tug

Leksand-Borås 4-0 (1-0, 2-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Tomas Kollar (Marcus Weinstock, Pelle Prestberg), 2-0 Daniel Hermansson (Peter Nordström), 3-0 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson), 4-0 Peter Nordström (Marcus Weinstock, Joacim Eriksson).


***


För tredje gången sedan jag startade detta projekt missade jag nu en match. Men man ska inte underskatta värdet i stats.swehockey.se-baserade matchrapporter. Tror jag.

***

Ett par saker:

1) Marcus Weinstock har gjort fyra assist på de två senaste matcherna. Och om vi ger honom en moralisk passningspoäng för att han ordnade en straff som gav mål mot Växjö har han nu gjort poäng i fem matcher i rad. Marcus Weinstock – nye Tomas Kollar?
2) ...nja, Daniel Hermansson med sina 6+2 på fem matcher vill också ha något att säga till om.
3) Joacim Eriksson höll nollan för första gången på ett tag. Hans sjätte för säsongen. Och så gjorde han till och med en assist!
4) Peter Nordström har ju kommit igång mer och mer den senaste tiden, både spelmässigt och produktionsmässigt. Mot Borås gjorde han enligt rapporterna ett mycket vackert mål. Naturligtvis av otrolig vikt att han tar sig mot storformen.
5) Senaste nytt runt Thomas Rhodins skada är att Leif Strömberg tror att han är redo för match "inom en vecka". Jag börjar tröttna på att det ständigt är nya/oklara besked runt skadan. Är han inte tillbaka om en vecka blir jag orolig på riktigt.
6) Förra hemmamatchen, den mot Växjö, tog Strömberg en time out vid ställningen 4-3, varpå man snart drog iväg till 8-3. Nu tog han time out i andra perioden. Resultat? 2-0 nästan direkt efter. Han kan det där, det gör han.
7) Nej, jag tänker inte påpeka att Leksand förlorade skotten i denna match också. Så tjatig ska jag inte bli.


***


Webb-tv-explosionen har gjort en lite bortskämd med att kunna se nästan alla matcher, även om man inte bor i Leksand. Det där med att följa matcher på distans är ju en annars en historia för sig. En del minnen är jobbigare än andra.

Som i fjärde omgången av 2007 års kvalserie. Efter en mirakulös vändning i tredje perioden mot Rögle i matchen innan hade man fått vind i seglen och skulle plocka Björklöven borta av bara farten. Jag hade fullt upp med ett besök den dagen och kunde inte alls följa matchen. När jag sedan hastigt tittade till slutresultatet märkte jag att Leksand hade förlorat med 2-0. Jag hade vissa besvär att på ett obesvärat sätt träda tillbaka i rollen som trevlig besöksvärd.

Eller den kanske allra värsta. Hösten 2003 var jag och min gymnasieklass i Uganda. Leksand hade fått en tung start på säsongen trots att man hade gått till slutspel året innan. När Leksand mötte de regerande mästarna Frölunda på bortaplan fick vi sms-rapporter till min vän Christoffers telefon. Till vår förvåning droppade positiva periodredovisningar in. Ledning 2-0 efter första. 4-0 efter andra. Alla var nöjda och glada och började skoja om det orimliga men på sitt sätt typiska i om Leksand skulle tappa detta. Så kom sms:et som vi alla insåg innehöll slutresultatet.

Christoffer tog upp telefonen, bytte plötsligt till ett ansiktsuttryck som påminde om Patrick Batemans i American Psycho, tog upp nyckeln till sitt och mitt gemensamma rum och kastade nyckeln på en tavla på andra sidan av det sällskapsrum som vi satt i på vårt guest house.

Varför?





Fyra baklängesmål under de sista fem minuterna av ordinarie matchtid. Och, givetvis, förlust på straffar.

Dagen efter fick vi reda på att Jens Nielsen hade kommit fri mot tom bur, men bestämt sig för att skjuta slagskott – som han missade. Det kändes av någon anledning inte alls förvånande.