tug

Väldigt många människor i vårt skrå, journalistskrået, har Dalai lama högst upp på önskelistan över tänkbara intervjuobjekt. För oss är detta fullständigt obegripligt, men vi gissar att de vill träffa honom för att de håller med honom i allt han säger, i alla hans självklarheter, och det är alltid skönt att få höra att man är inne på rätt spår. Ska vi inte en gång för alla enas om att Dalai lama är den populariserade andlighetens Vecko-Revyn och att det är sorgligt att så många spirituellt utsvultna människor okritiskt flockas kring honom som om de vore sex år gamla och glassbilen kommer till stan?


  -  Fredrik Wikingsson


PUSS!

/Den Smorde

Hej igen!

Jag är i Paris. Det leder oss till en fortsättning på förra inlägget angående vad jag vet om Bulgarien. Och här kommer det: Paris ligger inte i Bulgarien.

Förra gången jag var i Paris gick det till såhär. Jag har märkt tendensen att om man läser de senaste, säg, femton inläggen i den här bloggen så innehåller de flesta av dem länkar tillbaka till gamla inlägg. Antingen är det ett tecken på att bloggen nått samma punkt som de senare säsongerna av Seinfeld, där en stor del av skämten är referenser tillbaka till gamla avsnitt, eller att jag blivit lat. Jag väljer att tro på det första.

I övrigt kan man säga om Paris att, jodå, Eiffeltornet, Triumfbågen och Louvren ligger i en tät triangel och alla säger "Jean-Françios! Jean-Françios!" och "Sacre-bleu! Sacre-bleu!" och sjunger "Frère Jacques". Med andra ord är allt vi får se i "Team America" sant.

PUSS!

/Marco Pischorn

Dags att ge professor Kalkyl upprättelse

Nej, rättvisa kommer inte skipas i år heller. Det kan vi konstatera nu när 2007 års nobelpristagare är utsedda. Årets fysikpris kommer delas ut till Albert Fert och Peter Grünberg för deras arbete med jättemagnetoresistans, kemipriset går till Gerhard Ertl för dennes modernisering av forskningen runt ytkemi, medicinpriset till Mario R. Capecchi, Sir Martin J. Evans och Oliver Smithies för deras framställande av knockoutmöss och fredspriset kommer Al Gore få tillsammans med IPCC för arbetet mot klimatförändringar. Imponerande människor och prestationer utan tvekan, men deras insatser inom vartdera området bleknar i jämförelse med världens skickligaste vetenskapsman och vad han har åstadkommit. En man som fortfarande väntar på sitt första nobelpris, en man som Nobelkommittén snarast bör gottgöra om de fortfarande vill tas på allvar. Jag syftar naturligtvis på professor Karl Kalkyl.

Många svenskar brukar varje år höja rösten för att det är dags att Astrid Lindgren postumt tilldelas nobelpriset. Musikentusiaster brukar propagera för Bob Dylan. Själv är jag alltså betydligt mer upprörd över att professor Kalkyl fortsätter förbises trots att han, till skillnad från Lindgren och Dylan, aspirerar på flera av priserna. Jag kan enbart se det bristande engagemanget för Kalkyls sak som ett tecken på att hans insatser för vetenskapen och mänskligheten har börjat falla i glömska. Låt mig därför påminna er.

Vi är många som känner professor Kalkyl från vår barndom. Vi har läst böckerna om de äventyr han och hans vänner har gått igenom. Vi har lagt hans färgglada vänner på minnet: Den unge, modige journalisten och centralkaraktären Tintin med den karaktäriska hårtofsen. Tintins trogna och nästintill orealistiskt intelligenta hund Milou. Den burduse, men godhjärtade kapten Haddock. De ambitiösa, men aningen klumpiga tvillingdetektiverna Dupond och Dupont. Den världsberömda operasångerskan Bianca Castafiore, känd som "näktergalen från Milano". Och så då professor Kalkyl, vetenskapsmannen som förvisso ibland driver sina vänner till vansinne med sin lomhördhet och virrighet, men som med sin gränslösa kreativitet också räddat dem från ett flertal livsfarliga situationer. Tillsammans har dessa vänner flera gånger räddat vår jord från undergång, fascism och diktatur och alltid satt dit de kriminella och värnat de svaga. Tintin har å sin sida fått det erkännande han förtjänar. Många journalister, undertecknad inräknad, har vittnat om hur hans äventyr inspirerat deras yrkesval. Finns det någon vett och sans bland dagens vetenskapsmän så borde de ha samma sorts relation till professor Kalkyl.

Den 20 juli 1969 landade Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins på månen. Denna rymdresa, som gick under namnet Apollo 11, räknas till en av de viktigaste milstolparna inom mänsklighetens historia. "One small step for man, one giant leap for mankind", som Neil Armstrong själv uttryckte det under sin månpromenad. USA och resten av världen höll med. Redan medan de stod på månen fick Armstrong och Aldrin (Collins lämnade aldrig skeppet) motta samtal från president Richard Nixon. Redan 1961 hade dåvarande presidenten John F. Kennedy sagt: "I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before the decade is out, of landing a man on the Moon and returning him safely to the Earth". Detta var utfallet av den rymdkapplöpning mot Sovjetunionen som blivit en viktig del av det kalla kriget. USA ansågs i och med den lyckade månlandningen ha vunnit den prestigefyllda delen av kriget. Det borde rimligtvis vara därför Apollo 11-uppdraget blivit så berömt, det kan i alla fall inte vara för att de var först.

Nej, den första människan som promenerade på månen var Tintin. Som det beskrivs i boken "Månen tur & retur, del 2" gjorde han det redan 1953, alltså 16 år innan Neil Armstrong, och det var professor Kalkyls förtjänst att det var möjligt. Det var nämligen han som, tack vare långvarigt forskande som chef för det "Syldaviska månraketsprogrammet", lyckats framställa den raket som tog honom själv, Tintin, Milou (som fyra år innan ryska Lajka blev första hund i rymden), Haddock, Dupond, Dupont och Kalkyls assistent Frank Wolff till månen. Men det tar inte slut där. Kalkyl hann inte bara 16 år före Apollo 11, även själva utförandet att resan skedde under mer anmärkningsvärda former. Resan mellan jorden och månen tog för Apollo 11 102 timmar medan Kalkyls farkost enbart behövde fyra timmar för att avverka resan.

Så där, då var det bevisat varför Kalkyl borde ha fått fysikpriset. Nu ska vi tas oss an en uppfinning som borde ge honom nobelpriset i såväl medicin som kemi. I boken "Tintin hos gerillan" får vi läsa om hur han med hjälp av ett piller med namnet stopalcool på ett synnerligen smidigt sätt lyckas bota alkoholism. Den i dag kanske mest etablerade medicinen som används mot alkoholmissbruk är antabus. Antabus är varunamnet för substansen disulfiram som fungerar på det viset att om en patient under behandlingen dricker alkohol drabbas denne av illamående, rodnad på överkroppen och i vissa fall blodtrycksfall. Dessa obehagliga effekter pågår sedan i upp till fyra dygn. Effekten av en behandling varar i cirka två veckor.

Kalkyls stopalcoolpiller är betydligt effektivare och mindre plågsamma än så. Som professorn själv beskriver dessa piller: "De innehåller ett ämne som jag nyligen har framställt ur medicinalväxter. Det här ämnet saknar både lukt och smak och är absolut inte giftigt. Icke desto mindre räcker det med att upplösa en enda tablett i en dryck eller maträtt för att all alkohol som därefter förtärs får en avskyvärd smak." Och pillren fungerar tveklöst. Den första försökskaninen var den fram till dess ständigt whiskeydrickande kapten Haddock. Behandlingen gav omedelbar effekt och Haddock har sedan dess inte klarat av att dricka en droppe alkohol utan att spotta ut allt och högljutt klaga på smaken av klorlut.

Så kommer vi då till fredspriset. Tillsammans med den globala uppvärmningen, som Al Gores arbete mot gav honom årets fredspris för, är bristen på olja ett av de stora miljömässiga orosmolnen i dagens värld. Detta har lett till ansträngningar för världsfreden och bland annat anses just oljan vara ett av huvudskälen till USA:s krigande mot arabvärlden. Därför är det viktigt att komma ihåg att det är tack vare professor Kalkyl som vi fortfarande ändå har så pass mycket olja kvar. I "Det svarta guldet" saboterar den ondskefulle dr Müller en stor del av jordens oljebestånd genom blanda i ett piller som gör att bensin som gjorts på oljan exploderar vid användning. Allt detta för att kunna sälja sin egen, ej saboterade, bensin desto dyrare. När Müller blir påkommen med detta är det Kalkyl som brygger ett motmedel som gör den saboterade oljan bruklig igen.

Men, undrar nu säkert skarpögda skeptiker, har skribenten helt missat att professor Kalkyl är en tecknad, påhittad seriefigur? Kan en sådan verkligen få nobelpriset? Att ens ställa den frågan anser jag som ett tecken på bakåtsträvan och ren mobbing. Inte ska väl få professor Kalkyl behöva lida för att han är påhittad, det kan väl inte han göra något åt? Om Musse Pigg, som 1941, kan vinna en Oscar, så ska professor Kalkyl naturligtvis kunna få ett nobelpris. Det är orimligt att ge vissa personer en fördel bara för att de råkar vara på riktigt. Verkligheten överträffar dikten, brukar man säga. Om så är fallet säger jag: Upp till bevis!

Hej igen!

Jag har ägnat denna torsdag åt att hämta Ronnie Sandahls och Nick Hornbys senaste böcker, sträckläsa Sandahl-boken samt skriva en text om professer Kalkyl. I morgon, efter att jag skrivit resten av Kalkyl-texten, ska jag sätta tänderna i Hornby.

Jag berättar detta för att påminna mig själv om att jag, trots att november och Det Eviga Mörkret är här, har ett liv som stundtals är ganska trivsamt ändå.


PUSS!

/Serdar Tasci

"Den galne schackspelaren" Alexander Pitjusjkin har befunnits skyldig till 48 mord och tre mordförsök. Statsåklagaren i Moskva begär att han ska dömas till livstids fängelse.

Den 33-årige Pitjusjkin hade tänkt döda lika många människor som det finns rutor på ett schackbräde. Hans första offer var en studentkamrat.

Morden begicks i en park, dit han bjudit in offren för att titta på den plats där hans hund var begravd och dricka till minne av hunden. När offren fyllnat till slog han ihjäl dem med en hammare.


Först av allt ska jag påpeka att jag inte är speciellt förtjust i personer som mördar 48 personer (och nej, mitt lyckonummer är inte 49, min ovilja har inte med något sådant att göra), men OM någon nu nödvändigtvis ska göra det så föredrar jag att det sker på det här viset. Skulle hela saken varit en scen i "South Park" så hade jag aldrig sluta skratta, är jag rädd. Det mest sanslösa är naturligtvis att han bjöd in - får vi anta - 64 stycken personer till en och samma park och lyckades mörda 48 av dem med en hammare. Det är så bisarrt att jag nu kommer upprepa det tre gånger:

Han lyckades mörda 48 personer som befann sig i samma park med en hammare.

Han lyckades mörda 48 personer som befann sig i samma park med en hammare.

Han lyckades mörda 48 personer som befann sig i samma park med en hammare.


Jag kan inte för mitt liv förstå hur det gick till. Det låter som en plan som är resultatet av ett samarbete mellan Khan från "Star Trek" och Mr Burns. Hur fulla kan offren egentligen ha varit? Borde de inte efter, säg, fem mord börjat ana viss oråd och försökt övermanna gärningsmannen? 59 personer borde ha ganska goda möjligheter att övermanna en kille med hammare. Eller tog han sina offer, ett efter ett, bakom en stor ek och slog ihjäl dem? Borde i sådana fall inte de övriga tyckt att det var misstänkt att det var bara killen med den blodiga hammaren som kom tillbaka efter mötet bakom eken? Det här ÄR verkligen det mest häpnadsväckande jag någonsin läst.


För övrigt 1: Jag ber om ursäkt till de som finner detta massmordstema osmakligt.

För övrigt 2: Vi kan väl enas om att livstids fängelse inte känns som en för hård dom för brottet?


PUSS!

/Martin Meichelbeck

Hej igen!

I dag fick jag möjligheten att göra något som jag länge drömt om. Jag fick chansen att nita en lövblåsarterrorist.

En lövblåsare är ett ondskans vapen. Det är ett rörformat verktyg som används för att, vad det verkar, få löv att flyga upp i luften för att sedan landa fem centimeter därifrån och som låter dubbelt så högt som en bilkrock mellan Meat Loaf och beredskapslarmet. Om du bor i lägenhet och någon gång har väckts eller fått din måltidsro förstörd av ett obeskrivligt oljud så är det förmodligen en vaktmästarhuligan med lövblåsare som varit i faggorna. Blåsarljudet väcker allt som oftast till liv de mest primitiva sidorna inom mig och det brukar krävas en hel hög med självspäkelse för att få mig att undvika att öppna fönstret och skrika "Men era usla, lata jävla halvfigurer, använd krattor för i helvete! Om de där satans monstren nu skulle vara så effektiva så skulle det väl inte ta er två timmar att avverka fem kvadratmeter?". Bortsett från att det inte är ett bra tecken på mentalhygien att stå och gasta åt främlingar från fönster så är det främsta skälet till att undvika det att de förmodligen ändå inte skulle höra mig.

Men så i dag. När jag skulle hämta min cykel för att åka till universitetet fick jag närkontakt med fienden. En vaktmästare som såg ut som Chris Finch i "The Office" blockerade min cykelväg medan han försökte flytta på löv en halv decimeter åt gången  Där hade jag min chans att sparka den där blåsaren ur handen på honom, tvångsraka hans bristfälliga mustasch och kasta en kratta i bröstkorgen på honom där han ligger i en knasenhög på marken. Men jag gjorde det inte. Jag vet inte varför. Kanske för att jag av någon outgrundlig anledning glömt ta med mig den där krattan jag annars alltid brukar bära runt på, or else I'm just getting soft.


PUSS!

/Roberto Hilbert

- You don't need a gynaecologist to know which way the wind blows.



  -  Tony Soprano goes the Subterranean Homesick Bob Dylan way.


PUSS!

/Gonzalo Castro