tug

Hjärtligt välkommen!


Vad trevligt att du har hittat hit till denna lilla blogg som jag har beslutat mig för att smyga igång.

Till skillnad från min vanliga blogg som jag bedriver här kommer denna att ha ett tydligt tema. Här kommer det att bli Leksands IF för hela slanten.


Leksand är landets mest folkkära lag. Det brukar sägas att folk lockas att heja på Leksand för deras tradition som "Lirarnas lag", som landsbygdens representant och för deras anrika historia. Jag kan omedelbart erkänna att min kärlek till laget i grund och botten inte har någonting alls med detta att göra. Jag har aldrig valt att heja på Leksand. Jag är helt enkelt uppväxt där och alla alternativ har varit orimliga. På ett sätt kan man säga att jag aldrig har BÖRJAT att hålla på laget och kanske är det därför som det också känns omöjligt att sluta.

Min bevakning av Leksand utvecklades stegvis under 90-talet. Jag har många minnen från tiden i dåtidens allsvenska 1990/91 och den allsvenska finalen mot Västra Frölunda (som de då hette) som vanns med 3-1 i matcher. Under påföljande säsongen, 1991/92, började jag hålla koll på laget, match för match, via Radiosporten och Falu-Kuriren. Det var också vårvintern 1992 som jag som sexåring såg min första match på plats i Leksands Isstadion. En jämn tillställning mot Rögle slutade med 3-4-förlust efter att målvakten Jonas Levén simmat på isen vid det sista målet. Det var även denna säsong som mina föräldrar för första gången gav mig ett samlaralbum för Elitserien och jag lärde mig snart samtliga spelare i hela serien utantill, en kunskap som jag oroande nog har burit med mig sedan dess.

Hösten 1993 såg jag min andra match på plats när Leksand slog Brynäs med 2-1 efter mål av Peter Ciavaglia och Niklas Eriksson.

Säsongen 1996/97 började jag mer regelbundet att gå på matcherna och hösten 1998 fick jag säsongskort och såg efter det i princip samtliga hemmamatcher fram tills att jag flyttade hemifrån hösten 2004.


Denna säsong blir hur den än slutar en historisk vändpunkt för föreningen. En lyckad säsong innebär att man blir ett elitserielag igen. En misslyckad säsong innebär en fortsättning i Allsvenskan och, enligt många rapporter, att ekonomin efter flera år av vidlyftigt satsande blir så dålig, att de sportsliga ambitonsnivåerna måste sänkas till en nivå som innebär att man är fast utanför högsta serien för lång tid framöver.


Och här kommer detta nätta projekt in i bilden. Jag kommer att skriva dessa texter som en hjälp att minnas denna för framtiden så avgörande säsong. Som planen ser ut nu kommer jag att skriva ett inlägg efter varje match, varken mer eller mindre. Det skulle innebära att det förhoppningsvis blir sammanlagt 48 inlägg, vilket är så många matcher som återstår om Leksand tar en direktplats till Kvalserien.

I övrigt återstår det att se hur denna sysselsättning kommer att utveckla sig. Det är med bloggande som med livet i stort, det blir som det blir. Men det här kommer inte bli någon nyhetstörstande blogg à den förträfflige Mrmadhawk. Jag inser att jag heller inte kommer att kunna konkurrera med den alldeles fantastiske Jämtleksing, men kommer nog att ligga betydligt närmare denne gällande genre.

Jag hoppas att i mina inlägg kunna bjuda på en blandning av kommentarer om den aktuella matchen och tillbakablickar av mina snart 20 år som supporter. Det kommer på vägen att bli en hel del nostalgiskt namndroppande och bli inte förvånade om Greg Brown eller Niklas Persson omnämns i varje inlägg.


Jag ser nog den här bloggen först och främst som något som jag gör för min egen skull, för att ha något att läsa och hjälpa mig att minnas om ett par år. Egentligen vet jag inte om jag kan rekommendera någon att följa det hela, men då jag till vardags är något så bekräftelsetörstande som en journalist är jag inte bekväm med tanken på att skriva något utan att det finns en möjlighet att någon annan kommer att läsa det.

Jag hoppas att du kommer att gilla detta och att du kommer att följa med ända fram till målsnöret i april någon gång.



Oskar Klingborn
Söderhamn
2009-11-03