Jag har varit i alla städer
Hej igen!
Det är ju inte så långt kvar nu. Sex dagar, närmare bestämt. Sedan flyttar jag hem igen. Återigen är det dags för mig att göra ett break med en del av mitt liv. Det är lika konstigt varje gång. Jag måste sluta flytta runt snart.
Leksand - Uppsala - Brighton - Leksand - Sundsvall - Brighton - Leksand. På två år. Att bo borta från Leksand fyller mig alltid av en kronisk, liten, men likväl, hemlängtan. Längtan tillbaka det som varit. Längtan efter vänner. Längtan efter familj. Längtan efter välfyllt kylskåp. Längtan efter barndom. Trots att jag vet att jag aldrig skulle stå ut längre än några månader där. Jag har lärt mig leva med den saknaden. Det är en del av att vara vuxen, antar jag. Det är en känsla som förmodligen kommer sitta i tills man når den bild av framtiden som man målat upp framför sig. Den med ”en familj med små barn att ta hand om”, som Fredrik Ljungberg brukar prata om, ni vet. Det lär dröja ett tag. Men det har jag som sagt så smått lärt mig acceptera.
Att flytta ifrån andra ställen är desto knepigare. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig i Leksand går det fort att återvända till när man kommer hem. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig utanför Leksand är det däremot inte alls säkert att man stöter på igen. Varje gång man flyttar blir det alltid kvar ett gäng nära vänner som man vant sig vid att umgås med varje dag som man får nöja sig med en glesare kontakt med, liksom en hel drös med personer man verkligen gillar att umgås med som man förmodligen aldrig kommer träffa igen. Kvar blir också alltid ett gäng favoritbutiker, promenadvägar och rena vardagsvanor. Och, precis som man ifrån sin fotbollskarriär aldrig minns träningsvärken, de ständigt smärtande hälsenorna, de kroniska glidtacklingsmärkena över låren, Bingo-Birgit, bingolottssnack med Kjell och Billy eller Johan Funestens felaktiga varningar, utan istället målen, räddningarna och de episka straffläggninarna efter träningarna, så är ens minnesbilder från tidigare hemstäder romantiskt målade i flärdfulla, festliga färger. Man minns inte pengabrist, dåliga duschar eller den stundtala tristessen. Man minns inte vad som faktiskt fått en att flytta vidare. Man minns bara alla de stunder då man mådde som allra bäst. Och, jösses, vad man kan sakna det ibland.
Och nu har jag varit på så många ställen, och samlat på mig så många minnen och vänner, att jag knappt kan få igen dörren till rummet där jag förvarar dem. Jag antar att man ska se det som så kallad livserfarenhet, som vidgade vyer. Men ofta ser jag det bara som en alltför stor dos med saknad.
Och nu är det alltså snart dags att lämna Brighton igen. Sista veckan såhär blir man ungefär som Fez i That 70’s Show när han tror att han kommer utvisas (det hela löser sig med att han gifter sig med Erics syster Laurie, vilket ger Red en hjärtinfarkt). Vad man än gör tänker man på ett ungefär ”aha, det här kanske är sista gången jag två paket spagetti för sammanlagt 32 cent på Tesco...”. Man blir lite meningslös, kort sagt. Om jag likt Fez kommer använda ”my last American money” på att köpa ”candy and porno” återstår dock att se.
Saknaden har redan tagit mig tillbaka en gång. Och God only knows hur mycket jag kommer sakna Brighton. Och hur mycket jag kommer sakna en hel bunt med personer jag lämnar bakom mig den här gången.
Men å andra sidan. Pengarna slut. Matförrådet börjar sina. Big Brother visas, minst, dygnet runt. Det blåser ofta. Och den 9 juni börjar fotbolls-VM. Det ska nog bli rätt skönt att komma hem ändå.
PUSS!
/Jens Nowotny
Det är ju inte så långt kvar nu. Sex dagar, närmare bestämt. Sedan flyttar jag hem igen. Återigen är det dags för mig att göra ett break med en del av mitt liv. Det är lika konstigt varje gång. Jag måste sluta flytta runt snart.
Leksand - Uppsala - Brighton - Leksand - Sundsvall - Brighton - Leksand. På två år. Att bo borta från Leksand fyller mig alltid av en kronisk, liten, men likväl, hemlängtan. Längtan tillbaka det som varit. Längtan efter vänner. Längtan efter familj. Längtan efter välfyllt kylskåp. Längtan efter barndom. Trots att jag vet att jag aldrig skulle stå ut längre än några månader där. Jag har lärt mig leva med den saknaden. Det är en del av att vara vuxen, antar jag. Det är en känsla som förmodligen kommer sitta i tills man når den bild av framtiden som man målat upp framför sig. Den med ”en familj med små barn att ta hand om”, som Fredrik Ljungberg brukar prata om, ni vet. Det lär dröja ett tag. Men det har jag som sagt så smått lärt mig acceptera.
Att flytta ifrån andra ställen är desto knepigare. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig i Leksand går det fort att återvända till när man kommer hem. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig utanför Leksand är det däremot inte alls säkert att man stöter på igen. Varje gång man flyttar blir det alltid kvar ett gäng nära vänner som man vant sig vid att umgås med varje dag som man får nöja sig med en glesare kontakt med, liksom en hel drös med personer man verkligen gillar att umgås med som man förmodligen aldrig kommer träffa igen. Kvar blir också alltid ett gäng favoritbutiker, promenadvägar och rena vardagsvanor. Och, precis som man ifrån sin fotbollskarriär aldrig minns träningsvärken, de ständigt smärtande hälsenorna, de kroniska glidtacklingsmärkena över låren, Bingo-Birgit, bingolottssnack med Kjell och Billy eller Johan Funestens felaktiga varningar, utan istället målen, räddningarna och de episka straffläggninarna efter träningarna, så är ens minnesbilder från tidigare hemstäder romantiskt målade i flärdfulla, festliga färger. Man minns inte pengabrist, dåliga duschar eller den stundtala tristessen. Man minns inte vad som faktiskt fått en att flytta vidare. Man minns bara alla de stunder då man mådde som allra bäst. Och, jösses, vad man kan sakna det ibland.
Och nu har jag varit på så många ställen, och samlat på mig så många minnen och vänner, att jag knappt kan få igen dörren till rummet där jag förvarar dem. Jag antar att man ska se det som så kallad livserfarenhet, som vidgade vyer. Men ofta ser jag det bara som en alltför stor dos med saknad.
Och nu är det alltså snart dags att lämna Brighton igen. Sista veckan såhär blir man ungefär som Fez i That 70’s Show när han tror att han kommer utvisas (det hela löser sig med att han gifter sig med Erics syster Laurie, vilket ger Red en hjärtinfarkt). Vad man än gör tänker man på ett ungefär ”aha, det här kanske är sista gången jag två paket spagetti för sammanlagt 32 cent på Tesco...”. Man blir lite meningslös, kort sagt. Om jag likt Fez kommer använda ”my last American money” på att köpa ”candy and porno” återstår dock att se.
Saknaden har redan tagit mig tillbaka en gång. Och God only knows hur mycket jag kommer sakna Brighton. Och hur mycket jag kommer sakna en hel bunt med personer jag lämnar bakom mig den här gången.
Men å andra sidan. Pengarna slut. Matförrådet börjar sina. Big Brother visas, minst, dygnet runt. Det blåser ofta. Och den 9 juni börjar fotbolls-VM. Det ska nog bli rätt skönt att komma hem ändå.
PUSS!
/Jens Nowotny
Fotnoter about hard facts
Leksand - Team Eisbreichers hemort.
Uppsala - Sveriges största fantasy camp.
Brighton - När kommer egentligen Jenny hit?
Sundsvall - Bara i Sundsvall träffar man Andreas Hermansson på IKEA och Ali Gerba utanför Ica.
Fredrik Ljungberg - En annan svensk landslagsspelare gillar brudar och Playstation, och ska döpa en eventuell son till Zlatan Jr. Det ska även min framtida son heta.
Bingo-Birgit - Vi går på fullt kort.
Bingolotto - Den Stora Satan Från Väst(kusten) för samtliga idrottande tonåringar.
Kjell och Billy - Leksands svar på Springfields Lenny and Carl.
Johan Funesten - Siljansvallens Collina.
Tesco - Englands största fantasy camp.
Fotbolls-VM - Alla vet vi att Ronaldo kommer ta fler drömelvanpoäng än Ronaldinho.
Kommentarer
Postat av: jenny som aldrig kom till brighton
jag är ju ganska dålig på det där med att hälsa på, jag är det. men du ska veta att det var nära en gång när du och björn var där. då kollade jag till och med upp priser och grejer. det är hemskt med folk som man verkligen börjar gilla och så bara försvinner de, man kramas och får tårar i ögonen och säger "ja, men vi måste ju ses snart, snart?" med darr på rösten, men man vet någonstans att så blir det nog inte. fan. men du vet de verkligt viktiga tappar man inte bort. "yes i walk around somehow, but you have killed me, you have killed me" snart ska jag till roskilde. men innan dess är det midsommar och då ska vi pussas och kramas min söta oskar.
Postat av: elly
jag visste väl hela tiden att det var du! jag har kännt igen dig när vi setts på stan och sådant. men nu vet du då; i'm in for love...
(träningVÄRK oskar, VÄRK!)
Trackback
