål få producerandet att lossna en aning.

***

I övrigt på backsidan var Jean-Luc Grand-Pierre det enda glädjeämnet. Trots att alla spelare som har gjort karriär i Buffalo Sabres har mina sympatier har han hittills ändå varit betydligt bättre än vad jag hade fruktat på förhand. Han dubblade i första perioden och det var positivt att se hur han gjorde sig förtjänt av det. Det var både märkligt och komiskt att se vilken fart han fick på skridskorna så fort han gick till anfall. Han plockar förvisso kontinuerligt sina utvisningsminuter, men bortsett från i den rostiga debuten mot Malmö tas de inte på något klumpigt och kantigt Roman Vopat-vis. Överhuvudtaget tycker jag att domarna har visat bättre tålamod med hans närkampsspel än vad jag hade vågat hoppas på.


***


Jag älskar varje gång som Johan Hägglund visar upp sitt målsinne. Det är ett av mina bestående minnen från hans första säsong i laget, 2006/07. Han gjorde inte speciellt mycket väsen av sig då, men så fort det vankades målchans visste man att Hägga skulle vara iskall, och gärna med lugna och metodiska Mats Sundin-dragningar få ner målvakten på isen och sedan behärskat lyfta in pucken.

Det påminner mig om den där säsongen som den traditionellt ultradefensive Torbjörn Johansson plötsligt fick ta en offensiv roll framför kassen i varje power play. Gång på gång som han fick pucken tog han då emot den, vände om och hängde, som vore det den naturligaste saken i världen, upp pucken i det närmsta krysset.

Med en historia av spelare som Torgny Löwgren, Patrik Wallenberg och Marcus Jonasén i laget är detta en välkommen antites.

***

På lördag väntar Mora. Jag föreslår att vi laddar upp med detta:

Hjärtligt välkommen!


Vad trevligt att du har hittat hit till denna lilla blogg som jag har beslutat mig för att smyga igång.

Till skillnad från min vanliga blogg som jag bedriver här kommer denna att ha ett tydligt tema. Här kommer det att bli Leksands IF för hela slanten.


Leksand är landets mest folkkära lag. Det brukar sägas att folk lockas att heja på Leksand för deras tradition som "Lirarnas lag", som landsbygdens representant och för deras anrika historia. Jag kan omedelbart erkänna att min kärlek till laget i grund och botten inte har någonting alls med detta att göra. Jag har aldrig valt att heja på Leksand. Jag är helt enkelt uppväxt där och alla alternativ har varit orimliga. På ett sätt kan man säga att jag aldrig har BÖRJAT att hålla på laget och kanske är det därför som det också känns omöjligt att sluta.

Min bevakning av Leksand utvecklades stegvis under 90-talet. Jag har många minnen från tiden i dåtidens allsvenska 1990/91 och den allsvenska finalen mot Västra Frölunda (som de då hette) som vanns med 3-1 i matcher. Under påföljande säsongen, 1991/92, började jag hålla koll på laget, match för match, via Radiosporten och Falu-Kuriren. Det var också vårvintern 1992 som jag som sexåring såg min första match på plats i Leksands Isstadion. En jämn tillställning mot Rögle slutade med 3-4-förlust efter att målvakten Jonas Levén simmat på isen vid det sista målet. Det var även denna säsong som mina föräldrar för första gången gav mig ett samlaralbum för Elitserien och jag lärde mig snart samtliga spelare i hela serien utantill, en kunskap som jag oroande nog har burit med mig sedan dess.

Hösten 1993 såg jag min andra match på plats när Leksand slog Brynäs med 2-1 efter mål av Peter Ciavaglia och Niklas Eriksson.

Säsongen 1996/97 började jag mer regelbundet att gå på matcherna och hösten 1998 fick jag säsongskort och såg efter det i princip samtliga hemmamatcher fram tills att jag flyttade hemifrån hösten 2004.


Denna säsong blir hur den än slutar en historisk vändpunkt för föreningen. En lyckad säsong innebär att man blir ett elitserielag igen. En misslyckad säsong innebär en fortsättning i Allsvenskan och, enligt många rapporter, att ekonomin efter flera år av vidlyftigt satsande blir så dålig, att de sportsliga ambitonsnivåerna måste sänkas till en nivå som innebär att man är fast utanför högsta serien för lång tid framöver.


Och här kommer detta nätta projekt in i bilden. Jag kommer att skriva dessa texter som en hjälp att minnas denna för framtiden så avgörande säsong. Som planen ser ut nu kommer jag att skriva ett inlägg efter varje match, varken mer eller mindre. Det skulle innebära att det förhoppningsvis blir sammanlagt 48 inlägg, vilket är så många matcher som återstår om Leksand tar en direktplats till Kvalserien.

I övrigt återstår det att se hur denna sysselsättning kommer att utveckla sig. Det är med bloggande som med livet i stort, det blir som det blir. Men det här kommer inte bli någon nyhetstörstande blogg à den förträfflige Mrmadhawk. Jag inser att jag heller inte kommer att kunna konkurrera med den alldeles fantastiske Jämtleksing, men kommer nog att ligga betydligt närmare denne gällande genre.

Jag hoppas att i mina inlägg kunna bjuda på en blandning av kommentarer om den aktuella matchen och tillbakablickar av mina snart 20 år som supporter. Det kommer på vägen att bli en hel del nostalgiskt namndroppande och bli inte förvånade om Greg Brown eller Niklas Persson omnämns i varje inlägg.


Jag ser nog den här bloggen först och främst som något som jag gör för min egen skull, för att ha något att läsa och hjälpa mig att minnas om ett par år. Egentligen vet jag inte om jag kan rekommendera någon att följa det hela, men då jag till vardags är något så bekräftelsetörstande som en journalist är jag inte bekväm med tanken på att skriva något utan att det finns en möjlighet att någon annan kommer att läsa det.

Jag hoppas att du kommer att gilla detta och att du kommer att följa med ända fram till målsnöret i april någon gång.



Oskar Klingborn
Söderhamn
2009-11-03