A song for the songs
Hej igen!
Nya Hello Saferide-albumet kom som bekant ut förra veckan (och är, för informations skull, "fullständigt jävla lysande"). Skivans första spår handlar om att för varje människa finns det en sång som är likadan.
Annika (jag väljer att referera till hennes riktiga förnamn, för det vore konstigt om jag kallade henne "Hello") konstaterar att hon själv är som Kylie Minogues Can't Get You Out of My Head ("annoying at first, but I make you wanna dance"). Låtens "you" är däremot Beach Boys God Only Knows (incidentally en av de låtar hon listade som en av världens bästa i sitt sommarprat) eftersom, bland annat, "I liked you at first, and it grows, and grows, and grows".
Och jag skulle inte vara jag om jag inte lockades till att föra över denna princip till mitt eget liv.
Vilken låt är min favoritflicka? Jag tänkte först på Bowies Queen Bitch, med det där fantastistiska och beroendeframkallande gitarriffet som alltid får mig i gungning och som jag aldrig kan få ut ur mitt huvud. Men det känns väl olyckligt att Fridah skulle vara en låt med "Bitch" i titeln. Det måste nog istället bli Dylans Desolation Row (nej, "Desolation" känns väl inte superlämpligt heller, men vad tusan). För hur lång tid jag än spenderar med någon av dem tröttnar jag aldrig, och varje gång vi lämnar varandra vill jag bara ha mer. Och så är de båda, naturligtvis, världens bästa.
Men vilken är jag då själv? Jag vet inte, men jag hoppas att jag inte är Takidas Curly Sue (för jag vill varken vara usel, motbjudande eller symbolen för all världens ondska) eller Queens Bicycle Race (pajig, löjeväckande och fullkomligt obegriplig). Jag skulle istället gärna vara Belle & Sebastians Get Me Away from Here, I'm Dying; charmig, blygsam, rolig, snygg, elegant, intelligent, medryckande och metaironisk. Det vore något det.
PUSS!
/Pommersche Bucht
Fotnoter about hard facts
Skivans första spår - Den heter "I Wonder Who is Like This One" och så här ser det ut när den framförs i en hiss:
Fullständigt jävla lysande - Hommage à Mats Olsson om Peter Wolf-albumet Sleepless.
Kallas för "Hello" - Hommage à Hel-loh "Annyong" Bluth.
Takida - Horror.. Horror..
Nya Hello Saferide-albumet kom som bekant ut förra veckan (och är, för informations skull, "fullständigt jävla lysande"). Skivans första spår handlar om att för varje människa finns det en sång som är likadan.
Annika (jag väljer att referera till hennes riktiga förnamn, för det vore konstigt om jag kallade henne "Hello") konstaterar att hon själv är som Kylie Minogues Can't Get You Out of My Head ("annoying at first, but I make you wanna dance"). Låtens "you" är däremot Beach Boys God Only Knows (incidentally en av de låtar hon listade som en av världens bästa i sitt sommarprat) eftersom, bland annat, "I liked you at first, and it grows, and grows, and grows".
Och jag skulle inte vara jag om jag inte lockades till att föra över denna princip till mitt eget liv.
Vilken låt är min favoritflicka? Jag tänkte först på Bowies Queen Bitch, med det där fantastistiska och beroendeframkallande gitarriffet som alltid får mig i gungning och som jag aldrig kan få ut ur mitt huvud. Men det känns väl olyckligt att Fridah skulle vara en låt med "Bitch" i titeln. Det måste nog istället bli Dylans Desolation Row (nej, "Desolation" känns väl inte superlämpligt heller, men vad tusan). För hur lång tid jag än spenderar med någon av dem tröttnar jag aldrig, och varje gång vi lämnar varandra vill jag bara ha mer. Och så är de båda, naturligtvis, världens bästa.
Men vilken är jag då själv? Jag vet inte, men jag hoppas att jag inte är Takidas Curly Sue (för jag vill varken vara usel, motbjudande eller symbolen för all världens ondska) eller Queens Bicycle Race (pajig, löjeväckande och fullkomligt obegriplig). Jag skulle istället gärna vara Belle & Sebastians Get Me Away from Here, I'm Dying; charmig, blygsam, rolig, snygg, elegant, intelligent, medryckande och metaironisk. Det vore något det.
PUSS!
/Pommersche Bucht
Fotnoter about hard facts
Skivans första spår - Den heter "I Wonder Who is Like This One" och så här ser det ut när den framförs i en hiss:
Fullständigt jävla lysande - Hommage à Mats Olsson om Peter Wolf-albumet Sleepless.
Kallas för "Hello" - Hommage à Hel-loh "Annyong" Bluth.
Takida - Horror.. Horror..
Kommentarer
Postat av: Fridah
Deffi är jag kär i dig.
Postat av: Hille
Ah! Vilket fabulöst inlägg oskie. Av anledningarna att jag också tycker Annika, eller Hello, är fullkomligt lysande vilket gör att det är roligt att läsa om henne. Sen lyssnade jag precis, de minuter jag läste, på "Get me away from here, I'm dying". Det blev så passande. Och sist, men absolut inte minst, att det innehöll referensen Annyong! Jisses.
Postat av: Annika
Jag fattar ingenting.
Annika är ju JAG.
Allt annat är lögn och förtal!
Postat av: Fridah
Annika: Väl rutet!
Trackback
