tug

Leksand-Örebro 2-1 (2-1, 0-0, 0-0)

Leksands mål: 1-1 Marcus Weinstock (Daniel Hermansson), 2-1 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Pelle Prestberg).


***


Hur är det som det brukar heta? Tre poäng är tre poäng? Ja, så var det. För det känns inte som att det har lossnat efter juluppehållet. Straffar mot Bofors och en vad det verkar ojämn insats mot Borås. Och nu en uddamålsvinst. Trots det har det blivit åtta av nio poäng på dessa matcher. Det är sådant man tar sig till Kvalserien på.

***

1) Förra gången introducerades Jakten På Nye Tomas Kollar. De båda huvudkandidaterna visade vid första målet att ingen av dem tänkte vika ner sig. Daniel Hermansson genom att skjuta förbi målvakten och Marcus Weinstock genom att stjäla målet då han petade till den puck som redan var på väg in.
2) Jens Bergenström gjorde äntligen comeback. Att tajmingen inte satt där ännu bryr jag mig inte om. Jag är glad ändå.
3) Joacim Eriksson var kort och gott Joacim Eriksson. Trots att han inte höll nollan ens en minut. Och trots ett par returer.
4) Jag är fortfarande väldigt förtjust i Patrik Norén.

***

Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se det som något annat än pinsamt och direkt provocerande att Robin Olsson bara fick två minuter för sin knätackling på Hermansson. Den var ful, feg, farlig, sen, avsiktlig och långt från pucken. Är inte det tillräckligt för ett matchstraff vet jag inte riktigt vad som är det.

***

Örebro har ju satt det där med det (små)fula i system. Många sena tacklingar och många pååkningar efter avblåsning. Domaren verkade fullständigt ointresserad av att sätta dit dem för det. Leksand verkade hantera det hela på ett bättre sätt. Jean-Luc Grand-Pierre stod i utvisningsbåset och tycktes hota det mesta som nämnde Olsson håller kärt. Och Martin Karlsson la sig raklång över en örebroare som körde in i Eriksson och väste några väl valda ord i hans öra innan domaren drog upp honom.

***

Det finns en del (alltid på brett dalmål) återkommande utrop på leksingarnas ståplats. Ett ilsket "men SLÄPP pycken!" varje gång linjedomaren tar en extra sekund på sig. Ett ännu ilsknare "men SKJUUUUUUUUT!" varje gång power play-spelet går för långsamt.

Ett annat av de vanligare fick ett förkroppsligande mot Örebro. Varje gång det blir "en pass för mycket" vet man att vrålet "måste ni göra det så jävla snyggt hela tiiin?" snart kommer. Men herreryder vad snyggt målet hade blivit om Pelle Prestbergs ramträff hade gått in efter den hysteriska passningseuforin som uppstod inom förstakedjan i andra perioden.


***


Alla har ni väl märkt att ett decennium nyss har tagit slut. Jag ska inte ge mig på någon lång 00-talssammanfattning. Det blir det så mycket av i den här bloggen ändå. Men några femmor med minnesvärda 00-spelare har jag åtminstone gett mig på att plocka ut



Bästa femman:


Sean Gauthier

Greg Brown – Francis Bouillon

Michael Ryder – Mikael Karlberg – Pelle Prestberg



Personliga favoriter som inte platsade i bästa-femman:


Johan Backlund

Daniel Larsson – Jan Huokko

Robert Burakovsky – Niklas Persson – Jens Nielsen



Sämsta femman:


Mike Bales

Patrik Hucko – Yan Golubovsky

Ryan Foster – Mikko Rautee – Jimmie Eriksson



Mest imponerande värvningarna (i kategorin gott sportchefsöga):


Joacim Eriksson

Oliver Ekman-Larsson – Greg Brown

Pierre-Edouard Bellemare – Tomas Kucharcik – Morten Green



Mest imponerande värvningarna (i kategorin sportchefsskalpar):


Ed Belfour

Antti-Jussi Niemi – Christer Olsson

Michael Ryder – Tommy Westlund – Pelle Prestberg



Värvningarna som har varit de största besvikelserna:


Mike Bales

Pavel Trnka – Daniel Nielsen

Robert Petrovicky (del 2) – Jimmie Eriksson – Johan Witehall



Värvningarna som visade sig vara ungefär lika dåliga idéer som åtminstone jag antog:


Mike Ayers

Patrik Hucko – Per-Anton Lundström

Tobias Holm – Mikko Rautee – Patrik Wallenberg