tug

Björklöven-Leksand 5-4 (1-3, 1-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Johan Hägglund (Daniel Hermansson, Jesper Ollas), 1-2 Thomas Rhodin (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 1-3 Eric Johansson (Thomas Rhodin, Peter Nordström), 2-4 Patrik Carlsson (Thomas Rhodin).


***


Jag var ju så nöjd. Den här texten var mer eller mindre färdigskriven i huvudet. Sedan beslutade sig Leksand för att sluta spela hockey. Och Björklöven tyckte att det var dags att börja göra mål.

Men jag tar ändå mest positivt med mig från den här matchen. Efter insatserna mot Almtuna och Oskarshamn var det en lättnad att se det spel som Leksand visade upp hela första perioden och i inledningen av tredje. Det var fart och det blev mål.

Det kändes på något vis orimligt att årets Leksand faktiskt skulle kunna förlora den här typen av matcher, jag kände mig ovan vid det och det är ju på sitt sätt ett bra tecken.

***

Några positiva insatser:

1) Thomas Rhodin var äntligen tillbaka och han var det verkligen med besked. 1+2 och hans klart bästa insats för säsongen. Och även om han har varit upp och ner under hösten märktes det hur viktigt det är att ha en bra, spelförande back i numerärt överläge. Det blir inte sämre av att Oliver Ekman-Larsson också snart spelar igen. De två har saknats där bak.
2) Joacim Eriksson spelade igen trots det tragiska beskedet om hans bäste väns död och han höll stundtals kvar Leksand i matchen. Bland annat bjöd han på en smart och skicklig räddning som hade kunnat bli matchvinnande på ett Löven-friläge några minuter före kvitteringen.
3) Det kändes som att Jens Bergenström var tillbaka på allvar.

***

Några negativa:

1) Daniel Hermansson hamnade i en ond cirkel och brände öppen chans på öppen chans. Han hade naturligtvis behövt hänga dit någon. Det tyckte nog Jesper Ollas också som blev lidande då han i bra lägen inte fick några passningar från en mål- och skottsugen Hempa.
2) Peter Nordström visade att han också kan det där med att missa bra chanser.
3) Jean-Luc Grand-Pierre (bra i övrigt) drog på sig två obegripligt onödiga utvisningar som gav 3-4 och 5-4.

***

Björklöven gjorde en bra match och ställde till med en hel del problem. Men periodvis var närkampsspelet verkligen ingen skön syn. Speciellt var en tackling som sänkte Markus Karlsson både farlig och feg.


***


Största händelsen innan matchen var annars att Niklas Andersson äntligen fick lämna klubben.

Det var ett fenomen som växte sig starkt under 00-talet, det där med spelare som får gå under pågående säsong. Leksand ville naturligtvis inte hamna på efterkälken.

Greg Parks
Magnus Eriksson
Mike Stapleton
Robert Nilsson
Mikko Rautee
Mike Kennedy
Patrik Hucko
Yan Golubovsky
Magnus Österby
Niko Mikkola
Ric Jackman
Johan Eneqvist

Där är de, från början någorlunda ordinarie, namn som jag på rak arm kommer på.

Mikael Lundström hade under sin tid i klubben dessutom en förkärlek för att mellan säsongerna bryta gällande kontrakt. Det mer eller mindre första han gjorde i föreningen var att skicka Jimmie Eriksson dit pepparn, eller i alla fall Pavel Skrbek, växer. En anledning så god som någon att gilla Lundström.

Ordningen var, minst sagt, en annan på Olle Östs tid. Där visste man under många år två saker: 1) Att Leksand, som första elitserielag, skulle ha spikat truppen i början av maj. 2) Att han skulle slå sig för bröstet över att Leksand enbart hade svenska spelare. Man kan i korthet roas över tanken på hur det skulle gå för ett svenskt lag som byggde efter dessa premisser i dagens elitseriehockey. Nog för att fotbollslaget Athletic Bilbao, som enbart har baskiska spelare i laget, aldrig har åkt ur spanska högstaligan, men något säger mig att ett liknande experiment knappast skulle falla vidare väl ut här.

Sedan är ju en stor del av sportchefernas jobb att hitta på nya synonymer att använda i stället för "sparken". Helst ska ju orden "gemensam överenskommelse" användas i pressmeddelandet.

Mycket kan man säga om Anders "Masken" Carlsson, men han var på många sätt ett föredöme på det här området. Han klarade inte av att skräda orden knappt ens om han försökte. När Rautee fick gå pratade "Masken" först om finnens skadeproblem och det hade räckt mer än väl som motivering. Ändå kunde han inte låta bli att avsluta med följande klassiska ord: "Sedan var han ju inte speciellt bra."