Well, that's the way it goes
Lasse: Du sjunger 'någon dag är jag din jakttrofé som du övergav, någon dag kanske jag kör över dig här utanför'...
Håkan: Ja du, Lasse... Beware!
I conceived this whole project two years ago
Rackarns. Nu har det hänt igen. Jag har blivit berövad på en kreativ idé. Det händer oftare än man kanske kan tro. Några exempel:
1) Jag ville länge göra en film där ett skämt bygger på att karaktären är så fasligt lik skådespelaren som gestaltar rollen. Detta var en originell tanke till att Ocean's Twelve kom. Där spelar Julia Roberts en bandit som utnyttjar det faktum att hon "är så lik filmstjärnan Julia Roberts".
2) Jag smidde planer på att skriva en roman där huvudkaraktären heter som jag trots att det mesta av historien är fiktivt. Men sedan hann de fula fiskarna Daniel Sjölin och Jonas Hassen Khemiri före.
3) Och så nu senast. En av mina äldsta idéer har varit att skriva en bok om olika aspekter av fotboll som jag gillar. Några texter som handlar om favoritspelare, några om min egen karriär, lite om publikerfarenheter, om favoritmatcher och så vidare. I slutänden skulle det ge en sorts helhetsbild av sporten jag älskar. Jag insåg att innan jag kunde ge ut boken skulle jag vara tvungen att vara "ett namn" för att någon skulle vara intresserad av att läsa den. Det behöver jag emellertid inte fundera på något mer. Mats Olsson har nu nämligen gett ut en sådan bok. Frick! Även du, min Mats-Brutus. Jag som trodde att vi var vänner.
Men i uppriktighetens namn har jag inga som helst problem att förlåta honom. Bland annat för att han skriver om Eric Cantona i boken. The Motherfucking Cantona, en av mitt livs största hjältar. The man with more charisma than the law allows. När jag var i min mest idoldyrkarkompatibla ålder, på mellanstadiet, och hejade på Manchester United som allra mest dök han upp. En fransman med en hållning som fick en tupp att se skamsen ut, med bastanta ögonbryn, med ett temperament som gjorde att han inte tvekade att kasta bollen på domaren om han var missnöjd, alltid med kaptensbindeln på fel arm och kragen uppfälld. Han spelade in reklamfilmer för Nike där han, bokstavligt talat, besegrade ondskan. Och han var alltid något så inibänken bra och gjorde, som det kändes, alltid mål.
Jag har haft många förebilder och idoler i mitt liv men väldigt få har fått mig att rent fysiskt härma dem. Med Cantona var det annat. Jag spelade alltid fotboll med kragen uppfälld, bar alltid min lagkaptensbindel på höger arm och hade det inte varit för att jag redan som det var brukade ha kort, kort hår på den tiden så hade jag förmodligen rakat huvudet när han gjorde det, mitt under den värsta hypen.
Men det är inte enda skälet till att jag förlåter Mats Olsson. Ska jag vara ärlig får han göra vad han vill, han har alltid min välsignelse. Det finns förvisso onekligen en hel del att ifrågasätta när det gäller hans fotbollsanalytiska kunskaper, däremot kan ingen någonsin ifrågasätta hans enorma briljans.
Jag kommer alltid ha en speciell relation till Mats Olsson. Det är nämligen hans förtjänst, eller fel om man så vill, att jag är den jag är, att jag gör det jag gör och i slutänden att den här bloggen finns. Det var nämligen när jag på allvar började läsa Mats Olsson under högstadiet som jag insåg vad jag ville göra. Skriva, skriva, skriva. Och titta på fotboll. Det var det första yrket som jag verkligen, på allvar, kunde se framför mig att göra för resten av mitt liv. Det var i en tid när jag ganska nyligen, tack vare omvärldens reaktioner, insett att jag kanske hade en talang för det där med skrivande. Att det där som kändes så enkelt och självklart kanske inte var så enkelt och självklart för alla andra. Jag befann mig i den sprudlande, inspirerande och kreativt blomstrande fas som den fantastiska Fridah (som det så välförtjänt går så bra för nu, passa på och läs henne innan hon blir alltför världsberömd och börjar ta betalt för sina blogganteckningar!) verkar befinna sig i just nu. Och det var Mats Olsson (tillsammans med Tintin naturligtvis!) som tornade upp sig som en idol och en förebild, som fick mig att förstå vad som var mitt drömyrke.
Och naturligtvis skriver jag allt detta enbart som en terapi för att låta bli att tänka på morgondagens monstermatch mot norra Siljans eget Gomorra, då jävlar smäller det. Jag är så nervös att jag snart kommer äta upp mitt eget ansikte. Nu ordnar du till det här, Elias!
PUSS!
/Hans-Peter Briegel
Fotnoter about hard facts
Berövad på kreativia idéer - Min vän Cosmo Kramer brukar också ha problem att få sina idéer förverkligade. Han granne har en teori om varför: "No resources, no skill, no talent, no ability, no brains?"
Fotboll - "What I have in my room right now is what in football terms is known as a slam dunk", som John Dorian brukar säga om sina dejter.
Helhet - Hommage à Norr Lindbergs egen Bangs McCoy.
Cantona besegrar ondskan - Det ser ut så här:
Höger arm - Jag bär för övrigt fortfarande min klocka på högerarmen, vilket bland annat är en Cantona-hommage.
Gomorra - Hommage à Sodom.
Elias - Ornäs Ray Bourque.
For those who never learned the words Jesus said
Hej igen!
Alla som vet nagot om matlagning och hygien vet att det dar med att frysa ner och tina upp samma sak flera ganger inte ar nagon bra idé. En som dock har blivit too bigheaded och arrogant for att minnas det ar den dar karaktaren som brukar kallas Gud. Darfor har Uppsala de senaste veckorna ett par ganger per dag pendlat mellan minus 5 och plus 10. Och det som galler mat galler aven grasmattor, darfor blir Uppsala en veritabel leraker varje gang det ar plusgrader. Sa, Gud, reglerna du bestamt galler alltsa aven for dig.
Nu har jag fatt nog. Sa darfor; Gud, gor vi sahar: Jag har akt till Frankrike over pask. Under tiden far du tanka over vad du har gjort. Forhoppningsvis innebar faktumet att det ar pask att du blir odmjuk nar du tanker pa vad din son stod ut med. Och sa nar jag kommer ska det vara sommar. Okej?
PUSS!
/Paskar
Fotnoter about hard facts
Too bigheaded - Hommage à Dulee Johnson.
Gud - That guy from Star Wars.
Frankrike - Man har markliga tangetbord har, som ni kanske marker.
Pask - I gar larde jag mig att en pasktradition i Slovakien ar att killar haller vatten pa tjejer (!), slar tjejer med pinnar (!!) och sedan far godis och pengar (!!!). Jag tror att vi i Sverige har mycket att lara av Slovakien.
Slovakien - Hommage à Jergus Baca.
On the road again
Fråga: Hur mycket plats kan en kudde ta i en väska?
Svar: Den kan ta jättemycket plats.
I feel like I'm on this emotional... ride of some kind
Något säger mig att jag varit borta en lång, lång tid.
Det kan lätt bli så när universitet envisas med att utbilda en. Och när Håkan Hellström släpper ny singel. Och när Kvalserien snart börjar. Vi får hoppas att jag inte kommer må som här. Eller här.
Men i morgon får jag ledigt i nästan tre veckor. Och på torsdag åker jag till Paris. Därifrån ska jag göra mitt bästa för att blogga. Om inte annat kanske jag kan övertala något av mina syskon till gästspel.
Så länge kan ni njuta av detta omedelbart legendariska mästerverk, som jag ägnat den senaste månaden att skratta åt:
PUSS!
/Johnny Ola
Fotnoter about hard facts
Borta en lång, lång tid - Hommage à 031-bältets Sergei Petrov.
Paris - Hommage à Frankrike.
Lisa, if it bothers you that much I'll destroy something Bart loves
Hej igen!
Ibland anklagas jag för att vara ironisk för ofta och för att vara dålig på att vara allvarlig. Det kan eventuellt ligga något i det. Men tro mig, det har varit betydligt värre. Den Ironiska Generationens makt över Sverige dog ut i slutet av 90-talet. Det var det emellertid ingen som berättade för min gymnasieklass. Som exempel var några av sångerna vi sjöng på vårat studentflak "Släpp hästarna fria", "En del av mitt hjärta" (med emfas på raderna "hon bubblade av frågor, jag svarade" och "jag har vaknat mitt i natten av tyyyystnaden") och Robert Brobergs "Ingela".
När vi gick i tvåan fick vi uppgiften att hålla introducerande tal. Om jag inte missminner mig höll min parallellslalompolare Christoffer ett tal om Aaron Carter som han rippat direkt från en fan site, medan min skäggige kamrat Johan berättade en upphottad version av filmjölkens historia. Själv höll jag det här talet (för informations skull kan jag påpeka att jag gick sam-sam på gymnasiet, men det kanske framgår av talets innehåll):
"Direkt efter att andra världskriget tagit slut och det stod klart att de allierade hade vunnit sade Winston Churchill: 'Visst är jag glad, jätteglad! Men man måste stå med båda fötterna på jorden och man får inte sväva iväg på några glädjemoln. Därför, för att inte bli för glad, brukar jag tänka mycket på sam-ekonomerna nuförtiden, då blir jag genast arg igen.'
Ja, dessa stackars sam-ekonomer har minsann ALDRIG haft det lätt. Nuförtiden gör många misstaget att bara se Sam-ekonomi som en gymnasieinriktning, men sam-ekonomerna är egentligen ett folkslag som vilket annat som helst. Det var faktiskt först i samband med Tjernobyl-olyckan 1986 som sam-ekonomerna satsade på att få ihop en etniskt ren sam-ekonomisk utbildning på gymnasienivå.
Då kunskapen om sam-ekonomerna sjunkit dramatiskt på senare år så ska jag berätta mer om vilka de egentligen är.
Sam-ekonomerna är en folkgrupp som härstammar från bergstrakterna i norra Algeriet, där de första sam-ekonomerna växte upp under mitten av 1800-talet. De levde då, precis som nu, efter budorden i den sam-ekonomiska bibeln, kallad "Företagsekonomi A". Boken kryllar utav litterära blunders, häpnadsväckande klaffel och logiska luckor. Boken förespråkar en livsstil dominerad av klumpighet, arrogans, förlorarinstinkt och en ganska klar brist på intelligens. Du kan också lätt märka om någon är sam-ekonom då dom oftast luktar ganska illa.
Sam-ekonomerna invandrade till Europa i början utav 1900-talet och nådde Sverige i mitten av 1920-talet. De fick snabbt ett dåligt rykte både ute i Europa och här i Sverige. Bland annat var det en sam-ekonom som försökte lösa Tysklands ekonomiska kris under mellankrigstiden med att trycka jättemycket pengar och det var en annan sam-ekonom som var först med att försöka slicka på en frostig stupränna. Efter dessa fiaskon försökte sam-ekonomerna hitta sin identitet och testade på många olika branscher att slå sig in i. Den nuvarande gymnasiesatsningen är den mest lyckade, men så sent som förra året slog de till igen. Alla ni som undrade varför det låg små morotsbitar i alla matbyttor i matsalen förra året vet nu varför, det var sam-ekonomerna som la dit dem. De har också ansvaret för de långa matsalsköerna som uppstår ibland.
Några kända sam-ekonomer är Percy Nilegård, Jonas Sahlberg, Richard Nixon, Homer J Simpson, Matthias Blomberg och Tomten. Tomten ska dock inte klandras för mycket för detta då han tidigt hoppade av sam-ekonomandet och satsade på en egen verksamhet som jultomte, en karriär som han lyckats mycket bra med."
PUSS!
/René Renno
Fotnoter about hard facts
Släpp hästarna fria - "Jag var indian och han, han var hästarna som sprang. Spring, spring, spring, spring, släpp hästarna fria... åhååhåhåååh!"
Robert Broberg - Hommage à Lattjobolaget Pling o Plong.
Aaron Carter - Lillebror till USA:s 39:e president Jimmy Carter.
Christoffer - Vid första anblicken är det lätt att man misstar Christoffer för en helt vanlig jeanskille, men det är också en del av hans charm. Fast under ytan är han, ja vad ska man säga? Mjuktuff kanske? Ja, mjuktuff är nog rätt ord. Och jag hade helt enkelt inte förstått innebörden av ordet förrän jag träffade Christoffer. Han är alltid lös och ledig, men utan att någonsin bli mesig. Christoffer är född till ledare. Det är flera av killarna här som tror att Christoffer en dag kommer att öppna en alldeles egen brandstation. Sån är han. Mjuktuff. Christoffer. Redan tidigt på morgonen är Christoffer uppe, långt före alla andra, och oljar in kroppen med omsorg. Sen är han i gymet och lyfter skrot. Och Christoffer tar alltid balettlektionerna på större allvar än nån av oss. Ofta hinner han dessutom baka en sockerkaka som ligger framme i fikarummet till dess killarna hunnit ner på morgonen.
Johan - Det tog mig månader att komma över Johan. När han först dök upp här på brandstationen var han nervig och nyckfull. Men det var ingen som tyckte det var speciellt konstigt, jag menar, unga killar som kommer hit brukar vara lite osäkra i början. Så jag tog på mig att hjälpa Johan in på rätt väg. Efter ett tag började han uppskatta mina ansträngningar och visade mig en skör och naken öppenhet som jag inte mött hos någon annan kille. Vi blev bästa vänner. I flera månader var vi oskiljbara. Men sen hände det oundvikliga. Johan växte upp och mognade. Han gjorde det i så snabb takt att han i ett nafs blev killarnas favorit på brandstationen. Så nu kan jag bara luta mig tillbaka och njuta av den klippa till kille som Johan vuxit upp till. Men vetskapen om att jag hade ett finger med i slipandet av denna diamant kan ingen ta ifrån mig.
Brandstationen - Hommage à det här.
Winston Churchill - Döpt efter Churchill Square i Brighton.
Matthias Blomberg - Det finns ett ord för såna som han, och det är ondska.
And I know no one can sing the blues like Andres Lokko-McTell
Notera för övrigt gärna rocken.
