Del 15: Bofors-Leksand

Bofors-Leksand 2-3 (1-1, 1-1, 0-0, 0-0, 0-1)

Leksands mål:
1-1 Markus Persson (Marcus Weinstock, Kimmo Lotvonen), 2-2 Jean-Luc Grand-Pierre (Marcus Weinstock), 2-3 Daniel Hermansson (straff).


***


Det är roligare att vara positiv än att vara negativ. Därför väljer jag att se denna tvåpoängare som ett värdefullt typ av styrkebesked inför en eventuell kvalserie. Det är nämligen så otroligt viktigt att när motståndarna är lite piggare, vassare och bättre ändå klara av att inte släppa iväg matchen. Att inte falla ur ramen när man får mål i baken, utan i stället ser till att snabbt kvittera. Och i synnerhet att i en tredjeperiod med jultunga ben klara av tre raka 3 mot 5-spel i ett mer än sex minuter långt sammanhängande box play.

För vi ska inte bedra oss själva. Leksand såg tunga ut, drog på sig lata utvisningar och hade knappt något anfallsspel alls. Två poäng var verkligen inget som var någon självklarhet i den här matchen.

***

Några noteringar:

1) Tack för den här tiden, Tomas Kollar. Nu kommer jag inte att behöva tjata om din poängsvit längre. Den stannade vid tio matcher. Hela förstakedjan, som gjorde nio poäng mot Växjö, hamnade utanför målprotokollet. Tack och lov förlorade åtminstone Leksand skotten.
2) Daniel Hermansson har däremot fortfarande inte lämnat isen poänglös sedan sin återkomst i klubben.
3) Det kan vara lätt att rynka på ögonbrynen åt Marcus Weinstock. Han har en utstrålning som kan göra att han verkar mindre idog än vad han egentligen är och ibland slarvar han mer än önskvärt. Men han har gjort många bra matcher i år och mot Bofors låg han bakom mycket i Leksands anfallsspel. Bland annat stod han för finfina framspelningar till båda målen under ordinarie matchtid.
4) Inblandad i förspelet till första målet var även Kimmo Lotvonen med en utsökt långpass. Och han var under hela matchen betydligt mer på G än mot Växjö senast då han kom snett redan från början.

***

I övrigt kan vi konstatera att Bofors är ett hemmalag som är förbannat svårspelat och det skulle inte göra mig ett dugg om vi slapp dem i kvalet.


***


Leksand bättrade på sin skrala bonuspoängsstatistik genom att vinna straffläggningen. Bofors tränare Sam Hallam gjorde det lite märkliga valet att låta backarna Christian Carlsson och Morgan Hassel slå de två första straffarna.

Som minnesgod leksing är man ju själv van vid det där. Både att förlora straffläggningar och att få stå ut med konstiga val av skyttar.

När straffarna infördes i Elitserien under slutet av 90-talet var Sune Bergman tränare i Leksand. Han ansåg det hela vara "ett jävla otyg" och vägrade låta laget att träna på det. Följaktligen förlorade man i princip varje straffläggning och de övriga bestående minnena var när Marko Jantunen vände ut och in på Reinhard Divis och när Conny Strömberg vände ut och in på hela Kempehallen.

De märkliga skyttesvalens förkrigare var Jarmo Tolvanen. Med honom vid rodret fanns det ingen rim och reson i vilka som fick skjuta. Han var inte blyg för att ge spelare som Hans Lodin, Johan Rosén, Jörgen Sundqvist eller Tobias Holm chansen. Och det gick normalt sett fruktansvärt dåligt.

Å andra sidan lät han Henrik Nordfeldt lägga varje gång under 2003/04, en för Nordfeldt hemsk säsong där den normalt sett säkre centern missade friläge på friläge på friläge. Jag tror inte att han satte en straff på hela året.

Men det finns även positiva straffläggningsminnen. Som Kvalserien 2001 när Robert Burakovsky avgjorde matchen genom att näta på tre av fyra försök efter att ha använt i det närmaste identiska dragningar.

Och ett av mina absoluta favoritminnen från Leksands Isstadion är ett straffmål. Jag har sällan mått så bra i en hockeyarena som i kvalet 2002 i den, som det visade sig, avgörande matchen mot AIK, när Daniel Widing revs ner och Mikael Karlberg satte 1-0 på det efterföljande straffslaget.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0