tug

Leksand-AIK 5-4 (2-0, 2-3, 0-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Marcus Weinstock (Jesper Ollas), 2-0 Patrik Carlsson (Jesper Ollas, Pelle Prestberg), 3-0 Eric Johansson (Markus Persson), 4-0 Kenny Källström (Patrik Carlsson), 5-4 Jesper Ollas (straff).


***


Jag borde nog ha startat den här bloggen tidigare. 8 poäng av 9 och mycket har hunnit falla på plats under de tre matcher som jag har bevakat. Kanske borde jag just nu mest rasa över Timo Leinonen och det faktum att Leksand lyckades med att tappa poäng i en match där man ledde med 4-0. Men min glädje över det som jag äntligen har fått se laget visa upp från andra perioden mot Mora fram till en bit in i andra mot AIK överträffar den irritation jag känner över att man i slutändan slarvar bort trepoängaren.

Precis som i förra matchen var det speciellt glädjande att puckarna trillade in, och stundtals gjorde det ganska lätt, att Patrik Carlsson återigen producerade och att kombinationerna klaffade. Och så Jesper Ollas naturligtvis. Han har hamnat i det stim som man kommer i när man har en hot streak på EA Sports NHL-spel och pucken går in även om man siktar på målvaktens navel. Det är alltid väldigt kul som supporter när spelare får sådana här poängexplosioner. Det finns många minnesvärda genom åren. Jens Bergenström, Morten Green, Pierre-Edouard Bellemare och Magnus Hedlund, för att nämna några. Och naturligtvis Robert Nilssons genombrott när han gjorde 8 poäng på 2 matcher. Man allra mest välkommet är det när de kommer i kvalserien. När Leksand gick upp 2002 var det Niklas Persson som gjorde 9+2 på 9 matcher. Och 2005 var det Ollas himself som kom från ingenstans och gjorde 4 mål.

***

Men lite måste jag ändå rasa mot Leinonen. Han tappade in 4-1 från mittzon, och sådant händer förvisso de flesta någon gång, men det var trots allt det som bjöd in AIK i matchen. Och då ska vi inte glömma att han stod för en Mike Bales-artad clowninsats också på Moras första mål i förra matchen. Hade det inte varit för att Joacim Eriksson känts som en så pass given förstemålis hade jag blivit orolig på riktigt.

***

Det känns som den värsta supporterklichén i världen att falla för den iögonfallande välväxte tuffingen, men herrezlatan vad jag har fallit för Jean-Luc Grand-Pierre. "Hade Kalmar FF varit en kvinna hade jag raggat upp henne efter matchen" skrev en gång Simon Bank efter en skickligt utförd 0-0-match mot Hammarby. Och hade jag inte haft världens bästa flickvän hade jag nog vid det här laget bett om Jean-Lucs pappas välsignelse att fria till hans son, min stereotypa sexuella läggning till trots. Jag vet inte om han är en människa, en seriefigur eller kort och gott en superhjälte, men jag gillar hans anfallsspel, så mycket kan jag säga.

Sedan kan man verkligen tycka mycket om slagsmålskulturen i hockeyn, men att han i sin fight mot Fredrik Carlsson förvandlade denne till en människohög lik den Knasen brukar bli till efter att ha fått stryk av Schassen, ja, det minskar väl knappast magin.

***

Malmö i nästa match. Från en mardrömsmotståndare till en annan, alltså. I det inlägget kan jag emellertid redan nu utlova att jag kommer att utse den absolut värsta motståndaren, och det är varken hökarna eller gnagarna kan jag avslöja.