Dans, dans, dans
Hej igen!
Igår var det söndag och det var en söndag som var som söndagar brukar vara. Det var grått och regnigt in other terms. Av severala skäl (varav de flesta föll tillbaka på Zlatan Ibrahimovics morbida subwayfetisch) tvingades jag när jag åkte hem ta en buss som stannade vid Portslade Station (vilken ligger uppskattningsvis sju minuters promenad från mitt hem) istället för busshållsplatsen som annars är att föredra (som ligger, högt räknat, sju sekunders promenad från det ovannämnda hemmet). Om man nu nödvändigtvis ska använda gråa och regniga söndagskvällar till att promenera behöver man vidta uppmuntrande åtgärder. Jag vidtog inte mindre än två sådana. 1. Jag bar min tämligen nyinköpta hatt. 2. Jag lyssnade på ”Ramlar” på podden på halsbrytande och direkt dödsföraktande volym. Det funkade alldeles förtjusande väl.
Jag påmindes om varför jag alltid, och med så stor frenesi, kommer älska den låten. Jag påmindes om hur överjordiskt jävla bra hela ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” är. Jag påmindes om varför Håkan Hellström för evigt har en egen liten vrå i mitt hjärta som han får inreda som han vill. Jag påmindes om hur Håkan Hellström var min inkörsport till ett av mitt livs största förälskelser, ett förhållande som aldrig någonsin kommer dö; det till popmusiken.
”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” fångar ju allting jag någonsin kommer älska med popmusik. Och hela skivan fångas i allra högst utsträckning i ”Ramlar”. Det är desperation, eufori, uppgivenhet, världens största livsgnista, ilska och en ren, oförfalskad glädje. Det är beviset för världens mest imponerande skivsamling; det är Jam, Smiths, Pet Sounds, Tamla Motown all over the place. Det är världens bästa röst. Det är världens största spelskicklighet. Allt nedtryckt till tre minuter och sexton sekunder popperfektion.
Inspirerad av just ”Ramlar” är ”Vart du vill så fort du kan (ja, vart du vill så fort du kan)” en av två konkurrerande arbetstitlar på ett litet romanprojekt jag befinner mig i planeringsstadiet av. (Den andra, av mig, föreslagna titeln är ”Jag är glad att jag finns till (det breddar upp min horisont)”. Vad tycker tug.blogg.ses läsare passar bäst? Hör av er till maano på Lunarstorm.)
Du och jag, Håkan. För alltid. För evigt. Amen.
PUSS!
/Dietmar Hamann
Fotnoter about hard facts
Severala - Hommage à Sommarlov Med Björn.
Zlatan Ibrahimovic - På tal om Zlatan, och då inte den som bor i Portslade, utan den som bor i Turin, så undrar jag hur många gånger Mats Olsson egentligen kan skriva samma Zlatan-krönika.
Subway - Inte ens Kramer, som ju inte haft en decent sandwich for years, skulle bli besviken där.
Portslade Station - Inte alls långt från Lunkans gamla hem.
Min tämligen nyinköpta hatt - Jo, det är sant, jag har köpt en hatt. Ibland har jag den på mig.
Jam - Hommage à en glädjespridare från Saltsjö-Duvnäs.
Litet romanprojekt - Det är grejer på gång. Beware.
Igår var det söndag och det var en söndag som var som söndagar brukar vara. Det var grått och regnigt in other terms. Av severala skäl (varav de flesta föll tillbaka på Zlatan Ibrahimovics morbida subwayfetisch) tvingades jag när jag åkte hem ta en buss som stannade vid Portslade Station (vilken ligger uppskattningsvis sju minuters promenad från mitt hem) istället för busshållsplatsen som annars är att föredra (som ligger, högt räknat, sju sekunders promenad från det ovannämnda hemmet). Om man nu nödvändigtvis ska använda gråa och regniga söndagskvällar till att promenera behöver man vidta uppmuntrande åtgärder. Jag vidtog inte mindre än två sådana. 1. Jag bar min tämligen nyinköpta hatt. 2. Jag lyssnade på ”Ramlar” på podden på halsbrytande och direkt dödsföraktande volym. Det funkade alldeles förtjusande väl.
Jag påmindes om varför jag alltid, och med så stor frenesi, kommer älska den låten. Jag påmindes om hur överjordiskt jävla bra hela ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” är. Jag påmindes om varför Håkan Hellström för evigt har en egen liten vrå i mitt hjärta som han får inreda som han vill. Jag påmindes om hur Håkan Hellström var min inkörsport till ett av mitt livs största förälskelser, ett förhållande som aldrig någonsin kommer dö; det till popmusiken.
”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” fångar ju allting jag någonsin kommer älska med popmusik. Och hela skivan fångas i allra högst utsträckning i ”Ramlar”. Det är desperation, eufori, uppgivenhet, världens största livsgnista, ilska och en ren, oförfalskad glädje. Det är beviset för världens mest imponerande skivsamling; det är Jam, Smiths, Pet Sounds, Tamla Motown all over the place. Det är världens bästa röst. Det är världens största spelskicklighet. Allt nedtryckt till tre minuter och sexton sekunder popperfektion.
Inspirerad av just ”Ramlar” är ”Vart du vill så fort du kan (ja, vart du vill så fort du kan)” en av två konkurrerande arbetstitlar på ett litet romanprojekt jag befinner mig i planeringsstadiet av. (Den andra, av mig, föreslagna titeln är ”Jag är glad att jag finns till (det breddar upp min horisont)”. Vad tycker tug.blogg.ses läsare passar bäst? Hör av er till maano på Lunarstorm.)
Du och jag, Håkan. För alltid. För evigt. Amen.
PUSS!
/Dietmar Hamann
Fotnoter about hard facts
Severala - Hommage à Sommarlov Med Björn.
Zlatan Ibrahimovic - På tal om Zlatan, och då inte den som bor i Portslade, utan den som bor i Turin, så undrar jag hur många gånger Mats Olsson egentligen kan skriva samma Zlatan-krönika.
Subway - Inte ens Kramer, som ju inte haft en decent sandwich for years, skulle bli besviken där.
Portslade Station - Inte alls långt från Lunkans gamla hem.
Min tämligen nyinköpta hatt - Jo, det är sant, jag har köpt en hatt. Ibland har jag den på mig.
Jam - Hommage à en glädjespridare från Saltsjö-Duvnäs.
Litet romanprojekt - Det är grejer på gång. Beware.
Kommentarer
Postat av: mano
alltså. håkancitatet är ju bäst, fast får man bara sno det rakt av hur som helst eller hur funkar sådant? den sistnämnda titeln var väl lite pretentiös? men din kärlek till håkan är delad, håkan är fantastisk. jag lyssnade på uppsnärjd i det blå idag och blev alldeles, alldeles lycklig. jag älskar håkan. han är fin, han är bra, han är åh.
Trackback
