Tommy Lee tutar
Hello Brooke Shields!
Fullständigt utan något som helst allmänintresse or any conceivable reason publicerar jag här och nu ett reportage som jag skrivit om Leksands IF:
En hel bygd kräver framgång
Att i Leksand påstå att ishockey är ”en lek” är ungefär som att i USA påstå att den amerikanska flaggan är ”en tygbit”. Men ishockeylagets säsong har inte riktigt gått som det var tänkt.
Ejendals Arena, Leksand, 22 oktober 2005: Leksands IF ligger sist i ishockeyns elitserie. På elva försök har de inte lyckats vinna en enda match. Hemmamatch mot Modo väntar i den nybyggda arenan. En vändning måste ske snarast för att laget från Siljans södra strand i Dalarna ska ha en realistisk chans att undvika att återigen behöva kvala för att få fortsätta spela i elitserien.
En knapp månad tidigare är det däremot annat ljud i skällan. Med bara ett par dagar kvar till seriepremiären så pekar allting uppåt för Leksand. Några månader tidigare har man lyckats ta klivet upp från allsvenskan, systemets näst högsta serie, till elitserien. Man har under försäsongen spelat elva matcher, och vunnit åtta av dessa. Aftonbladet rankar vid denna tidpunkt Leksand som landets formstarkaste lag. Leksands lagkapten Niklas Persson säger i samma tidning att ”jag känner mig lugn – vi åker inte ur igen”. Att förra säsongens bäste målvakt, bäste back och bäste forward flyttat till Nordamerika och NHL, liksom att man under de senaste fyra åren blivit degraderade från elitserien två gånger, tycks bortglömt. Inte heller att man har två tämligen oerfarna målvakter eller att man har många nya spelare, speciellt utländska, som behöver tid för att acklimatisera sig och spela in sig i laget verkar vara något problem. Istället talas det om ett storsatsande Leksand med en ny, hypermodern arena. De flesta i ishockeykretsar verkar överens om att Leksand går en ljus säsong till mötes.
Verkligheten blir alltså en annan. Leksand inleder säsongen med fem raka förluster. Lagets båda målvakter ger ett darrigt intryck. Backarnas försvarsarbete tycks närmast obefintligt. Lagets forwards har mycket stora problem att överhuvudtaget göra mål. När man så, i säsongens sjätte match, lyckas spela oavgjort, 2-2, mot det tippade topplaget Färjestad så talas om det kan bli ett välkommet trendbrott. Istället följer Leksand upp sin första poäng med att återigen förlora fem raka matcher. Efter att man inte lyckats att ens göra mål i matchen mot ärkerivalen, och tidigare ”lillebror”, Mora får klubbens styrelse nog och lagets tränare Per-Arne Alexandersson avskedas. Vid det här laget är Leksand utskrattat av hela ishockey-Sverige. Det talas om misslyckade spelarvärvningar som antingen är skadade eller som helt enkelt är för dåliga. Leksand påstås från flera ha ”satsat på en ny arena, istället för ett bra lag”. Mattias Ek, elitseriekrönikör på Expressen, skriver att ”Martin Timell, från tv-programmet ‘Äntligen hemma’, skulle ha kunnat mysa ihop ett mindre misslyckat lag”. Det är här vi nu befinner oss vid Modo-matchen.
Att för första gången kliva in i Ejendals Arena är något av en chock, i synnerhet om man besökt Leksands förra ishockeyhall. Den senare gav, milt sagt, ett utslitet intryck. Utnötta träbänkar, ett tak som vid ett första ögonkast gav intrycket av att huvudsakligen vara gjort av skumgummi och så en matchklocka som aldrig tycktes fungera riktigt som den skulle. I den nya arenan möts åskådarna av glänsande entréhall med ett flertal restauranger med flera olika sorters mat. Läktarna har restaurerats. Den tidigare matchklockan är utbytt mot en stor jumbotron, en sorts storbilds-tv som hänger i taket, där man kan se matchsituationerna i repris.
Ejendals Arena stod färdigbyggd hösten 2005, lagom till säsongsstarten. Ett mångmiljonprojekt med betydelse för hela bygden. Arenan har plats 7 600 åskådare vilket är hälften av kommunens totala folkmängd och faktiskt mer än vad det bor i hela centrala Leksand. Att ett såhär pass stort ishockeylag får en stor betydelse i ett så pass litet samhälle är föga överraskande. Till synes alla i Leksand har en åsikt om ishockeylaget. I de flesta fall handlar det om att invånarna stöttar laget, men om man, likt undertecknad, är uppvuxen i Leksand så har man ett flertal gånger också fått höra saker i stil med ”de borde satsa de där pengarna på en ungdomsgård eller på vården istället” varje gång kommunen på ett eller annat sätt stöttat ishockeylaget. Människorna i och kring laget har många gånger talat om att Leksand är en mycket speciell ort att bo i som ishockeyspelare. Till synes alla känner igen en och har krav på en. Många ser det som positivt, men vid ett flertal tillfällen har det hotande trycket gjort att spelare valt andra klubbar än Leksand. Att handla mjölk dagen efter en förlust är inte alltid det lättaste, är ett vanligt uttalande från spelare som trots allt väljer Leksand. I ett litet samhälle, med, minst sagt, begränsat antal kändisar, så håller folk stenkoll på vad som händer både på och utanför isen.
Ny hall eller inte, på hejarklackens ståplatsläktare är stämningen sig lik. Samma klackledare som tidigare, samma trängsel, samma optimism före matchstart, samma uppmanande ”SKJUUT!” vid varje målchans, samma burop mot domaren varje gång en leksandsspelare faller utan en efterföljande utvisning och samma vilda glädje varje gång Leksand till slut lyckas göra mål. Mot Modo spelar Leksand bättre än man gjort på hela säsongen tidigare. Man sätter motståndarlaget under stor press och när första perioden tar slut leder Leksand med 1-0 efter att ur-leksingen Jesper Ollas lyckats trycka in pucken i mål. På läktaren spirar hoppet om att den första segern för säsongen äntligen ska komma. Leksand fortsätter att spela bra genom hela matchen och har i tredje perioden ledningen med 2-1 när slutminuterna närmar sig. På läktarna tycks de tidigare förlusterna bortglömda. Leksandsklacken sjunger ”leksing tills jag dör!” om och om igen. Men så, med bara fem minuter kvar av matchen, gör Modo 2-2. Stämningen avtar och på läktaren hörs ord som ”jaha, samma visa igen” och ”det borde man väl fan ha förstått”. Den, i idrottssammanhang, bekanta lukten av öl har spridit sig successivt under hela matchen och detta märks också på publikens humör. Leksingarna på isen har dock inte slutat spela och med tre minuter kvar av matchen lyfter Leksands tjeckiske back Ladislav Benysek in pucken i Modos mål. 3-2 och Leksand vinner. Hejaklacksledaren Emil Nilsén har vid det här laget slitit av sig sin tröja och står med rödsvettigt ansikte och kramar alla han kan komma åt. Hela arenan, bortsett från en liten klick Modo-supportrar, står upp och applåderar. Leksand har vunnit en elitseriematch för första gången på ett och ett halvt år. Alla tycks tänka ”nu har det väl äntligen vänt!?”.
En och en halv vecka senare har Leksand spelat ytterligare fyra matcher. Trots bra spel har man på dessa matcher enbart lyckats ta två poäng. Leksand ligger elva poäng efter närmsta lag i serien. En vinst mot Modo räckte tydligen inte för att besegra ångesten.
Fullständigt utan något som helst allmänintresse or any conceivable reason publicerar jag här och nu ett reportage som jag skrivit om Leksands IF:
En hel bygd kräver framgång
Att i Leksand påstå att ishockey är ”en lek” är ungefär som att i USA påstå att den amerikanska flaggan är ”en tygbit”. Men ishockeylagets säsong har inte riktigt gått som det var tänkt.
Ejendals Arena, Leksand, 22 oktober 2005: Leksands IF ligger sist i ishockeyns elitserie. På elva försök har de inte lyckats vinna en enda match. Hemmamatch mot Modo väntar i den nybyggda arenan. En vändning måste ske snarast för att laget från Siljans södra strand i Dalarna ska ha en realistisk chans att undvika att återigen behöva kvala för att få fortsätta spela i elitserien.
En knapp månad tidigare är det däremot annat ljud i skällan. Med bara ett par dagar kvar till seriepremiären så pekar allting uppåt för Leksand. Några månader tidigare har man lyckats ta klivet upp från allsvenskan, systemets näst högsta serie, till elitserien. Man har under försäsongen spelat elva matcher, och vunnit åtta av dessa. Aftonbladet rankar vid denna tidpunkt Leksand som landets formstarkaste lag. Leksands lagkapten Niklas Persson säger i samma tidning att ”jag känner mig lugn – vi åker inte ur igen”. Att förra säsongens bäste målvakt, bäste back och bäste forward flyttat till Nordamerika och NHL, liksom att man under de senaste fyra åren blivit degraderade från elitserien två gånger, tycks bortglömt. Inte heller att man har två tämligen oerfarna målvakter eller att man har många nya spelare, speciellt utländska, som behöver tid för att acklimatisera sig och spela in sig i laget verkar vara något problem. Istället talas det om ett storsatsande Leksand med en ny, hypermodern arena. De flesta i ishockeykretsar verkar överens om att Leksand går en ljus säsong till mötes.
Verkligheten blir alltså en annan. Leksand inleder säsongen med fem raka förluster. Lagets båda målvakter ger ett darrigt intryck. Backarnas försvarsarbete tycks närmast obefintligt. Lagets forwards har mycket stora problem att överhuvudtaget göra mål. När man så, i säsongens sjätte match, lyckas spela oavgjort, 2-2, mot det tippade topplaget Färjestad så talas om det kan bli ett välkommet trendbrott. Istället följer Leksand upp sin första poäng med att återigen förlora fem raka matcher. Efter att man inte lyckats att ens göra mål i matchen mot ärkerivalen, och tidigare ”lillebror”, Mora får klubbens styrelse nog och lagets tränare Per-Arne Alexandersson avskedas. Vid det här laget är Leksand utskrattat av hela ishockey-Sverige. Det talas om misslyckade spelarvärvningar som antingen är skadade eller som helt enkelt är för dåliga. Leksand påstås från flera ha ”satsat på en ny arena, istället för ett bra lag”. Mattias Ek, elitseriekrönikör på Expressen, skriver att ”Martin Timell, från tv-programmet ‘Äntligen hemma’, skulle ha kunnat mysa ihop ett mindre misslyckat lag”. Det är här vi nu befinner oss vid Modo-matchen.
Att för första gången kliva in i Ejendals Arena är något av en chock, i synnerhet om man besökt Leksands förra ishockeyhall. Den senare gav, milt sagt, ett utslitet intryck. Utnötta träbänkar, ett tak som vid ett första ögonkast gav intrycket av att huvudsakligen vara gjort av skumgummi och så en matchklocka som aldrig tycktes fungera riktigt som den skulle. I den nya arenan möts åskådarna av glänsande entréhall med ett flertal restauranger med flera olika sorters mat. Läktarna har restaurerats. Den tidigare matchklockan är utbytt mot en stor jumbotron, en sorts storbilds-tv som hänger i taket, där man kan se matchsituationerna i repris.
Ejendals Arena stod färdigbyggd hösten 2005, lagom till säsongsstarten. Ett mångmiljonprojekt med betydelse för hela bygden. Arenan har plats 7 600 åskådare vilket är hälften av kommunens totala folkmängd och faktiskt mer än vad det bor i hela centrala Leksand. Att ett såhär pass stort ishockeylag får en stor betydelse i ett så pass litet samhälle är föga överraskande. Till synes alla i Leksand har en åsikt om ishockeylaget. I de flesta fall handlar det om att invånarna stöttar laget, men om man, likt undertecknad, är uppvuxen i Leksand så har man ett flertal gånger också fått höra saker i stil med ”de borde satsa de där pengarna på en ungdomsgård eller på vården istället” varje gång kommunen på ett eller annat sätt stöttat ishockeylaget. Människorna i och kring laget har många gånger talat om att Leksand är en mycket speciell ort att bo i som ishockeyspelare. Till synes alla känner igen en och har krav på en. Många ser det som positivt, men vid ett flertal tillfällen har det hotande trycket gjort att spelare valt andra klubbar än Leksand. Att handla mjölk dagen efter en förlust är inte alltid det lättaste, är ett vanligt uttalande från spelare som trots allt väljer Leksand. I ett litet samhälle, med, minst sagt, begränsat antal kändisar, så håller folk stenkoll på vad som händer både på och utanför isen.
Ny hall eller inte, på hejarklackens ståplatsläktare är stämningen sig lik. Samma klackledare som tidigare, samma trängsel, samma optimism före matchstart, samma uppmanande ”SKJUUT!” vid varje målchans, samma burop mot domaren varje gång en leksandsspelare faller utan en efterföljande utvisning och samma vilda glädje varje gång Leksand till slut lyckas göra mål. Mot Modo spelar Leksand bättre än man gjort på hela säsongen tidigare. Man sätter motståndarlaget under stor press och när första perioden tar slut leder Leksand med 1-0 efter att ur-leksingen Jesper Ollas lyckats trycka in pucken i mål. På läktaren spirar hoppet om att den första segern för säsongen äntligen ska komma. Leksand fortsätter att spela bra genom hela matchen och har i tredje perioden ledningen med 2-1 när slutminuterna närmar sig. På läktarna tycks de tidigare förlusterna bortglömda. Leksandsklacken sjunger ”leksing tills jag dör!” om och om igen. Men så, med bara fem minuter kvar av matchen, gör Modo 2-2. Stämningen avtar och på läktaren hörs ord som ”jaha, samma visa igen” och ”det borde man väl fan ha förstått”. Den, i idrottssammanhang, bekanta lukten av öl har spridit sig successivt under hela matchen och detta märks också på publikens humör. Leksingarna på isen har dock inte slutat spela och med tre minuter kvar av matchen lyfter Leksands tjeckiske back Ladislav Benysek in pucken i Modos mål. 3-2 och Leksand vinner. Hejaklacksledaren Emil Nilsén har vid det här laget slitit av sig sin tröja och står med rödsvettigt ansikte och kramar alla han kan komma åt. Hela arenan, bortsett från en liten klick Modo-supportrar, står upp och applåderar. Leksand har vunnit en elitseriematch för första gången på ett och ett halvt år. Alla tycks tänka ”nu har det väl äntligen vänt!?”.
En och en halv vecka senare har Leksand spelat ytterligare fyra matcher. Trots bra spel har man på dessa matcher enbart lyckats ta två poäng. Leksand ligger elva poäng efter närmsta lag i serien. En vinst mot Modo räckte tydligen inte för att besegra ångesten.
Oskar Klingborn 2005-11-01
PUSS!
/Stefan Kuntz
Kommentarer
Trackback
