tug

Nej, det blev inte någon elitserie. Den här gången heller. Två veckor har gått sedan sista matchen, men det är fortfarande så verkligheten ser ut.


***


Även om kvaliteten i spelet varierade en hel del gjorde Leksand nio fullt acceptabla matcher i Kvalserien. Genomklappningen kom naturligtvis i näst sista matchen mot Växjö.

Och som vanligt när ett kval går åt helvete började det gastas om dålig inställning, klen vilja, bristande hjärta och allt vad det är.

Visst var insatsen usel, men oavsett hur mycket spelarna kommer att bry sig om Leksand år, säg, 2015, hade det inte med det att göra.

Att på allvar tro att det handlar om en ovilja att vinna eller att spelarna inte brydde sig kan jag inte se som något annat än idioti. Hade det varit fallet hade man aldrig gjort två så bra matcher mot Södertälje, vänt på bortaplan mot Rögle eller tagit sex poäng mot AIK trots underlägen i båda matcherna.

Förlusten berodde på dålig dagsform, att Växjö gjorde sin bästa kvalinsats, en gnutta oflyt och i synnerhet nerver. Krångligare än så var det tyvärr inte.

***

En av de jobbiga sakerna med misslyckade kval är att det inte bara är så att man själv har råkat ut för en förlust, någon annan får dessutom vara glad.

***

Känslan är kluven när man blir brädad av ett annat allsvenskt lag.

Det är ungefär som med stora fotbollsmästerskap där otippade lag går långt, som när Grekland eller Danmark vinner EM. En del av en blir glad för att det visar att även ett lag som Sverige borde ha möjlighet. Och den andra delen blir frustrerad över att det inte var just svenskarna som utnyttjade den skrällplats som uppenbarligen var up for grabs.

Den här gången blev det AIK. För två år sedan var det Rögle. Lag som man tämligen bekvämt la bakom sig i grundserietabellen, som man därmed med fog kan säga att man ska kunna vara bättre än.

Och det verkligt, VERKLIGT snopna är att Leksand tog full pott i båda matcherna mot AIK. Tydligare bevisning än så går väl knappt att få på att kapaciteten för ett lyckat kval fanns där.

***

Precis som statistiken och logiken antydde åkte Rögle till slut ut.

Vad man än kan tänkas tycka eller inte tycka AIK var det nog ändå positivt för Leksand att Elitserien fick en nykomling. När både Södertälje och Rögle klarade sig kvar förra året var det första gången på sex år som inget nytt lag tog sig upp. Hade detta upprepats hade en ny trend sett sin början. Nu kan man prata hur mycket vill om skillnaderna i båda matchtempot och ekonomin mellan landets två högsta serier, det brukar ändå bli nya lag som avancerar.

***

Eddie Läck
Joacim Eriksson
Niclas Andersén
Elias Granath
Oliver Ekman-Larsson
Mattias Ritola
Pierre-Edouard Bellemare

Sju spelare där ingen är äldre än 25. Sju spelare där en spelade i NHL den gångna säsongen, fyra i Elitserien och där de två övriga nästa säsong kommer att spela i någon av de två ligorna. Och det är också sju spelare som har lämnat Leksand trots att föreningen ville förlänga kontrakten.

Det tycks blåsa kraftiga och nyskapande vindar i Leksands IF för tillfället. Ordförande Bertil Daniels har talat frenetiskt om en satsning på ”de unga”. Det ska byggas ungt, från grunden och det ska byggas långsiktigt.

Fair enough. Gärna för mig. I’m all for that. Sparka alla utlänningar om ni känner att det är passet som avgör karaktären på spelare. Sluta värva ”stjärnor”. Spika truppen i augusti. Skicka äldrevården på alla som är födda på 1970-talet. Eller vad det nu är ni har planerat.

Jag skulle applådera det. Dels för att det skulle bli billigare och ge ett lag med spelare som är på väg upp i karriären och som ser det som en ynnest att spela i Leksands A-lag. Och i synnerhet skulle det få tyst på en speciell grupp av människor. De som efter varje kval suckar om varför Leksand aldrig lääär sig. De som tror att en trupp med en medelålder på 19 år där alla är födda i Sverige per automatik ger en plats i Elitserien. Visar det sig inte gå får dessa personer kanske se att världen inte är fullt så enkel. Och om det lyckas, och det är vi andra som har haft fel, ja, då är Leksand i Elitserien och, tro mig, det skulle jag verkligen inte ha några problem med.

Så rensa ur och föryngra. Men.

Alla måste inse att det kan ta tid.

För ungt blir inte nödvändigtvis långsiktigt. Det spelar ingen roll att Ekman-Larsson att bara är 19. Eller att han är svensk. När hans kontrakt går ut och Leksand spelar i Allsvenskan och han har chansen att klättra på karriärsstegen så är det väldigt rimligt att han gör det. Precis som en 32-årig finne hade gjort i samma situation. Min dröm vore att alla spelare som skriver på för Leksand signar klausullösa treårskontrakt och att de får klart för sig att ingen kan garantera att det blir elitseriespel under denna tid. Jag vill inte leva i en värld där Victor Rask om två säsonger spelar sin hockey i Brynäs tröja.

Även vi fans måste inse att det kan ta tid.

Lag som Malmö, Mora och Björklöven har saknats i de två senaste årens kvalserier. Det kan mycket väl bli Leksands öde nästa säsong. Och vi kan definitivt inte längre räkna kallt med att cruisa oss genom grundserien och landa på en bekväm förstaplats. Till hösten startar den femte raka allsvenska säsongen, kanske måste vi inse att vi inte längre nödvändigtvis är ett elitserielag som har råkat hamna fel.

Och inte heller ledningen får glömma att det kan ta några år.

I höst styrs Leksand, för andra raka säsongen, av helt nytt folk. Ny tränare och ny sportchef och ny organisationsordning. Jag vill även se alla dessa bli kvar i åtminstone tre säsonger. Står Leksand våren 2011 utan en elitserieplats vill jag inte se en ny utrensning. Jag vill inte se ytterligare en jakt på och baltutlämningsdumpning av syndabockar. Det kommer kanske inte att finnas några sådana. Det kanske kommer bero på att truppen helt enkelt inte var tillräckligt stark. Och där och då vill jag se kyla nog att inse att ibland måste det vara så.


***


Det här är den här bloggens allra sista inlägg.

Det har varit roligare än jag någonsin hade kunnat ana. Jag startade projektet med en hel del förhoppningar om vad jag skulle åstadkomma. Vissa saker har inte blivit av, men många tankar har förverkligats. Lite så där som livet brukar vara.

Tack till alla som har läst och kommenterat, här, på Leksandsbloggen.se och på Facebook.




Oskar Klingborn
Leksand
2010-04-25

Leksand-Almtuna 2-1 (0-0, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Johan Hägglund (Jens Bergenström, Oliver Ekman-Larsson), 2-1 Patrik Carlsson (Jean-Luc Grand-Pierre).


***


Ett märkligt slut på en märklig säsong och en märklig kvalserie. Den sista matchen slutade med ett glädjevrål i sista minuten. Och ändå gick det åt helvete.

Traditionellt sett brukar Leksand vara avhängda med flera omgångar kvar av kvalet. Den här gången levde till och med hoppet efter att den sista matchen var slut. Och ändå gick det åt helvete.

***

Jag försöker på ett desperat (och innerst inne meningslöst) sätt ta det onda med det goda. Vi har trots allt fått ett kval där Leksand vunnit båda matcherna som har gått till övertid. Ett kval där man avgjort två matcher i det absoluta slutskedet. Ett kval där Leksand krigat sig till fem uddamålssegrar.

Man skulle också kunna komma dragandes med att det var ett kval där man mot ett av de till Elitserien avancerande lagen tagit sex poäng. Men det gör det i stället bara alldeles för bittert.

***

Den sista matchen var förvisso en insats som var nästan lika bedrövlig som den mot Växjö, men trots allt blev det en match som gav allt som man kunde begära. Just precis, tre poäng.

***

Det gav också de tidigare nollpoängarna Johan Hägglund och Patrik Carlsson chansen att med varsitt mål få spela en avgörande roll. Det gjorde mig speciellt glad att Carlsson, som hade ett statistiskt uselt men spelmässigt utmärkt kval, åtminstone för en liten stund fick vara hjälte.

***

Kimmo Lotvonen var med all rätta bänkad hela matchen. Däremot kändes det skevt att Thomas Rhodin, som knappt haft ett rätt på hela matchen, spelade mer eller mindre non-stop i slutet.


***


Det här är slutet för denna blogg – nästan.

Jag ska ta några dagars kvalserierehab sedan kommer en slutgiltig sammanfattning av säsongen, kvalet och det här projektet.


***


Tabell:

1. Södertälje  10  5 1 4 0  34-28  21
2. AIK  10  5 1 1 3  29-24  18
3. Rögle  10  3 3 1 3  31-26  16
4. Leksand  10  4 2 0 4  25-24  16
5. Almtuna  10  3 1 2 4  23-23  13
6. Växjö  10  1 1 1 7  29-46  6

Växjö-Leksand 5-2 (3-0, 1-1, 1-1)

Leksands mål: 4-1 Daniel Hermansson (Oliver Ekman-Larsson, Jussi Pesonen), 5-2 Jussi Pesonen (Daniel Hermansson, Eric Johansson).


***


Mörker.


***


Tabell:

1. Södertälje  9  5 1 3 0  32-25  20
2. AIK  9  4 1 2 3  27-24  15
3. Rögle  9  3 2 1 3  28-24  14
4. Almtuna  9  3 1 2 3  22-21  13
5. Leksand  9  3 2 0 4  23-23  13
6. Växjö  9  1 1 1 6  29-44  6

Leksand-Södertälje 3-2 (1-1, 1-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Oliver Ekman-Larsson (Pelle Prestberg, Thomas Rhodin), 2-1 Jens Bergenström (Stefan Lassen, Jean-Luc Grand-Pierre), 3-2 Pelle Prestberg (Thomas Rhodin, Tony Virta).


***


Jag är just nu så glad över hur den här kvalserien har utvecklat sig. Oavsett hur det kommer att sluta.
Med två match kvar har Leksand chansen kvar. Och inte bara en chans, utan en stor chans.
Oavsett hur det kommer att sluta, så är det inte något man har blivit bortskämd med.

Jag har fått en kvalserie där Leksand tagit tre raka, totalt nödvändiga och svåra segrar.
En kvalserie där Leksand har avgjort matcher i slutminuterna och i förlängning.
En kvalserie där Leksand har vänt på underlägen.
En kvalserie där Pelle Prestberg har producerat fem mål och åtta målpass på åtta matcher.
En kvalserie där Thomas Rhodin, trots allt, har spelat fram till sex mål på de fyra senaste matcherna.
En kvalserie där Daniel Hermansson har satt den ena viktiga kvitteringen efter den andra.
En kvalserie där tilltänkta nyckelspelare som Joacim Eriksson och Oliver Ekman-Larsson har varit utmärkta.
En kvalserie där den inte alls tilltänkta nyckelspelaren Stefan Lassen har överträffat sig själv i match efter match.

***

Men visst borde det ha blivit tre poäng i den här matchen. I de två första perioderna presterade Leksand sin bästa anfallshockey på hela säsongen. I synnerhet var det vid två matchtillfällen som man borde ha fått utdelning. Mellan 1-0 och 1-1 var Leksand snubblande nära att utöka ledningen. Och från 2-2 till andra pausen hade man otroliga möjligheter att näta. Hade Leksand utnyttjat något av dessa lägen tror jag att det hade blivit tre poäng.

I och med att AIK slog Rögle ska den tappade poängen dock inte behöva göra så stor skillnad när kvalet summeras. Målskillnaden hade förmodligen ändå gjort att man hade varit tvungen att ta in ytterligare poäng på Rögle. Det värsta var ju att Södertälje inte på allvar blev indragna i Rögle/Leksand/AIK-träsket. Men än är de inte helt och hållet klara.

***

Det finns nog ingen enskild spelare som jag hellre ser göra ett avgörande kvalmål än Jens Bergenström. Att det var han som vispade in 2-1 var därför ett extra glädjepiller i denna match.

***

Tredje perioden var nog Leksands minst övertygande slutakt hittills i kvalet. Vilket kändes ganska rimligt efter den all out attack-satsning man bjudit på i två perioder. Men man höll ändå jämna steg med SSK och var ett par gånger nära 3-2 och i slutminuten tryckte man på ordentligt, naturligtvis anförda av Jussi Pesonen.


***


Tabell:

1. Södertälje  8  5 1 2 0  31-23  19
2. Rögle  8  3 2 1 2  27-21  14
3. Leksand  8  3 2 0 3  21-18  13
4. AIK  8  4 0 1 3  25-23  13
5. Almtuna  8  2 1 2 3  19-20  10
6. Växjö  8  0 1 1 6  24-42  3

AIK-Leksand 2-3 (1-1, 0-1, 1-1)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Kimmo Lotvonen), 1-2 Tony Virta (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 2-3 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin).


***


Det är det här som idrott handlar om. Det är chansen att sådant här ska hända som gör att man fortsätter att titta. Fortsätter att hoppas. Fullkomligt avgörande och fullkomligt nödvändiga mål med 70 sekunder kvar. That must be what it's all about, that must be what it's all about, som Bob Dylan en gång sjöng.

När jag såg det taggade, rappa och farliga Leksand som klev ut i första perioden trodde jag på tre poäng. När sedan den väntade svackan i andra perioden ändå slutade med ledning var jag övertygad. Och när tredje perioden såg lika urstark ut som tidigare i kvalet hade jag i princip räknat in poängen.

Men kvitteringsmålet gjorde mig, märkligt nog, lite nervös...

***

Jussi Pesonen har under Kvalserien producerat 3+0. Målen har kommit i de tre senaste matcherna och har varje gång varit Leksands sista i matchen. Matchvinnare heter det väl?

***

De slumpmässiga bjudmålen följde varandra.

Daniel Hermansson sköt 1-1 från död vinkel och Tony Virta föste in 1-2 från blålinjen.

Vid 2-2 plockade Joacim Eriksson Oliver Ekman-Larssons klubba i stället för pucken. Ännu mer frustrerande var sättet Eriksson släppte in 1-0 på. Ett halvlöst skott utifrån på klubbhandssidan i inledningen av första perioden. Det var verkligen inte första gången den här säsongen som det skedde.

***

Pelle Prestberg har noterats för poäng i alla de sju kvalmatcherna.

***

Värvningen av Virta känns bara mer och mer som en förbannat imponerande fullträff. Ibland är jag minsann något på spåren.


***


Tabell:

1. Södertälje  7  5 1 1 0  29-20  18
2. Rögle  7  3 2 1 1  23-16  14
3. Leksand  7  3 1 0 3  18-16  11
4. AIK  7  3 0 1 3  20-19  10
5. Almtuna  7  1 1 2 3  15-20  7
6. Växjö  7  0 1 1 5  24-38  3

Rögle-Leksand 1-2 (0-0, 1-0, 0-1, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Pelle Prestberg (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 1-2 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin).


***


Först och främst.

Visst känns det fint att vara vid liv
En dag till
Visst känns det fint nu?

Så sjöng Håkan Hellström i en av sina finaste och allra bästa låtar.

Och det är just vad det handlar om nu. Lättnaden att fortfarande vara med i racet. Jag satte för mig själv upp en minimumgräns på två poäng från den här matchen för att gå vidare med någon form av hopp. Och det var just vad jag fick.


***

Säga vad man vill om den här säsongens Leksand, men spela tredjeperioder, det kan de.

Första perioden perioden påminde om den mot AIK. Tamt spel och stort tryck emot sig. Och 0-0. Det slutade med 2-1-seger den gången och det slutade med 2-1-seger den här gången också.

Baklängesmålet kom precis nu som då som samma form av oväntad kalldusch. Andra perioden var kanske inte bra, men Leksand klev framåt och var minst lika farliga. Och tidigare i det numerära överläget som ledde till målet såg Leksand ut att vara på väg mot sitt allra mest övertygande box play. Man skapade nämligen fler och farligare chanser än vad Rögle gjorde då.

***

Problemet i tredjeperioderna är effektiviteten. Trots att de varit Leksands bästa i match efter match har man bara en gång vunnit den med mer än ett mål. I denna match kunde övertaget mycket väl ha räckt till en fullpoängare.

***

Intressant med matchandet av Thomas Rhodin. I de två första perioderna spelade han knappt ett enda byte i spel fem mot fem. Då spelade Oliver Ekman-Larsson i stället med Markus Karlsson (som måste ha gjort sin bästa match i Leksands tröja). Då spelade Rhodin nästan enbart i power play. I tredje perioden kom han in i handlingen mer. Och även om jag flera gånger svor åt honom på samma sätt som tidigare under kvalet bjöd han ändå på assist till båda målen och hade därmed något av en matchvinnarroll.

***

Jussi Pesonen har haft en tung och frustrerande tid sedan sina succéartade inledningsmatcher för laget. Även om han inte har spelat bra eller kommit till sin rätt har han ändå kämpat på och röjt väg med ett friskt satsande närkampsspel. I förra matchen gav hans ansträngningar ett reduceringsmål som var ytterst nära att till slut ge poäng och den här gången fick han avgöra. Skönt och viktigt på många sätt.

***

Herre min skapare en sådan rysare som nu väntar borta mot AIK.


***


Tabell:

1. Södertälje  6  5 0 1 0  25-17  16
2. Rögle  6  2 2 1 1  16-13  11
3. AIK  6  3 0 1 2  18-16  10
4. Leksand  6  2 1 0 3  15-14  8
5. Almtuna  6  1 1 1 3  12-16  6
6. Växjö  6  0 1 1 4  21-31  3

Leksand-Rögle 3-4 (1-3, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Thomas Rhodin, Pelle Prestberg), 2-3 Tony Virta (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 3-4 Jussi Pesonen (Pelle Prestberg, Oliver Ekman-Larsson).


***


Det finns förluster som tar längre tid att bearbeta än andra.

Jag gick in i den här matchen med lite samma känsla som inför matchen mot Södertälje. Nervöst, men med känslan av att ha mycket att vinna. Att en förlust skulle vara tung, men inte nödvändigtvis avgörande.

Jag lämnade den här matchen med en stor del av mitt hopp bortblåst.

Det sköljde nog över mig under andra perioden. En röst som sade: "Herregud, TRODDE du verkligen på det här? Att det här kvalet skulle kunna gå vägen? Rögle har spelat två säsonger i rad i Elitserien. Leksand har spelat fyra år i Allsvenskan. Snälla någon, det finns en ANLEDNING till det." Ungefär så. Det kom när de stoppade Leksands adrenalinrusch efter en stark periodinledning och 2-3-reducering lika lätt som Baloo daskar undan en vilt framstormande Mowgli genom att göra 2-4 direkt efter. Och sedan växte det under resten av perioden i takt med att Rögle retfullt enkelt stoppade det ena uppspelsförsöket efter det andra.

***

Det var framförallt två saker som Rögle gjorde som imponerade på mig och som verkligen fick dem att se ut som ett elitserielag. Dels, som sagt, hur de spelade av andra perioden och dels deras förmåga att få in massvis med folk framför mål vid sina anfall. Det gav både 1-2 och 1-3 och viss mån även 2-4.

***

Ett tag i första perioden började jag annars att tro på något stort. Leksand angav tonen och fick Rögle att se rädda, ängsliga och frustrerade ut. Ängelholmarna slog puck efter puck till icing, drog på sig två solklara utvisningar i samma spelsekvens och tappade omgående sitt 0-1 till 1-1. Då var det något på gång.

Sedan gjorde Kimmo Lotvonen som han har gjort alldeles för många gånger denna säsong. Han fumlade till det, missade pucken och tog spelaren i stället och interferenceutvisningen var solklar. Och i power play-spelet lyckades Rögle få in, vad det verkade, halva Dalarna och halva Skåne framför mål för att bygga en kompakt vägg i vägen för Joacim Eriksson och så stod det 1-2.

***

Ja, jag var arg på domarna ett par gånger. Ja, jag var arg på flera spelarmisstag. Och nej, jag orkar inte tänka på det mer nu. Dels för att det är trist nog som det är. Och dels för att ingen av dem, trots allt, gjorde det med flit.

***

Om jag innerst inne tror att Leksand kommer att slå Rögle borta? Nej, det gör jag inte. Om jag innerst inne tror att Leksand spelar i Elitserien nästa säsong? Nej, det gör jag inte. Om det spelar någon som helst roll att jag känner så? Nej, tack och lov, inte det minsta.

***

Det försöker jag ändå att bära med mig:

1) Leksands inledning.
2) Det faktum att Leksand trots Rögles styrka och sitt eget slarv och sina egna missar ändå var så extremt nära att plocka med sig poäng. Naturligtvis ett tecken på att man inte var fullt så chanslösa som i alla fall jag ett tag kände.
3) Att Rögle inte har spelat så här bra tidigare i kvalet. Därmed finns det ingen som helst garant att de ska göra det igen.
4) Rögle har tidigare under säsongen haft svårt att bygga vidare på starka matcher.
5) Rögle har under hela säsongen haft förtvivlat svårt att dra nytta av att spela på hemmaplan.

***

Snälla Leksand, ta chansen nu. Gör säsongens bästa match på fredag. Ta de poäng ni borde ha tagit mot Södertälje och kunde ha tagit hemma mot Rögle.

Ni har periodvis i kvalet visat vad ni kan. Gör det igen. I sextio minuter. Ge oss tillbaka drömmen. Ge oss chansen att vara stolta. Ge oss ett mirakel. Ge oss tre poäng.

Ni kan. Jag lovar.


***


Tabell:

1. Södertälje  5  5 0 0 0  19-10  15
2. Rögle  5  2 2 0 1  15-11  10
3. AIK  5  2 0 1 2  16-15  7
4. Leksand  5  2 0 0 3  13-13  6
5. Almtuna  5  1 1 1 2  11-14  6
6. Växjö  5  0 0 1 4  14-25  1

Leksand-AIK 2-1 (0-0, 2-1, 0-0)

Leksands mål: 1-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Tony Virta), 2-1 Jesper Ollas.


***


Känner ni? Den oförblommerade lyckan? Så här glad har jag inte varit över ett hockeyresultat sedan 2008 när Leksand slog Mora med 2-0.

***

Det såg länge ut som förra matchen mot Södertälje. Fast med AIK i rollen som Leksand. De hade totalt övertag i första perioden men gick ändå till pausvila med oavgjort. Sedan tog Leksand över helt i andra perioden. Problemet var att AIK ändå tog ledningen. Då dog Leksands spel ut, det blev lätt panikartat och lagdelarna gled isär. Jag satt och ville ha time out, trots att jag visste att Leif Strömberg förbrukat den i första perioden. I stället blev man räddade av ett power play, kom in i matchen och gjorde 1-1. Sedan gick resten på räls.

***

I första perioden märktes det att pressen på Leksand var större nu än mot SSK. Allt det som klaffade då misslyckades den här gången. Varje passning kändes besvärlig.

***

Leksand hade tre riktigt stora matchvinnare.

1) Joacim Eriksson har varit väldigt bra hela serien.
2) Tomas Kollar stod för en delikat framspelning till 1-1 och det kändes som att han var överallt. Han ordnade även ett flertal utvisningar. Kanske föll han lätt, men jag kan ärligt säga att det skiter jag i.
3) Det matchvinnande målet stod Jesper Ollas för. Han stod även för en lysande brytning i box play i tredje perioden. Se och lär, Tony Virta. Det går att ta bort spelare som får pucken framför tom bur.

***

Två spelare fortsatte i sin oväntade kvalform. Stefan Lassen har varit chockerande bra i match efter match. Markus Persson har banne mig inte misslyckats med något i detta kval. I Mariestad förra säsongen producerade han mycket poäng och det har han inte gjort nu. Men vill man ha honom som en krigare är han lysande.

***

Pelle Prestberg tog oss in i matchen med sitt 1-1-mål. Trots en hel del kritik har han gjort poäng i varje match hittills i Kvalserien.

***

Däremot står Thomas Rhodin fortfarande på 0+0. Hur man än vrider och vänder på det är det förbannat undermåligt. Och han har en förbannat irriterande förmåga att hamna i svåra lägen genom att avvakta för länge i situationer i egen zon när han ligger närmast pucken och man tror att han har koll.

***

Nu väntar dubbelmöte mot Rögle. Mina prognoser visar att Leksand behöver ta lika många poäng i de matcherna som ängelholmarna gör.


***


Tabell:

1. Södertälje  4  4 0 0 0  12-6  12
2. Rögle  4  1 2 0 1  11-8  7
3. Leksand  4  2 0 0 2  10-9  6
4. Almtuna  4  1 1 1 1  10-10  6
5. AIK  4  1 0 1 2  12-14  4
6. Växjö  4  0 0 1 3  10-18  1

Södertälje-Leksand 3-2 (1-1, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Pelle Prestberg, Tomas Kollar), 2-2 Daniel Hermansson (Oliver Ekman-Larsson, Eric Johansson).


***


Åh, så irriterande. Åh, så frustrerande. För åh, så bra det såg ut.

Första perioden var nog det bästa jag sett Leksand prestera på hela säsongen. I andra fick man det tyngre, Södertälje gjorde det bra, men Leksand red ut stormen med oavgjort. I tredje skapade man gott om chanser både före och efter 3-2. Därför var det väldigt snopet att lämna den här matchen utan några poäng.

Jag gick in i den här matchen med en upplyftande känsla av allt att vinna, att man inte behövde ta poäng och att allt annat var en chans till bonus.

Det stämde. Men oj, så nervös jag är för nästa match mot AIK.

***

Men. Två utvisningar för sex spelare på isen. I helt avgörande lägen dessutom. Första situationen gav, även om Leksand hann döda själva utvisningen en halvminut tidigare, 2-1. Och den andra skedde med två minuter kvar av matchen. Uslare än så blir det faktiskt inte.

Det som gjorde det ännu mer obegripligt var hur det skedde. I vanliga fall kommer dessa utvisningar för att pucken hamnar vid spelarbåset medan byte pågår och en "utbytt" spelare råkar bli inblandad i spelet. Spelet var inte i närheten av båset vid något av tillfällena den här gången.

I en match där Leksand gjorde väldigt mycket väldigt bra var det här under all kritik.

***

Detta var det som i övrigt i fällde Leksand:

1) 1-0-målet påminde mycket om Växjös mål i matchen innan. Halvosäkert agerande av Joacim Eriksson och en Tony Virta som inte klarar av att ta bort sin spelare. Det ska till Erikssons försvar sägas att han sett över hela matchen var grym. Han släppte ett par märkliga returer, men det var bara vid målet som han blev Tom Lawson-strandad av det. Vid övriga tillfällen (efter en knapp minut och i mitten av andra perioden) var han fullkomligt beredd på andravågen och gjorde riktigt bra och disciplinerade räddningar.
2) Efter Södertäljes 3-2 fick plötsligt Leksand det ena öppna läget efter det andra (vad höll SSK på med?), men drog då avslut efter avslut rakt på målvakten. Leksand höjde, som man brukar, sitt spel i tredje perioden, med lite effektivitet hade det räckt till tre poäng.
3) Det är dags för Thomas Rhodin att visa att han ska vara en stjärna i det här laget.

***

Med tanke på 2-1-målet är det kanske en sanning med viss modifikation, men fortfarande inget mål insläppt i box play i kvalet.

***

Patrik Carlsson fortsatte på den inslagna vägen. Jag imponeras över hur oberörd han tycks vara av matchernas innebörd. Det är som att han burit med sig känslan från förra årets kval med Växjö, där kvalseriespel mest var en rolig bonus och inget tungt och pressande.

Markus Persson klev in i laget i stället för sjuke Martin Karlsson och gjorde det väldigt bra med ett uppoffrande jobb och hade ett finger med i flera farligheter.

***

Lyckas Leksand spela som mot Södertälje i resten av kvalet tror jag att man kommer att gå upp.

***

Södertälje tog tre poäng i premiären mot Rögle trots att man inte ens lyckades skjuta 20 skott. Man tog tre poäng borta mot AIK efter att ha avgjort med mindre än en minut kvar. Och man tog samtliga poäng mot ett jämnbra Leksand. Otroligt frustrerande – och väldigt imponerande.

***

Jag är fruktansvärt nervös inför nästa match mot AIK.


***


Tabell:

1. Södertälje  3  3 0 0 0  9-5  9
2. Almtuna  3  1 1 1 0  9-6  6
3. Rögle  3  0 2 0 1  6-6  4
4. AIK  3  1 0 1 1  11-12  4
5. Leksand  3  1 0 0 2  8-8  3
6. Växjö  3  0 0 1 2  8-13  1

Leksand-Växjö 4-1 (2-1, 0-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg, 2-0 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Tony Virta), 3-1 Pelle Prestberg, 4-1 Tony Virta (Jesper Ollas, Jean-Luc Grand-Pierre).


***


Åh. Min skapare. Vilken lättnad. Jag hatar hatar hatar att se sådana här matcher, där väldigt lite finns att vinna, och så abnormt mycket att förlora. Om jag missar att ta upp något som var dåligt så är det för att jag är så uppfylld av lycka över tre kvalseriepoäng.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Pelle Prestberg har redan tangerat sin poängskörd från förra årets kval och överträffat samma målfacit. Han hade befunnit sig i en poängmässig svacka en tid, men oj som han klev fram och oj som det kändes välbehövligt.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Fler glädjeämnen:

1) Tony Virta hade blivit befordrad till vicekapten och tog det ansvaret med den äran. Han var helt otroligt nyttig. Många viktiga brytningar i egen och neutral zon och flera bra försök framåt. Kul att han fick kröna det med 1+1.
2) Jag har aldrig någonsin sett Stefan Lassen så här bra. Gjorde han ett enda misstag?
3) Efter förra matchen hyllade jag Patrik Carlsson. Han var lika bra mot Växjö.
4) Tomas Kollar var... ja... Tomas Kollar.
5) Leksand har spelat sju box play hittills i kvalet och har på dessa släppt in noll mål.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Negativt:

1) Oliver Ekman-Larsson vek ner sig lite för enkelt vid 2-1-målet och spred felpass omkring sig under första perioden. Sedan spelade han tack och lov upp sig ordentligt.
2) Även Joacim Eriksson fick ta på sig målet efter en misslyckad bortstötning. Efter det kom han dock in i matchen och stod för drösvis av fina räddningar. Otroligt skönt och viktigt att han fick en sådan match. Perfekt uppladdning inför nästa match mot Södertälje. (Nej, som sagt, jag är inte så duktig på att vara negativ i dag.)
3) Eric Johansson tillhörde de bästa spelarna mot Almtuna, men i den här matchen hade han väldiga problem med passningsspelet.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.

***

Nu väntar Södertälje borta och det känns väldigt roligt. Det är en match där man inte kan kräva några poäng enligt mig. Därför är varje poäng en bonus och det är en känsla som är otroligt ovanlig när det handlar om kvalseriematcher för Leksand. Och nu får Kollar, Leif Strömberg och Stefan Nyman chansen att visa vad deras SSK-erfarenhet har gett dem.

***

Tre kvalseriepoäng. Smaka på det. Inte dumt alls.


***


Tabell:

1. Södertälje  2  2 0 0 0  6-3  6
2. Almtuna  2  1 0 1 0  6-4  4
3. Leksand  2  1 0 0 1  6-5  3
4. AIK  2  1 0 0 1  9-9  3
5. Rögle  2  0 1 0 1  3-4  2
6. Växjö  2  0 0 0 2  6-10  0

Almtuna-Leksand 4-2 (1-1, 2-0, 1-1)

Leksands mål: 1-1 Eric Johansson (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 3-2 Antti Hulkkonen (Daniel Hermansson).


***


Hello, darkness, my old friend, I've come to talk with you again.

Ja, visst känner man igen sig? Tom blick, blandning av frossa, trötthet och desperation. Och noll poäng. Det är här är en del av vår LIF-identitet. Varken vi vill eller inte.

Och ingen behöver berätta för oss att förluster i sådana här matcher, för att använda finsvenska, suger. Suger hårt. Och man blir förbannad när man tittar. Varje baklängesmål känns fullkomligt bedrövligt. Ofattbart dåligt. Man tycker att anfallsspelet är obefintligt. Och varje liten miss på planen får en att börja tycka att Lucky Luke-systemet där man doppar syndare först i tjära och sedan i fjädrar och efter det binder fast dem på en bit tågräls och bär ut dem över stadsgränsen är ett rimligt straff.

Men med lite distans måste man inse att Leksand gjorde en helt okej match. Problemet är bara att Almtuna är ett så starkt hemmalag att det inte räckte. Gör man inte en förbannat bra match i deras hall får man det väldigt svårt. Så är det bara.

***

Leksand gjorde en förstaperiod som jag var klart nöjd med. Smolken var naturligtvis att Almtuna fick ett alldeles för billigt ledningsmål. Inga stora tavlor av någon inblandad, men Kimmo Lotvonen var lite för passiv och Joacim Eriksson lite ur position.

Det var i period nummer två som det avgjordes. Två mål på kort tid blev för svårt att vända. Och det där kände jag igen från början av säsongen, bland annat från 5-0-förlusten mot just Almtuna, att Leksand hade en dålig sekvens och då inte bara släppte in ett mål, utan två. Alla lag har sämre perioder under matcher, man måste hitta ett sätt att minimera skadorna av det.

Jag betvivlade inte för ett ögonblick att domarna dömde rätt enligt regelboken när de godkände 2-1-målet, men enligt all sorts moralisk logik är det ju helt uppåt väggarna att reglerna ser ut så.

Vid 3-1 var Lotvonen återigen för passiv och dessutom obeslutsam och hamnade därför på mellanhand. Han gick varken på puckförande spelare eller täckte sin stolpe. Sedan gick det heller inte att blunda för att det var väldig otur att den studsade på både Lotvonen och Eriksson och in.

***

Men även om man kunde skylla 2-1 och 3-1 på både märkliga regler och oflyt återstår ändå ett oroande faktum. Det fanns ett skäl till att dessa faktorer ens fick chansen att straffa Leksand. Vid båda dessa mål och även 4-2 tilläts Almtuna spela sin anfallshockey alldeles alldeles för nära Leksands mål. Vid 2-1 och 4-2 fick de stå och hugga flera gånger om innan pucken gick in och vid 3-1 ökar naturligtvis målsannolikheten av att Almtunas spelare fick stå bara några decimeter från mållinjen och skicka iväg sin slumppuck.

***

Enligt min uppfattning var Patrik Carlsson Leksands bäste spelare i matchen. Han dök påpassligt upp i egen zon och löste farliga situationer flera gånger och hade bra fart när han tog sig in i offensiv zon. Även Jesper Ollas hade många fartstreck efter sina skridskor och lyckades med mycket som han företog sig, men oj oj oj vad bra det har varit för Leksand om han hade satt sitt jättefrilge vid 1-1.

***

I sådana här lägen gäller det verkligen att utnyttja det otroligt täta spelschemat. Hanterar man det på fel sätt och har "ett par dåliga dagar" har man plötsligt spelat fyra matcher utan att ha tagit poäng. Hanterar man det på rätt sätt behöver man bara vänta två dagar för att få sina första tre poäng och vara med i matchen igen.

***

Leksand kommer inte vara det enda laget i det här kvalet som lämnar Uppsala utan poäng.


***


Tabell:

1. Almtuna  1  1 0 0 0  4-2  3
2. Södertälje  1  1 0 0 0  2-0  3
3. AIK  1  1 0 0 0  6-5  3
4. Växjö  1  0 0 0 1  5-6  0
5. Leksand  1  0 0 0 1  2-4  0
6. Rögle  1  0 0 0 1  0-2  0

Leksand-Västerås 4-2 (2-1, 1-1, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Tomas Kollar, Markus Karlsson), 2-1 Markus Persson (Tomas Kollar, Tony Virta), 3-2 Johan Hägglund (Jens Bergenström, Kimmo Lotvonen), 4-2 Daniel Hermansson (Jens Bergenström, Stefan Lassen).


***


Jag fick åtminstone avsluta inför kvalet någorlunda tillfredställd. En vid det här laget sällsynt trepoängare och en hyfsat gedigen arbetsinsats. Inget skönspel, men så höga krav har man fått lov att lägga bakom sig med tanke på den senaste tidens obefintliga form.

***

Jens Bergenström fortsatte att prestera och fick med sig två assist. Jag trodde verkligen att han var ute ur bilden för resten av säsongen när han var utanför laget i match efter match. Det hade varit väldigt tråkigt, men också förståeligt om det var så. Men han har nu verkligen tagit sin chans och det har gjort mig väldigt glad.

***

Något i det närmaste orimligt skedde: Stefan Lassen och Markus Karlsson gjorde varsin poäng. Lassens första sedan i december och Karlssons första på hela säsongen. Dock hade ingen av dem en speciellt imponerande förstaperiod. Lassen inledde med att misstajma en tackling vilket renderade i 0-1 redan efter 36 sekunder. Och Karlsson drog på sig en klumpig, farlig och solklar boarding och hade sedan mage att skälla på domaren för att han åkte ut.

***

Pelle Prestberg avslutade grundserien med tre raka poänglösa matcher. Den här gången kunde han i alla fall skylla lite på Tomas Kollar som brände två lysande skottlägen i början av andra perioden när Prestberg två gånger om bjöd på briljanta framspelningar från bakom målet.

***

Seriesegern säkrades också. För tredje året i rad. Ingen behöver påminna mig om att det betyder jack shit så länge man inte kommer topp två i kvalet, men tre raka grundseriesegrer har mig veterligen aldrig skett i föreningens historia. Alltid något.

Och trots allt, när man ser lag som Malmö och Mora tvingas förbereda sig för play off-spel känns det inte helt fel att man än så länge åtminstone kan se en direktplats till kvalet som en självklarhet.


***


Serien är slut och även om det viktigaste återstår är det på sin plats med en liten summering.


Glädjeämnen:

1) Joacim Eriksson går inte att se förbi. Han var den största positiva överraskningen av alla.
2) Jesper Ollas och Kenny Källstrom inledde båda säsongen på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle få se dem göra. Båda spelarna, i synnerhet Källström, mattades dock av på grund av skadeuppehåll.
3) Patrik Carlsson fick just den speltid, och tog den chansen just så bra, som jag hoppades. Och förra året gjorde han nio poäng i Kvalserien.
4) Oliver Ekman-Larsson fick i takt med att förväntningarna höjdes mer kritik än han förtjänade. Även om hans små marginaler är något man får vänja sig vid, och även om han har blandat och gett lite i matcherna, spelar han tillsammans med Thomas Rhodin på en annan nivå än lagets övriga backar.
5) Jean-Luc Grand-Pierre har en tendens att slarva i passningsspelet och bli för stillastående i egen zon. Ändå har han överträffat mina förväntningar, med ett bättre tempo och bättre disciplin än man kunde frukta.
6) Att Tomas Kollar skulle göra stor nytta kunde nog vem som helst räkna ut. Men att han skulle vara så bra och allsidig var mer än jag hade vågat hoppas på.
7) Daniel Hermansson kom in både med det spel och de målen som jag förväntade mig när jag jublade över värvningen.
8) Leksands ynglingar visade gott gry. Ekman-Larsson och Eriksson har tillhört lagets spets, men också spelare som Patrik Norén, David Åslin, Martin Karlsson, Martin Janolhs, Henrik Andersén och Victor Rask har uppträtt med en respektlöshet och tuffhet som om de inte gjort något annat än spelat allsvensk hockey.

***

Laget har under säsongen satsat på en FBK-maffia med Peter Nordström, Prestberg och Rhodin. Och det såg inget vidare ut till en början. Rhodin gjorde knappt några mål. Nordström spelade mest i fjärdekedjan - när han väl spelade. Och Prestberg hade en niomatchersperiod under första halvan av serien där han gick mållös varje match.

Men det ordnade sig rätt bra. Prestberg hittade storformen och öste in poäng. Rhodin gjorde comeback efter en skada och har sedan dess tredubblat sin poängskörd. Och i samma veva kom Nordström i gång och blev en av lagets stora förgrundsfigurer, sina ojämna insatser till trots.

Skönhetsfläckarna finns kvar. Prestberg tappade formen i slutet av serien. Rhodin stod för en Kalle Anka-tavla mot Växjö. Och Nordström har haltat av i match efter match på sistone. Men det finns i alla fall en rimlig förhoppning om att de ska kunna vara så tongivande i kvalet som det från början var tänkt.

***

Laginsatser jag bär med mig:

1) Första halvan av hemmamatchen mot AIK när man gick ifrån till 4-0.
2) Första hemmamatchen mot Malmö.
3) Anfallsspelet i andra hemmamatchen mot Malmö.
4) Andra perioden borta mot Mora när man vände 2-1 till 2-5.
5) 8-3 mot Växjö.


Laginsatser som borde grävas ned emballerade i en säck:

1) 1-3 mot Björklöven.
2) 2-5 mot Troja-Ljungby.
3) 1-3 mot Almtuna.
4) 1-4 mot Mora.
5) 0-5 mot Almtuna.

***

Noterbar statistik:

1) Leksand vann power play-ligan överlägset med mål i 24,9 procent av de numerära överlägena. Att jämföra med tvåan Bofors 20,3 procent.
2) Leksand gjorde flest mål i serien och endast Almtuna och AIK släppte in färre.
3) Pelle Prestberg kom tvåa i seriens poängliga, vann målligan och toppade den interna assistligan tillsammans med Tomas Kollar.
4) Prestberg blev tillsammans med lånespelaren Adam Rundkvist ensam om att snitta minst en poäng per match.
5) Bortsett från Andreas Johansson blev Johan Hägglund lagets bäste tekare med en procent på 52,7. Det räckte till plats 24 i hela serien.
6) Joacim Erikssons klubbrekord på åtta hållna nollor var bäst av alla. Tvåa blev Almtunas Fredrik Petterson-Wentzel med sex stycken.
7) Thomas Rhodin var den poängfarligaste backen med 33 pinnar. Det räckte till en fjärdeplats bland seriens samtliga försvarsspelare. Tvåan Oliver Ekman-Larsson gjorde 27 poäng vilket gav en andraplats bland seriens alla juniorer, oavsett position.

Växjö-Leksand 3-1 (2-0, 1-1, 0-0)

Leksands mål: 2-1 Oliver Ekman-Larsson (Martin Karlsson, Marcus Weinstock).


***


Det här var ju dumt.

Dessa lag kommer att komma på plats 2-5 i grundserien: Växjö, AIK, Almtuna och Malmö. Leksands facit på de åtta matcherna på bortaplan mot dessa lag: Noll poäng.

På sitt sätt är det ju inte upprörande för ett kvalklart lag att förlora borta mot serietvåan, men den här matchen lämnade mig med en väldigt dålig känsla. Formen har varit för dålig för länge nu.

Framför allt känns det jobbigt att power play-spelet har havererat, då det så länge varit Leksands vassaste vapen.

***

Det finns mycket negativt att säga om dagens insats (det finns det att säga om domarens första period också), men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte har funkat på sistone. Däremot finns det några positiva insatser att lyfta fram:

1) Oliver Ekman-Larsson fortsatte att gå från klarhet till klarhet. Han har totalt sett varit Leksands bäste spelare sedan han kom tillbaka från JVM.
2) Med tanke på hur laget i stort har presterat måste Jens Bergenströms insatser i de två senaste matcherna ha gjort att han klättrar i kedjehierarkin. Allt annat skulle sända fel signaler.
3) Tomas Kollar var som vanligt... ja... Tomas Kollar.

***

Vem är det som åker runt i tröja nummer tio för tillfället? Och vart har han gjort av Pelle Prestberg?


***


Leksand, Växjö och AIK har blivit klara för kvalet. Då är det interntabellsläge:

Växjö  8  3 0 1 3  20-23  13 poäng
AIK  8  3 1 1 3  25-25  12
Leksand  8  3 1 0 3   28-25  11

Slutsats: Att Leksand har svårt för AIK är väldokumenterat. Då är det tur att dessa har lika svårt mot Växjö. Tristare däremot att Leksand bara kan vinna hemma mot Växjö.


Men låt oss inte stanna där. Dessa tre lag kommer att få sällskap av Almtuna, Malmö, Mora eller Bofors.


Så här ser siffrorna ut om det blir Almtuna:

Almtuna  12  6 1 0 5  31-20  20
Växjö  12  6 0 2 4  28-33  20
Leksand  12  5 1 0 6  34-35  17
AIK  12  4 1 1 6  31-36  15


Malmö:

Växjö  12  5 1 2 4  32-35  19
Leksand  12  5 1 0 6  39-38  17
AIK  11  4 2 1 4  34-34  17
Malmö  11  4 1 2 4  34-32  16


Mora:

Växjö  12  7 0 1 4  37-31  22
Leksand  12  5 2 0 5  42-34  19
AIK  12  5 1 2 4  39-38  19
Mora  12  3 1 1 7  30-45  12


Bofors:

AIK  12  6 2 1 3  38-31  23
Växjö  12  7 0 1 4  37-32  22
Leksand  12  4 3 1 4  43-33  19
Bofors 12  1 1 3 7  23-45  8


Slutsats: Det är inte bara Leksand som har stött på patrull mot Almtuna. De har ett otroligt imponerande facit i dessa matcher. Bofors är det lag som har haft minst att hämta i toppmatcherna. Tyvärr är det Leksand som har haft svårast mot dem. Ska man ta ut en önskemotståndare baserad dels på slagstyrka och dels på Leksands statistik mot dem blir det bisarrt nog Mora.

Värst är ju dock att hur man än vrider och vänder på det är Leksands resultat oroande svagt.

Leksand-Bofors 3-2 (1-0, 1-2, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Jean-Luc Grand-Pierre (Johan Hägglund), 2-2 Tony Virta (Jens Bergenström, Jean-Luc Grand-Pierre), 3-2 Eric Johansson (Thomas Rhodin).


***


Nej, man kan inte riktigt påstå att det har sett bra ut på sista tiden, trots att kvalplatsen är helt klar. Femte poängtappet på de senaste nio matcherna. Tre av de fyra fullpoängarna har varit med uddamålet. Anfalls- och passningsspelet har inte klaffat på sju matcher nu, sedan 6-5-urladdningen mot AIK.

Speciellt oroande är det att Pelle Prestberg har varit så blek ett tag, han som alltid har levererat när laget i övrigt har sett skralt ut.

***

Några positiva punkter:

1) Johan Hägglund har fört en ganska anonym tillvaro sedan han kom tillbaka från sin hjärnskakning. Mot Bofors var han tillbaka på riktigt. Första poängen sedan comebacken när han på karaktäristiskt vis jobbade fram 1-0. Resten av matchen var han riktigt het och inblandad i flera farligheter.
2) Jens Bergenström fick äntligen chansen igen och hade ett fint samarbete med Tony Virta. Otroligt vacker passning till 2-2 och sedan väldigt nära en repris i slutet av tredje perioden.
3) Jean-Luc Grand-Pierre hade en tung roadtrip med många utvisningar och tydlig frustration. Denna insats var just vad han behövde. Två poäng (jag räknar med att det aldrig kommer att hända igen för honom i Leksands tröja) och ytterligare ett par bra framstötar. Och noll minuter i utvisningsbåset.
4) Tomas Kollar fick kuska runt mellan kedjorna under matchen men lyckades ändå att vara ett vasst offensivt hot vid flera tillfällen.
5) Martin Karlssons överhoppning innan 3-2 förtjänade enligt all sorts moralisk logik en assistpoäng.

***

"Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen" kallade en ganska trist singer/songwriter sitt senaste album. Leif Strömberg tycks ha tagit inspiration av titeln. Han stökade om rejält i kedjorna innan matchstart (Prestberg och Kollar separerades bland annat för första gången sedan slaget om Dacke) och viftade återigen med sitt trollspö under andra perioden (och vips var Prestberg och Kollar tillsammans igen).

Det såg ett tag ut som att Leksand skulle komma till kvalet med flera väletablerade och ihopspelade kedjor. Men på senaste tiden har det blivit ändring. Jag tror att startskottet var en kombination av Peter Nordströms skadeproblem och att Jussi Pesonen hade några tunga matcher efter den inledande succén med Nordström och Virta. Sedan gav den ena förändringen den andra.

Det känns ju förmätet att antyda att jag vet mer än Strömberg om hur man sätter ihop hockeyformationer, men detta oroar mig ändå. Det största problemet på sistone har varit att spelarna inte tycks hitta varandra ordentligt och det blir knappast bättre av att tränare leker hela havet stormar ett par gånger per match.


***


Men kedjeändringarna gjorde i alla fall att Prestberg och Nordström fick spela tillsammans för första gången sedan inledningen av säsongen.

Det var ett av två skäl på matchdagen att komma att tänka på klassiska kedjor och radarpar. Nordström och Prestberg spelade ju under sin tid i Färjestad många säsonger tillsammans med Jörgen Jönsson och Nordström och Jönsson var dessutom ett legendariskt förhatansvärt par att möta när de spelade box play.

Det andra skälet var att Stefan Hellkvist berättade att det var dags att sluta med hockeyn. Han ingick under sin tid i Leksand i två olika magnifika kedjor. JAS-kedjan med Jens Nielsen och Anders "Masken" Carlsson och den förvisso namnlösa men lysande kedjan med Nielsen och Mikael Karlberg 2001/02.

Det har hunnit bli några minnesvärda kedjor genom åren för Leksand. Helst ska de ha fått egna namn.

Samtidigt som JAS-kedjan flög fram fanns också ÅKE-kedjan med Markus Åkerblom, Karlberg och Niklas Eriksson. Den splittrade Sune Bergman i samma stund som Greg Parks anlände, något som jag råkar veta att Karlberg inte alls uppskattade.

De senaste åren har bjudit på ett par stycken också. Krigarkedjan och Knattekedjan blev under perioder begrepp även utanför Dalarnas gränser.


Den stora spelarrotationen gör det allt svårare att hitta en hel kedja som kan spela tillsammans år efter år. Man får hoppas på att i alla fall få fram en strävsam duo som kan fortsätta hänga ihop.


Mitt favoritradarpar är nämnda Karlberg/Nielsen, Leksands egna Lennon/McCartney, Seinfeld/David eller Strummer/Jones. Briljanta i power play naturligtvis, men också extremt samsynkade i numerärt underläge. 2002/03 kom Leksand trea i hela Elitseriens penalty killing-liga. Det kändes som att Challe och Jensa var inne 80 procent av tiden när man hade spelare utvisade den säsongen.

Borås-Leksand 4-3 (1-1, 1-1, 1-1, 0-0, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Jesper Ollas (Thomas Rhodin), 2-2 Daniel Hermansson (Eric Johansson), 2-3 Marcus Weinstock (Tomas Kollar, Pelle Prestberg).


***


Trots full pott i säsongens tidigare matcher mot Borås blev det nu bara en poäng. Ett mål efter 55 sekunder och ett med bara drygt tre minuter kvar förstörde alla övriga planer.

Dessutom hade jag tappat den gudalika välsignelse jag hade när jag missade Örebros mål senast. I den här matchen såg jag bara en dryg minut av andra perioden. Närmare bestämt från att Antti Hulkkonen drog på sig en utvisning och ordnade tre mot fem fram till att Borås utnyttjade det och gjorde 2-1. Dessutom missade jag början av tredje perioden och därmed också Marcus Weinstocks mål. Alltså fick jag se Leksand göra ett mål, släppa in tre och förlora en straffläggning. Lord, why have you forsaken me?

***

Thomas Rhodin är nu uppe på 5+15 på sina 16 matcher sedan comebacken efter skadan. Och Pelle Prestberg fick äntligen göra poäng igen.

***

"Shouldn't we all vote on stuff like this?" utbrister Vänner-Joey när Chandler och Monica berättar att de tänker flytta från innerstan. Av någon anledning vill jag ropa samma sak när jag noterar att Stefan Lassen numera är en ordinarie figurant i power play.

***

Jag börjar bli lite orolig för Jean-Luc Grand-Pierres utvisningar. Han har ju kontinuerligt dragit på sig många men oftast har de varit nödvändiga eller i alla fall förståeliga. Men i förra matchen mot Örebro drog han sig flera omotiverade utvisningar och i första perioden mot Borås drog han på sig en okynnestripping utanför spelet. Jag hoppas att det här inte är ett omen inför kvalet på att han kommer vara övertänd och börja Roman Vopat-bråka med allt som rör sig där. Det är han alldeles för viktig för.


***


I och med strafförlusten missade Leksand chansen att helt och hållet säkra kvalplatsen. Dock måste Almtuna ta in 20 mål på tre matcher, så det finns onekligen en hel del som pekar på att det blir kvalseriehockey i år också.

Jag ser det som min uppgift att dämpa glädjen över detta en aning. Om mindre än en månad, 23 mars, kan nämligen säsongen vara mer eller mindre körd. Då spelas andra kvalomgången och Leksand har en påfallande förmåga att redan vara avhängda när två matcher har spelats.


Så här skrev jag på annan plats efter två omgångar av kvalet 2006:

"Så sitter man där igen. Stirrar instinktivt rakt ut i luften. Mössa på fast man är inomhus. Känner sig cheap and violated. Bilder av hur det skulle kunna vara blandas med verkligheten. Man vet att man borde åkt för längesedan. Man kastar ur sig haranger som man menar inget och allt av.

Om jag har kärleksproblem? Nej, det kallas visst kvalseriehockey.

Jag skulle behöva plöja åtminstone tre raka årgångar av Buster efter det här."


Och så här på samma plats efter två omgångar 2007:

"Please, don't put your life in the hands
Of a rock'n'roll band
They'll throw it all away


Så sjöng Oasis på den tiden då de fortfarande gjorde musik som betydde något för någon. Om de med rock'n'roll band menade Leksands IF så hade de alldeles rätt.

I ett avsnitt av Simpsons bestämmer sig Lisa för att bli vegetarian medan Homer anordnar en grillfest i trädgården. Homers kronjuvel under grillfesten är en hel gris med ett äpple i munnen som ska grillas under grannskapets jubel. Lisa står dock inte ut med osmakligheterna och med hjälp av en åkgräsklippare skjutsar hon ut grillvagnen med grisen på nedför en lång backe och ut på stora vägen. Homer och Bart jagar panikartat efter. Vagnen med grisen åker genom en stor buske.

Homer: It's just a little dirty... It's still good... It's still good...!


Grisen flyger av vagnen och hamnar i ett strömmande vattendrag.

Homer: It's just a little slimey... It's stil good... It's still good...!


Grisen flyter in i en trång sluss, fastnar för ett ögonblick, och flyger sedan i en vid båge över hela staden.

Homer: It's just a little airborne... It's still good... It's still good...!

Bart (med bestämd, men medlidsam ton): It's gone, dad...

Homer (resignerat och erkännande): I know...


Att följa den döda gris med ett äpple i munnen som är Leksand i årets kvalserie innebär att man genomgår alla de falska och naiva hopp följt av samma dystra sanningsinsikt som Homer gör när han ser sitt inälvsfyllda partys stolthet flyga bort i horisonten.

Tug: Om LIF vinner två raka är de med igen..! It's still good... It's still good...!

Någon annan: Det är kört...

Tug: I know..."



Visst känner man längtan välla över en?

Örebro-Leksand 2-3 (2-1, 0-1, 0-1)

Leksands mål: 2-1 Jesper Ollas (Oliver Ekman-Larsson, Thomas Rhodin), 2-2 Daniel Hermansson (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 2-3 Peter Nordström (Jussi Pesonen).


***


Jag misstänkte att Gud gjorde en insats i första perioden. Nej, inte Niklas Persson, utan den där som skapade universum och eventuellt inte finns. S24:s sändning fungerade inte förrän sju minuter hade spelats. Då var ställningen 2-0 till Örebro. Några minuter senare gjorde Leksand mål och satte fart mot segern. Det var som om Gud sade "min son, bry dig inte om inledningen, den är inget att minnas".

***

Nej, det här var ingen överdrivet betryggande seger. Faktum är att Leksand har haft problem mot Örebro hela säsongen, trots att det blivit tolv poäng av tolv möjliga i matcherna. I tre av matcherna har man hamnat i underläge och i den fjärde nådde man aldrig längre än till en 2-1-seger. Örebro har uppenbarligen hittat en nyckel till hur man ska störa Leksand, för spelet har hackat varje gång.

***

Ändå är det här en typ av seger som jag inte kan låta bli att älska. Jag älskar när underlägen vänds. Jag älskar när spelet varit halvdant och alla tre poäng ändå snos med. Och jag älskar när Leksand jobbar sig in i matchen för att till slut fullständigt massakrera motståndarna med chanser i tredje perioden.

***

Det heta backparet Thomas Rhodin-Oliver Ekman-Larsson fortsatte att leverera. Två assist var.

***

Levererat har däremot inte Pelle Prestberg gjort på ett tag. Bortsett från ett mål i tom bur mot Oskarshamn har han nu spelat fem raka matcher utan att göra poäng.

***

Jag har länge undrat vad Johan Hägglund har för sig vid tekningar. Han blir otroligt ofta bortskickad.

***

Det har varit bra att Tom Lawson har fått många matcher på sig att spela in sig. Men nu hoppas jag att Joacim Eriksson får stå resten av grundseriematcherna.


***


Förra gången listade jag de roligaste LIF-säsongerna som jag har upplevt. Dags för de tråkigaste och jobbigaste nu. Och de tre gångerna man åkte ur Elitserien sticker ju naturligtvis ut så mycket att det bara känns löjligt att ens försöka ta med några andra säsonger på listan.


Så.


3. 2000/01
Det kan låta märkligt att denna traumatiska säsong då hela ens världsbild vändes på ända bara hamnar på tredje plats. Men jag har åtminstone några positiva minnen från det här året. Uppryckningen när Christer Abris tog över som tränare. Tore Vikingstads centerspel. Robert Burakovskys straffkavalkad i kvalet mot Linköping. Vändningen hemma mot Södertälje. Niklas Perssons kvitteringsmål i samma match.

Allt annat vill jag bara lägga bakom mig.

2. 2003/04
Första gången man åkte ur var Leksand en förening och ett lag på ordentlig nedgång. Hur smärtsam den degraderingen än var gav den i alla fall en chans till en nystart som gav först elitserieavancemang och sedan slutspelsplats och en positiv buzz kring föreningen. Man var ett populärt lag med en publik vars intresse väcktes på nytt.

Allt det slängdes bort tre säsonger senare.

Man gick ut hårt inför säsongen och värvade spelare som Fredrik Svensson, Tommy Westlund och Johan Witehall. Men någon gång kring när man trodde sig kunna ersätta Greg Brown med Per Lundell insåg jag att det kunde bli en tung säsong.

1. 2005/06
Efter fyra kvalserier på fem år var jag trött på att man ständigt kom sent in i silly season-racet. Lagen som var klara för nästa års elitserie i februari kunde börja locka spelare betydligt tidigare. Därför hade jag en enda inställning inför säsongen: Skit samma om det blir slutspel, men det får inte bli kval igen. Om jag fick som jag ville? Skulle inte tro det.

Man inledde med en poäng på de första elva matcherna and then took it from there. Säsongen hade en djupt dyster lyster från premiär till avslutning.

Jag är inte stark nog att gräva mig ner i den här jävla säsongen igen. Men jag ska ge tre exempel på att den inte var speciellt lyckad.

1) Lagets bäste spelare Kimmo Lotvonen kunde bara spela tolv seriematcher.
2) Någon fick för sig att det vore en god idé att ta in Curt Lundmark som tränare.
3) Patrik Hucko spelade i laget.

Leksand-Almtuna 3-2 (0-0, 2-1, 1-1)

Leksands mål: 1-0 Thomas Rhodin (Oliver Ekman-Larsson, Peter Nordström), 2-0 Oliver
Ekman-Larsson (Tony Virta, Thomas Rhodin), 3-2 Jussi Pesonen.


***


En lättnad. Efter den senaste tidens knackiga form bjöd Leksand på just det jag ville se. Ingen storslagen hockeyfest, men en stabil och gedigen trepoängare mot ett krångligt motstånd. En avvaktande men ändå fokuserad mållös första period och sedan tryck och utdelning i andra. Enda plumpen var att man släppte upp Almtuna till 2-2.  

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin var matchens bäste spelare. Speciellt verkade han pigg och inspirerad i första perioden, där han till och med delade ut två tacklingar.
2) Även Rhodins backpartner Oliver Ekman-Larsson gjorde ytterligare en bra match. De verkar trivas tillsammans och kompletterar varandra bra. Mitt enda bryderi med det backparet är att båda kan bli lite för snälla framför egen kasse.
3) Jag fortsatte att imponeras av Tony Virta. Han är inblandad i mycket i samtliga zoner. Ingen kan dock anklaga honom för att vara en kvick och vass avslutare. Han brände ett par chanser också mot Almtuna. Och även om han har hunnit med att producera hyfsat med mål har han tagit ganska gott om tid på sig vid varje.
4) Inget av Almtunas mål såg otagbara ut, men jag tycker ändå att Tom Lawson gjorde sin klart bästa match hittills i Leksands tröja. Han avgjorde matchen med en svettig räddning på ett närskott vid ställningen 3-2.
5) Det känns som att det var ett tag sedan jag nämnde Tomas Kollar. Därför passar jag på att konstatera att han som vanligt var bra.
6) Jussi Pesonen har haft det lite tungt efter sin fina start. Det gjorde det extra skönt att det var han som satte det viktiga, smarta, starka och snygga 3-2-målet.

***

Vad var egentligen dealen med linjedomarinsatsen i första perioden? Tre gånger gick huvuddomaren in och korrigerade till "felaktig avblåsning" och släppte pucken i mittzon i stället.

***

I inledningen av tredje perioden drog Stefan Lassen på sig en utvisning som var både klumpig och onödig. Den höll dessutom på att bli ödesdiger då den gav 2-2.

***

När börjar Pelle Prestberg producera igen?


***


Per Bjurman (vars alltid förträffliga blogg nu befinner sig i en galopperande toppform under OS-tider) skrev tidigare i veckan om när Leksand förlorade den femte avgörande SM-semifinalen mot Färjestad 1997 trots ledning 3-0 efter första perioden.

Det påminde mig om två saker. Att det fortfarande är min värsta idrottsupplevelse. Men också att det egentligen var en förbannat rolig säsong.


Jag har här nedan listat de fem säsonger då det, under de snart tjugo år som jag har hållit koll på laget, har varit roligast att heja på Leksand. Det gäller alltså hur det har känts under säsongen och har med andra ord inte så mycket att göra med säsongens slutresultat, då skulle tre av säsongerna gå bort ordentligt.


5. 2007/08
Ett av de allra tyngsta och jobbigaste kvaldebaclen. Men det var också en säsong då Leksand värvade spelare som Ed Belfour, Michal Grosek och Juha Lind och det med någorlunda allvar ryktades om spelare som Petteri Nummelin, Lars Jonsson, Teemu Selänne, Kim Staal, Jeff Friesen och Andreas Karlsson. Det ångade av framtidsanda i laget, med många spelare som hade varit bra även om man hade gått upp i Elitserien. Det var dessutom en trupp som gav intrycket av att vara ett kul gäng, med en liga som bräkte på borlängemål i täten. Dessutom hade hemsidan en briljant videoserie där man fick träffa varje spelare vid sidan av isen. Välgjort och roligt.

Ja, och så vann man grundserien överlägset.

4. 1993/94
Säsongen före hade man gått till slutspel för första gången på tre år. Det här året vann man Elitserien överlägset och hade sex medaljörer i OS. Den här säsongen borde rimligtvis hamna högre upp, men hämmas nog av att jag nästan enbart följde matcherna via Radiosporten.

3. 2001/02
Den första säsongen utan elitseriehockey. Bortsett från det grundfaktum att man var tvungen att leva med att den högsta serien inte innehöll Leksand har jag nog inga negativa minnen alls från den här säsongen.

Efter två år som bottenlag var det skönt att få vinna många matcher igen. Och laget var just så överlägset som man kunde hoppas på. Det känns i efterhand svindlande hur övertygad jag var hela säsongen att Leksand skulle gå upp. Och att jag hade rätt.

2. 2002/03
Senaste gången som Leksand gick till slutspel. Varje poäng gjorde mig glad den här säsongen, är man tillbaka i Elitserien igen vill man verkligen suga märgen ur den. Och laget levererade och kom åtta. Mikael Karlberg vann poängligan, Sean Gauthier var långa stunder alldeles glimrande och Robert Nilsson slog igenom big time.

1. 1996/97
Detta var första säsongen som jag regelbundet började gå på matcherna. Det var ett bra val av säsong.

Om Leksand nu har ryktet som laget som alltid misslyckas i kvalet så hade man på den här tiden ryktet som laget som alltid åkte ut i kvartsfinalen. De föregående fyra åren hade det blivit respass i första slutspelsrundan. Med tidsperspektivitet hos den 11-årige pojke som jag då var kände jag mig mer eller mindre övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva något annat, varken mer eller mindre. Trots att man hade vunnit serien våren 1997 verkade det bli samma visa igen när man förlorade första kvartsfinalen hemma mot Malmö. Men med tre raka segar vände man på steken och dödade den förbannelsen.

1996/97 var peaken på Leksands 90-tal och truppen var orimligt stark.

Som målvaktspar hade man Johan Hedberg och Per-Ragnar Bergkvist, som båda gjorde sina LIF-karriärers bästa säsonger.

Bland backarna fanns namn som Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Hans Lodin, Örjan Lindmark och Jan Huokko.

Och vad sägs om en centerbesättning med Anders "Masken" Carlsson, Per-Erik Eklund, Andreas Karlsson, Mikael Karlberg, Anders Lönn och Mikael Holmberg?


***


Nästa gång blir det inte lika muntert, då listar jag i stället de allra jobbigaste säsongerna.

Malmö-Leksand 4-1 (1-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 3-1 Eric Johansson (Tony Virta, Kimmo Lotvonen).


***


Denna match var en återgång till mycket som har varit fel i Leksand genom åren.

1) Genom alla tider har det skrikits på Leksands läktare om att man "inte ska göra det så jävla snyggt hela ti'n". Mot Malmö var det fullt befogat. Många gånger blev det en eller flera passningar för mycket. Det var till och med fallet vid målet, men då kom Eric Johansson så nära målet att han inte klarade av att missa.
2) Under Tomas Kempe-säsongerna hade man svårt att hålla upp sitt spel när det vankades toppmöte. Med Leif Strömberg har det sett bättre ut. Men i denna match fick man inte ordning på anfallsspelet på hela matchen.
3) I uppbyggnadsfasen försökte varje leksing att spela hockey på egen hand. I avslutningsfasen ville alla passa. Och i varje skede tog spelarna för lång tid på sig att bestämma vad man skulle göra av pucken. Alla dessa faktorer var problem i inledningen av denna säsongen. Mot Malmö var det flera nya anfallsformationer och det kan vara en stor anledning till att det såg ut så. Även då i början hade man fullt upp med att spela ihop sig och lära känna varandra.

***

Det lilla positiva:

1) Joacim Eriksson skulle ha tagit 3-0. Det var en märklig situation eftersom han agerade som att han var skymd trots att det var vidöppet. Men i övrigt bjöd han på ett par svettiga räddningar och höll kvar Leksand i matchen i första perioden.
2) Oliver Ekman-Larsson agerade med pondus och visade vilja.
3) Patrik Carlsson levererade ett par vackra passningar.
4) Tony Virta var ojämn och brände ett par chanser, men var, som ofta, också en av dem som var med och vaskade fram chanser.

***

Det ska, lätt motvilligt, erkännas att Malmö gjorde en väldigt bra hemmamatch, denna match skulle ha blivit svår även om Leksand hade spelat bra.

***

Jag har otroligt svårt att se tanken med att använda Stefan Lassen i power play.


***


Leksand har nu spelat samtliga sina grundseriematcher mot Mora, AIK och Malmö. En av svårigheterna med allsvenskt spel är att veta hur bra laget i stort och de enskilda spelarna ska prestera under ett kval. Hur bra eller dåligt det än går i serien är det en annan karaktär på kvalmatcherna. Det närmaste man kan komma är just de här toppmatcherna.

Därför har jag sammanställt en poängliga över enbart de tolv matcherna mot dessa lag. Det kan tyckas orättvist att utelämna topplag som Växjö och Almtuna, men för det första är det mer stormöteskänsla över dessa matcher, för det andra har matcherna spelats tätare inpå varandra och för det tredje är det jag som bestämmer här.

I alla fall: 


Pelle Prestberg  Matcher: 12  Mål: 5  Assist: 11  Poäng: 16  (Totalt: Matcher: 46  Poäng: 60)
Jesper Ollas    12  7  2  9  (32  27)
Tomas Kollar    12  4  4  8  (46  38)
Patrik Carlsson    11  5  2  7  (41  34)
Marcus Weinstock    12  2  5  7  (46  28)

Peter Nordström    10  3  3  6  (40  35)
Eric Johansson    11  2  4  6  (43  29)
Thomas Rhodin    12  1  5  6  (36  27)
Markus Persson    12  2  2  4  (43  12)
Oliver Ekman-Larsson    10  0  4  4  (36  22)

Tony Virta    5  2  1  3  (11  9)
Martin Karlsson    9  2  1  3  (42  4)
Kimmo Lotvonen    10  0  3  3  (40  15)
Daniel Hermansson    6  1  1  2  (21  21)
Johan Hägglund    9  1  1  2  (35  14)

Kenny Källström    8  1  0  1  (37  11)
Jean-Luc Grand-Pierre    11  1  0  1  (31  5)
Antti Hulkkonen    3  0  1  1  (7  1)
Jussi Pesonen    3  0  1  1  (7  7)
Jens Bergenström    4  0  1  1  (13  2)

David Åslin    12  0  1  1  (45  11)
Petter Ullman    0  0  0  0  (6  0)
Patrik Norén    3  0  0  0  (16  0)
Markus Karlsson    5  0  0  0  (12  0)
Stefan Lassen    9  0  0  0  (42  4)


Joacim Eriksson  Matcher: 10  Insläppta mål: 28  Räddningsprocent: 90,9  (Totalt: Matcher: 35  Räddningsprocent: 92,6)
Tom Lawson    1  3  69,2  (4  89,6)


Noterbart:

1) Pelle Prestberg är ännu mer överlägsen här än i den totala poängligan.
2) Sex spelare har högre poängsnitt i de här matcherna än totalt: Jens Bergenström, Antti Hulkkonen, Marcus Weinstock, Markus Persson, Martin Karlsson och Prestberg.
3) Speciellt Martin Karlsson sticker ut då tre av hans fyra poäng kommit på de endast nio matcher som han har varit med i.
4) Den som tydligast sticker ut åt andra hållet är kanske Daniel Hermansson. Speciellt anmärkningsvärt är att han totalt sett har varit poänglös i fem matcher under säsongen, fyra av dem är med bland dessa. Å andra sidan gjorde han hattrick i sin enda match mot Växjö, så han är den som förlorar mest på att de matcherna inte har räknats med.

Oskarshamn-Leksand 2-5 (1-0, 1-1, 0-4)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Thomas Rhodin), 2-2 Eric Johansson (Oliver Ekman-Larsson, Tony Virta), 2-3 Jussi Pesonen (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson), 2-4 Daniel Hermansson (Tony Virta), 2-5 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson).


***


Aj, oj, ja. Jag vet inte. Detta såg ju verkligen inte bra ut och jag borde i rimlighetens namn rasa över det. Men mest känner jag mig lättad över att det inte blev en ny förlust. Det var även en återgång till höstens Leksand där man utan att imponera vann efter att ha dragit ifrån i sista perioden. Och ironiskt nog blev den här skitmatchen också säsongens största seger mot Oskarshamn.

***

Några noteringar:

1) Jag tycker att Oliver Ekman-Larsson har sett väldigt bra ut sedan han kom tillbaka från JVM och inte visat upp den trötthet som jag fruktat lite. Mot Oskarshamn gjorde han fyra poäng och satte själv det viktiga 1-1-målet och jobbade fram det 2-2-mål som vände matchen.
2) Daniel Hermansson stänkte in ett snyggt mål på rent Pelle Prestberg-manér. Hempa har spelat 20 matcher sedan han kom från Brynäs. Han har bara lämnat isen poänglös fyra gånger.
3) Jussi Pesonen har varit blek och haft det tungt i två raka matcher. Därför var det skönt att han fick göra ett mål.
4) Tony Virta kunde visst göra poäng även utan Peter Nordström.

***

Det var även positivt att man gjorde fyra mål mot fullt manskap i tredje perioden. På de flesta sätt är det ju bra att det blir mycket mål i power play, men det har varit väldigt få mål som har gjorts i 5 mot 5 på sistone.

***

Leksand öppnade matchen helt okej, men efter 1-0-målet tog det lång tid innan man hittade in i spelet igen. Det har sett ut så flera gånger på sistone och det är en tendens som oroar mig. Större delen av säsongen har det annars varit det stora glädjeämnet att Leksand inte har låtit sig nedslås av onödiga mål. Till skillnad från mot Troja-Ljungby och Björklöven fick man i alla fall styrning på det i sista perioden och tog tre poäng. Alltid något.


***


OS har startat och Damkronorna har redan säkrat en plats i semifinalen. Det ger Cissi Östberg och Klara Myrén en 75-procentig chans att bli de första spelarna på 16 år att kamma hem OS-medalj medan de tillhör LIF.

Förra gången det skedde var det tillfälle som de flesta i min generation rankar som sitt livs största hockeyhändelse. Då var Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Roger Johansson, Jonas Bergqvist och Niklas Eriksson med och tog guld. Och Greg Parks vann silver.

Att Leksand var det lag som hade flest spelare med i ett OS-vinnande lag känns med dagens mått onekligen svindlande. Och att det var Jonsson och Svensson som stod för spelmålen i finalen gör inte saken sämre.

Att Leksands 90-tal var mer framgångsrikt än dess 00-tal råder det knappast någon oenighet om. Ett av sätten att påvisa det är hur många som fick chansen i Tre kronor. Stundtals under 90-talet kändes det som att det räckte med att ha en ordinarie plats i LIF för att få spela i landslaget.

Följande spelare fick chansen under 90-talet medan de tillhörde Leksand (och här kan jag mycket väl ha glömt ett par stycken):

Johan Hedberg
Magnus Svensson
Tomas Jonsson
Roger Johansson
Örjan Lindmark
Per Lundell
Jan Huokko
Markus Åkerblom
Anders "Masken" Carlsson
Andreas Karlsson
Niklas Eriksson
Jonas Bergqvist
Tomas Forslund
Stefan Hellkvist
Per-Erik Eklund


Och under 00-talet?

Fredrik Svensson
Lars Jonsson
Gabriel Karlsson
Henrik Nordfeldt
Niklas Persson
Mikael Karlberg


Förvisso spelade man i Allsvenskan i drygt halva decenniet, men det var också ett decennium då spelarrotationen i blågult var betydligt större än tidigare.


Blir det fler under 10-talet? Och vem blir näste man till landslagsrakning? Med tanke på att den tillträdande förbundskaptenen Pär Mårts knappt tyckt att den allsvenska serien varit bra nog att plocka JVM-spelare från gör man nog bäst i att gå upp. Vilka ur dagens trupp skulle då ha chansen att vara med nästa år? Pelle Prestberg är förmodligen tillräckligt bra, men hans ålder gör det svårt. Oliver Ekman-Larsson och kanske Joacim Eriksson borde ha en hyfsad chans. Men mer då? Jesper Ollas? Tomas Kollar? Daniel Hermansson? Andreas Johansson?

Leksand-Björklöven 1-3 (0-0, 1-2, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Eric Johansson, Daniel Hermansson).


***


Det skulle vara lätt att sammanfatta den här matchen med en enda typisk lokaltidning-om-lägre-divisioner-fras: Hela Leksand kan bättre.

***

Detta var enligt min uppfattning Leksands sämsta match för säsongen. Det har speciellt blivit fyra riktiga bottennapp tidigare: Mora, Troja-Ljungby och 2xAlmtuna. Men i de flesta av de matcherna har det trots att man har misslyckats med mycket åtminstone funnits ambitioner att försöka göra något. Mot Björklöven fanns det ingenting. Spelet som låg bakom Leksands enda mål kändes som det enda ordentliga anfallet på hela matchen.

Dessutom har motståndarna i de nämnda debaclen gjort riktigt bra matcher. Jag tycker faktiskt inte att Löven gjorde det den här gången. Det var inte de som gjorde det svårt för Leksand. Det ordnade man utmärkt själva i stället.

***

Kedjan Jesper Ollas-Eric Johansson-Daniel Hermansson hade kanske ingen stor afton. Men det var i huvudsak de som låg bakom det som ändå skapades. Och det var de som ordnade målet. Speciellt har Hermansson en förmåga att varva upp och köra på även om övriga laget faller ur ramen. Han var ju bäst i laget i genomklappningen mot Troja.

***

Även Tony Virta hade en del goda intentioner.

***

Peter Nordströms poängsvit bröts. Det berodde ju delvis på att han för andra matchen i rad gick av tidigt skadad, men han hade också en riktigt usel afton fram till dess. Det kändes inte som att han lyckades med något som han företog sig.

***

Thomas Rhodin fumlade med pucken tre gånger på väldigt kort tid i samband med att matchen avgjordes. Först tappade han pucken ur zon i inledningen av det sista power play-läget. Sedan åkte han ner och hämtade i egen zon men slog en felpass samtidigt som Joacim Eriksson lämnade kassen. Och sedan misslyckades han med att låsa fast pucken i anfallszon innan Löven sköt 1-3 i tom bur.

***

Det blir plattmatcher ibland och det får man acceptera. Men det är jobbigt när de sker två gånger på så kort tid och dessutom på hemmaplan vid båda tillfällena.


***


Vad har Lövens Johan Svedberg, Västerås Fredrik Johansson och Växjös Johan Andersson gemensamt? Jo, Mikael Lundström var vid olika tillfällen nära att värva dem under sin tid som sportchef för Leksand. Ja, det var faktiskt så nära att alla var på plats och hälsade på i Dalarna innan de bestämde sig.


Svedberg var på gång till säsongen 2007/08. Men han valde att flytta till Umeå och strax därpå värvade Leksand Libor Prochazka. Nu toppar Svedberg Lövens interna poängliga, trots att han är back.

Johansson var aktuell året efter. När han valde Västerås slutade det som såg ut som ett val mellan Fredrik Johansson och Gabriel Karlsson med att det blev Eric Johansson.

Andersson rycktes det i till den här säsongen. Han skrev i stället på ett långtidskontrakt med Lakers och lyckades reta gallfeber på flera leksingar i båda matcherna när lagen möttes två gånger på kort tid i december.


Men dessa herrar har ytterligare en sak gemensamt. Vad? Jo, de har gjort mål på Leksand under säsongen.

Det brukar ofta talas om att "släkten är värst", men det är inte riktigt användbart här. De blev aldrig en del av släkten, de sade nej till frieriet.

Vad finns det för slogan för det?

Leksand-AIK 6-5 (2-2, 2-2, 2-1)

Leksands mål: 1-0 Jesper Ollas (Kimmo Lotvonen, Eric Johansson), 2-1 Tony Virta (Thomas Rhodin), 3-2 Patrik Carlsson (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson), 4-4 Tomas Kollar (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 5-4 Pelle Prestberg (Marcus Weinstock), 6-4 Tony Virta (Thomas Rhodin, Oliver Ekman-Larsson).


***


Det var inte utan att man började tro på att det där AIK-spöket verkligen fanns. Varför har Leksand haft så svårt att utnyttja spel- och målmässiga övertag hemma mot Gnaget den här säsongen? Förra gången spelade man lysande och ledde med 4-0 för att sedan tappa till 4-4 och behöva straffar för att avgöra. Den här gången gjorde man 1-0, 2-1 och 3-2. Varje gång föranleddes och följdes de av bra spel med bud på fler mål. Men varje gång slutade det med att man gav bort enkla kvitteringar. Vid de två första drog Peter Nordström och Marcus Weinstock på sig onödiga utvisningar och det tredje skulle Tom Lawson ha stoppat.

Nu blev det en matchutveckling som påminde väldigt mycket om den i senaste hemmamatchen mot Malmö. Att Leksand lyckats ta full pott i båda dessa matcher trots likaläge i sista perioden är i sig ett gott tecken inför kvalet, som Leksand har kommit allt närmare att säkra.

***

Positivt:

1) Thomas Rhodin gjorde sin tionde match sedan comebacken i januari. Han har onekligen levererat under dessa matcher. Tre assist nu och sammanlagt 4+9 poäng har det blivit. Att jämföra med de 2+10 han gjorde på de 23 matcherna före ljumskskadan. Även övriga FBK-maffian har producerat ordentligt under de tio matcherna. Om det beror på Rhodins återkomst låter jag vara osagt, men Nordström har plockat 6+8 och Pelle Prestberg 7+8.
2) Jesper Ollas styrde in första målet och gjorde sin i mitt tycke bästa match sedan fotskadan.
3) Oliver Ekman-Larsson gjorde bland annat två assist och var överhuvudtaget mycket nyttig.
4) Mycket avgjordes när Leksand så lätt spelade av Rhodins utvisning strax efter 6-4. Tomas Kollar var fullkomligt magnifik i det skedet.
5) På tal om att avgöra mycket; David Åslin kom i ett av sina få byten in med fart och ordnade i en och samma spelsekvens de två utvisningar som gav 5-4 och 6-4.
6) AIK drog på sig många utvisningar och Leksand utnyttjade det genom att göra fem av sex mål i numerärt överläge. Tyvärr drog även Leksand på sig drösvis med onödiga utvisningar och straffades också flera gånger för detta.
7) Tony Virta har fått igång poängen på allvar efter den inledande torkan. Och det var otroligt viktigt att han visade att han kunde göra två mål i den här typen av match.

***

Desto mer negativt:

1) Tom Lawson har spelat tre matcher och släppt in minst ett billigt mål i varje.
2) Jussi Pesonen lämnade för första gången isen poänglös och han hade inte det minsta flyt under matchen.


***


Jag nämnde Peter Nordström. Han har nog varit den spelare som jag har gnällt oftast på i den här bloggen. Trots att jag brukar koncentrera mig på att lyfta fram det positiva har jag inte kunnat hålla mig från att klaga på hans onödiga slarv och missar. Även om det låter ungefär likadant i soffan när jag tittar på matcherna ger detta mig lite dåligt samvete.

Det är inte det att själva klagomålen är omotiverade. Nordström tar då och då idiotiska utvisningar, slår slarviga och nonchalanta blindpass in i banan, trillar omkull ostörd (gärna in i Rhodin) och ofta slarvar han bort bra skottlägen genom att glömma bort att sikta.

Nej, det är inte det som jag kan få dåligt samvete över. Det är i stället det att det ger en orättvis bild av Nordströms totala skicklighet. För det finns ett skäl till att han ens får chansen att göra alla de där missarna och det är att han hamnar i så många situationer. Han tvekar inte att sticka in huvudet ens där det inte verkar finnas någon glipa. Han tvekar inte att ta plats. Och han tvekar inte att visa att han vill ha puck och vara med där det händer.

Detta visar på två saker. Dels att han inte är rädd att ta sitt ansvar. Och dels att han "vågar" vilja vinna.

Det sista kan låta alldeles självklart, men det talas ofta i kvalseriesammanhang om vikten i att inte begå några misstag. Jag tror att det är farligt att tänka så. Det ger, och det här har Leksand haft problem med i flera kval, en för stor rädsla för att förlora. Riskerar man inte något är det också i det närmaste omöjligt att vinna något. Det är måhända den klyschigaste av alla idrottsklyschor, men jag tror också att det ligger ett stort korn av sanning i det. Ibland är det irrationella, det oväntade och det chansartade det som behövs för att bryta ett dödläge och för att dyrka upp ett samlat och förberett försvar. Och det verkar Peter Nordström ha förstått.

Magnus Svensson var en spelare som jag många gånger bara ville kasta något väldigt trubbigt i ansiktet på. Det tog lång tid för mig att förlåta honom för att han i början av den sista kvartsfinalen mot Luleå 1999 bjöd på en omotiverad dribbling som siste man och gav bort 1-0 till norrlänningarna. Och det var inte direkt den enda indianaren som han bjöd på i sin karriär. Men han var också spelaren som kunde lyckas med våghalsiga helikopterfinter i slutminuterna och avgöra matcherna. Och han var spelaren som kvitterade och dessutom satte en straff i OS-finalen mot Kanada 1994. Det känns inte som en tillfällighet att en så exemplarisk back som Örjan Lindmark aldrig har gjort avgörande insatser i internationella finaler.

Det här gäller inte bara i ishockey. Handbollslandslagets Staffan Olsson gjorde till sin grej att göra en vansinnig genom att bjuda på huvudlösa skott ur konstiga lägen. Men man visste också att han aldrig skulle banga att kliva fram och försöka även i skarpt läge, som när han med sin kantiga stil bröt sig in och dunkade in kvitteringsmålet med sex sekunder kvar mot Tyskland i EM-finalen 2002.

Och under andra halvan av serien har Peter Nordström på allvar gett mer än han har kostat. Så länge han ligger bakom tre framåt kan man väl leva med att han ger bort ett bakåt. Men jag kommer förmodligen fortsätta att svära när det händer.

Mora-Leksand 3-4 (1-1, 0-1, 2-1, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Thomas Rhodin (Pelle Prestberg), 1-2 Peter Nordström (Jussi Pesonen, Antti Hulkkonen), 2-3 Markus Persson (Martin Karlsson, Marcus Weinstock), 3-4 Daniel Hermansson (straff).


***


Det här med att släppa in kvitteringar med 35 sekunder kvar är inget som man har behövt vänja sig vid den här säsongen. I stället är det Leksand som brukar vända på steken i sista perioden. Och det är ju totalt sett något positivt, men det gör också att det svider betydligt mer när det väl händer. Och att det blir värre om det händer mot Mora behöver jag inte berätta.

Med det sagt får man nog, sett över hela matchen, vara glad att det blev två poäng. Det kändes som att det bara var i power play som Leksand hade ett ordentligt anfallsspel.

***

Några noteringar:

1) Det enda positiva med att matchen nådde straffläggning var att Joacim Eriksson, som hade släppt in en del straffar på sistone, fick rädda sex raka på slutet.
2) Det var som vanligt härligt att se Martin Karlsson ta alla chanser att reta upp motståndarna. Och att han alltid gjorde det med ett ondskefullt flin på läpparna.
3) Karlsson var dessutom med och arbetade fram Markus Perssons 2-3-mål som borde ha blivit avgörande. Persson som trots sin fina fysik och teknik har haft det ganska tufft under säsongen kan förhoppningsvis lyftas av det målet.
4) Under första halvan av matchen undrade jag vad i hela friden Peter Nordström höll på med. Läge efter läge slarvade han bort, antingen genom märkligt och tveksamt agerande eller genom att helt enkelt trilla omkull. Sedan gick han av och slipade skridskorna och strax efter stötte han in 1-2. Vi kan väl vara snälla och skylla hans inledande uselhet på skridskoproblemen. I vilket fall som helst har han nu gjort mål i fyra matcher i streck och poäng i sju stycken.
5) ...och Jussi Pesonen spelade fram till målet och har fortfarande inte gått poänglös sedan han kom till laget.
6) Eric Johansson gjorde många viktiga ingripanden i defensiven.

***

Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka och drog ett stort lass direkt. Tyvärr klarade han bara delvis av det. Återigen slarvade han lite för mycket i passningsspelet och agerade dessutom märkligt vid 2-2.

***

Både Stefan Lassen och Markus Karlsson fick speltid i box play i stället för Antti Hulkkonen. Jag kunde inte se någon anledning till varför.


***


Jag har haft kraftiga abstinensryckningar i mina internetfingrar i några dagar. Transferdeadlinen inföll förra veckan och lämnade efter sig ett hål i mitt liv. Det finns ju inte längre samma fog för att trycka F5 inne på Elite Prospects åtminstone hundra gånger om dagen.

Det kan i och för sig vara en ganska bra övning inför ett eventuellt misslyckat kval. De där två veckorna mellan grundserien och Kvalserien är, utan överdrift, olidliga. Man väntarväntarväntar våndasvåndasvåndas längtarlängtarlängtar efter att det ska dra igång. Man läser absolut allting som finns att läsa om hockey (förra året lusläste jag bland annat en fyra år gammal elitseriebilaga dagarna innan premiären). När sedan Leksand några dagar och två matcher senare är avsågade med noll poäng vill man inte ens kännas vid att det finns något som kallas för hockey.

Det nuvarande övergångssystemet är i alla fall mer skonsamt än det som rådde för ett par år sedan. Då var hela säsongen uppstyckad med transferfönster på vardera ungefär en vecka där alla övergångar skulle skötas. Med andra ord blev det en hel hög med deadlines att oroa sig över varje säsong. Eftersom Leksand mestadels ägnade just dessa år till att sladda efter i Elitserien och därmed vara i skriande behov av förstärkningar blev det inte direkt enklare att hantera det.

Proceduren brukade då ungefär vara den samma gång efter gång. Dåvarande sportchefen Anders "Masken" Carlsson brukade mellan transferfönstren först mer eller mindre utlova ett par förstärkningar. Sedan, ju närmare värvningsöppningen man kom, desto mer tveksam lät då Masken i sina förhoppningar. Och generellt slutade det med att Leksand misslyckades med att ens få, säg, David Oliver. Eller fick nöja sig med, säg, Jarrod Skalde.

Säga vad man vill om Maskens insatser, men hans lagbyggen var aldrig långtråkiga att följa. Han stack aldrig under stol med att truppen inte var komplett och han var på ständig jakt. Masken var sportchefen som gick in i en elitseriesäsong med Henrik Nordfeldt och Niklas Persson som truppens enda centrar. Masken var sportchefen som på allvar trodde att Per Lundell skulle kunna ersätta Greg Brown. Masken var sportchefen som sa att han hade erbjudit Andreas Karlsson "ett jävla bra hockeykontrakt". Masken var sportchefen som, vad det verkade, förutsättningslöst åkte till Tjeckien med en kappsäck full med pengar och kom hem med Jaroslav Kalla och Pavel Trnka.

Allt som oftast slutade hans experiment med pannkaka. Men det var också denna going for broke-inställning som gjorde att han blev den sportchef som bäst profiterade på den senaste NHL-strejken, när han till ett allsvenskt lag lyckades kapa åt sig Johan Hedberg, Francis Bouillon och Michael Ryder.

Troja-Ljungby-Leksand 2-5 (1-2, 0-3, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Tony Virta (Thomas Rhodin, Peter Nordström), 0-2 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 1-3 Peter Nordström (Tony Virta, Jussi Pesonen), 1-4 Martin Karlsson (Markus Persson, Marcus Weinstock), 1-5 Thomas Rhodin (Daniel Hermansson, Pelle Prestberg).


***


Ett viktigt styrkebesked och en viktig revansch. Det måste ha varit skönt för laget att utan pardon trycka till Troja-Ljungby efter genomklappningen tidigare i veckan. Man kopplade greppet direkt och släppte det aldrig och matchen dödades definitivt när Peter Nordström satte 1-3.

***

Positivt:

1) Nordström-Jussi Pesonen-Tony Virta fortsatte att leverera med två eleganta mål där Nordström och Virta bjöd varandra på perfekta mackor. På sina två matcher tillsammans har dessa tre spelare gjort sammanlagt 15 poäng.
2) Pelle Prestberg-Patrik Carlsson-Tomas Kollar ville inte vara mycket sämre och gjorde ett ännu vackrare mål till 0-2.
3) Daniel Hermansson gjorde poäng för fjärde matchen i rad.
4) Antti Hulkkonen visade återigen upp ett stabilt backspel.
5) Oliver Ekman-Larsson var ännu en gång vass i passningsspelet och har knappt visat upp några tecken alls på att vara trött sedan han kom tillbaka från JVM.

***

Desto tyngre för Marcus Weinstock som under ett av få byten bjöd på 2-5 med en fatal felpass.

***

Tom Lawson gjorde på det stora hela en mycket bra match men släppte för andra raka matchen in ett mål efter en onödig retur, den här gången efter en ganska lös backhand. Joacim Eriksson släpper, precis som Ed Belfour på sin tid, också en hel del returer, men är då, också som Örnen, beredd att reparera det. Lawson verkar bli överrumplad när det kommer nya skott mot honom efter att han har släppt ut pucken.

***

Nog vill vi väl få se Jens Bergenström lite oftare?


***


För snart två månader sedan tippade jag på annan plats vilka sex lag som skulle hamna i årets kvalspel. Jag trodde på:

Rögle
Södertälje
Leksand
Växjö
Malmö
AIK

Strax därpå gick mer eller mindre varje lag som nämndes i positiva ordalag i det inlägget in i formsvackor och jag undrade plötsligt om jag skulle få ett enda rätt. Men det har vänt på sig igen och för tillfället känns det fullt rimligt att samtliga sex lag får kvala i vår, även om Malmö hänger löst och jag tror att det imponerande starka Södertälje har en hyfsad chans att passera det opålitliga Timrå.

Det lag som jag ställde mig mest tveksam till att ta med var Rögle. Det var ju med facit i hand inte direkt motiverat. I stället har de ju längre säsongen har gått bara blivit sämre och sämre och är rejält akterseglade i tabellen med 15 poäng upp till strecket. Det kommer naturligtvis att bli kval för ängelholmarna. Och förhoppningsvis och troligtvis får de det förbannat svårt där.

Det brukar ofta sägas om avhängda lag att de kan ha en fördel för att de "vet att de ska kvala" och "kan förbereda sig länge på kvalspel". Men när det väl kommer till kritan brukar de orden ha ungefär lika bra täckning som de som påstår att spelordningen i Kvalserien inte spelar någon roll, eftersom "man ska möta alla ändå" (om Leksand får inleda hemma mot Södertälje och sedan borta mot Rögle i år också kommer jag eventuellt att slå ner någon).

Sanningen brukar i stället lyda att om man är för dålig för att på allvar utmana i Elitserien är man förmodligen också för dålig för att på allvar utmana i Kvalserien.

Det är bara att ta Leksand. Tre gånger har elitseriespel slutat med kval. Vid samtliga tillfällen har detta varit klart med minst ett par omgångar kvar av grundserien. Om det hjälpte? Nej, inte direkt. Samtliga tillfällen åkte man ur. Och var inte ens speciellt nära att göra något annat. De två första gångerna kom man fyra. Den tredje femma.

Men vill du ha fler exempel än Leksand? Tja, vi kan väl fråga Malmö.

2005 kom de sist i högsta serien och fick tillsammans med Brynäs kvala. Aftonbladets Mats Wennerholm påstod att de allsvenska lagen skulle vara chanslösa eftersom elitserielagen var "alldeles för bra för att åka ur". Facit: Malmö var aldrig nära att klara av det medan Brynäs först efter att ha varit i djup brygga krånglade sig kvar.

2007 fick Malmö verkligen chansen att förbereda sig för kval. Man kom 25 poäng efter tabellelvan Skellefteå och hann byta ut såväl tränare som stora delar av spelartruppen. Om det hjälpte? Inte alls.

Leksand-Sundsvall 6-3 (1-1, 3-2, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Tony Virta (Peter Nordström, Jussi Pesonen), 2-1 Peter Nordström (Jussi Pesonen, Oliver Ekman-Larsson), 3-2 Tony Virta (Peter Nordström, Jussi Pesonen), 4-2 Jussi Pesonen (Peter Nordström, Oliver Ekman-Larsson), 5-3 David Åslin, 6-3 Daniel Hermansson (Pelle Prestberg, Marcus Weinstock).


***


Onödigt spännande, brukar det väl heta? Sundsvall lyckades ha 1-1 efter första perioden utan att ha skapat en enda målchans. Och i andra perioden hade debutanten Tom Lawson det tungt. Först släppte han en billig retur och följde upp den passivt vid 2-2 och sedan tappade han stolpen vid 4-3.

Det var ungefär samma historia förra gången man mötte Sundsvall hemma. Då slarvade man bort både 1-0- och 2-1-ledning efter billiga misstag. Tack och lov lyckades man dra ifrån i tredje perioden.

***

Positivt:

1) De nya spelarna fick onekligen chansen att spela in sig i laget. Det kändes som att kedjan med Jussi Pesonen, Tony Virta och Peter Nordström spelade konstant i de två första perioderna. Och det betalade sig.
2) ...för Pesonen gjorde 1+3.
3) ...och Virta fick äntligen spräcka sin poängnolla med två mål. Det första var dessutom ett kämpamål av Göran Hermansson-snitt.
4) ...och Peter Nordström fick med Troja-Ljungby-matchen inräknad poäng på Leksands samtliga mål i fem raka perioder. Sex mål, närmare bestämt. Det vore guld värt om den här kedjan kan fortsätta producera mycket. De skulle bli ett utmärkt komplement till Pelle Prestberg-Patrik Carlsson-Tomas Kollar som vi redan vet vad de kan göra tillsammans.
5) Också Antti Hulkkonen fick mycket förtroende och såg bra ut och utstrålade auktoritet. Trots hans eleganta knävolleysjälvmål till 1-1.
6) Daniel Hermansson var förmodligen den ende som kunde kallas het mot Troja. Han fortsatte på det inslagna spåret och förtjänade därför sitt 6-3-mål.
7) Kul också för David Åslin att äntligen få göra mål igen.

***

Det är trist att Eric Johansson har hamnat lite i skymundan i år och dessutom har tappat en hel del av sitt poängplockande. Han har kommit i kläm lite på samma sätt som Morten Green och Jens Bergenström gjorde förra året, men de snittade ändå över en poäng per match. Johansson gör dock mycket och viktigt jobb i det tysta, speciellt nu när det är tunt med naturliga centrar. Även om han slog en blindpass vid 2-2 i den här matchen.


***


Leksand har brutit kontraktet med Timo Leinonen. Man är nu uppe i en komplett femma med spelare som har offrats den här säsongen under mer eller mindre kontroversiella former.


Timo Leinonen

Per-Anton Lundström – Niklas Andersson

Johan Eneqvist – Mathias Johansson – Robert Petrovicky


Gällande kontrakt som har brutits med Leinonen, Lundström och Eneqvist. Ett enligt Petrovicky gällande kontrakt som har brutits med honom. Ett kontrakt som har dragits tillbaka från Johansson. Och ett brutet avtal som ingen verkar ha vetat hur det såg ut med Andersson.

I inget av de här fallen har det traditionella pratet om ”gemensamma överenskommelser” eller ”inga hard feelings” tagit överhanden. I stället har samtliga spelare utom Eneqvist varit öppna med sitt missnöje över hur de har behandlats av föreningen.

Som så ofta kan man se allt detta såväl från en positiv som en negativ synvinkel.

Man kan se det som att LIF har insett att man inte kommer dit man vill utan att våga ta de tuffa besluten. Att man inte låter sig hindras av gamla misstag. Att spelare måste prestera för att tjäna så bra som de gör i Leksand. Då det här bland annat handlar om fem spelare som har spelat i Elitserien, två i NHL och tre i landslaget är det också tydligt att Leksand inte låter sig förblindas av gamla meriter. Dessutom fanns det, bortsett från fallet Eneqvist, tydliga sportsliga anledningar till besluten.

Samtidigt ger det också bilden av en förening som kastar sig in i saker som den inte har koll på. Som inte riktigt vet vad den vill. Både Leinonen och Eneqvist hade kontrakt även över nästa säsong. Det här ger också bilden av att Leksand är en ganska hänsynslös förening och jag undrar hur det påverkar potentiella nyförvärv. Oavsett om dessa aktioner har varit fullständigt befogade eller inte, eller om man har haft juridiken på sin sida i fallen Johansson och Petrovicky, har jag svårt att tro att dessa typer av beslut lockar spelare att skriva på. Eller agenter att förhandla med föreningen.

Vi får verkligen hoppas att den här tuffa satsningen betalar sig och ger en plats i Elitserien. Annars kan det bli dyrt, både ekonomiskt och ryktesmässigt.

Och jag hoppas att även om säsongen går vägen så kommer vi inte att glömma dessa sex spelares insatser för laget. Ja, förutom möjligen Per-Anton Lundströms då.

Leksand-Troja-Ljungby 2-5 (1-2, 0-1, 1-2)

Leksands mål: 1-0 Peter Nordström (Daniel Hermansson, Oliver Ekman-Larsson), 2-5 Peter Nordström (Eric Johansson, Daniel Hermansson).


***


Det känns ju onekligen lite ironiskt så här i efterhand. Att jag efter drygt tio minuter tänkte på hur bra det såg ut. Som om Leksand hade tagit med sig farten från toppmatcherna och nu skulle köra över Troja-Ljungby.

För hur orimligt det än kan låta nu efter matchen visade Leksand till en början att det verkligen var serieledaren mot nästjumbon. Jean-Luc Grand-Pierre hade två bra chanser redan i första bytet. Tidigt power play. Tidigt mål. Och så såg det ut att fortsätta. Tills Troja gjorde 1-1.

***

Några ljusglimtar:

1) Daniel Hermansson var i mitt tycke Leksands bäste spelare. Han missade förvisso någon chans för mycket, men hade en beslutsamhet i anfallsspelet som övriga laget verkade sakna och var därför en av få spelare som överhuvudtaget skapade och fick målchanser.
2) Det var väldigt roligt att få se Victor Rask spela igen. Det blev ju inte så mycket speltid för honom (jag vet verkligen inte varför), men han hann redan under sitt första byte ordna den utvisning som ledde till 1-0.
3) Även om Oliver Ekman-Larsson drog på sig en onödig utvisning i början av tredje perioden visade han att han var taggad, både i och utanför spelet.

***

Trots att Peter Nordström gjorde båda målen hade vår rutinerade Färjestad-maffia ingen stor afton. En okoncentrerad passning av Nordström förstörde en bra anfallsmöjlighet och blev i stället till en kontring som gav 1-1. Thomas Rhodin drog på sig 2+10 i slutet av andra perioden. Tvåan gav 1-3 och tian att Leksand var tvungna att försöka forcera i inledningen av tredje perioden utan sin offensivt vassaste back. Den forceringen blev heller inte lättare av att Pelle Prestberg drog på sig en onödig utvisning som gav 1-4.

***

Det här var en för säsongen ganska otypisk insats av Leksand. Dels har man varit väldigt bra på att vända onödiga underlägen mot på papperet sämre lag. Och dels så har man varit bra på att inte tappa humöret när motståndarna har spelat fult.

Nu tappade man humöret och drog på sig onödiga utvisningar trots att Troja inte verkade spela speciellt fult och att man inte fick så många domslut emot sig. De flesta tveksamma besluten från domaren kom när matchen redan var avgjord.

***

Joacim Eriksson gjorde inga stora misstag, men bjöd heller inte på det där lilla extra som i alla fall jag är van vid. Jag fick känslan av att han var lite trött. Så Tom Lawson får gärna vara på plats så snart som möjligt, så Eriksson får vila lite.

***

Leksand vann skotten i varje period. Och förlorade målen i varje. Inte direkt något som man har behövt vänja sig vid den här säsongen.

***

Ingen kan anklaga Paul Weller-look-a-liken Tony Virta för att ha tur. Först verkade han med en andraass äntligen få en poäng vid 1-0, men det visade sig att Nordström var sist på den pucken. Och i tredje perioden sköt han i stolpen. Så han får stå kvar på 0+0 ett tag till.


***


Efter en skräpmatch som denna kan det vara skönt att grotta ner sig i lite statistik. Bland annat för att Leksand toppar i den viktigaste statistiken – serietabellen.

I och med matchen mot Troja är tre fjärdedelar av serien spelad. Nu återstår en match mot vardera lag.


Låt oss göra en tabell som är baserad på hur många poäng Leksand har tagit mot lagen. Vi kan väl kalla den De Vill Vi Möta I Kvalet-tabellen:


Borås  9
Oskarshamn  9
Örebro  9
Björklöven 7
Västerås  7
Sundsvall  7
Malmö  6
Mora  6
Växjö  6
Bofors  5
Troja-Ljungby  4
Almtuna  3
AIK  2

Slutsats? Well, det vore väl inte så dumt om AIK tappade sin nuvarande direktplats eller om Almtuna misslyckades i play off.


Några andra observationer:

1) AIK är fortfarande det enda lag som Leksand inte har tagit tre poäng mot.
2) Leksand leder serien.
3) Tre spelare i Leksand snittar minst en poäng per match: Prestberg, Hermansson och Adam Rundkvist. Jesper Ollas och Patrik Carlsson ligger strax under. Och kanske vill Jussi Pesonen ha något att säga till om här. Förra säsongen låg Jan Huokko över det snittet, i år är bäste back Rhodin med 19 på 29 matcher.
4) Leksand ligger åtta när det gäller antalet avfyrade skott. Man har en klar ledning när det gäller effektivitet då man gör mål på 11,93 % av sina skott.
5) Enbart Andreas Johansson, som väl egentligen knappt ska räknas, återfinns på topp 25 i seriens tekningsliga.
6) Leksand har gjort flest mål i serien.
7) ...och enbart Almtuna och AIK har släppt in färre.
8) Laget har högst power play-effektivitet av alla lag, men ligger bara åtta i penalty killing.
9) ...dock har man minskat antalet utvisningar och har sjunkit till en femteplats i den ligan.
10) Jocke Erikssons åtta nollor är klart bäst i serien.
11) Prestberg leder både seriens skytte- och poängliga. Han ligger fyra i assistligan.
12) Leksand har enbart lyckats ta två bonuspoäng av sju möjliga i matcher som har gått till övertid.

Sundsvall-Leksand 0-6 (0-2, 0-1, 0-3)

Leksands mål: 0-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Thomas Rhodin), 0-2 Kimmo Lotvonen (Peter Nordström, Thomas Rhodin), 0-3 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson, Jean-Luc Grand-Pierre), 0-4 Thomas Rhodin (Tomas Kollar, Pelle Prestberg), 0-5 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 0-6 Jens Bergenström (Daniel Hermansson, Kenny Källström).


***


Eftersom jag jobbade har jag inte sett en enda sekund av den här matchen, inte ens i efterhand. Och jag vet inte. Jag kanske borde sluta titta på matcherna. Målskillnaden i de tre senaste som jag har missat är nu 16-0 i Leksands favör.

***

Men ska man bygga en matchrapport enkom på målprotokollet var det här rätt match. Mycket anmärkningsvärt hände.

1) Joacim Eriksson höll nollan för andra matchen i rad och är nu ensam om klubbrekordet.
2) Jens Bergenström gjorde sitt första mål på nästan ett år.
3) Första assisten för Jean-Luc Grand-Pierre.
4) Pelle Prestberg gjorde ungefär som han brukar. Två mål och en assist alltså.
5) Skadeuppehållet gjorde gott för Thomas Rhodin. Bortsett från en halvdan och slarvig match mot Malmö har han övertygat och mot Sundsvall blev det tre poäng.
6) Patrik Carlsson knaprade sig allt närmare ett snitt på en poäng per match.
7) Däremot är Tony Virta fortfarande poänglös. Det vore nog på sin plats att det fick sig ett slut mot Troja-Ljungby på onsdag.

***

Tre skäl till att den här segern gör mig lite extra glad:

1) Det var starkt att ladda om efter urladdningen mot Mora.
2) Leksand har haft en halvdan bortastatistik under säsongen.
3) Leksand har också haft problem borta mot just Sundsvall tidigare. Och det är inte att undra på. Jag har varit i Gärdehov några gånger och det är inte direkt det roligaste som man kan uppleva och det är inte så att det lockar till hockeyfest. Det gjorde den här klara segern ännu skönare.


***


Eriksson skrev alltså klubbhistoria i matchen. Jag trodde annars att målvaktsbiten skulle vara speciell av en annan anledning. Christer Olsson hintade nämligen efter Mora-matchen att Timo Leinonen skulle få chansen för första gången efter sin skada.

Men det blev alltså en till match vid båsdörren för finnen.

Det är ju en rätt speciell sysselsättning det där med att vara reservmålvakt. Jag undrar verkligen hur arbetslivet är för de som är uttalade andraval. Och hur mycket hoppas man, innerst inne, att ettan ska slita sönder ljumsken? Ligger man långt ner i rangordningen som utespelare kan man alltid få några byten per match att försöka kämpa sig in i laget under. Det funkar inte riktigt så för målvakter.

Jag kan tänka mig att det här är en av de svåraste bitarna för sportchefer att veta hur de ska hantera. Man måste ha en bra back up. Och samtidigt kan inte mer än en åt gången spela. Och målvakten är en position där man inte riktigt kan slänga in något dåligt, det brukar onekligen märkas.

Och marknaden har också förändrats lite under 2000-talet. De äldre, uttalade reserverna är ganska få nu. Antingen spelar båda målvakterna ungefär lika mycket eller så är reserven junior eller förstaårssenior, och dessa vet att snart kan det vara de som är kungar.

Det blir också allt ovanligare att ett lag år efter år har samma ersättare. Det senaste riktiga praktexemplet var förmodligen Södertäljes Magnus Lindquist som spelade i klubben större delen av både 90- och 00-talet utan att speciellt ofta vara förstaval. Och jag undrar hur många matcher som Luleås Erik Granquist såg från båset medan antingen Robert Skoog eller Jarmo Myllys spelade. Eller hur många gånger Brynäs Lars Karlsson fick se från sidan hur Michael Sundlöv slashade motståndaranfallare i ryggen.

Leksand har relativt ofta kört (eller åtminstone försökt köra) på "två bra målvakter"-spåret. Men några rediga bänknötare har de allt samlat på sig:

Bengt Höglund
Jonas Fransson
Tomas Duba
Mike Ayers
Manne Fredriksson

Jag ser annars gärna att Leksand har ett uttalat förstaval. "Två bra målvakter" slutar oftast bara i ett Peter Hirsch/Joni Puurula-mög. Men det är klart. Ge mig Johan Hedberg/Per-Ragnar Bergkvist i 1996/97 års form och jag tar det alla dagar i veckan.

Ja, såvida inte Joacim Eriksson finns att tillgå naturligtvis.

Leksand-Mora 3-0 (1-0, 0-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg (Tomas Kollar), 2-0 Patrik Carlsson (Pelle Prestberg), 3-0 Peter Nordström (Pelle Prestberg).


***


Tre poäng mot Mora. Nollan hållen. Egentligen räcker det med att skriva så. Den här typen av matchen tömmer ens skalle.

Det här var säsongens tredje "minikvalserie" med matcher mot Malmö-AIK-Mora. Och det har gått framåt. Första gången blev det tre poäng. Andra gången fem poäng. Och den här gången sex stycken.

***

Några spelare stack ut.

1) Pelle Prestberg är ovärderlig i den här typen av matcher. Han låg bakom samtliga mål. Och under de två senaste ovannämnda minikvalen har han gjort tre mål, åtta assist och sammanlagt elva poäng på sex matcher. Skada dig inte, Pelle! Hör du det?
2) Joacim Eriksson tangerade äntligen Ed Belfours klubbrekord med sju nollor på en säsong. Och precis som för Belfour kom den sjunde nollan på hemmaplan mot Mora. Stjärnor vet att välja sina tillfällen att stila.
3) Peter Nordström har missat många chanser de två senaste matcherna och har även slarvat lite för mycket. Samtidigt har det märkts hur han har klivit fram och synts på ett helt annat sätt i de här tuffa, heta matcherna.
4) Martin Karlsson fick massvis av speltid och levde bra upp till det. Det enda jag kan klaga på är att han tar lite för många enkla avslut. Det är ju alltid bra att få pucken på mål, men han slarvade bort några bra anfallsmöjligheter genom att kasta pucken direkt på målvakten.

***

Jean-Luc Grand-Pierre bjöd på en fantastisk brytning när han avvärjde ett friläge i början av andra perioden. Han gjorde stor nytta hela matchen med alla sina kilon. Dock har han en irriterande tendens att slarva med passningar och rensningar, det känns som att han brister lite i koncentrationen när han blir för säker. Sedan var han nära att klacka in ett elegant självmål bakom Eriksson. 

***

Jag gillar verkligen Tony Virta. Han gör mycket nytta och är skicklig med pucken. Men han har även en benägenhet att dröja lite för länge med pucken i avgörande offensiva lägen. Det verkade flera gånger i matchen som att han tänkte för länge innan han skred till verket och som att han hade svårt att bestämma sig för om han skulle skjuta eller passa.


***


Att uppleva vinster mot Mora är ett viktigt fundament i alla LIF-supportrars liv.

Och om vi ändå är inne på grundläggande grejer är det väl dags att jag avverkar en annan. Det här med favoritspelare. Alla borde ha en. 


Jag har en tendens att "heja" på enskilda spelare. Spelare som gör att jag blir extra glad när de gör mål. Som jag knappt alls kan bli arg på. Som jag när som helst är redo att ta verbal strid för.

Detta har aldrig varit tydligare än med Niklas Persson. Eller Pajen, som jag och de flesta andra kallar honom åtminstone 90 % av tiden.


Han är utan tvivel min absoluta favoritspelare från hela min tid som LIF-supporter. Han är inte den bäste jag har sett i blått och vitt (det är Tomas Jonsson). Men han är fan i mig min spelare.


Och det låter väl inte så märkligt när det handlar om en spelare som de senaste åren har dominerat SM-finaler, gjort mål och vunnit medalj i VM och firat triumfer i KHL. Men det är inte riktigt det, hans framgångar, som det handlar om, även om det är viktigt.

Det här handlar mer än något annat om en spelare som har gått den långa vägen. Om en spelare som jag har följt från nära håll sedan han som 18-åring debuterade i A-laget. Som slet på med glatt humör när han under flera år hade en tillbakadragen roll i laget. Och som jag utan någon uppenbar anledning omedelbart föll för.

I spelet lade jag främst märke till honom av två anledningar. Dels kändes det som att han vann varenda jävla tekning som han tog. Och dels var han magnifik på att täcka skott i box play. Hans paradnummer var att liggandes på isen retsamt peta ut pucken ur zon, för att sedan resa sig, ta pucken och starta en kontring.

Sedan verkade han vara en rolig, rätt vanlig kille som såg ut lite som jag själv. Och som, precis som jag, oftast lät håret bli lite FÖR långt innan han klippte sig. Jag gillade även att skämtsamt påstå för mina kamrater att vi "i princip" var släkt (läs: han hade tidigare varit ihop med en kusin till mitt ex).

Han tajmade ihop sina personliga framgångar lite dåligt med det totala lagets insatser. Och han blev på sätt och vis en förgrundsfigur för det Leksand som strulade som mest. Både året när han var lagets poängkung och året då han var kapten åkte laget ur Elitserien. Men samtidigt ska man minnas att han tillsammans med Mikael Karlberg och Niklas Eriksson är ensam om att ha tagit upp Leksand i högsta serien två gånger.


Pajens bästa säsong i Leksand var förmodligen 2003/04. Då vann han både lagets interna mål- och poängliga i Elitserien och debuterade dessutom i landslaget. Men i min värld var ändå hans allra, allra största stund i klubben Kvalserien 2002.

Säsongen innan hade tvivelsutan varit hans sämsta, värsta och förmodligen jobbigaste i karriären. Han bråkade med Tommy Sandlin, fick, om han hade tur, på sin höjd spela i fjärdekedjan tillsammans med Martin Jansson och kändes under långa stunder som den offensivt sett ofarligaste spelaren i hela landet. Och Leksand åkte ur.

Säsongen som följde hade under tiden i grundserien gått hyfsat för honom, men Pajen hade på inget vis etablerat sig som någon av lagets stjärnor. Detta, i kombination med att han aldrig ansetts som någon stor målskytt eller poängplockare, var förutsättningarna när han gick in i kvalspelet.

Under första halvan av den serien smög han lite i vassen. Han gjorde lagets allra första mål i premiären mot Boden. Satte ett i omgång fyra mot Bofors. Var sjuk och missade femte matchen mot Timrå. Sedan, när serien började om, exploderade det. Mål i varje match. Tre mot Boden. Första målet mot Björklöven. Avgörande målet mot Bofors. Ett mot Timrå. Och, i synnerhet, 2-0 och 4-0 mot AIK i den helt avgörande matchen.


Så slår man igenom. Så blir man hjälte.


Det har florerat vissa rykten under vintern om att Pajen ska vara på väg tillbaka till årets säsongsavslutning. Det kan mycket väl vara nytt rekord när det kommer till orimliga transferspekulationer. Teemu Selänne var åtminstone klubblös när han ryktades hit. Nej, Pajen kommer inte att spela kvalseriehockey i år, det törs jag nog lova.

Däremot skulle det vara en av mitt livs största hockeysorger om #23 PERSSON aldrig mer skulle spela en match i Leksands tröja.

AIK-Leksand 4-1 (1-0, 1-0, 2-1)

Leksands mål: 2-1 Jesper Ollas (Daniel Hermansson, Peter Nordström).


***


Dessa eviga förbannade AIK-förluster. Leksand gjorde egentligen en ganska bra match, hade en hel del oflyt och normalt sett skulle en sådan förlust kanske inte göra mig så mycket, men det känns som att det alltid blir så mot AIK. Extremt frustrerande.

***

Det bär jag med mig:

1) Jag tyckte att Joacim Eriksson studsade tillbaka bra från den halvdana insatsen mot Malmö. Förvisso släppte han in fyra mål, men även om det hade varit bra om han kunde ha stoppat något av dem blev han ändå övergiven på samtliga. Speciellt imponerade han i AIK:s två långa 3 mot 5-lägen i första perioden.
2) Jens Bergenström tuggade på bra.
3) Oliver Ekman-Larsson var äntligen tillbaka. Han gjorde kanske inte sin karriärs bästa match, men det var härligt att få se honom igen.
4) Tony Virta såg pigg och farlig ut.
5) Stefan Lassen gjorde många bra och alerta grejer under första halvan av matchen. Samtidigt drog han på sig en straff till 2-0 och den situationen kan tillsammans med Dick Tärnströms hakning när Tomas Kollar kom fri strax innan användas som typexempel på olika mycket rutin. Båda situationerna var naturligtvis straff, men Tärnströms ingripande var just så lagom diskret att domaren släppte det, medan Lassen gjorde sitt bästa för att brotta omkull sin motståndare, något som ingen domare i världen skulle missa.

***

Straffar ja. För andra matchen på raken släppte Eriksson in en sådan. Knappast bra för hans psyke. Samtidigt var båda straffarna väldigt bra lagda med hög fart och tidigt, snärtigt och högt skott.

***

AIK:s försvarsspel var något av ett mysterium för mig. Jag tyckte att de under långa perioder var väldigt slarviga i egen zon. Misslyckades med rensningar, slog många felpass och gav Leksand flera onödiga skottlägen. Men så fort det blev box play var de stensäkra. Stod rätt hela tiden och låg som iglar på Leksands spelare. Ska Roger Melin börja lura sina spelare att man är en man mindre hela tiden?

***

Markus Karlsson har förvisso inte haft det lika katastroftungt under den här sejouren i klubben som under sina två första matcher. Ändå har han verkligen inte imponerat på mig i en enda match och jag har svårt att förstå varför Patrik Norén fick sitta på bänken i stället.

***

Nej, jag orkar inte tänka på situationen till 3-1 där Peter Nordström, Thomas Rhodin och Kimmo Lotvonen tävlade i att trilla omkull. Nordström vann strax före Lotvonen.


***


Leksand värvade ju nyss Tony Virta. Värvningen gjorde mig en aning frustrerad. Inte av de skäl som många andra verkade bli det, utan för att jag vet så lite om honom. Med tanke på att jag känner igen namnet direkt då jag hör det och att jag minns att han spelade i både Södertälje och NHL borde jag rimligen ha bildat mig en uppfattning om hur han är som spelare. Men det är bara blankt.

Det är även frustrerande att inte veta huruvida han är en center eller inte. Dt.se, Sportbladet.se och Hockeysverige kallade honom det, medan Eliteprospects och den gamla godingen Eurohockey kallade honom högerytter. Fakta i målet är i alla fall att han under sin tid i SSK spelade ytter i förstakedjan tillsammans med centern Peter Larsson och vår vän Juha Lind. Och högerytter spelade han ju även nu i debuten.

Även om han inte skulle vara tänkt som center är jag ändå förhoppningsfull när det gäller den här värvningen. Och jag är det med hjälp av en sorts omvänd logik. Ju märkligare en värvning ser ut på pappret, desto större chans är det ofta att spelkvaliteten finns där. Det finns få hägringar att luras av för en sportchef när det kommer till Virta.

Power play-back? Nej.
Center? Kanske inte.
Rightare? Nej.
Mycket poäng de senaste åren? Nej.
Ung? 37 år.

Ingen sportchef värvar en sådan typ av spelare ”bara för att”. Ingen säljer in en värvning med argumentet att ”vårt lagbygge behöver en leftskjutande 37-årig ytter!”, i stället måste en sådan värvning backas upp av en ordentlig scouting för att vara försvarbar.

Pierre-Edouard Bellemare var onekligen ung när han kom till Leksand, men i övrigt gick han in på ovanstående kriterier. Det gick rätt bra för honom.

Tomas Kucharcik var förvisso center när han värvades vintern 2005, men han var också 34 och kom från en skadedrabbad säsong där han hade gjort noll mål på 17 matcher. I Allsvenskan snittade han en poäng per match. I Kvalserien sköt han fyra mål och Leksand gick upp i Elitserien.

Kanske är det här inlägget egentligen en stilstudie i naivitet och desperat överoptimism. Kanske har Leksand faktiskt gjort en fullständigt obegriplig värvning. Men jag följer tills vidare Bob Dylans råd ”don’t criticize what you can’t understand”. Och jag kan, trots allt, inte tänka mig att Leksands ledning gör en sådan här sak helt utan eftertanke.

Leksand-Malmö 5-4 (3-3, 1-0, 1-1)

Leksands mål: 1-0 Tomas Kollar (Pelle Prestberg), 2-1 Pelle Prestberg (Eric Johansson, Thomas Rhodin), 3-1 Pelle Prestberg, 4-3 Martin Karlsson (Jens Bergenström, Marcus Weinstock), 5-4 Marcus Weinstock (Pelle Prestberg).


***


Det kan låta som en klyscha som är för lätt att använda sig av. Men snacka om att första perioden "hade allt". Sex mål, en straff, slagsmål, en Kim Staal som stod upp i utvisningsbåset och skrek åt sittplatspubliken, domare som trillade, linjedomare som trillade, två skador och ett mål under första spelminuten och en domare som fullständigt tappade matchen.

***

Några noteringar:

1) Pelle Prestberg var magiskt bra i power play. Extremt viktigt inför ett eventuellt kval att han producerar i sådana här matcher.
2) Jens Bergenström gjorde sin första poäng och han gjorde det med besked. Framspelningen till Martin Karlsson var mycket vacker.
3) Marcus Weinstock hade en tung match och inte många rätt – men avgjorde ändå tillställningen.

***

Leksands anfallsspel och i synnerhet power play var mycket bra, men försvarsspelet var stundtals bedrövligt svagt. Det var svårt att sätta fingret på vad som var problemet, men Malmö fick komma alldeles för nära målet alldeles för lätt. Det blev extra ödesdigert då Joacim Eriksson var okaraktäristiskt mänsklig. Passningsprocenten i egen zon var också under all kritik och Thomas Rhodin, Kimmo Lotvonen och Jean-Luc Grand-Pierre var alla väldigt slarviga.

***

Matchen fick en obehaglig start då Johan Hägglund blev liggande på isen efter 16 sekunder. Men oavsett vad man tyckte om Robin Alvarez tackling känns det som att han fick straff nog trots att han inte blev utvisad. Dels fick han utstå skräcken som det måste innebära att se en motståndare som man har tacklat bli liggande och dels fick han utstå klackens (och Grand-Pierres) hat. Och så hann matchen knappt sätta igång igen innan han fick halta av.

Däremot var Jesper Damgaards uppträdande i första perioden provocerande pinsamt. Att efter skräcken med Hägglund åka runt och dela ut hårda, fula och farliga ryggtacklingar vid tre-fyra tillfällen och dessutom ha mage att skälla på domaren när han till slut blir utvisad för det, ja, för en så rutinerad spelare som dessutom är assisterande kapten tycker jag att det är i det närmaste oförlåtligt. Han spelade inte så mycket mer sedan. Jag vet inte om han var skadad, men jag hoppas verkligen att han hade blivit petad.


***


Senast listade jag sparkade spelare. Endast fyra av tolv var svenskar och då lämnade ändå Robert Nilsson klubben frivilligt och platsade knappt på listan.

Och det här med att ge utländska spelare skulden är överhuvudtaget inget ovanligt. Varje gång Leksand har misslyckats i ett kval får något fenomen eller några personer agera syndabockar. Och ibland är det enskilda nationaliteter som får sina fiskar varma på ett sätt som för tankarna till baltutlämningen.

När man åkte ur våren 2004 publicerades det på supporterforum Vellinge-doftande inlägg i stil med "Aldrig mer några tjecker och slovaker!".

Många gånger dras de som faktiskt har levererat ner i smutsen av sina sämre presterande landsmän. Leksands förlorade mot Rögle i andra omgången av Kvalserien 2006. Efter matchen skrev en krönikör hos Falu-Kuriren om hur han "hellre såg att Petter Ullman får spela än en spelare som Jan Nemecek som bara åker runt och väntar på att få gå till sin nya klubb". Jag såg inte någon av de två första matcherna, men till saken hör att Curt Lundmark efter den inledande vinsten mot Skellefteå beskrev Nemecek som "ett slagskepp". Jag har svårt att se hur han då skulle kunna ha visat upp så mycket dålig motivation. Och det ska tilläggas att det dröjde en bra bit in på sommaren innan Nemecek ens hade hittat en ny klubb.

Våren 2007 talade Håkan Åman om att "den finländska satsningen" inte hade fallit så väl ut. Sedan fick Niko Mikkola, som med ett kamikazeuppoffrande spel inte tvekade att dyka in med huvudet före i närkamperna och snittade en poäng per match och kom fyra i den interna målligan, veta att man helst ville att han skulle hitta en ny klubb.

Jag undrar vilka som om (jag säger om) Leksand misslyckas i vår får bära hundhuvudet. Värmlänningarna?


I vilket fall som helst är leksingar inte alltid så olika South Parks invånare:

Björklöven-Leksand 5-4 (1-3, 1-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Johan Hägglund (Daniel Hermansson, Jesper Ollas), 1-2 Thomas Rhodin (Patrik Carlsson, Tomas Kollar), 1-3 Eric Johansson (Thomas Rhodin, Peter Nordström), 2-4 Patrik Carlsson (Thomas Rhodin).


***


Jag var ju så nöjd. Den här texten var mer eller mindre färdigskriven i huvudet. Sedan beslutade sig Leksand för att sluta spela hockey. Och Björklöven tyckte att det var dags att börja göra mål.

Men jag tar ändå mest positivt med mig från den här matchen. Efter insatserna mot Almtuna och Oskarshamn var det en lättnad att se det spel som Leksand visade upp hela första perioden och i inledningen av tredje. Det var fart och det blev mål.

Det kändes på något vis orimligt att årets Leksand faktiskt skulle kunna förlora den här typen av matcher, jag kände mig ovan vid det och det är ju på sitt sätt ett bra tecken.

***

Några positiva insatser:

1) Thomas Rhodin var äntligen tillbaka och han var det verkligen med besked. 1+2 och hans klart bästa insats för säsongen. Och även om han har varit upp och ner under hösten märktes det hur viktigt det är att ha en bra, spelförande back i numerärt överläge. Det blir inte sämre av att Oliver Ekman-Larsson också snart spelar igen. De två har saknats där bak.
2) Joacim Eriksson spelade igen trots det tragiska beskedet om hans bäste väns död och han höll stundtals kvar Leksand i matchen. Bland annat bjöd han på en smart och skicklig räddning som hade kunnat bli matchvinnande på ett Löven-friläge några minuter före kvitteringen.
3) Det kändes som att Jens Bergenström var tillbaka på allvar.

***

Några negativa:

1) Daniel Hermansson hamnade i en ond cirkel och brände öppen chans på öppen chans. Han hade naturligtvis behövt hänga dit någon. Det tyckte nog Jesper Ollas också som blev lidande då han i bra lägen inte fick några passningar från en mål- och skottsugen Hempa.
2) Peter Nordström visade att han också kan det där med att missa bra chanser.
3) Jean-Luc Grand-Pierre (bra i övrigt) drog på sig två obegripligt onödiga utvisningar som gav 3-4 och 5-4.

***

Björklöven gjorde en bra match och ställde till med en hel del problem. Men periodvis var närkampsspelet verkligen ingen skön syn. Speciellt var en tackling som sänkte Markus Karlsson både farlig och feg.


***


Största händelsen innan matchen var annars att Niklas Andersson äntligen fick lämna klubben.

Det var ett fenomen som växte sig starkt under 00-talet, det där med spelare som får gå under pågående säsong. Leksand ville naturligtvis inte hamna på efterkälken.

Greg Parks
Magnus Eriksson
Mike Stapleton
Robert Nilsson
Mikko Rautee
Mike Kennedy
Patrik Hucko
Yan Golubovsky
Magnus Österby
Niko Mikkola
Ric Jackman
Johan Eneqvist

Där är de, från början någorlunda ordinarie, namn som jag på rak arm kommer på.

Mikael Lundström hade under sin tid i klubben dessutom en förkärlek för att mellan säsongerna bryta gällande kontrakt. Det mer eller mindre första han gjorde i föreningen var att skicka Jimmie Eriksson dit pepparn, eller i alla fall Pavel Skrbek, växer. En anledning så god som någon att gilla Lundström.

Ordningen var, minst sagt, en annan på Olle Östs tid. Där visste man under många år två saker: 1) Att Leksand, som första elitserielag, skulle ha spikat truppen i början av maj. 2) Att han skulle slå sig för bröstet över att Leksand enbart hade svenska spelare. Man kan i korthet roas över tanken på hur det skulle gå för ett svenskt lag som byggde efter dessa premisser i dagens elitseriehockey. Nog för att fotbollslaget Athletic Bilbao, som enbart har baskiska spelare i laget, aldrig har åkt ur spanska högstaligan, men något säger mig att ett liknande experiment knappast skulle falla vidare väl ut här.

Sedan är ju en stor del av sportchefernas jobb att hitta på nya synonymer att använda i stället för "sparken". Helst ska ju orden "gemensam överenskommelse" användas i pressmeddelandet.

Mycket kan man säga om Anders "Masken" Carlsson, men han var på många sätt ett föredöme på det här området. Han klarade inte av att skräda orden knappt ens om han försökte. När Rautee fick gå pratade "Masken" först om finnens skadeproblem och det hade räckt mer än väl som motivering. Ändå kunde han inte låta bli att avsluta med följande klassiska ord: "Sedan var han ju inte speciellt bra."