tug

Dylan är en av de största i min bok. Jag skulle nog säga att John Lennon delar tronen med honom. Och jag måste nog säga att jag blivit mer sådär drabbad i hjärtat av John Lennon än av Bob Dylan. Bob Dylan har man ju nästan ett homoerotiskt förhållande till för han är ju så cool, han är ju liksom den coolaste människan på jorden.  

   -   Tomas Andersson Wij


Ja, i går satt jag där vid mitt skrivbord med symptom för alla uppdämliga former av skrivkramp. Jag försökte få worddokumentet att på ren och skär medkänsla fylla sig själv med fiffiga, c-uppsatskompatibla tankegångar. Hur mycket jag än försökte hjälpa dokumentets självfyllnad på traven med att skriva lite på egen hand lyckades jag inte få mig till något annat än att hela tiden fastna med blicken på Dylan-postern som hänger bakom mitt skrivbord.

Bilden är från 1964. Den föreställer The Times They Are A-Changin'-Dylan. Precis den Dylan som skrivkrampen gjorde sitt bästa för att få mig att inte skriva om. How ironic. Han hade kort hår på den tiden. När Springsteen var ung hade han skägg. När Dylan var ung hade han kort hår. Han var nog som allra snyggast på den tiden. Kanske just för att det var ungefär vid den här tiden som han för sista gången tänkte på hur han såg ut i håret. Och han hade inte hunnit bli alltför utbränt utknarkad än heller. (Det ska sägas att han var jävligt snygg något år senare också på "I think of myself as a song and dance man"-presskonferensen och där var han mitt uppe i sin allra mest intensiva bad pills-period, men hade å andra sidan sin fina, fiskbensmönstrade kostym och var så coolt rolig mot journalisterna att den där homoerotikappealen Andersson Wij talade om var starkare än någonsin.)

Det jag dock allra främst slogs av, när jag sjönk in i en poster istället för i en datorskärm, var att finns något väldigt charmigt och... ja, näpet... över hur otroligt mycket han vill se ut som Jack Kerouac på den där bilden. Dylan blir för ett ögonblick till en tindrande deltagare i Småstjärnorna som bara vill se ut så mycket som det bara är möjligt som en av sina idoler. Det är fantastiskt. Speciellt med tanke på att samma man bara något år senare helst av allt ville åka ut i skogen och gräva ner alla som sade sig ha honom som sin idol emballerade i en säck.

En man som normalt sett inte speciellt ofta förknippas med ungdomlig entusiasm är Ulf Lundell, men det finns faktiskt några väldigt gamla, underbara bilder där han i sin tur gör sitt bästa för att se ut som Dylan gör på bilderna från The Times They Are A-Changin'-sejouren. Lundell tolkar Dylan tolkar Kerouac, som Wallraff-humoristerna eventuellt skulle sagt. Det skulle inte skada om den gode Lundell lite oftare tänkte tillbaka till den tiden. Då skulle man nog oftare på dagens Lundell-plattor kunna komma att tänka på den Lundell som skrev de fantastiska festscenerna i Jack och skrev snygga pianoslingor till Snön Faller och Vi Med Den istället för den Lundell som, orimligt nog samtidigt, lanserade den allra mest oaptitliga formen av svulstrock i och med Höga Hästar.


Ja, det var ungefär vad jag satt och tänkte på istället för att skriva uppsats i går. Och nej, jag vet inte om det hjälpte mig något nämnvärt med min uppsats, mer än att jag insikten att jag kanske borde valt att skriva C-uppsats om min Dylan-poster istället. Det kanske kan bli något för D-kursen. Hur det gick med det faktiska skrivandet? Jag gick upp klockan sju i morse och skrev. Min hjärna var för bedövad för att protestera då.  



PUSS! 

/Deutchland über alles