tug

Leksand-Borås 4-0 (1-0, 2-0, 1-0)

Leksands mål: 1-0 Tomas Kollar (Marcus Weinstock, Pelle Prestberg), 2-0 Daniel Hermansson (Peter Nordström), 3-0 Pelle Prestberg (Patrik Carlsson), 4-0 Peter Nordström (Marcus Weinstock, Joacim Eriksson).


***


För tredje gången sedan jag startade detta projekt missade jag nu en match. Men man ska inte underskatta värdet i stats.swehockey.se-baserade matchrapporter. Tror jag.

***

Ett par saker:

1) Marcus Weinstock har gjort fyra assist på de två senaste matcherna. Och om vi ger honom en moralisk passningspoäng för att han ordnade en straff som gav mål mot Växjö har han nu gjort poäng i fem matcher i rad. Marcus Weinstock – nye Tomas Kollar?
2) ...nja, Daniel Hermansson med sina 6+2 på fem matcher vill också ha något att säga till om.
3) Joacim Eriksson höll nollan för första gången på ett tag. Hans sjätte för säsongen. Och så gjorde han till och med en assist!
4) Peter Nordström har ju kommit igång mer och mer den senaste tiden, både spelmässigt och produktionsmässigt. Mot Borås gjorde han enligt rapporterna ett mycket vackert mål. Naturligtvis av otrolig vikt att han tar sig mot storformen.
5) Senaste nytt runt Thomas Rhodins skada är att Leif Strömberg tror att han är redo för match "inom en vecka". Jag börjar tröttna på att det ständigt är nya/oklara besked runt skadan. Är han inte tillbaka om en vecka blir jag orolig på riktigt.
6) Förra hemmamatchen, den mot Växjö, tog Strömberg en time out vid ställningen 4-3, varpå man snart drog iväg till 8-3. Nu tog han time out i andra perioden. Resultat? 2-0 nästan direkt efter. Han kan det där, det gör han.
7) Nej, jag tänker inte påpeka att Leksand förlorade skotten i denna match också. Så tjatig ska jag inte bli.


***


Webb-tv-explosionen har gjort en lite bortskämd med att kunna se nästan alla matcher, även om man inte bor i Leksand. Det där med att följa matcher på distans är ju en annars en historia för sig. En del minnen är jobbigare än andra.

Som i fjärde omgången av 2007 års kvalserie. Efter en mirakulös vändning i tredje perioden mot Rögle i matchen innan hade man fått vind i seglen och skulle plocka Björklöven borta av bara farten. Jag hade fullt upp med ett besök den dagen och kunde inte alls följa matchen. När jag sedan hastigt tittade till slutresultatet märkte jag att Leksand hade förlorat med 2-0. Jag hade vissa besvär att på ett obesvärat sätt träda tillbaka i rollen som trevlig besöksvärd.

Eller den kanske allra värsta. Hösten 2003 var jag och min gymnasieklass i Uganda. Leksand hade fått en tung start på säsongen trots att man hade gått till slutspel året innan. När Leksand mötte de regerande mästarna Frölunda på bortaplan fick vi sms-rapporter till min vän Christoffers telefon. Till vår förvåning droppade positiva periodredovisningar in. Ledning 2-0 efter första. 4-0 efter andra. Alla var nöjda och glada och började skoja om det orimliga men på sitt sätt typiska i om Leksand skulle tappa detta. Så kom sms:et som vi alla insåg innehöll slutresultatet.

Christoffer tog upp telefonen, bytte plötsligt till ett ansiktsuttryck som påminde om Patrick Batemans i American Psycho, tog upp nyckeln till sitt och mitt gemensamma rum och kastade nyckeln på en tavla på andra sidan av det sällskapsrum som vi satt i på vårt guest house.

Varför?





Fyra baklängesmål under de sista fem minuterna av ordinarie matchtid. Och, givetvis, förlust på straffar.

Dagen efter fick vi reda på att Jens Nielsen hade kommit fri mot tom bur, men bestämt sig för att skjuta slagskott – som han missade. Det kändes av någon anledning inte alls förvånande.

Bofors-Leksand 2-3 (1-1, 1-1, 0-0, 0-0, 0-1)

Leksands mål: 1-1 Markus Persson (Marcus Weinstock, Kimmo Lotvonen), 2-2 Jean-Luc Grand-Pierre (Marcus Weinstock), 2-3 Daniel Hermansson (straff).


***


Det är roligare att vara positiv än att vara negativ. Därför väljer jag att se denna tvåpoängare som ett värdefullt typ av styrkebesked inför en eventuell kvalserie. Det är nämligen så otroligt viktigt att när motståndarna är lite piggare, vassare och bättre ändå klara av att inte släppa iväg matchen. Att inte falla ur ramen när man får mål i baken, utan i stället ser till att snabbt kvittera. Och i synnerhet att i en tredjeperiod med jultunga ben klara av tre raka 3 mot 5-spel i ett mer än sex minuter långt sammanhängande box play.

För vi ska inte bedra oss själva. Leksand såg tunga ut, drog på sig lata utvisningar och hade knappt något anfallsspel alls. Två poäng var verkligen inget som var någon självklarhet i den här matchen.

***

Några noteringar:

1) Tack för den här tiden, Tomas Kollar. Nu kommer jag inte att behöva tjata om din poängsvit längre. Den stannade vid tio matcher. Hela förstakedjan, som gjorde nio poäng mot Växjö, hamnade utanför målprotokollet. Tack och lov förlorade åtminstone Leksand skotten.
2) Daniel Hermansson har däremot fortfarande inte lämnat isen poänglös sedan sin återkomst i klubben.
3) Det kan vara lätt att rynka på ögonbrynen åt Marcus Weinstock. Han har en utstrålning som kan göra att han verkar mindre idog än vad han egentligen är och ibland slarvar han mer än önskvärt. Men han har gjort många bra matcher i år och mot Bofors låg han bakom mycket i Leksands anfallsspel. Bland annat stod han för finfina framspelningar till båda målen under ordinarie matchtid.
4) Inblandad i förspelet till första målet var även Kimmo Lotvonen med en utsökt långpass. Och han var under hela matchen betydligt mer på G än mot Växjö senast då han kom snett redan från början.

***

I övrigt kan vi konstatera att Bofors är ett hemmalag som är förbannat svårspelat och det skulle inte göra mig ett dugg om vi slapp dem i kvalet.


***


Leksand bättrade på sin skrala bonuspoängsstatistik genom att vinna straffläggningen. Bofors tränare Sam Hallam gjorde det lite märkliga valet att låta backarna Christian Carlsson och Morgan Hassel slå de två första straffarna.

Som minnesgod leksing är man ju själv van vid det där. Både att förlora straffläggningar och att få stå ut med konstiga val av skyttar.

När straffarna infördes i Elitserien under slutet av 90-talet var Sune Bergman tränare i Leksand. Han ansåg det hela vara "ett jävla otyg" och vägrade låta laget att träna på det. Följaktligen förlorade man i princip varje straffläggning och de övriga bestående minnena var när Marko Jantunen vände ut och in på Reinhard Divis och när Conny Strömberg vände ut och in på hela Kempehallen.

De märkliga skyttesvalens förkrigare var Jarmo Tolvanen. Med honom vid rodret fanns det ingen rim och reson i vilka som fick skjuta. Han var inte blyg för att ge spelare som Hans Lodin, Johan Rosén, Jörgen Sundqvist eller Tobias Holm chansen. Och det gick normalt sett fruktansvärt dåligt.

Å andra sidan lät han Henrik Nordfeldt lägga varje gång under 2003/04, en för Nordfeldt hemsk säsong där den normalt sett säkre centern missade friläge på friläge på friläge. Jag tror inte att han satte en straff på hela året.

Men det finns även positiva straffläggningsminnen. Som Kvalserien 2001 när Robert Burakovsky avgjorde matchen genom att näta på tre av fyra försök efter att ha använt i det närmaste identiska dragningar.

Och ett av mina absoluta favoritminnen från Leksands Isstadion är ett straffmål. Jag har sällan mått så bra i en hockeyarena som i kvalet 2002 i den, som det visade sig, avgörande matchen mot AIK, när Daniel Widing revs ner och Mikael Karlberg satte 1-0 på det efterföljande straffslaget.

Leksand-Växjö 8-3 (2-1, 2-1, 4-1)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Eric Johansson, Peter Nordström), 2-1 Daniel Hermansson (Johan Hägglund, David Åslin), 3-1 Jean-Luc Grand-Pierre (Tomas Kollar), 4-1 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 5-3 Eric Johansson (Peter Nordström, Kenny Källström), 6-3 Tomas Kollar (Daniel Hermansson, Patrik Carlsson), 7-3 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Patrik Carlsson), 8-3 Daniel Hermansson (straff).


***


Ojsan. Snacka om skolboksexempel i hur man ska avsluta inför ett uppehåll. En kontrollerad och överlägsen 8-3-seger mot serietvåan. Och man gjorde det med endast fem ordinarie backar i uppställningen.

***

Matchen bjöd på ett flertal glädjeämnen:

1) Förstakedjan var återigen komplett i och med Patrik Carlssons comeback. Och de levererade. Minst sagt. Sammanlagt blev det nio poäng. Bland annat gjorde Tomas Kollar 1+3 och har gjort 16 poäng på de senaste tio matcherna. Dessutom bjöd han på ett sanslöst bra defensivt arbete i det fem minuter långa och för matchen viktiga box play-spelet efter Kimmo Lotvonens matchstraff.
2) ...och i samma box play gjorde även Jean-Luc Grand-Pierre ett otroligt arbete. Han visade också äntligen återigen upp en mäktig offensiv uppåkning som gav det på sitt sätt avgörande 3-1-målet.
3) De fem ordinarie backarna kompletterades av nyblivne 17-åringen Patrik Norén som sin ålder till trots spelade backspel som en hel karl. Med säkerhet, pondus och en lagom dos smart elakhet. Även Stefan Lassen kom bra in i matchen och gjorde en imponerande stark insats. Det är otroligt avgörande att backbesättningen fungerar bra när den är så kvantitativt begränsad. Störst problem hade faktiskt den mest rutinerade Lotvonen, som kom fel i vändningen vid 0-1.
4) Daniel Hermansson har gjort poäng i sina samtliga tre matcher och efter att ha missat ett par bra chanser senast mot Västerås lossnade målskyttet ordentligt.
5) Joacim Eriksson bjöd på en otroligt svettig och imponerande dubbelräddning i ett box play i slutet av första perioden. Han stod också för några kvalificerade puckmotningar när Växjö var på väg att vända på matchen vid 4-3.
6) ...och i samma veva tog Leif Strömberg en time out. Strax efter gjorde Leksand 5-3 och kunde sedan släppa loss totalt. Onekligen framgångsrik matchcoaching.

***

Jag var lite orolig ett tag, men vi kan alla vara lugna. Leksand förlorade återigen skotten. Men faktiskt bara med ett skott.


***


Leksand går nu till juluppehållet som serieledare. Och visst känns det väl också som att man gör det med positiva tongångar omkring sig?

Det har ju varit lite si och så med det under säsongen.

Frontplats i vaccinkön. Vägran att skjuta upp match. En märklig behandling av Johan Eneqvist. Kontraktstrubbel med Robert Petrovicky. En sen och dyr sparkning av Per-Anton Lundström. Leif Strömberg i ordkrig med domare och andra tränare. Avstängning på Jean-Luc Grand-Pierre. Toppen av utvisningsligan. Åldrade nyckelspelare. Åldrade nyckelspelare som inte producerar. Åldrade nyckelspelare som blir skadade och slutar. Förnedrade av Almtuna. Förnedrade, på hemmaplan, av Mora.

Alltså, svarta rubriker om både det sportsliga och det administrativa.

I flera av de här fallen går det definitivt att argumentera för att Leksand har behandlats orättvist. I vissa fall behöver det som har inträffat inte ens vara något som egentligen är dåligt. Men även om det går att diskutera huruvida reaktionerna har varit befogade och även om det går att ifrågasätta hur Leksand har valt att hantera situationerna (och det gör det verkligen), är det en annan diskussion. För i längden är det i vilket fall som helst inte positivt att föreningen ständigt omringas av denna typ av prat. Förr eller senare skrämmer det iväg allt från spelare till supportrar och sponsorer. Och det gör heller knappast arbetsdagarna lättare för varken föreningens spelare eller dess ledare.

Men under den senaste månaden har det steg för steg blivit ett annat ljud i skällan. Det vore ju lockande att påstå att det berodde på lanserandet av denna blogg, eftersom det var någonstans i den vevan som det hände, men en självdistanserad del av mig inser det orimliga i att det skulle finnas ett samband.

I stället tror jag att den stora vändpunkten kom för nästan på dagen en månad sedan. Och att den såg ut så här:





När Henrik Andersén brakade igenom plexiglaset mot Björklöven fick media äntligen något odelat positivt att rapportera om från Leksand. En ung spelare som gör ett drömmål, varpå han bjuder på sig själv och sedan tar uppmärksamheten med en klackspark. Och dessutom passar på att göra YouTube-succé. Den sportjournalisten är inte född som inte vill rapportera om den händelsen.

Anderséns mål har blivit signifikativt på flera sätt.

Dels var det målet och den matchen ett viktigt avstamp. Segern där var den första av sex raka. Och man har fortfarande inte tappat poäng på hemmaplan sedan dess. Och för Joacim Eriksson var det den första nollan av fyra på kort tid.

Och dels blev Andersén tillsammans med just Eriksson symbolen för ett nytt, ungt Leksand. Ett Leksand som inte bara matchar en 112-årig Thomas Rhodin utan också en i det närmaste absurd mängd juniorer. Juniorer som i fallen Eriksson och Oliver Ekman-Larsson tillhör lagets allra största stjärnor och juniorer som i bland annat fallen Andersén och vidhängande knattekedja gör ett gediget jobb i match efter match.

Och i skuggan av ungdomsrevolutionen har det rullat på även för övriga laget och spelare som Prestberg, Kollar och Patrik Carlsson har öst in poäng för glatta livet. Och laget har etablerat sig i tabelltopp.

Man ska inte underskatta värdet i att ha en positiv buzz runt laget och föreningen. Speciellt inte i Leksand som av tradition har ett av svensk hockeys starkaste varumärken. Här står en historia, ett rykte och den kanske främsta förhandlingsfördelen på spel.

Och även om suget efter att ha ordet "Leksand" i rubrikerna gör att man är extra hårt ansatta, ger det också en chans att utnyttja läget till sitt eget bästa. För det är inte bara negativa Leksands-rubriker som lockar till klick och läsningar. Det gäller även de positiva.

Leksand-Västerås 3-1 (0-1, 1-0, 2-0)

Leksands mål: 1-1 Oliver Ekman-Larsson (Daniel Hermansson), 2-1 Marcus Weinstock (Tomas Kollar), 3-1 Peter Nordström.


***


Efter en poäng på två matcher och underläge efter mer än halva matchen var det här naturligtvis en moraliskt otroligt skön seger. Hade det blivit poängförlust igen hade det kunnat bli väldigt svårt mot Växjö i nästa omgång. Men. Nog för att det där med att det är en styrka att vinna när man inte har spelat bra är en korrekt klyscha, men det känns som att vi har fått ta till den tillräckligt ofta på sistone. Skulle inte skada att spela bra OCH vinna ibland också.

***

Jag hade inte varit jag om jag inte hade gjort några noteringar:

1) Peter Nordström verkade inte ens nära att försöka störa den helt omarkerade Fredrik Johansson vid 0-1, men på det stora hela gjorde han en hel drös med bra och viktiga grejer i box play matchen igenom. Och hans mål var såväl snyggt framjobbat som avslutat.
2) Hedras den som hedras bör. Jag har klagat många gånger på Niklas Andersson, men denna match var nog den bästa som jag har sett honom prestera.
3) Att Patrick Yetman, som fram tills dess varit den dominerande spelaren i det här dubbelmötet, Jacques Tati-trillade vid 1-1 kändes som ett gott tecken på att detta skulle sluta med seger.
4) Det var guld värt att Jean-Luc Grand-Pierre var tillbaka med sin fysik i den här matchen.
5) 16-årige Victor Rask fick gott om speltid i stället för bänkade Markus Persson, och han gjorde det väldigt bra. Han har gott öga, Leif Strömberg.
6) Jag var inte överdrivet orolig när det länge stod 1-1. Tomas Kollar hade ju inte gjort sin traditionsenliga poäng än. Nu är han uppe i nio raka. Och visst förlorade Leksand skotten för tionde matchen i rad.


***


I vår är det tio år sedan som Västerås senast spelade i Elitserien. Men i min lilla bubbla kommer de alltid vara ett av de "egentliga" elitserielagen, precis som Leksand, AIK och Malmö, inte på några moraliska grunder utan helt enkelt för att de spelade där när jag började följa serien i början av 90-talet och sedan hängde kvar där större delen av det decenniet.

Västerås hade lite samma roll i serien som Örebro SK har haft i Allsvenskan i fotboll eller West Ham i Premier League. Ett på sitt sätt ganska meningslöst lag som oftast höll till på övre delen av seriens undre halva. Sällan något topplag (även om man under en galen säsong vann Elitserien 1993), sällan ens slutspel, men också sällan kvalspel.

Likväl slutade det faktiskt lika för alla lag. Man åkte ur.

Leksand och Västerås har delat på rätt många spelare genom åren. I årets VIK spelar Henrik Nordfeldt, Sebastian Meijer och Stefan Hellkvist. Och bland tidigare spelare kan nämnas Anders "Masken" Carlsson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Marcus Jonasén, Andreas Nordfeldt, Henric Björkman och Mattias Lööf.

Det har även spelats några episka elitseriematcher mellan lagen. Jag minns när ett Västerås anfört av Robert Nordmark gjorde två mål under sista matchminuten och ordnade oavgjort i Rocklundahallen. Och en av de märkligaste matcher som jag såg i gamla Leksands Isstadion då Leksand under matchens första tio minuter gick ifrån till 3-0, tappade till 3-5 inför tredje perioden, där Jan Huokko gjorde fyra mål varpå matchen slutade 7-7.

En sak har dessa lag emellertid INTE gemensamt. Det har inte riktigt haft samma lycka med ryska importer. VIK är ett av få lag i Elitseriens historia som har satsat på att locka ryssar till landet. Och man gjorde det periodvis i drivor. Vilket bland annat gav legender som Alexej Salomatin, Sergej Fokin och Mishat Fahrutdinov.

Leksand däremot. De har bara haft en ryss genom åren. Vem? Just precis, Yan Golubovsky. I rest my case, som Lionel Hutz skulle ha sagt.

Västerås-Leksand 5-4 (1-2, 2-0, 1-2, 1-0)

Leksands mål: 1-1 Daniel Hermansson (Johan Hägglund, Stefan Lassen), 1-2 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Marcus Weinstock), 3-3 Pelle Prestberg (Tomas Kollar, Oliver Ekman-Larsson), 3-4 Peter Nordström (Oliver Ekman-Larsson).


***


Det blev bara en poäng i en match som bäst beskrivs med orden "Å ena sidan... å andra sidan...". Å ena sidan var det väldigt frustrerande att man inte kunde stänga matchen efter Peter Nordströms 3-4-mål, å andra sidan var det glädjande att återigen se att årets Leksand är kapabla att vända underlägen även i tredje perioden. Å ena sidan slarvades det mycket, speciellt i egen zon, å andra sidan var man effektiva i målskyttet i de lägen då det verkligen behövdes. Å ena sidan borde Leksand ha kunnat döda matchen och glida ifrån Västerås under inledningen av andra perioden, å andra sidan lyckades de blåvita dra i handbromsen efter att VIK gjort två snabba mål och var på väg att avgöra matchen åt sitt håll.

***

Ett par noteringar:

1) Jodå, jag förstår att ni undrar, och jodå, visst förlorade Leksand skotten. Och jodå, visst gjorde Tomas Kollar poäng. Två till och med.
2) Även Pelle Prestberg fortsatte sin poängform. Och snacka om att han tog den roll som förväntades av honom. Två äkta skyttekungsmål i power play i lägen när matchen stod och vägde. Han visade även varför spelare har olika roller. I 3-2-underläge ägnade först Marcus Weinstock, som det kändes, fem sekunder åt att sikta in sig mot öppet mål... och ändå inte näta. När sedan Prestberg fick chansen ur snävt läge sa det bara pang.
3) Joacim Eriksson visade att han är på väg att bli en äkta leksing genom att inse att om man nu nödvändigtvis ska slåss, ja, då är Alexander Ribbenstrand den person som ska ha på nöten.
4) Jag har länge tjatat om att Kenny Källström ska få ordentlig speltid i power play igen. När han nu fick det så... kan jag inte riktigt påstå att han inledningsvis gav mig rätt. Han hade det stundtals riktigt jobbigt. Men samtidigt så tuggade han sig in i matchen. Det tyder på rätt psyke.
5) På tal om unga backar med rätt psyke. Oliver Ekman-Larsson ville också ha något att säga till om i Blanda Och Ge-VM. Hans berömda små marginaler ställde till det flera gånger i egen zon. Men han spelade också fram till de två mål i tredje perioden som borde ha gett tre poäng. Och hans målpass till Nordströms mål... nej, jag vet inte vad jag ska säga. Otroligt vackert.
6) Daniel Hermansson gjorde comeback – och han gjorde det med ett Mats Sundin-mål!






***


Detta var en statistiskt speciell match av flera anledningar. För det första, om Leksand går direkt till Kvalserien betyder det att en fjärdedel av den här bloggen nu är skriven.

För det andra (och eventuellt lite viktigare), halva serien är nu spelad. Alla lag har mött alla två gånger, en gång hemma och en gång borta.

Några observationer:

1) Leksand har slagit samtliga lag, men AIK enbart efter straffar.
2) Fyra lag har det blivit sex poäng mot: Borås, Oskarshamn, Örebro och Björklöven.
3) Leksand leder serien.
4) När förra årets grundserie var färdigspelad hade Leksand åtta spelare som hade snittat minst en poäng per match. Hittills i år är den siffran fyra: Prestberg, Hermansson, Jesper Ollas och Adam Rundkvist.
5) Det ser trögt ut på tekningsfronten. Bortsett från den sedan länge bortdunstade Andreas Johansson har laget ingen spelare på topp 25 i serien.
6) Leksand har gjort flest mål i serien.
7) ...och enbart Almtuna och AIK har släppt in färre.
8) Laget har högst power play-effektivitet av alla lag, men ligger bara sjua när det kommer till penalty killing.
9) ...vilket är lite arbetsamt då enbart Växjö har dragit på sig fler utvisningsminuter.
10) Jocke Eriksson har hållit nollan fem gånger, vilket är bäst i serien.
11) Prestberg leder både seriens skytte- och poängliga.
12) På fem matcher som har gått till övertid har Leksand enbart lyckats ta en bonuspoäng.

Växjö-Leksand 3-1 (0-0, 2-1, 1-0)

Leksands mål: 0-1 Tomas Kollar (Pelle Prestberg, Adam Rundkvist).


***


Sviten är bruten. Efter sex raka fullpoängare tog det stopp. Och det kändes som att det inte kunde ske på ett rimligare sätt. Bortaplan mot serietvåan som gör en gedigen, bra och intelligent smutsig insats. Man kan såklart klaga över att Leksand skapar få ordentliga målchanser. Men så har det i ärlighetens namn sett ut i de där sex segrarna också.

***

Några noteringar i en match där få spelare i Leksand utmärkte sig:

1) Trots förlusten lever några sviter vidare. Tomas Kollar (i sedvanlig ordning en av lagets bättre spelare) gjorde mål och är nu uppe i sju raka matcher med poäng. Och skotten förlorades för åttonde gången på lika många matcher.
2) Och Pelle Prestberg gjorde ytterligare en assist.
3) Jean-Luc Grand-Pierre gjorde på det stora hela en helt okej match men var under första halvan av matchen den stora hjärnan bakom Växjös anfallsspel. I första perioden var han nära att göra självmål och i andra levererade han en indianare rakt in i slottet. Han och Joacim Eriksson får nog tala ut med varandra.
4) Andreas Martinsen tuggade på bra under första perioden.
5) OM nu Leksand vill ha en ursäkt berodde förlusten naturligtvis på att brandlarmet gick när man hade ledningen. 0-1 innan. 3-1 när matchen var slut. Enkel matematik.

***

Jag förstod nog inte hur rätt jag hade när jag visade viss glädje senast över att Eriksson missar JVM. Timo Leinonen förmodas vara borta fyra till sex veckor med sin skada. Ska vi enas om att Pär Mårts visste om detta?


***


På tal om JVM lovade jag senast att lägga ut texten lite om Oliver Ekman-Larsson. Och jag är en man av mitt ord. Åtminstone när det gäller hockeybloggande.

Jag är faktiskt en potentiell sucker för de flesta spelartyperna. Bland backarna gillar jag såväl slagskottshuliganer à Jan Huokko och inte-kliva-över-egen-blå-män à Jan Srdinko. Bland forwards kan jag ha en soft spot för allt från kloka centerrävar à Mikael Karlberg, kamikazecheckande yttrar à Niko Mikkola och gnuggare à Johan Eneqvist till på offensiv blå ständigt fiskande slöfockar à Robert Burakovsky. Ja, jag kan till och med hysa vissa medkännande sympatier för direkt genomusla halvfigurer à Yan Golubovsky och Mikko Rautee. De är slapstick-karaktärer som erbjuder en viss comic relief.

Det är inte nödvändigtvis så att jag har gillat samtliga som har innehaft dessa roller genom åren, men det finns någon sorts inneboende charm och attraktion i vardera roll.

De enda typerna som jag nog aldrig faller för är Mike Bales-rollen (då min kvalitetstolerans bland målvakter är betydligt striktare), Mike Siklenka-rollen (det dåliga kan jag känna sympati för, men inte det lobotomerat genomkorkade) och Patrik Wallenberg-rollen (tillför varken skicklighet eller charm).

Men, och det är hit jag egentligen vill komma efter en fyra stycken lång inledning, det finns nog en enskild typ som jag är svagare för än alla andra: De universiellgeniala backarna.

De ska göra lagom mycket poäng, idealet ligger någonstans på en halv poäng per match, utan att kännas som några typiskt offensiva backar. De ska samtidigt kunna hålla rent hus i egen zon och helst kunna göra det utan att tacklas, och i stället klara av det på ren klokhet. I min smak ska de heller inte vara påtagligt bredaxlade, men gärna vara ganska långa.

Som några exempel genom åren kan nämnas Jan Nemecek, Tomi Pettinen, Christer Olsson, Kimmo Lotvonen, Antti-Jussi Niemi, Lars Jonsson och i någon mån Francis Bouillon och Örjan Lindmark.

Men i mitt eget lilla LIF-universum finns det två representanter som är viktigare än alla andra. Dessa herrar heter Greg Brown och Tomas Jonsson. Om det finns något i livet som kan ge mig samma simmiga blick och halvslutna ögonlock som Homer Simpson får när han tänker på rosaglacerade donuts så är det att tänka på dessa tvås backspel.

De gav intrycket av att varje gång de fick pucken skulle de inte släppa den förrän den var exakt där de ville att den skulle vara. Detta kombinerades med att de använde sin rutin åt att dirigera sina unga Niklas Nordquist-artade backpartners och på egen hand se till att dessa befann sig precis där de skulle, helst genom att handgripligen peka med klubban (i Jonssons fall ständigt en vit Titan).

Nu har äntligen en yngling dykt upp som besitter dessa egenskaper och förmodligen är en större talang än båda dessa legender. Det är en fröjd och ynnest att få se. Och killen som visar upp det är, tror jag, elva år gammal och pratar dessutom en knarrig Tommy Svensson-småländska.

Jag älskar Oliver Ekman-Larsson för det.

Leksand-Bofors 6-0 (0-0, 4-0, 2-0)

Leksands mål: 1-0 Pelle Prestberg (Adam Rundkvist, Tomas Kollar), 2-0 Peter Nordström (Pelle Prestberg), 3-0 Pelle Prestberg (Marcus Weinstock, Kimmo Lotvonen), 4-0 Pelle Prestberg (Kimmo Lotvonen, Marcus Weinstock) 5-0 Eric Johansson (David Åslin), 6-0 Pelle Prestberg.


***


Förra gången som jag inte tittade åkte Leksand på den här bloggens historias första nollpoängare. Vi kan väl enas om att det gick bättre den här gången.

"Men", tänker ni, "såg han inte matchen? Blir det ingen matchrapport? Hur ska det gå? Det är ju inte som att det finns någon annanstans på internet där vi kan läsa om Leksands matcher. Vad är det här? Hur ska vi kunna gå vidare efter detta? Kommer vi att tappa intresset för hockey nu? Ja, intresset för att leva ett gott liv till och med?"

För det första: Tack för de fina orden. För det andra: Sansa er. Det är klart att det blir ett litet referat. Jag ska göra som vilken rutinerad lokaltidningsreporter som helst gör när denne rapporterar från de lägre serierna: Bygger rapporten på statistiken. Så här låter det:

"Leksand hade inga som helst problem att ta en sexig kanonseger mot Bofors. Beröm till Pelle Prestberg som stod för ett veritabelt mål-fyr-verkeri. Ja, en riktig fempoängare var han. Omnämnas bör också unge målvakten Joacim Eriksson som spikade igen buren. I övrigt stod hela laget för en gedigen kämpainsats. Hela Bofors kan bättre."

***

Några till stats.swehockey.se-baserade reflektioner:

1) Prestberg har efter den tidigare niomatchersmåltorkan nu gjort 11+4 på sex matcher. Håller ni med mig om jag säger att han verkar vara på rätt väg?
2) Leksand fortsatte både med att vinna sina matcher och samtidigt förlora skotten. Sjätte respektive sjunde matchen på raken. Det finns något underbart smart och cyniskt i detta (hoppas jag). Lars Lagerbäck sa ofta att i en taktiskt idealisk match för hans fotbollslandslag förlorade man bollinnehavet med 45% mot 55%. Förhoppningsvis är Leksand något liknande på spåren. Eller så är man på väg att bränna ut Eriksson i målet.
3) Tomas Kollar gjorde poäng för sjätte matchen i streck.
4) Trots att ett av Leksands problem i år stundtals har varit målskyttet har man nu gjort flest mål av alla lag i serien.
5) Kimmo Lotvonen gjorde två poäng. Det kan han behöva. Trots att han är en spelare som är bra även när han är dålig skulle det vara guld värt att ha honom i full form.


***


Om Eriksson blev knäckt av att missa JVM så dolde han det uppenbarligen väl. Fjärde nollan på sex matcher och tredje hemmanollan i rad. Vi får naturligtvis hoppas att han ändå inte tappar alltför mycket mod av det här. För let's not kid ourselves, möjligheten att få spela just JVM var det huvudsakliga skälet till att han faktiskt lämnade Brynäs.

Annars är den mest egoistiska delen av mig ganska lättad över att han inte blev uttagen. Bortsett från de faktiska matcher som spelarna missar under turneringen är de ofta fysiskt och psykiskt utmattade när de kommer tillbaka och det är heller inte ovanligt att övriga laget har spelat ihop sig under tiden och att det plötsligt inte finns någon plats kvar i laguppställningen.

Några exempel:

1) Jacob Markström repade sig inte riktigt på hela vårsäsongen efter förra vinterns VM.
2) När i förra inlägget nämnde Elias Granath hade deltagit i 2005 års turnering träffade jag honom några dagar senare strax innan en match. I civila kläder.
"Fan, ska du inte spela i dag?"
"Nääe, det är skönt att vila upp sig lite efter JVM."
Tyvärr visade det sig inte direkt bli den sista matchen som Elias, som hade varit ordinarie fram tills dess, fick se från läktaren under den säsongen.
3) Trots att Robert Nilsson innan VM 2004 kommit igång efter en tung säsongsstart och gjort poäng sex matcher i rad, hamnade han ändå på bänken när han kom tillbaka och fick snart nog och lämnade klubben.


Och om vi säger så här, är Jocke Eriksson så bra i ett eventuellt kval som han är nu är väldigt mycket vunnet.


Men Leksand fick ju också med en spelare i truppen. Mer om honom nästa gång.