tug

AIK-Leksand 4-1 (1-0, 1-0, 2-1)

Leksands mål: 2-1 Jesper Ollas (Daniel Hermansson, Peter Nordström).


***


Dessa eviga förbannade AIK-förluster. Leksand gjorde egentligen en ganska bra match, hade en hel del oflyt och normalt sett skulle en sådan förlust kanske inte göra mig så mycket, men det känns som att det alltid blir så mot AIK. Extremt frustrerande.

***

Det bär jag med mig:

1) Jag tyckte att Joacim Eriksson studsade tillbaka bra från den halvdana insatsen mot Malmö. Förvisso släppte han in fyra mål, men även om det hade varit bra om han kunde ha stoppat något av dem blev han ändå övergiven på samtliga. Speciellt imponerade han i AIK:s två långa 3 mot 5-lägen i första perioden.
2) Jens Bergenström tuggade på bra.
3) Oliver Ekman-Larsson var äntligen tillbaka. Han gjorde kanske inte sin karriärs bästa match, men det var härligt att få se honom igen.
4) Tony Virta såg pigg och farlig ut.
5) Stefan Lassen gjorde många bra och alerta grejer under första halvan av matchen. Samtidigt drog han på sig en straff till 2-0 och den situationen kan tillsammans med Dick Tärnströms hakning när Tomas Kollar kom fri strax innan användas som typexempel på olika mycket rutin. Båda situationerna var naturligtvis straff, men Tärnströms ingripande var just så lagom diskret att domaren släppte det, medan Lassen gjorde sitt bästa för att brotta omkull sin motståndare, något som ingen domare i världen skulle missa.

***

Straffar ja. För andra matchen på raken släppte Eriksson in en sådan. Knappast bra för hans psyke. Samtidigt var båda straffarna väldigt bra lagda med hög fart och tidigt, snärtigt och högt skott.

***

AIK:s försvarsspel var något av ett mysterium för mig. Jag tyckte att de under långa perioder var väldigt slarviga i egen zon. Misslyckades med rensningar, slog många felpass och gav Leksand flera onödiga skottlägen. Men så fort det blev box play var de stensäkra. Stod rätt hela tiden och låg som iglar på Leksands spelare. Ska Roger Melin börja lura sina spelare att man är en man mindre hela tiden?

***

Markus Karlsson har förvisso inte haft det lika katastroftungt under den här sejouren i klubben som under sina två första matcher. Ändå har han verkligen inte imponerat på mig i en enda match och jag har svårt att förstå varför Patrik Norén fick sitta på bänken i stället.

***

Nej, jag orkar inte tänka på situationen till 3-1 där Peter Nordström, Thomas Rhodin och Kimmo Lotvonen tävlade i att trilla omkull. Nordström vann strax före Lotvonen.


***


Leksand värvade ju nyss Tony Virta. Värvningen gjorde mig en aning frustrerad. Inte av de skäl som många andra verkade bli det, utan för att jag vet så lite om honom. Med tanke på att jag känner igen namnet direkt då jag hör det och att jag minns att han spelade i både Södertälje och NHL borde jag rimligen ha bildat mig en uppfattning om hur han är som spelare. Men det är bara blankt.

Det är även frustrerande att inte veta huruvida han är en center eller inte. Dt.se, Sportbladet.se och Hockeysverige kallade honom det, medan Eliteprospects och den gamla godingen Eurohockey kallade honom högerytter. Fakta i målet är i alla fall att han under sin tid i SSK spelade ytter i förstakedjan tillsammans med centern Peter Larsson och vår vän Juha Lind. Och högerytter spelade han ju även nu i debuten.

Även om han inte skulle vara tänkt som center är jag ändå förhoppningsfull när det gäller den här värvningen. Och jag är det med hjälp av en sorts omvänd logik. Ju märkligare en värvning ser ut på pappret, desto större chans är det ofta att spelkvaliteten finns där. Det finns få hägringar att luras av för en sportchef när det kommer till Virta.

Power play-back? Nej.
Center? Kanske inte.
Rightare? Nej.
Mycket poäng de senaste åren? Nej.
Ung? 37 år.

Ingen sportchef värvar en sådan typ av spelare ”bara för att”. Ingen säljer in en värvning med argumentet att ”vårt lagbygge behöver en leftskjutande 37-årig ytter!”, i stället måste en sådan värvning backas upp av en ordentlig scouting för att vara försvarbar.

Pierre-Edouard Bellemare var onekligen ung när han kom till Leksand, men i övrigt gick han in på ovanstående kriterier. Det gick rätt bra för honom.

Tomas Kucharcik var förvisso center när han värvades vintern 2005, men han var också 34 och kom från en skadedrabbad säsong där han hade gjort noll mål på 17 matcher. I Allsvenskan snittade han en poäng per match. I Kvalserien sköt han fyra mål och Leksand gick upp i Elitserien.

Kanske är det här inlägget egentligen en stilstudie i naivitet och desperat överoptimism. Kanske har Leksand faktiskt gjort en fullständigt obegriplig värvning. Men jag följer tills vidare Bob Dylans råd ”don’t criticize what you can’t understand”. Och jag kan, trots allt, inte tänka mig att Leksands ledning gör en sådan här sak helt utan eftertanke.